Jag väljer att se det som ett väldigt tidigt vårtecken!

*Kattbloggsvarning*

Min trogna storkatt Smilla har sedan hon blev utekatt för sisådär 7-8 år sedan varje senhöst gått in i nån form av vinterdepp. Hon är svårlockad att få fart på, vill mest sova, går upp i vikt och ser på en som om man vore dum i huvudet om man öppnar dörren och erbjuder henne att gå ut i snön. Ingen vinterkatt alls, med andra ord. Så snart våren och sommaren kommit har hon dock återgått till sitt busiga jag, varit ute, jagat osv.

"Var det du som kom på det här med vinter?"

Den här vintern har nog varit värst. Mellankatten har till och med verkat ta över som högst i rang och Smilla har tagit till trista metoder som att kissa på fel ställe vid minsta missnöje. Det har gått till en gräns att jag blivit orolig för att hon skulle vara sjuk. Kelar man med henne är hon dock med på noterna, kokar man fisk blir det skaplig fart på både ben och jamande och hennes plats i sängen om nätterna har fortsatt vara det viktigaste i livet. Så helt loj har hon inte varit. Men svår att busa med och inte riktigt den där pigga blicken.

Sommarskejtar-katt

Så för nån timme sedan kom hon utfarande från badrummet med ett gurglande ljud, for i tokfart upp för trappen och slirade runt på övervåningen som om hon vore jagad. De andra två blev rädda och jag for upp efter, helt övertygad om att något hänt. Så visade det sig att hon plötsligt från ingenstans återupptagit ett intresse hon hade de första åren i sitt liv; att sno och leka med mina sminksvampar. Plötsligt var det som om det inte funnits något roligare i hela världen. Hon hoppade på den, kastade upp den i luften och la sig ner och vickade på storrumpan i klassiskt jaktläge. Det var lite som en scen från Awakenings (1990). Min katt är plötsligt tillbaka! 

Hur länge det varar har jag ingen aning om, men jag antar att jag kan stryka "dödligt sjuk" från listan med farhågor nu i vart fall.