Debatten om huruvida pappor är svikare eller inte fortsätter. Först vill jag säga att det känns trist att det just nu tävlas om vilka som är de största svikarna; mammorna eller papporna. Kommer vi verkligen framåt på så sätt? Idag är det iallafall Draggan Marinkovic från föreningen Pappa-Barn som står för inlägget. Och jag skulle vilja säga att han självklart har vissa poänger. Det finns, och det börjar så sakta talas om, kvinnor/mammor som ställer sig i vägen för det delade föräldraskapet, som anser sig vara den bästa eller huvudsakliga föräldern. Och ja, domstolarna ser fortfarande kvinnor/mödrar som den bäst lämpade eller huvudsakliga vårdnadshavaren, säkert långt ifrån alltid korrekt.
Men vad kommer det ifrån? Är det inte bristen på jämställdhet som har byggt upp hela den bilden av föräldraskapet? Och har inte män/pappor själva en väldigt stor del i det begreppsbyggandet? Därmed inte sagt att de nu förtjänar "straffas" på något sätt, men jag kan inte minnas att Pappa-Barn-föreningen har tagit sig ton i jämställdhetsdebatten över huvudtaget. Att skapa offer av ensamstående eller av andra skäl frånvarande fäder kanske inte är den bästa metoden?
Debattören menar att han vill veta hur många pappor som blivit bortmotade av mödrarna, när det gäller exv interner utan kontakt med sina fäder. Jag vet inte varför det egentligen är så viktigt nu? Vore det inte bättre att ta ett stadigt tag i debatten om man vill se en ändring och aktivt kämpa för att fäder tar sitt ansvar parallellt med kampen för att se fäder som likvärdiga föräldrar?
Visst, familjedomstolarnas domar är ibland orättvisa och det visar enbart på vilken skev syn domstolsväsendet har vad gäller jämställdhet och "lika inför lagen" (precis som i våldtäktsrättegångar etc), men i långt ifrån alla separationer resulterar en skilsmässa eller separation i en rättslig vårdnadstvist. Personligen känner jag att jag skulle kämpa till döds för att få vara tillsammans med mina barn, ingen annan förälder skulle få förbjuda mig. Det är ju relationen till barnen som är viktigast efter en separation, inte relationen till den andra föräldern.
Sen är ju frågan om hur aktiv förälder man varit innan separationen. Självklart är det aldrig försent att börja, men kanske det också kan vara en orsak (jämställt föräldraskap, åter igen)? Det finns fäder som inte vet vad för frukost deras barn föredrar när de har dem hos sig för första gången efter en separation.
Jag vet inte om min åsikt kommer fram så bra just nu. Det är svårt att formulera det, jag kanske borde ha väntat tills alla tankar lagt sig. I grunden tycker jag att det är bra om det finns en Pappa-Barn-förening, men att de kanske borde ge sig på problemet på ett annat sätt och dessutom vara delaktiga i hela den samhälleliga debatten om ett jämställt föräldraskap. Inte bara debatten om rättigheter mellan separerade föräldrar. Man borde verkligen vända diskussionen så att det inte handlar om att ha rätt till sina barn, utan skyldighet att få ta ansvar för dem. För att bara ha kontakt med sina barn skapar ingen förälder, tro mig. Lika lite som att bo i samma bostad kvalar in som föräldraskap.
Men vad kommer det ifrån? Är det inte bristen på jämställdhet som har byggt upp hela den bilden av föräldraskapet? Och har inte män/pappor själva en väldigt stor del i det begreppsbyggandet? Därmed inte sagt att de nu förtjänar "straffas" på något sätt, men jag kan inte minnas att Pappa-Barn-föreningen har tagit sig ton i jämställdhetsdebatten över huvudtaget. Att skapa offer av ensamstående eller av andra skäl frånvarande fäder kanske inte är den bästa metoden?
Debattören menar att han vill veta hur många pappor som blivit bortmotade av mödrarna, när det gäller exv interner utan kontakt med sina fäder. Jag vet inte varför det egentligen är så viktigt nu? Vore det inte bättre att ta ett stadigt tag i debatten om man vill se en ändring och aktivt kämpa för att fäder tar sitt ansvar parallellt med kampen för att se fäder som likvärdiga föräldrar?
Visst, familjedomstolarnas domar är ibland orättvisa och det visar enbart på vilken skev syn domstolsväsendet har vad gäller jämställdhet och "lika inför lagen" (precis som i våldtäktsrättegångar etc), men i långt ifrån alla separationer resulterar en skilsmässa eller separation i en rättslig vårdnadstvist. Personligen känner jag att jag skulle kämpa till döds för att få vara tillsammans med mina barn, ingen annan förälder skulle få förbjuda mig. Det är ju relationen till barnen som är viktigast efter en separation, inte relationen till den andra föräldern.
Sen är ju frågan om hur aktiv förälder man varit innan separationen. Självklart är det aldrig försent att börja, men kanske det också kan vara en orsak (jämställt föräldraskap, åter igen)? Det finns fäder som inte vet vad för frukost deras barn föredrar när de har dem hos sig för första gången efter en separation.
Jag vet inte om min åsikt kommer fram så bra just nu. Det är svårt att formulera det, jag kanske borde ha väntat tills alla tankar lagt sig. I grunden tycker jag att det är bra om det finns en Pappa-Barn-förening, men att de kanske borde ge sig på problemet på ett annat sätt och dessutom vara delaktiga i hela den samhälleliga debatten om ett jämställt föräldraskap. Inte bara debatten om rättigheter mellan separerade föräldrar. Man borde verkligen vända diskussionen så att det inte handlar om att ha rätt till sina barn, utan skyldighet att få ta ansvar för dem. För att bara ha kontakt med sina barn skapar ingen förälder, tro mig. Lika lite som att bo i samma bostad kvalar in som föräldraskap.
