Fortsatta skaffa-barn-grubblerier

Hm, jag skulle kunna fylla en helt egen blogg med de där skaffa-barn-diskussionerna. Säkert har det en del att göra med den numera inte så akuta 30-årskrisen, men det är också ett väldigt intressant ämne. Allt från tonårsföräldrar till sena förstföderskor, fertilitetsproblem och annat. Det känns som att jag till stor del befinner mig mitt i många såna diskussioner. Kompisar skaffar barn, andra lyckas inte skaffa barn, ytterligare några vill inte ha alls, andra skaffade sina för länge sen och är inne på att bilda ny familj nu med ny man/kvinna osv.

Jag träffade nyligen en tonårsmamma som berättade att det just nu är "trendigt" att skaffa barn på hennes gymnasieskola i Vännäs (en grannkommun till Umeå). Man behöver inte ens ha en pappa till barnet, fortsatte hon. Jag blev nog lite stum av denna information. Som sagt så har jag inget emot tonårsföräldrar per se, men att skaffa barn som en del i trend måste jag ställa mig ytterst frågande till. Att det dessutom enligt samma tjej finns ett begrepp som "socbarn" i sammanhanget är inte heller jättekul att upptäcka.

Hur står det till med sexualkunskapen i skolan egentligen? Hur närvarande är sådana här diskussioner i skolorna? Jag tror att det är oerhört viktigt att diskutera annat än det själva tekniskt reproduktiva i skolan, att inte glömma relationer, den egna sexualiteten, lusten etc. Och, att inte blunda för tonåringars tankar kring föräldrarskap och familj utan låta dem lyftas upp i ett tryggt samtalsklimat.

Jag kan också minnas mig själv som 17-18-åring när jag faktiskt tänkte att barn skulle vara en lösning på mitt eget bekräftelsebehov. Att jakten på "ovillkorlig kärlek" då skulle vara över. Inget jag är stolt över idag kanske, men som jag kan sätta in i ett annat sammanhang nu som äldre. Och jag inbillar mig att faktiskt fler tänker jag som jag gjorde då.

Sen tror jag också att konsumtionssamhället har en del i skulden till att många väntar. Det har jag säkert tjatat om förut. Det ska inte bara skaffas det allra nödvändigaste idag, det ska vara rätt årsmodell på barnvagnen (som numera tom kan vara utrustad med inbyggd mp3-spelare och annat "nödvändigt"), man ska ha skötväska av designermärke, barnkläderna ska vara nya och trendiga (sen att de växer ur dem på en kvart är visst ovidkommande) och så ska man absolut plötsligt ha en gigantisk bil med dvd. På många sätt tror jag att föräldrarskapet utåt sätt har blivit en bedömning utifrån materialism. Den som har mycket prylar är en bra förälder. Och kan man inte ge sitt barn "allt som man själv inte fick", eller vilket anledning man nu har, så är det ytterligare ett argument för att vänta. Inte det avgörande, men nog inte helt oviktigt. Undrar om detta är en trend bland 70- och 80-talister som är på utgång? Jag hoppas det.

Som vanligt generaliserar jag en del, variationerna är såklart många, men ovanstående trender är inte helt osynliga. Sen ska vi såklart inte glömma, som A-K påpekade i mitt förra inlägg, att alla faktiskt inte hittat sin "livspartner" vid 23 års ålder. Eller kanske ens vid 30-35. Det är ju inte helt ovidkommande i den sk "val-situationen".

Saras filmkrönika fredag

Ja, som sagt har jag sett en massa filmer under helgen. Det har varit väldigt skönt. Finns det något bättre än att ligga i sängen eller i soffan och slappa framför en bra film? Inte. Den behöver nog inte ens vara jättebra, det är trivsamt ändå.

Så vad har jag sett? Delar upp det så att det inte blir så långt inlägg.

I fredags natt då jag inte kunde sova såg jag Juno, en film jag varit nyfiken på länge. Och den var inte som jag tänkt mig. Den var väldigt icke-normerande vilket jag gillade mycket. Karaktärerna är inte heller dussinfigurer utan sticker ut lite från mängden. Juno (spelad av Ellen Page) är ingen sockersöt välstylad liten tjej utan en tuff brud med egen vilja. Och styvmodern är ingen elak sådan utan en kool kvinna som stack ut i mängden. Lite revansch för alla "elaka styvmödrar" kanske.
Det som slog mig mest med filmen var nog skillnaden i synsättet på tonårsgraviditeter och kanske tom graviditeter i allmänhet. I USA tycks det vara betydligt vanligare att man adopterar bort sitt barn än i Sverige, och det är på riktigt ett alternativ. Så tror jag inte riktigt att det är här. I Sverige tror och hoppas jag också att killen får vara mer med i processen än han var i filmen.
Filmen är nästan fri från värderingar i vilket val man ska göra vid en oplanerad graviditet och fokuserar egentligen på andra saker, som bilden av det lyckliga livet. Se den! 8,5 av 10.