Notiser från Trästock

Några saker värda att antecknas efter helgen:

• Ljudet strulade av nån märklig anledning för nästan varje artist på stora scenen. Inte så bra, men de flesta tacklade det bra.
• Vi har blivit med för många smartphones i Norrland, det var stört omöjligt stundtals att surfa på 3G-nätet när alla andra tusen människor också skulle göra det.
• Det tycks nästintill obligatoriskt med rutig skjorta om man är man och över 30. Därmed omöjligt projekt att hitta igen M när han försvann från min sida (men han är snygg i sina rutiga skjortor).
• Lisa Miskovsky sjunger mycket bättre live än på radio. Låtarna är dock lika tråkiga, vilket är synd, för hennes röst var verkligen som magisk.
• Hipsters är hipsters och bara hipsters bryr sig egentligen om att de är det.
• Säkert! och Stefan Sundström borde gemensamt ta en kurs i mellansnack. Fast då skulle å andra sidan lite av deras charm riskera försvinna så det vore kanske inget bra...
• Jeansshorts ägs av varje kvinna i Norrland. Och alla har sin egen stil och sätt att bära dem. Allt från skitsnyggt till asfult. Kände mig ensam i mina ickeavklippta jeans.

Dåligt investerade tusenlappar alltså?

Dagens helt klart märkligaste läsning står Quetzala Blanco för i expressen idag. Som blogginlägg hade jag köpt det (även om jag fortfarande tycker att själva slutsatsen är märklig, som ett påstående om en motsats till något som aldrig presenteras* in the first place) men som krönika, artikel eller vad det nu är tänkt ska vara i en dagstidning, fel kvällstidning, förstår jag det inte alls. (Ett svar, på ungefär samma nivå, står mkeriksson för.)

*Jag drar mig dock till minnes att Miss J har uttalat något i samma pöl om just grejen med iPhone-killar, så jag börjar fundera på om det är nåt Stockholmsfenomen som vi resterande 90 procenten i Sverige inte begriper oss på. Men vad vet jag. Jag är en teknikgeekig android-ägande norrlandsbrud som aldrig tänkt tanken på att kunna utnyttja tekniken till extra liggtimmar...

Gräsklippartrendsetting!

Läser också att M är trendig á la Residence-tidningen*! Det var lite otippat. Jag tror att vi faktiskt var först med att bryta den tidigare trenden med bensinklippare (på sina håll tom åkgräsklippare, vilket känns lite opåkallat med tanke på de hyfsat begränsade trädgårdarna här) när vi först flyttade hit och skaffade en imponerande tyst sak som tom Sara kan efter-jobbet-sova sig igenom. Miljövänligt och inte alls så besvärligt med sladden som man skulle kunna tro.

Nu är den klippare nummer två som huserar här har jag sett. (Det kan bero på den gigantiska sten som jag råkade (faktiskt) köra på strax innan jag flyttade från huset. Det kan också vara så att jag glömde att nämna just den incidenten, men oavsett huserar en fin grön sak med uppsamlare här nu.) Jag får väl informera M om hans trendsetterstatus och invänta liknande inköp av grannarna när deras nuvarande kört på stenar...


*Och nej jag läser inte den, men läser däremot det mesta som Kjell Häglund skriver via hans samlade.

Iphone - hippt eller inte efter prissänkningen?

Kan förresten inte låta bli att undra om den nya Iphone 3GS kommer att bli en "överskattad produkt" nu när den blir så mycket billigare? Det brukar ju fungera lite så trots allt. När "vem som helst" (nu vet vi ju att det kanske inte riktigt är så, 1600 spänn är ändå 1600 spänn) kan köpa den så kanske det inte blir lika speciellt. But who gives? Jag tar den gärna!

Twittra eller inte twittra

Hm, nu har visst Anna-Karin börjat twittra. Innebär det att jag måste aktivera mig där igen då? Hm... Jag förstår ju det inte helt och fullt, får erkännas. Och inte är så särskilt snyggt heller. Det bästa vore såklart om man kunde koppla det till något av alla de andra kontrollstationerna man har (bloggen, facebook) så att man inte behövde lägga så mycket tid på alla ställen samtidigt. Kan man det?

Vad startade btw om denna microbloggingiver? Den fanns såklart i startgroparna för ett år sen då jag reggade mig, men även om jag vet att många fastnade då så gjorde jag det inte och en jättesuccé vet jag inte om det blev. Men nu tycks plötsligt "alla" skriva om det. Har vi äntligen kommit till punkten då kvällspressen sätter agendan totalt för vad som är och inte är?

Jaja, om inte annat så gör ju Gustens bild min dag en massa dagar framåt säkert.

Testing Spotify

Det kändes omständigt med virtualbox så jag installerade wine istället och har nu testat Spotify en liten stund. Verkar ju väldigt smooth måste jag säga. Visst, ALLT finns inte (skeptiska Mattias var ju tvungen att testsöka på de mest obskyra artister han någonsin hört talas om bara för att) men väldigt mycket. Och snabbt går det också. Mm, så än så länge är jag nöjd. Har inte testat radiogrejen än, men det kommer.

För att riktigt utmana mitt nya RAM-minne har jag också låtit compiz fusion tillbaka igen. Vi får se om det är overkill eller om det funkar.

...även om det börjar likna det

Jo, när jag kom hem skulle jag kolla efter ev kombinationsstiltips på Odds hemsida och sprang över det här inlägget på Belinda Olssons blogg. Och blev genast mindre nöjd med mitt köp. Trots att jag faktiskt inte jagat efter märket (även om jag gillar en hel del av deras kläder). Grejen är att jag kan hålla med henne på många sätt; kläderna är överdyra, "bondromantiken" är lite trist och jag klipper alltid bort minirosetter från kläder, oavsett märke eller sort, osv. Och jag gillar hennes diss av vilket kvinnoideal man kan skymta bakom bilden av OM. Men sen kanske jag inte greppar varför just OM är målet. Ska man resonera som Belinda mfl gör (vilket såklart är vettigt på flera plan) så borde alla märken gå bort och Belinda mfl borde ansluta sig till hela adbusters-ligan.

Men, det tråkiga var kanske att mitt jaktresultat blev lite blekare. Den stora skillnaden mellan mig och Belinda (och Malin Wollin) är kanske också att jag inte upplever att jag har en hel butiksdjungel av kläder som passar att välja och vraka ur...

Jag hade en hel tankekedja på g om det här förut, men jag går på sparlåga vad gäller slutledningsförmåga så den uteblir. =)

Fortsatta skaffa-barn-grubblerier

Hm, jag skulle kunna fylla en helt egen blogg med de där skaffa-barn-diskussionerna. Säkert har det en del att göra med den numera inte så akuta 30-årskrisen, men det är också ett väldigt intressant ämne. Allt från tonårsföräldrar till sena förstföderskor, fertilitetsproblem och annat. Det känns som att jag till stor del befinner mig mitt i många såna diskussioner. Kompisar skaffar barn, andra lyckas inte skaffa barn, ytterligare några vill inte ha alls, andra skaffade sina för länge sen och är inne på att bilda ny familj nu med ny man/kvinna osv.

Jag träffade nyligen en tonårsmamma som berättade att det just nu är "trendigt" att skaffa barn på hennes gymnasieskola i Vännäs (en grannkommun till Umeå). Man behöver inte ens ha en pappa till barnet, fortsatte hon. Jag blev nog lite stum av denna information. Som sagt så har jag inget emot tonårsföräldrar per se, men att skaffa barn som en del i trend måste jag ställa mig ytterst frågande till. Att det dessutom enligt samma tjej finns ett begrepp som "socbarn" i sammanhanget är inte heller jättekul att upptäcka.

Hur står det till med sexualkunskapen i skolan egentligen? Hur närvarande är sådana här diskussioner i skolorna? Jag tror att det är oerhört viktigt att diskutera annat än det själva tekniskt reproduktiva i skolan, att inte glömma relationer, den egna sexualiteten, lusten etc. Och, att inte blunda för tonåringars tankar kring föräldrarskap och familj utan låta dem lyftas upp i ett tryggt samtalsklimat.

Jag kan också minnas mig själv som 17-18-åring när jag faktiskt tänkte att barn skulle vara en lösning på mitt eget bekräftelsebehov. Att jakten på "ovillkorlig kärlek" då skulle vara över. Inget jag är stolt över idag kanske, men som jag kan sätta in i ett annat sammanhang nu som äldre. Och jag inbillar mig att faktiskt fler tänker jag som jag gjorde då.

Sen tror jag också att konsumtionssamhället har en del i skulden till att många väntar. Det har jag säkert tjatat om förut. Det ska inte bara skaffas det allra nödvändigaste idag, det ska vara rätt årsmodell på barnvagnen (som numera tom kan vara utrustad med inbyggd mp3-spelare och annat "nödvändigt"), man ska ha skötväska av designermärke, barnkläderna ska vara nya och trendiga (sen att de växer ur dem på en kvart är visst ovidkommande) och så ska man absolut plötsligt ha en gigantisk bil med dvd. På många sätt tror jag att föräldrarskapet utåt sätt har blivit en bedömning utifrån materialism. Den som har mycket prylar är en bra förälder. Och kan man inte ge sitt barn "allt som man själv inte fick", eller vilket anledning man nu har, så är det ytterligare ett argument för att vänta. Inte det avgörande, men nog inte helt oviktigt. Undrar om detta är en trend bland 70- och 80-talister som är på utgång? Jag hoppas det.

Som vanligt generaliserar jag en del, variationerna är såklart många, men ovanstående trender är inte helt osynliga. Sen ska vi såklart inte glömma, som A-K påpekade i mitt förra inlägg, att alla faktiskt inte hittat sin "livspartner" vid 23 års ålder. Eller kanske ens vid 30-35. Det är ju inte helt ovidkommande i den sk "val-situationen".

En kristdemokrat är en kristdemokrat...

Kanske ska förtydliga det här med trend-spottandet. Jag var från början inte helt upplyst kring vilka samtliga skribenter var, men med tanke på att den ena titulerades kristdemokrat och en annan "självavårdspastor" så kunde jag ju ana. Mina aningar besannades dessutom när jag läste den mer upplysta Anders Wallners blogginlägg där han merspecifikt kan presentera skribenterna.

Jag har väntat länge på inträdet från en svensk kristen höger i samma liga som den härjat i USA länge nu, och en vågad gissning är att vi antingen kommer att se en utveckling eller (kanske troligare) en delning av det som idag är kristdemokraterna i en än tydligare riktning åt det hållet.

Och ja, det skrämmer mig.

Trendanalys på kvällskvisten

Bara det att Feministiskt initiativ nämns i en sågning av en romantisk komedi (romkom tror jag man ska säga numera...) gör ju att jag måste se den. Sen att kritikern, medvetet eller omedvetet ger en indirekt ros till Fi, är ju bara extra grädde.

Så, ikväll har jag sett 27 dresses med Katherine Heigl och James Marsden i huvudrollerna. Visst, en sliskig "I wanna be married"-film, men i mitt tycke definitivt inte värre än någon annan i genren. För Heigls utstrålning lyfter trots allt filmen ungefär som Julia Roberts gör i alla de halvsliskiga romkoms som hon varit med i. Jag kan lätt ge den 3 eller 4 av 10. Men nej, som recensenten säger så hamnar den långt ifrån min tioitopp-lista. Fi:a eller inte.

Lite intressant sak upptäckte jag dock när jag skulle jämföra lite andra åsikter om filmer med SvD:s kritikersida och insåg att någon anonym människa på tidningen (?) gett tidernas sämsta (nåja) film, Blades of Glory hela fem av sex möjliga!

Det fick mig att fundera lite, och nu varnar jag för ev urspårning! Romkom anses vara en kvinnlig genre, så kallade chick-movies. Bara det kan man diskutera. Alla tjejer gillar inte romkom och alla som gillar romkoms är definitivt inte tjejer. Men finns det någon genre som är så sparkad på som romkom? Som få människor som åtminstone vill låtsas/hoppas ha god smak skulle erkänna sig som anhängare av? Tror inte det. Och varför? För att tron på rosa ulligulliga romantiska förhållanden med bröllop á la Askungen inte existerar i verkligheten? Nja, kanske. Det gör å andra sidan inte DNA-tester på 15 minuter á la CSI heller. Eller för den delen, muskiga killar som hänger på undersidan av en helikopter i x antal kilometer.
För att komma till slutklämmen så är kvällens fundering som följer; varför är fåniga komedier med idel "roliga", snubblande killar som var tredje minut skämtar om sin kuk, fisar eller kvinnors bröst, mer ok än en sliskig romkom där det vackra folket får varann i slutet? Eller är det inte så?

Jag ska inte ge några svarsalternativ, men erkänn att det iaf är lite spännande att fundera över? Visst finns det undantag, men är jag inte i alla fall lite nära en trendidentifikation här?

Plastjul, den nya familjehögtiden

Den riktigt dåliga smaken av plastjul tycks ha kommit till Sverige för att stanna. Har dagen till ära varit runt på stan, eller snarare på affärerna i utkanten av stan i jakt på lite saker som saknades i min nya lya. Och affärerna tycks vara totalt nerlusade med lysande plastrenar, plastsnögubbar i gigantisk badboll (?) med tillhörande plastsnö (som virvlade runt inne i badbollen med hjälp av vad som iaf lät som en dammsugare, rofylld jul, någon?), plastslangar med ljus i, plasttomtar osv osv. Allt i kombination av någon form av diodlyse. Och det ska på tal om ljus inte längre vara värmeljus utan elektriska värmeljus. My god...

Minns förra årets, vad jag tolkade som, inofficiella tävlan mellan hus i grannbyn om vem som kunde ha mest lampor (gärna i form av plastslang) lysande runt, på och i sitt hus. Not a pretty sight, om ni frågar mig. Ibland känns det som att jag somnade i ett hyfsat minimalistiskt julSverige i mitten av 90-talet och vaknade upp mitt i en nordisk variant av "Ett päron till farsa firar jul". Eller gick denna trend mig förbi som yngre?

Och nu ska det julpyntas och tändas adventsstjärnor gärna minst en vecka före första advent. What's up with that? Det enda lite småkuliga med pyntandet hittills var nog när jag blev instruerad på jobbet om vilken mossa som var "ätbar" (men då inte flammsäker) resp inte alls "ätbar".