Jag har sett
Then She Found Me idag. Jag är inte överförtjust i Bette Midler och Matthew Broderick har aldrig någonsin imponerat på mig, men jag tänkte att Helen Hunt och Colin Firth; de måste ju väga upp det hela? Och jo, det får man nog säga. Broderick hade tack och lov en ganska liten roll, som en tafatt ganska intetsägande man (ungefär som vanligt alltså) som efter att han ångrat giftemålet med April (Hunt) flyttar hem till mamma (känner vi igen det?). April är 39 och vill ha barn så skilsmässan kommer kanske inte så lägligt. Samtidigt dör hennes adoptivmamma, hennes riktiga mamma (Midler), en halvhysterisk talkshow-host kontaktar henne och så träffar hon Frank (Firth), pappa till en av hennes elever. Allt på en gång, ungefär.
Det är en ganska fin film, med lite ovanliga människor. Colin Firth spelar en ganska knäpp (inte oattraktiv) engelsman, och jag gillar det. Mestadels. Helen Hunt är som vanligt duktig även om jag faktiskt blev lite distraherad av att hon såg så kantig ut. Och grå. Men fortfarande vacker. Kanske är det så man ser ut i Hollywood vid 45 om man inte opererar sig, one wonder? Som att vi är ovana vid det. Det var nästan så att det kändes svårt att acceptera att Midler skulle vara hennes mamma. En annan distraktion var när Salman Rushdie plötsligt dök upp i rollen som läkare. Weird.
Lite är det en film som handlar om (o)vikten av biologi i familjesituationer. April är adopterad och kanske själv måste adoptera om hon ska bli förälder. Vad innebär det biologiska bandet? Tyvärr försvinner den aspekten lite i allt annat, (bl.a i en massa judiska böner, vars delaktighet inte får nån riktig förklaring) men det finns med. Betyg 6/10 tror jag.
Här är de, den fina familjen. Mia, Daniel och deras Alexander.
Det här är dock min absoluta favvobild på Mia och hennes son, än så länge.