Vk har en viktig artikelserie just nu, om psykisk ohälsa bland unga. Lördagens ledare spann även den vidare på ämnet och kopplade det på ett lika viktigt sätt till den valrörelse vi inte riktigt men snart kommer att trilla in i. Det privata är politiskt. Fortfarande.
Själv har jag också funderat en del. Jag blir ledsen av att se att vuxenvärlden inte hängt med i den tekniska utveckling som gör att ungdomar inte längre finns och öppnar sig på samma ställen som tidigare. Självklart är det fortfarande viktigt med ungdomsgårdar och kuratorer på skolor, vilket i allra högsta gra är en fråga om politik och resurser, men lika viktigt är det att det finns vuxna tillgängliga där ungdomar "hänger" på nätet. Virtuella ungdomsledare, om man så vill.
Jag vet inte om depressioner bland unga ökat eller inte, där har jag ingen riktig insyn. Även när jag var tonåring förekom självmord bland jämngamla. Men alla som mår dåligt tar inte livet av sig som tonåringar. Av olika skäl. Många lyckas säkert gå vidare och skapa en sunt vuxenliv men jag har i och med artikelserien och de samtida rubrikerna om Emil Forselius självmord inte kunna släppa tanken på de som bär sin själsliga sorg med sig in i vuxenlivet. De som fortfarande i 25, 30 och 35-årsåldern lider av depression och svårighet att få ihop livet helt och fullt utan besök av tung ångest. Saker försvinner inte för att samhället anser att du är vuxen. Snarare läggs fler saker till listan över det man kanske inte lyckas uppnå (åtminstone inte enl den egna måttstocken). Sista åren har vi haft åtminstone tre självmord bland kända personer i 30-35-årsåldern (Emil, Johanna Sällström samt Anders Göthberg). Många likhetstecken kan dras mellan de tre. Inte minst att de alla var småbarnsföräldrar. Jag har ingen vidare inblick i deras respektive ev orsaker eller bakgrunder, vill jag poängtera, men det är svårt att inte fundera/spekulera och relatera det till personer i ens egen omgivning som dras med psykisk ohälsa.
Jag tror personligen att det inte minst riskerar att bli besvärligt när det blir dags för just karriär- och familjebildande och man inte riktigt får till det efter normen, hittar trivsel i normen eller kanske lyckas uppnå det man hoppats. Inte minst om man känner sig pådriven av en önskan att kunna erbjuda något man inte själv blev erbjuden.
Min poäng med allt det här är att psykisk ohälsa bland unga måste tas på mycket större allvar bland vuxna än vad jag ibland tycker att man gör. Jag har hört åsikter apropå rubrikerna nu senast som "vad har en 13-åring att ta livet av sig för?", vilket är oerhört naivt och nedlåtande. Dessutom kanske vi bör tänka förebyggande för att undvika "fördröjda" självmord i den senare åldersgruppen där man förväntas en massa andra saker. För även om man inte löper banan ut och avslutar livet eller ens visar tecken på det som tonåring är det viktigt, tror jag, att man fångar upp människor med psykisk ohälsa tidigt och erbjuder hjälp. Allt för att undvika att ångesten följer med som en konstant självuppfyllande följeslagare på vägen. Depressioner självläker sällan utan är en lurig dödlig sjukdom som kan få kraft att slå över närsom.
Själv har jag också funderat en del. Jag blir ledsen av att se att vuxenvärlden inte hängt med i den tekniska utveckling som gör att ungdomar inte längre finns och öppnar sig på samma ställen som tidigare. Självklart är det fortfarande viktigt med ungdomsgårdar och kuratorer på skolor, vilket i allra högsta gra är en fråga om politik och resurser, men lika viktigt är det att det finns vuxna tillgängliga där ungdomar "hänger" på nätet. Virtuella ungdomsledare, om man så vill.
Jag vet inte om depressioner bland unga ökat eller inte, där har jag ingen riktig insyn. Även när jag var tonåring förekom självmord bland jämngamla. Men alla som mår dåligt tar inte livet av sig som tonåringar. Av olika skäl. Många lyckas säkert gå vidare och skapa en sunt vuxenliv men jag har i och med artikelserien och de samtida rubrikerna om Emil Forselius självmord inte kunna släppa tanken på de som bär sin själsliga sorg med sig in i vuxenlivet. De som fortfarande i 25, 30 och 35-årsåldern lider av depression och svårighet att få ihop livet helt och fullt utan besök av tung ångest. Saker försvinner inte för att samhället anser att du är vuxen. Snarare läggs fler saker till listan över det man kanske inte lyckas uppnå (åtminstone inte enl den egna måttstocken). Sista åren har vi haft åtminstone tre självmord bland kända personer i 30-35-årsåldern (Emil, Johanna Sällström samt Anders Göthberg). Många likhetstecken kan dras mellan de tre. Inte minst att de alla var småbarnsföräldrar. Jag har ingen vidare inblick i deras respektive ev orsaker eller bakgrunder, vill jag poängtera, men det är svårt att inte fundera/spekulera och relatera det till personer i ens egen omgivning som dras med psykisk ohälsa.
Jag tror personligen att det inte minst riskerar att bli besvärligt när det blir dags för just karriär- och familjebildande och man inte riktigt får till det efter normen, hittar trivsel i normen eller kanske lyckas uppnå det man hoppats. Inte minst om man känner sig pådriven av en önskan att kunna erbjuda något man inte själv blev erbjuden.
Min poäng med allt det här är att psykisk ohälsa bland unga måste tas på mycket större allvar bland vuxna än vad jag ibland tycker att man gör. Jag har hört åsikter apropå rubrikerna nu senast som "vad har en 13-åring att ta livet av sig för?", vilket är oerhört naivt och nedlåtande. Dessutom kanske vi bör tänka förebyggande för att undvika "fördröjda" självmord i den senare åldersgruppen där man förväntas en massa andra saker. För även om man inte löper banan ut och avslutar livet eller ens visar tecken på det som tonåring är det viktigt, tror jag, att man fångar upp människor med psykisk ohälsa tidigt och erbjuder hjälp. Allt för att undvika att ångesten följer med som en konstant självuppfyllande följeslagare på vägen. Depressioner självläker sällan utan är en lurig dödlig sjukdom som kan få kraft att slå över närsom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar