Om psykisk ohälsa

Angående nyheten om Emil Forselius som jag skrev om tidigare idag så kikade jag runt lite på nätet och stötte på en del diskussioner om både det och självmord i allmänhet. Det är verkligen tragiskt slående vad dålig koll människor tycks ha vad gäller depressioner och självmord. Den gängse åsikten tycks vara att man inte borde kunna ta livet av sig när man just fått barn (vilket Forselius tydligen fått), speciellt inte om man uttryckt stor glädje över det samma. Samma sak minns jag att det diskuterades kring när Johanna Sällström tog livet av sig; just föräldraaspekten, att en ansvarsfull förälder inte gör så. Det tyder helt klart på att de som resonerar så aldrig har mått psykiskt dåligt på riktigt eller varit i kontakt med någon som gjort det. Resonemangen då är inte alltid logiska, även om de kan verka så för den det gäller.

Man kan tydligen inte heller begå självmord utan någon tidigare eller pågående kontakt med droger, "dåligt umgänge" eller någon form av "livsskuld". Att bara må dåligt utan en synlig anledning finns liksom inte med på kartan och att begå självmord av den anledningen är befängt. Tydligen.

Nu har jag absolut ingen aning om vad som låg bakom just det här, men min poäng är just okunnigheten vad gäller självmord. Jag tycker att det jobbas hela tiden med synliggörandet av både psykisk sjukdom (såväl depression som annat) och självmord men tydligen går det inte riktigt fram. Eller så är det karaktären på forumen och deras aktörer som det kommer an på. I vilket fall så är det tråkigt att se det.