Så var då Kulturhuvudstadsåret 2014 invigt. Och jag/vi (M ledsnade rekordfort) såg det på tv. Den första halvtimmen var, enligt mig, ganska trist. Talen var torra och jag kan inte förstå att man måste ha så mycket papper och läsa så mycket innantill för något man sägs ha förberett sig på i 6 års tid.
När ljusshowen väl kom igång kändes det dock som att något hände. Då blev det snyggt och intressant. Även om jag kanske inte riktigt greppade den där skotern som for runt och sprutade eld.
Trist nog känner jag mig beredd att skriva under på VK:s Evelina Burströms åsikter (bortsett att jag kanske hade ännu lite mindre tålamod med talen). Jag tycker att det är jättefint och självklart att den samiska kulturen ska vara en del av Kulturhuvudstadsåret men det känns snudd på förljuget att påstå att det är en så pass stor del av Umeås kultur som invigningen gav sken av igår. Lever verkligen Umeå upp till det alla andra dagar eller ville vi visa oss lite exotiska när omvärlden tittade på? Det ger lite dålig bismak, måste jag säga.
Vi har mycket större spridning på kulturlivet än det vi fick se igår, tycker jag. Det finns så otroligt många engagerade och vi har många enskilda kulturpersonligheter som gjort sig ett namn utanför kommunen. De hade väl kunnat vara med på nåt hörn? Varför inte visa spridningen under själva invigningen och sen erbjuda så mycket mer av allt under resten av året?
Efter invigningen var över for vi in till stan för att se Klungan-föreställningen på Sagateatern. Och där blev vi påminda om den där sidan som inte synts i Kulturhuvudstadsåret; det där som pengarna inte längre räcker till. Sagateatern hotas av rivning och en grupp har bildats för att försöka rädda den gamla fina teatern. Jag vet att det är lite som att jämföra äpplen och päron, men det är svårt att inte tänka på den nyss utförda invigningen värd 20 miljoner kronor och en nedläggningshotad liten men väldigt uppskattad teater mitt i Umeå samtidigt. Vad är kultur i Umeå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar