Idag har jag däremot umgåtts en massa hela dagen. Först med Mattias, som jag hjälpt städa (hur snäll är jag?), köra iväg saker osv. Sen med både han och hans föräldrar. I två omgångar. På vägen hem nu ikväll kände jag bara hur jag längtade efter ett eget hörn utan sällskap och inte alls var villig att göra upp planer för morgondagens umgänge. Inte så att det är nåt fel på sällskapet, utan för att jag är lite av ett socialt missfoster som verkligen både behöver och gillar att vara själv ganska mycket. Egen tid är ovärderligt för mig.
Och det ska vara självvald tid då jag inte behöver vara nyttig eller få så värst mycket gjort. Bara sitta och slösurfa, se film själv, läsa tidning/bok eller vad som helst. Jag verkligen behöver det. Annars blir jag grinig och frånvarande. Ibland räcker ett par timmar, ibland vill jag ha en hel dag. Jag gissar att det kommer kunna bli problem i framtiden. Ego-Sara. Men den dagen jag insåg att det faktiskt är så och då jag accepterade det och bestämde mig för att det är okej var en dag av betydelse. Är "alla andra" verkligen så übersociala som jag tror?
Och det ska vara självvald tid då jag inte behöver vara nyttig eller få så värst mycket gjort. Bara sitta och slösurfa, se film själv, läsa tidning/bok eller vad som helst. Jag verkligen behöver det. Annars blir jag grinig och frånvarande. Ibland räcker ett par timmar, ibland vill jag ha en hel dag. Jag gissar att det kommer kunna bli problem i framtiden. Ego-Sara. Men den dagen jag insåg att det faktiskt är så och då jag accepterade det och bestämde mig för att det är okej var en dag av betydelse. Är "alla andra" verkligen så übersociala som jag tror?