Är det dystra privat?

Läser Egon som fått en kommentar som antyder (men som kanske inte eg menade) att hon alltid låter så glad i sin blogg. Som om inga mörka moln fanns. Jag vet för det första, måste jag påpeka, inte om jag tycker att Egon är 'glättig' på nåt vis, men "försvaret" för ett sånt påstående är ofta (så även här) att man skiljer på personligt och privat i sin blogg. Och just det där är intressant, jag blir nästan lite sociologisk när jag funderar över det.

Jag tror att många tycker eller tror att jag mellan varven är hemskt privat i min blogg, iaf får jag känslan av det. Och det tror jag beror på att jag inte alltid mörkar eller utelämnar tråkigare perioder/dagar/händelser osv. Jag skriver verkligen inte allt, långt ifrån, och ibland filar jag helt klart i kanterna för att minska känslan av utlämnande (speciellt om andra är inblandade), men jag har inga problem med att blotta 'sämre Sara' ibland. Så länge jag själv inte upplever att det blir privat. Inte för privat i vart fall.

Men, till min fundering; är man automagiskt privat om man bloggar/skriver om negativa/dystra/osmickrande osv sidor eller händelser i sitt liv? Är det glada personligt och det dystra privat? Lämnar man alltid ut mer hos sig själv om man skriver om oglada saker? Är det som inte är glatt mer 'jag'?

Jag har inga klara svar* men jag tycker att det är ett ganska intressant ämne. Om jag nu lyckas förmedla det på rätt sätt här eller inte är kanske mer tveksamt...

*Och det är absolut inga pekpinnar eller annat åt någon annan, varje bloggare gör sin egen avvägning, med rätta.

Ångest som ger ånger

Hm. Hade jag inte levt så troget efter de informella bloggreglerna (tex: publicerat är publicerat) hade jag tagit bort föregående inlägg. Jag gillar inte att vare sig vara självömkande eller att vara så plötsligt nästan privat på bloggen. I'm so sorry. Det bubblar på ibland. I blame Mazzy Star-musiken som strömmar ner från övervåningen.

Poff, nu är det borta. Istället ska jag se film på datorn, spela yatzy på nätet och dricka te istället (yes, jag gör alltid saker samtidigt, hur skulle det annars gå?).

Jubileum!

Lyckades missa 2-årsdagen av min blogg! Den 22 februari var det två år sedan jag först började blogga. Gosh, det är nog det längsta jag hållt ut med ett "skrivprojekt", om man nu ska kalla bloggen för det. Jag har tusen gamla dagböcker liggande från tidigare, varje startad med ett seriöst syfte, och ett flertal berättelser, eller vad man ska kalla det, som aldrig nått någon annans ögon än mina. Med bloggen är det plötsligt annorlunda, och vem kunde tro att jag skulle göra något så personligt offentligt? Ja, jag undrar själv hur jag kan ibland. Samtidigt är det ibland svårt att hålla igen, jag vill ösa på mer än jag borde. Med en privat skrivbok skulle jag istället kunna skriva vad som helst, så länge man inte nojjar över att någon skulle kunna få tag på den (yes jag är en nojjig dam). Här måste jag hålla igen av flera skäl. Därmed blir inte heller bloggen den ventil jag skulle önska att den kunde vara. Får man någonsin en sådan total ventil?

Bloggfilosofi, mina vänner!