Nattens Emmy-gala

Inatt var det dags för den årliga Emmy-galan i USA, en gala som till skillnad från Oscar-galan inte sänds i svensk tv vad jag vet. Jättesynd för det hade varit rätt kul att se. Vi följer ju i stort sett samma serier här i Sverige, även om det krävs att man följer dem på internet om man inte vill ligga efter minst en halv säsong. Men nån kanal borde verkligen kunna visa galan. (Bästa skriftliga rapporteringen får du antagligen av E! Online)

Efter att ha läst lite verkar det som att det i år blev lite bättre spridning på vinsterna till skillnad från de närmaste åren då det mest varit samma serier som rott hem ett flertal vinster. Mest uppskattat för min del var att Modern Family vann pris för årets komediserie (och Eric Stonestreet aka Cameron vann för bästa biroll i samma serie) samt att Jim Parsons vann en för bästa komediskådespelare för sin underbara Sheldon-prestation! Lite kul också att Dexter vann regi-priset, senaste säsongen var som sagt något av det mest spännande (och med det mest överraskande slutet på länge) jag sett på tv.

Annars tycks det som att jag borde ta tag i att se Mad Men snart, de kammar fortfarande hem priser och tycks vara omåttligt populärt. Själva showen verkar inte heller ha gått av för hackor, i vart fall inte av introt att döma. Showen leddes av Jimmy Fallon och inledningen gick, såklart, i Glee-style med förstärkningar av tex Tina Fey och Jorge Garcia (Hurley i Lost):

Det händer saker i mitt hem

Jag har ju som sagt fått en tonåring inneboendes hos mig och det tycks nu som att det blir en mer permanent grej framöver. Väldigt trevligt, förstås. Inte så att jag har jättemycket plats men jag tror att vi kan få till en lösning som blir bra ändå.

Nu kom dessutom tonåringen med rätt mycket saker, däribland både en Xbox och ett PS2. Inget jag protesterar emot (även om det kanske precis just nu inte är fler distraktioner som behövs för den här tjejen), jag har länge varit lite sugen på att skaffa ett konsollspel men låtit plånboken hindra mig. Problemet är att jag då inte har någon tv, ingen riktig sådan iaf. Men det har M löst genom att ordna en bättre begagnad gigantisk (och då menar jag giantisk, sådär 50'' mot mina tidigare 21'') tv-sak som tar upp halva vardagsrummet. Jag blev på allvar nästan rädd när det nyinköpta spelet Alan Wake (fö mkt snyggare på tv:n än i den här trailern) drog igång. I'm afraid of my own tv...

I'm not gonna party like it's 1999, but...

Förmiddagen har fö spenderats på universitetet. Jag har väl nämt i förbifarten att jag försökt ro i hamn en sk "annan lösning" för hösten och det har varit just det; återupptagandet av studierna (och därmed tjänstledigt från jobbet deltid). Nu är det fortfarande inte löst än och det ser mörkare ut än någonsin, men eftersom det fortfarande finns en liten dörr på glänt så ville jag inte slopa min plats utan gick på registreringen.

Det känns verkligen läskigt, som att backa bandet till 2001-2002 (då jag sist pluggade). Eller mer som en tidsresa dit med 2010 års Sara med alla erfarenheter som hon har med sig. Det är faktiskt lite annorlunda än när jag inte hade gjort så mycket annat än att plugga. Jag brukar säga att universitetsvärlden är lite av en skyddad verkstad på så vis, och det står jag fortfarande fast vid. Man lär sig hur saker funkar i (oftast) slutna system och tror att världen ser ut så när man öppnar dörren. Det ska bli spännande att se hur jag tar mig an det efter att ha levt utanför den där dörren ett tag.

Men som sagt, det är väl lite oklart om planen kommer att gå i lås. De närmaste fyra veckorna har jag inte mindre än tre små och ett större PM att lämna in, varav de små ska ske i grupp (inte min grej), plus tre aktiva seminarier, föreläsningar och allt som ska läsas. Och så ska c-uppsatsen gärna börja förberedas redan. Det lär inte bli lätt bredvid jobbet, men jag ska iaf börja så får vi se vad som händer. Kanske den önskade lösningen ändå kommer. Håll en tumme för mig?

Something's going on?

Nu är det ganska brukligt att jag får huvudvärk och blir lite loj efter aktiviteter som jag spänt mig inför, men det känns som att det är nåt annat idag också. Jag har spenderat halva eftermiddagen i sängen och kroppen känns fortfarande som bly såhär en timme efter uppståndelsen från sängläget. Något knepigt är det. Huvudvärken har dock lättat något.

Jag hör talas om influensa men hoppas innerligt att det bara är ett illasinnat rykte och att jag är pigg på benen typ imorgon igen.

Tjinga tjinga tjinga

Åkej, nu har jag haft den här på huvudet (och gnolat den, ideligen tillsammans med de andra två jag spenderar majoriteten av min vakna tid med) i en hel vecka. Nu är det er tur:

Varsågoda. Det var så lite så.

Choklad till nattarbetande

Och när jag läser sånt här önskar jag nästan att jag snarare hade tendens till högt blodtryck än till det låga jag dras med. Fast det är bra att förebygga, inte sant?

Bättre sent än aldrig

I väntan på min stora epiphany har jag blivit spotify-användare på riktigt. Finally. Jag får erkänna att jag inte använt spotify särskilt mycket tidigare, mestadels för att jag främst lyssnar på musik i mobilen när jag promenerar och jag har inte haft det i den. Men det börjar bli orimligt att lägga över musikfiler till mobilen (den blev full, helt enkelt) så jag bestämde mig för att använda en av de hundringar jag sparat in på nedskurna utgifter till ett premiumkonto så att jag lättare kan lyssna när som.

Lite tråkigt bara att den inte vill spela den musik jag har på datorn (och som inte finns tillgängligt på spotify), men det kanske ger med sig vad som strular. Jag hade också velat ha lite mer kontroll över utdelandet mellan vänner men tills jag får grepp om hur det funkar så är jag ganska restriktiv. Fast förslag på bra listor hade inte varit fel. Jag tror att tex Anna och Ulrika båda sitter inne på en del guldkorn.

En riktigt bra grej är att jag nu enkelt kan spana in en grupps musik om jag hört en enstaka bra låt nånstans. För ny musik behöver den här gamla "I'm staying in the 90's"-britpoptjejen helt klart.

Värkarbete

Jag har spenderat de första morgontimmarna (nja, jag steg upp vid 9, det räknas väl som morgon?) åt att försöka värka ur mig den där krönikan jag borde rott hem vid det här laget. Det gick sådär. Jag har haft någonting i bakhuvudet hela veckan som velat ut men jag får inte riktigt grepp om det. Jag har ett antal nedskrivna, lite blandade stycken som på nåt vis hänger ihop, men samtidigt inte alls. Det känns just nu som att jag skulle behöva titthålskirurgi för att nå dem så jag har släppt det för en stund. När jag gjorde så förra gången kom det ju plötsligt så enkelt. Kanske har jag inte samma flyt idag. Jag hoppas dock att det ska gå vägen, lite småångest över motsatsen har jag såklart.

Bra och dåliga förlorare

Spelkvällen igår var såklart en höjdare, även om vissa kanske måste jobba lite på sina looser-temperament... Men trevligt var det och vi hann igenom alla fyra spelen som stod till buds. Kanske var det en miss att avsluta med det nya spelet, Ticket to Ride, eftersom ingen riktigt hade huvudet med sig helt och fullt. När vi var klara hade klockan även denna gång nästan blivit fyra på morgonen.

Jag har ägnat en del av förmiddagen att gå igenom regelboken igen och fattar först nu spelet till fullo och kan nog säga att vi spelade en del fel igår. Men trots det tror jag alla fick bilden av att det är ett bra spel. Vi måste bara sätta tänderna i det snart igen.

Jag inser också att rent jämställdhetsmässigt var Ulrika och jag inga höjdarrepresentanter för det kvinnliga könet. Killarna vann varsina två gånger! Fast vi lät dem ju vinna, så var det ju. Det blev ju så buttra miner när vi ledde.

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Spelkväll på g!

Idag har det shoppats mat (bl.a på bondens marknad, vilken bra grej) som vanligt när lönen just trillat in. Skön känsla att få fylla på förråden faktiskt.

Jag har också jagat brädspel, men det tycktes lite svårare. Simon och jag började redan igår och vi var nära att slå till på ett par klassiker på Barnens Hus, men sen blev det inte så. Idag tog jag en vända på stan, men det tycks som att de affärer som tidigare hade gott om spel (bokhandlarna, åhléns osv) nu dragit ner på sitt utbud ganska ordentligt. Egentligen var det bara Åkerbloms som hade ett hyfsat utbud, de andra hade begränsat sig till barnspel. Det kanske inte bara är jag som glömt hur kul det är med spelkvällar?

Men så i sista stund idag kom jag på att tänka på spelbutiken på en av bilgatorna intill centrum; Fantasia (jag VILL säga Fangtasia*, jag bara vill det). Jag har nog tänkt att de mest har typ rollspel, men det visade sig att de hade ett ganska bra utbud av annat också. Väldigt mycket nerdigt såklart och långt ifrån alla klassiker, men personalen var kunnig och kunde förklara och rekommendera en rad olika spel. Så vi gick därifrån idag med ett nytt strategispel; Ticket to Ride. Vi får se om vi hinner testa det ikväll.

Ikväll vankas det nämligen spelkväll. Simon och ev Ulrika kommer förbi och spelar lite med mig och M. Väldigt trevligt. Låt oss hoppas på en stadigvarande tradition av det.

*True Blood-referens såklart

Nu blir det reklam!

Okej, trogna läsare vet att jag inte direkt älskat ComHem i historien, men de är då i vart fall bra på reklam. Eller snarare att snappa upp youtube-trender och göra om dem till reklam. Smart gjort. Sen att reklamen är det bästa med dem kanske är lite....ja. Men det är ju svårt att inte gilla deras senaste reklam där de använder sig av den sk "OMG-katten":

Lördag bara sådär

Lördag redan. Tiden tickar på och jag borde egentligen sitta med ett skrivprojekt just nu. Men det har inte riktigt funnits tid. Jag är tillbaka på jobbet, en tonåring har flyttat in hos mig och jag har strulat med myndigheter, sjukvård och annat. Och så har jag varit ovanligt social, en trend från semestern som tycks hålla i sig. Det är nog bra.

Igår körde jag först runt på M och några av hans vänner som skulle ägna en del av kvällen på en bastuflotte i Nydalasjön. Alltid spännande. Själv kände jag nog att det var för kallt och regnigt för att alls tänka tanken, men när jag plockade upp dem senare på kvällen tycktes det ändå som att de haft det bra.

Under tiden de sysslade med det umgick jag med Simon. Vi besökte blandade butiker och gjorde oss av med lite av den lön som så välkommet kom igår. Sen, efter att vi skjutsat bastukillarna till krogen, blev det xbox resten av kvällen. Jag sög såklart (men hallå, jag har ju ingen träning faktiskt!) men det var ändå väldigt kul. Ser fram emot att lillasyster tar hit sin xbox så att jag kan smygträna lite ibland.

Studiecirkel i mitt kök

Men jag ska då inte klaga. M och lillasyster står i köket och ordnar med middag. Det låter som att han försöker lära henne göra (qornfärs-) paj. Vi har något slags "lära-lillasyster-laga-mat"-projekt nu när hon typ bor här och som det låter så tar han uppdraget på fullaste allvar idag. Det är bra. Själv kan jag sitta och zombieglo rakt ut lite (fast eg surfar jag nyheter och bläddrar på tv:n, jag ids inte med zombien idag) och ladda inför min andra natt på jobbet.

Vardagslyx!

Krångel

Det har ju varit lite av telefonköernas och "förstå myndigheterna"-dagar det sistone. Och jag måste säga att av alla jag varit i kontakt med (i olika syften) så har nog sjukhuset varit de minst tillmötesgående. Väldigt osmidig information, ingen skyndsamhet alls och väldigt märkliga rutiner. Jag behövde ha ut en gammal journal för ett intyg som ska göras och det har nästan mer låtit på svaren och den bristande servicen som att jag ringt och sagt att jag ska slå dem, eller nåt. Ett dygn tog det nästan att ens få information om hur jag skulle göra.

Klart jag är tacksam för att de har hög säkerhet kring utlämnande av uppgifter men kan det tex verkligen vara befogat att man trots att uppgifterna skickas hem till din folkbokföringsadress med rek (dvs du måste legitimera dig för att hämta ut dem) så måste man personligen komma in med en handunderskriven begäran för att de ska skickas? Känns lite dubbelt men visst, hellre det än tvärtom förstås.

Back to work

Det är mycket nu. Inte nog med att jobbet drog igång igår, jag leker "hitta kryphål/möjligheter in i det sista" också samtidigt. Lite stressande sådär. Igår hade jag sån massiv huvudvärk att jag mådde illa, trots två olika värktabletter under kort tid. Det släppte någon gång kring två imorse. Men det gick bra, jag tycks ganska van att köra på och låtsas som att det regnar. Den delen har inte försvunnit för att det varit semester som det verkar.

Och natten gick bra, det var lugnt och jag hade gott om tid att försöka greppa den nya boende som hunnit komma under min semester. Och i övrigt var det ungefär som det brukar; man behöver nästan bara komma innanför dörrarna så sitter alla rutiner plötsligt där i ryggraden som om ingenting hade hänt. Fascinerande faktiskt.

Nattsvart

Det här med att ställa in sig på det sämsta scenariot för att inte bli besviken om/när det mer fördelaktiga alternativet faller ur, det fungerar dåligt kan jag konstatera.

Vem släckte lyset?

De korta telefonköernas dag

Idag hade jag gjort en kort lista över saker som behövdes göras. De tre översta var telefonsamtal. Först ringa ComHem och säga upp telefonen där eftersom jag aldrig använder den utan bara betalar nästan hundra kronor varje månad för att blandade försäljare och undersökare ska kunna ringa och lämna tomma meddelanden på min svarare.

ComHem tycks ha tagit åt sig av kritiken som lämnats angående deras kundservice. De var nästan övertrevliga redan på de förinspelade valen och under väntetiden (som var under 2 minuter). Jag fick sen prata med en man som också han var len som socker och hela tiden upprepade mitt förnamn (fick nästan ruggiga kopplingar till ljudboken jag lyssnar på där det förekommer en ibland märklig överanvändning av ett visst förnamn). Men han löste mig från telefonen, om 3 månader iaf, och gav mig även tips på att mitt bredbandsavtal är uråldrigt och att det finns stora fördelar med att binda om det. Fast han var übernoga med att inte vara pushig; "Ska du flytta inom ett år, Sara, så kanske det inte är nån bra idé".

Nästa på tur var ICA-banken som skickat mig ett nytt kort till ett nytt konto jag inte bett om. Där var väntetiden också kring 2 minuter men istället för trevliga informativa meddelanden fick jag lyssna på skränig orgelmusik av sällan skådat slag. Det gjorde ont i örat att ha telefonen nära. Kvinnan som sen svarade var också hon trevlig (även om hon inte använde mitt förnamn någon gång alls) och kunde efter en stund hjälpa mig att reda ut det nya kortet. Det visade sig att min ex-ex-sambo (vi talar mitten av 90-talet här) ansökt om ett kort och då hade tydligen det vi hade gemensamt för en istid sedan legat kvar. Så när de gav honom ett nytt fick jag automagiskt ett nytt också, trots att jag sedan år tillbaka delar ett med M. Rörigt, men det löste sig det med och jag fick klippa kort.

Sist, men jobbigast, ringde jag och sa upp mitt fadderskap hos Barnfonden. Jag har tänkt göra det sedan länge då det kostar en del och mina autogiron till blandade välgörenheter är lite för höga för min ekonomi. Sist jag hade det på en to-do-lista kom det samma dag (och jag skojar inte!) ett handskrivet litet brev från pojken i Brasilien där han frågade varför jag inte hört av mig. Ont i hjärtat gjorde att det ströks från listan den dagen. Men nu fick det bli gjort, hur hemskt det än känns. Jag tycker fortfarande att i stort sett alla kunde ge någon procent av sin inkomst till välgörenhet, men mina procenter har varit lite för många ett tag nu. Det är min skrala ursäkt.

Men trots allt känner jag mig lite duktig som betat av telefonköeri från min to-do-lista idag. Lite.

I nästa sekund II

Kom också på att jag läste att det nu finns en Betapet-app för android på market. Det måste jag ju såklart också testa. Ge mig gärna fler tips på skojiga, nyttiga, onyttiga osv appar för android. Jag har inte riktigt fyllt minneskortet än...

I nästa sekund

Men åh, jag kom just på att det under natten kommit nya avsnitt av både True Blood och Hung. En stund av kvällen är alltså räddad trots allt. Yeay! Jag längtar till riktiga hösten då det inte längre bara är en dag i veckan jag kan se fram emot nya serie-förströelser. Heja hösten!

Kvinnan med bett (åhå så roligt...)

Idag vaknade jag med käkarna nästan ihopkilade, kändes det som. Och så har det fortsatt. Huvudet är slötänkt och käkarna ömmar. Jag tog en tantlur mitt på dagen i ren utmattning, med bettskenan på plats, men det hjälpte inte nåt vidare. Surt. Imorgon ska vara en bättre dag.

Annars har det varit regnigt och grått i Umeå idag. Jag hade ett rehab-möte på stan på morgonen och jag hade lite tur och lyckades promenera ner just mellan två regnskurar. Jag tycker att det är ganska skönt med regn så länge det inte är så värst kallt, men samtidigt hade det varit skönt att ta en riktig långpromenad idag och låta huvudet försvinna i musikens eller ljudbokens värld en stund. Men jag är inte vuxen nog att äga ordentliga regnkläder så jag har blivit inne istället.

Nu sitter jag här med tusen "borden" men ingen riktig ork eller motivation. Lillasyster grejar med sin dator inför skolans första riktiga dag imorgon och M sitter i sovrummet och spelar WoW. Jag är fri att göra vad jag vill men ids inte komma på något alls. Tråk-jag igen.

Om jag har några intressen? Nej, vad skulle det vara?

Hm, jag har ju sett en tredje film idag, kom jag just på. Finns det ingen hejd, kan man tycka? Nej, tydligen inte. Jag är tillbaka i stan och M, jag och lillasyster (som tycks ha flyttat in eller nåt) bakade pizza och såg en förvånansvärt rolig komedi som fick M att generat gömma sig bakom mig flera gånger. Lyckat. Mer om det imorgon, eller nåt.

Ibland kan personalen!

Annars har den här regniga söndagen inte innehållt så värst mycket intressant. Jag låg kvar länge i sängen och såg Prince of Persia med M och när jag väl klev upp satte jag mig i köket och såg ytterligare en film (nu med den där bleka saken med de vackra käkbenen igen). Får väl se om det kommer ett par omdömen imorgon kanske.

Och så försökte jag lära Mina-katten att gå genom kattluckan med viss framgång. Hon använder den om man ställer upp den men inte annars. Då går hon bara runt oroligt och gnyr halvhysteriskt. Idag fick jag henne att knuffa upp den delvis själv iaf, en liten seger. Å andra sidan lär hon inte vilja vara ute när personalen inte är hemma, den lilla räddharen, så det kanske inte spelar så stor roll. Man kan tycka att hon borde sturskat på sig lite nu efter 9 trygga år med nästan samma personal, men det verkar som att det första halvåret som hemlös/illa behandlad satt väldigt djupa spår i henne. Om hon skulle få välja hade hon velat sitta fast i mitt knä, tror jag.

Men men. För de andra två är kattluckan en stor succé. Det kunde inte bli bättre. När det regnar kan man dessutom ligga inne och kika ut genom den genomskinliga luckan och få både lukt och bild utan att bli det minsta blöt om tassarna. Perfekt. De tycks fortfarande imponerade av personalens påhittighet.

Tillbaka till allvaret

Söndag och min semester löper mot sitt slut. Nu börjar jag inte förrän på onsdag men det känns ändå som att allvaret börjar redan imorgon. Eller ja, egentligen har jag just i år inte känt den där riktiga semesterkänslan alls, med ev undantag för Stockholmstrippen där i början då jag faktiskt turistade lite och inte var i närheten av "hemma". Istället har jag spenderat fyra (eller är det fem?) veckor med att tänka att jag: 1) inte känner mig ledig, och/eller 2) snart ändå ska tillbaka. Smart tänkt Sara.

Hela kroppen har som bekant laddat de sista två veckorna. Så på ett sätt ska det bli ganska skönt att gå tillbaka till jobbet, "rutinerna" (dvs inte ha några rutiner whatsoever) och allt det där andra bekanta. Jag är som vanligt nervös för att jag inte ska veta vad jag ska göra när jag väl kilar in på avdelningen senast kl 20.53 på onsdag, men det brukar stå rätt klart redan kl 20.54. Men trots att jag vet att nervositeten är helt i onödan så finns den där. Och jag köper den för enkelhetens skull.

Film 26/10: Vampires Suck

Jag kunde ju såklart inte låta bli. Jag såg trailern vid senaste biobesöket och ett par grejer drog jag väl på smilbanden åt då. Att det sedan skulle visa sig att trailern var bättre än filmen (mest för att den bara är nån minut lång) var kanske ingen enorm överraskning.

Jag har alltså sett Vampires Suck (Vampyrer Suger, 2010), en parodi på vampyrgenren enligt upphovsmännen. I själva verket är det ett parodiskt sammandrag av de båda första Twilight-filmerna med ett par True Blood-inslag, allt i samma stil som de andra filmerna duon Jason Friedberg och Aaron Seltzer gjort (x antal "Scary Movie", "Date Movie", "Disaster Movie" osv). Rent skräp, skulle jag vilja säga. Och extremt pinsamt att den ens går upp på bio i Sverige (även i Umeå...). Det är billig, uppenbar "humor" rakt igenom. Jag tror att det finns lokala revymakare i minibyar i Sverige med bättre humor och manustalang än Friedberg/Seltzer visar prov på. Annars kan jag tycka att det bara i Twilight-filmerna borde finnas så mycket material att parodiera och ironisera över vampyrgenren så att det faktiskt skulle kunna blivit nåt halvkul i vart fall. Nu var det så trist att jag började pyssla med annat stundvis. Betyget blir 1/5.

I övrigt rekommenderar jag Moviezines recension som kanske uttrycker samma åsikt som mig fast med mer ork. SvD ger den också bottenbetyg och inte verkar den gå hem på hemmaplan heller. Dåligt biotips, helt enkelt.

Frågesport ftw!

Det var en väldigt trevlig kväll igår i vart fall. Trevligt sällskap (inte minst kul att se de som inte är med så ofta), god mat och sen blev det spelkväll av allt. Kul! Vi spelade först något frågesportspel som handlade om tv och film. Lite klurigt men riktigt roligt. Efter det blev det en annan variant av samma spel fast nu med musikfrågor. Det var dock lite för svårt för sällskapet, ingen av oss kunde egentligen någonting så det blev lite tråkigare. Men det var kul att testa och det första spelar jag gärna igen.

Det tycks ju som att umgängeskretsen är redo för fler spelkvällar. Jag måste sondera spelterrängen lite och se om jag kan köpa på mig nåt kul kanske.

Gnäll

Jag har fortfarande ont i huvudet ett dygn senare. Eller snarare är det väl nacken som spökar. Blev något bättre efter värktabletterna jag tog vid lunchtid idag men det känns ändå tungt. Jag är som omotiverad och vill mest bara sitta för mig själv och se nån blaskig film. Tråk-Sara, helt enkelt.

Egentligen är planen att fara till Robertsfors på endagsfestival och bl.a se M:s systersons band. Han verkar fortfarande på, men jag känner mig som sagt lite svårövertalad. Men jag får väl vara snäll och ställa upp kanske. Konsert/festival känns bara lite olockande när huvudet känns som det gör.

Jag som gratis-RUT

Lite trist att jag kvällen till ära har en annalkande huvudvärk. Jag vet inte om det är spänningar efter ett seriöst/halvjobbigt telefonsamtal jag hade tidigare idag eller om ångesten av att bara vara på flygplatsen (jag hämtade upp M där för 30 min sen) gjorde ett så stort intryck, men nacken känns nästan gipsad.

Det skulle såklart också kunna vara det att jag från klockan tio till tre idag gått runt med gigantlurarna och på helspänn lyssnat på ljudbok medan jag varit hushållsnära tjänst (alldeles gratis, dålig deal) hos M, med vissa ryggkänningar som resultat. Konstigt det där att boken fortfarande kan vara så spännande trots att jag vet vad som komma skall. Fast det är klart, det är mycket som är annorlunda i boken (både mer att reta sig på och mer att tycka om) och historien liksom grottar sig in i huvudet via lurarna på ett väldigt trevligt sätt.

Tycka om! Nån mer som behöver städat?

Lukta-illa-party

Ikväll vankas det surströmmingsfest hemma hos Anna. Trevligt men illaluktande. Jag testade surströmming förra gången (2 år sen?) men även om jag inte direkt avskydde det så var det kanske ingen kulinarisk höjdare för just mina smaklökar heller. Så i år står jag över och ägnar mig åt grillat vegetariskt istället. Trevligt en massa.

Åkej...

...halvgalna hunk-diskussioner via sms med fin-Annor funkar bra som uppåt-tjack också. Nu blir det film i sängen med kissefjantar, te och varma mackor.

Lågvarv

Plötsligt blev jag alldeles toktrött och tung i huvudet. Läste ikapp lite bloggar och kände mig dessutom lite hängig och låg efter det. Lite okänt varför. Eller ja, jo lite iaf.

Huset är iskallt på nedervåningen men jag ids inte gå ut efter ved och bråka igång järnspisen i köket. Då måste ju den passas sen och så kommer jag säkert noja över brand när det ska bli sovdags. Ett varmt bad vore ju ett alternativ men jag ids inte heller dra igång den apparaten med renskrubbning av badkaret osv (det behövs nämligen). Och när jag stod i badrummet tänkte jag att jag åtminstone borde ha haft det färdigstädat ikväll så att jag kan ta det lugnt med det stökiga köket imorgon (som inte bara är kök utan även innehåller blandade ditflyttade grejer pga renoveringen, samt som alltid en halv datorpark). Men jag ids inte. Tråk-Sara, helt enkelt. Eller låg-Sara.

Jag ids nog inte ens göra nåt att äta fast magen ber om annorlunda. Jag vill mest av allt bara krypa ner under tjocktäcket med kattfamiljen ovanpå, en mysfilm på datorn och en gigantisk kopp te bredvid. Så får det kanske bli. (Helst av allt skulle det ju funnits någon varm person bredvid också, men hey man kan ju inte få allt?)

Vad hände med farten? Och dagen?

Att skjuta upp saker är att se framåt?

Planen idag var att fortsätta min kattöverdos samt att städa i huset då det blivit lite eftersatt i all renovering. Men så hörde Simon av sig och ville äta lunch på stan, och jag kan väl inte påstå att jag var så värst svårövertalad.

Lunch följdes av besök på bilhall och dreglande över nya finbilar och sen fika och allmänt prat ända fram till kvällningen. Allt ackompanjerat till Simons minst sagt blandade musiksmak. Idag har mina stackars öron blivit skrubbade med blandat smör samt gubbrock.

Väl tillbaka i huset hade katterna till min förvåning inte städat något alls. Gissar att det blir min uppgift imorgon förmiddag då. Oh the joy.

Valpejl

Det är ju val snart. Kanske tom lite mer snart (?) än vad jag tänker/orkar inse. Så jag gjorde testet på Valpejl och fick ett svar som inte förvånade någonstans. Ungefär så snurrar mina tankar också. Och visst får man rösta två gånger? Inte det, nähä. (Klicka för större bild.)

Är Joaquin Phoenix "Still here"?

Jag har, som trogna bloggläsare säkert minns, återkommande funderat över den här grejen med Joaquin Phoenix "vändning", eller vad man ska kalla det. Och det kan förstås vara just det som är meningen. Att vi ska undra, förundras och kanske tom oroas. Nu har trailern till dokumentären (det är förvisso omdebatterat huruvida det är på riktigt eller ej), filmad av svågern Casey Affleck, släppts och den amerikanska premiären är satt till den 10 september.

Jag vet inte om just trailern ger så mycket ljus på saken (kyrkbilden är kanske den som fastnar mest, och skrämmer lite), men för min del är det fortfarande svårt att få ihop den här trasselbehårade, Galifianakis-liknande, tokögda (for real!) mannen med den Joaquin Phoenix som tidigare var känd som den ibland nästan magiskt duktiga skådespelaren med de sorgsna ögonen.

Kanske är det de sorgsna ögonen som är nyckeln. Kanske har de blivit tokiga, tokreligiösa eller bara påverkade. Eller kanske är det bara på låtsas, ett test av omvärldens fördomar och hur långt man kan gå i att driva med branschen. Frågan är om vi alls får veta och om vi i så fall blir nöjda med svaret.

Vampyrhets

Jag trodde ett tag att hela den här vampyr-hypen skulle lägga sig eller i vart fall mattas av rejält, men det tycks ändå som att det lyckats brinna till igen i och med att säsong tre av True Blood började tidigt i sommar. Dessutom hade tredje Twilight-filmen Eclipse premiär där i krokarna (lite tveksamt om de lockar riktigt samma publik iofs). Framför allt i USA verkar det hur hett som helst och skådisarna i båda vampyrvarianterna tycks vara heta villebråd i skvallerpressen (jag menar, hallå, orka?).

Själv tycks jag ha tappat TB lite. Jag hann inte riktigt med att se avsnitten när de kom ut varpå jag skulle se ifatt de tre senaste igår men kände mig mest förvirrad. Måste nog backa lite, tror jag. Det är många olika historier att hålla reda på nu (igen, men roligare än vad de var i säsong 2) och jag tycks ha hunnit glömma bort hur relationerna förhåller sig efter tre veckors uppehåll. Och så kan vi ju inte ha det.

Jag har inte heller haft lust att ge Vampire Diaries en chans, vilket jag sagt att jag ska. Den lockar inte tillräckligt, men jag ska. Snart.

Att vara ordinarie kattlucka

Och jag har två dagar av exklusivt kattgos framför mig. De tycks ha lärt sig kattluckan nu, men jag tror att det bara är de två äldre som använder den. Smilla var som jag skrev lite skeptisk och jag kan se det fortfarande hos henne. Hon använder den och tycks se friheten i det, men så snart jag är hemma sätter hon sig framför luckan och liksom förväntar sig att jag ska öppna den/dörren åt henne. Som att jag måste vara portvakt när jag är hemma åtminstone.

Men just nu halvligger vi i sängen alla fyra och lyssnar efter obekanta ljud utanför. Jag med, det blåser ganska bra och låter en massa okänt ute. Jag har kanske varit i stan för mycket för att helt kunna slappna av till landsbygdsljuden. Men det brukar komma rätt fort, det blir en lång natt annars.

Att stänga av kontrollpanelen

Jag körde M till jobbet imorse eftersom han ska iväg på en tvådagars kick-off med jobbet. "Vet du var du ska nu då?", undrade kontrollfreaket med lätt ökad hjärtrytm bredvid honom i bilen. "Nja, alltså vi ska flyga till Stockholm iaf, sen åker vi väl nån annanstans efter det. Uppsala, eller nåt. Det spelar ju som ingen roll."

Jag vet ju att han har rätt, det spelar egentligen ingen roll. Han vet att han ska iväg med jobbet, han vet att han har boende i singelrum nånstans och allt betalt fram till fredag kväll ("det brukar iaf vara så"). Han har med sig sin minimala packning bestående av en laptop med tillbehör, lite underkläder, två skjortor (han ville eg bara ha med en), en deo och en tandborste. That's it.

Och hela morgonen har jag försökt tänka att det vore skönt att vara likadan. Att inte ha med sig en "utifall-att"-packning för alla (o)möjliga scenarier, att inte i förväg ha kollat upp allt som finns att kolla om stället man ska till, att inte noja över flygresor eller annat. Men kontrollpanelen i mig tar överhand och får nästan (men faktiskt bara nästan, jag kanske har vant mig?) kernel panic å hans vägnar för att han har så lite koll.

Men sicken tur att vi är olika!

Mer Twilight

Inser att jag inte recenserat de tidigare två filmerna i Twilight-serien utan mest bara gjort en kort jämförelse mellan de två. Sedan dess har jag sett om båda och det höjde nog intrycket en del, framför allt av film nr två. Jag tycker fortfarande att den är den svagaste av de tre som hittills gjorts, men sedd som serie så håller den betydligt bättre än att se mer avskiljt från de övriga. Den blev tydligare och mindre ologisk vid andra titten och skulle kanske vinna än mer på att ses om igen. Alla tre hamnar kring betyg 3, där den första är en medel-trea, den andra ligger väldigt på gränsen neråt och den sista håller sig i de övre regionerna.

I böckernas värld är jag fortfarande kvar i nummer två, som precis som filmen är svagare än den första, åtminstone inledningsvis.

Den fjärde boken delas som bekant upp i två filmer och det blir regissör nummer fyra som gör dem; Bill Condon. Precis som tidigare regissörer är han rätt okänd för mig (David Slade var väl den enda jag sett film av innan) så det är svårt sia så mycket om utfallet. Låt oss hoppas att trenden fortsätter uppåt.

Film 25/10: Eclipse

Om första filmen (Twilight, 2008) stod för upptäckten av vampyrer och den andra (New Moon, 2009) för upptäckten av varulvar så är den tredje filmen; Eclipse (2010) den där varulvar och vampyrer tvingas strida tillsammans och då allas kärleksobjekt, Bella (Kristen Stewart), tvingas välja mellan en varm (varulv) eller kall (vampyr) pojkvän for life.

Mellan Bella och Edward (Robert Pattinson) pågår fortfarande diskussionen om när och om Bella ska omvadlas till vampyr. Bella inser så smått vilka försakningar en sådan omvandling skulle innebära för henne personligen och både Edward och Jacob (Taylor Lautner) försöker få henne att låta bli, av skilda anledningar. Edward har sedan händelserna i förra filmen hamnat lite i onåd hos Bellas pappa Charlie (Billy Burke) som hellre ser att hon umgås med Jacob. Jacob försöker i sin tur få Bella att erkänna sin kärlek för honom och hoppas att hon ska välja honom medan Edward mest försöker få Bella att acceptera hans frieri. Bella är inte så intresserad av äktenskap men desto mer intresserad av att ta ett annat steg i relationen, något som Edward anno tidigt 1900-tal inte vill höra talas om.

Samtidigt söker Victoria, den rödhåriga vampyren (nu spelad av Bryce Dallas Howard istället) fortfarande hämnd efter att hennes livskamrat James blev dödad i första filmen av medlemmar ur Cullen-klanen. Nu var det väl iofs inte Edward som dödade honom men Victorias hämnd går ändå ut på att döda Bella, den sårbara mänskliga tjejen. Med kunskap om Cullens speciella gåvor har hon delegerat ansvaret för hämden till Riley (Xavier Samuel), en speciellt för tillfället nyskapad vampyr vars uppgift är att bilda en armé av sk "newborns"; nya vampyrer är nämligen som starkast och som mest aggressiva. För att möta Victorias armé tvingas nu varulvarna och vampyrerna i Forks att samarbeta varpå Edward och Jacob får strida sida vid sida för att försvara Bellas liv.

Eclipse är på flera sätt en mognare film än de tidigare två. Jag vet inte om det beror på den påstådda romansen mellan Stewart och Pattinson irl men det slår definitivt mer gnistor om Edward och Bella i den här filmen. Framför allt Pattinson verkar mycket mer hemma i rollen som vampyr och har slopat en hel del av de skumma stirrningarna och obekvämheten som var så tydlig i de tidigare filmerna (framför allt första). Eclipse är också snyggare filmad; fler intressanta perspektiv och fler närbilder på rätt ställen. Slade har dessutom tagit med mer av bakgrunden till karaktärerna och lagt in små historiska tillbakablickar där vi får lära känna framför allt vampyrerna lite bättre. De är inte lika mycket anonyma biroller längre, vilket gör att det känns som att Slade närmar sig böckerna lite mer än tidigare regissörer valt att göra.
Kanske har jag vant mig men de i förra filmen skumt animerade varulvarna känns också de snyggare här och "den stora striden" fungerar bättre och är mindre "kvasiteatralisk" än de i de tidigare filmerna.
Rent handlingsmässigt så gillar jag också Bella klart bättre i Eclipse än tidigare. Hon är inte längre så mesig utan tar för sig och har lite mer av en egen vilja (något som jag upplevde att hon hade, om än i en mer "trots-variant" redan tidigt i böckerna). Jag himlar såklart med ögonen över "inget sex före äktenskapet"-delen och den fåniga åldersnojan hos Bella, men bägge dessa får man snarare tillskriva böckerna och dess mormon-författarinna Stephanie Meyer än filmerna. I grunden är det annars fortfarande en ungdomshistoria (som tydligen tilltalar även en äldre publik...) med en del fånerier som man får lov att svälja. Lautners skådespel imponerar väl fortfarande inte men annars tycker jag att just skådespeleriet känns tajtare än i tidigare filmer.

Kort och gott tycker jag att det här kanske är den starkaste filmen hittills, där den första hamnar precis snäppet under. Betyget blir nog en stark 3/5.

Intressanta recensioner här, här, här och här. (Där det tycks tydligt att mina åsikter om Pattinson och Lautners resp skådespeleri är precis motsatt de flesta recensenters. Där ser man.)

Varför leva i nuet? Sicket påhitt!

Jobbångesten har annars kommit för att stanna, som det verkar. Mina andra framtidsidéer är fortfarande under utveckling, jag har hoppet uppe så att säga, även om det kanske inte ser tokljust ut. Men det är mycket sånt som pågår i mitt huvud just nu; grubblande om framtiden. Antagligen är det därför som den där riktiga semesterkänslan aldrig riktigt landat i mitt medvetande.

Det finns en liten del (ca 8%) av den här 32-åriga tjejen som skulle vilja magasinera in alla halvviktiga prylar, packa ner det allra viktigaste, säga upp sig och med slutlönen på fickan fly till ett annat land och bara se vad som händer. Kontrollfreaket (resterande 92%) får dock spader av blotta tanken och krampar ihop käklederna lite extra så att den galna delen av Sara vet vem som bestämmer. Så det händer inte. Men det kanske är friskt att dagdrömma lite?

Storasyster 6.3 klar för installering?

Annars lullar livet på lite som vanligt. Med en vecka kvar av semestern känns det fortfarande inte riktigt som att jag har semester. Men lillasyster är fortfarande här vilket är väldigt trevligt. Det är mest svårt att veta vad hon vill göra, jag är ju ganska van vid att mest bara hänga vid min dator och antingen syssla med registergrejer, skriva saker, se film eller surfa runt och läsa strunt. Nu ska jag plötsligt aktivera en 17-åring också. Men å andra sidan är hon väl stor nog att aktivera sig själv, det är nog mest jag som inte vill verka tråkig utan fortfarande vara rolig storasyster. Ur vissa synvinklar var det lite enklare när hon var sisådär 6-7 år.

Do you understand me?

På tal om The IT Crowd såg jag att man i USA försökt göra en remake av serien. Jag har sett början av piloten och man har inte bara återanvänt (väldigt roliga) Richard Ayoade för att spela karaktären Moss utan dessutom i stort sett exakt samma manus (men med sämre skådisar utöver Ayoade). Vad är grejen med det? Förstår man inte brittisk engelska i USA? Det är som att skånska SVT skulle göra en egen variant av "Ingen bor i skogen" eller nåt.

Piloten lyckades dock inte sälja vad jag vet så det blev ingen amerikansk variant.

Roligast just nu

M hittade en ny komediserie som visade sig vara en riktig hit; The IT Crowd. En brittisk komediserie om IT-personalen på ett större företag. Lite stereotypt såklart (det är väl ofta det som är kul?), inte minst att den kvinnliga chefen (en helt underbart roliga Katherine Parkinson) är totalt oteknisk, men å andra sidan tycks varenda krimserie på tv numera ha en kool databrud, så det kanske kan vara ok. Och efter att ha delat liv med två datanerdar i rad kan jag säga att en del av fördomarna faktiskt är rätt sanna...

Länk till en scen ur första säsongen hittar du här.

Det kan bli skumma pannkakor idag

Tre minuter efter att M muntligt fått inköpslistan:

M: Jag har så dåligt minne, vad skulle jag handla? Tre paket grädde, ett sexpack och ett ägg?*

Jag: Eh..nej. En trea grädde, en liter mjölk och ett sexpack krav-ägg.

Tur det finns mobiler ibland.

*Jag tror att han skämtade. Lite. Hoppas jag. Fast kanske inte ändå.

Nymodigheter!

Idag har vi äntligen monterat in den där kattluckan som skulle bli "Frihet 1.0" för kattkollektivet. Själva monterandet gick bra men sen var det ju det där med att pedagogiskt lära dem att faktiskt använda den. Själva luckan har vi spälkat upp så att det är fritt och öppet rakt in, tanken är att de ska vänja sig vid det först.

Förvånande nog var räddkatten Mina den första att ta en tur fram och tillbaka genom luckan. Rosa Luxemburg var lite skeptisk, men med en försiktigt påhejande personal på varje sida om den stängda dörren med det nya hålet så gick det bra. Mest tveksam var helt oväntat den annars så koola och vetgiriga Smilla. Hon tittade på luckan skeptiskt, gick efter en stund igenom åt ena hållet men satte sig sen och stirrade (som hon brukar när hon vill ut) upp på handtaget och väntade på att bli utsläppt.

Antagligen är det inte uppassning nog att det nu finns en specialdörr för fröken Smilla, hur mycket frihet det än må vara i konceptet. Det är ingen som anstränger sig sådär extra för att hon ska kunna komma och gå och är det fri gång finns ju ingen anledning att kissa utanför lådan i protest mot de tidigare så stränga dörrtiderna.

Nu ska vi bara se hur det går när det är upp till fröknarna själva att putta på själva luckan. Jag bara väntar på att kattförbundet ska ta ut dem i strejk...

Kli!

Satt och pillade på rosenbusken vid utemöblerna under tiden som jag hade Miss J i telefonen och plötsligt insåg jag att det var fullt av löss på undersidan av bladen. Tjugo minuter senare kliar och killar det fortfarande i håret, på örat, på benet, på armen.....

Film 24/10: Inception

Precis som många andra före mig kommenterat kan man hitta mycket av Christopher Nolan's tidigare filmer i Inception (2010) Det är definitivt inte en dålig sak. Hans repetoar innehåller idel toppfilmer (där kanske The Prestige (2006) är min absoluta favorit) som innehåller magi och mysterier såväl som våldsam action och intressant hjärnspökeri. Och det är nästan så att man hittar lite av allt i denna hans senaste film.

Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) är en välanlitad specialist på att ta sig in i människors drömmar och stjäla deras idéer eller hemligheter på uppdrag av andra, med blandade syften. Själv drömmer han om att få möjlighet att komma hem till USA och familjen igen, då han lever på flykt undan rättvisan. Så får han ett uppdrag som kan uppfylla hans dröm och bli hans absolut sista; istället för att stjäla en idé ska han plantera en idé i en arvinges undermedvetna genom att styra hans drömmar. Till sin hjälp har han ett gäng bestående av bl.a en ung arkitekt, Ariadne (Ellen Page) vars uppgift är att bygga drömmarna i form av labyrintliknande landskap så trovärdigt som möjligt så att den som drömmer inte misstänker att något är fel.

Metoden är dock känd och arvingen (Cillian Murphy) har blivit lärd en form av försvar mot dröminkräktare, varför Cobb och hans gäng måste ner flera lager i hans drömmar, (dvs en dröm som är i en dröm som är i en...osv) och varje lager innebär en ökad risk. En riskfaktor är också Cobbs förflutna som ständigt gör sig påmint och som nästlar sig in i drömmarna i form av olika projektioner som påverkar handlingen och riskerar hela gruppens säkerhet.

Före filmen kände jag faktiskt viss oro för att jag inte skulle hänga med i svängarna (jag hade hört sådana rykten) alternativt att alla diskussioner och förvrängande av olika verkligheter skulle skapa ångest. Men faktum är att det hela gjorts på ett oerhört snyggt och smidigt sätt av Nolan att ingetdera blev något problem. Snarare kanske historien blev lite för enkel att hänga med i, jag tyckte nog att jag hade det hela väldigt klart för mig när jag gick ur biosalongen. Så samtidigt som det är en skön känsla att faktiskt hänga med och förstå filmen var det en pytteliten besvikelse att jag inte kände mig, åtminstone lite, bortkollrad någonstans.

På plussidan finns flera saker; musiken (Hans Zimmer såklart), skådespelarna (framför allt nämnda Page imponerar lite, men även de andra Joseph Gordon-Levitt, Tom Hardy m.fl gör bra insatser) och tempot som pendlar mellan hård pang-pang-action till existentiella samtal utan att för den delen förlora mitt intresse alls. Sen är den i vanlig Nolan-anda väldigt snyggt gjord också. Ett exempel på det är när Cobb testar Ariadnes förmåga och hon vänder uppochner på staden de går i, leker med speglar etc.

DiCaprio själv briljerar dock inte. Jag såg Shutter Island alldeles nyligen och i mångt och mycket är Cobb samma person som Teddy Daniels, bara med lite olika specialiteter. Han kör en del på rutin och verkar nästan för trygg i sin tolkning av Cobb att han stundtals tappar i trovärdighet när hans familjekänslor ska fram.

Filmen är såklart inte utan små tricks. Ariadne har självklart fått sitt namn från en historisk labyrinttjej och musiken som var gruppens "wake-up-call" (Non, je ne regrette rien) har kanske en koppling till en roll som Marion Cotillard, som spelar Cobbs fru Mal i filmen, haft tidigare? (Det sista tricket kom jag dock inte på själv utan läste mig till efteråt.) Tex.

Sammanfattningsvis är det är riktigt bra film. Inte Nolan's bästa (har han gjort någon sämsta?) men helt klart sevärd, och det gärna på bio. En något svag 4/5 blir betyget.

(Jag hade först tänkt att lägga in trailern, men jag tycker nästan att den berättar lite för mycket av filmen för att vara helt bra att se innan. Så gör det på egen risk. Läsvärda recensioner hittar du tex här, här och här.)

Jag har en tonåring på min soffa

Igår, när hon var välrest och nyhemkommen, lät jag henne sova så länge hon iddes. Klockan hann väl bli två innan hon började röra på sig. Idag är jag pigg och lite rastlös och slamrar lite extra i köket i hopp om att hon ska vakna till och vilja bli med och manifestera mot pälsdjursindustrin kl 11. Det ser hittills ganska illa ut på den fronten.

My monkey

Och när jag först vaknade gjorde jag det ur en riktig ångestdröm. Jag drömde att jag var tillbaka på jobbet och plötsligt var urusel på att utföra det. Jag tappade all kontroll, alla gick bananas och typ alla mina arbetskamrater stod bredvid och tittade på mig med bekymrade, irriterade ögon. Och jag försökte förklara att jag "gör så gott jag kan, men det är för mycket!", men ingen tycktes förstå mina ursäkter.

Det tycktes inte hjälpa att jag igår insåg att jag faktiskt har kvar en semestervecka mer än vad jag tänkt den senaste tiden. Mina jobbspöken är redan tillbaka.

Arla

Uppe med tuppen igen. Jag vaknade för en timme sen och det snurrade runt formuleringar i huvudet som jag inte kunde, eller ville, tappa bort, varpå jag steg upp och försökte få dem ur mig och spara dem inför ett projekt som kommer.

Jag har också, likt Sickan i Jönsonligan, "en plan" ruvandes i huvudet. Och jag väntar på att få veta om den kommer att gå vägen eller om den, liksom Sickans planer, faller på målsnöret. Och jag har lite svårt att släppa det ur huvudet just nu, även om jag vet att det nu inte längre ligger i mina händer. Vi får se, helt enkelt.

Vilket team är du?

Jag lyckades ge lillasyster världens bästa alibi ikväll. Om hennes vänner undrar varför hon såg, i dagsljus diamantskimrande (vilket jag har förstått är "töntigt"), vampyrer på bio kan hon skylla på att hennes goofiga storasyster så gärna ville se den. Perfekt. Sen föll M lätt för grupptrycket så vi har alla tre just kommit hem från att ha sett film tre i Twilight-serien; Eclipse.

M tycks ha snappat upp att jag, om jag vore tonåring, skulle tillhöra det sk "Team Edward" (omg) varför han stolt deklarerade före filmen att han nu minsann gått med i "Team Jacob". Hysteriskt kul. Varje gång Jacob kom i bild kippade han lite överdrivet efter andan och mimade "Jacob!!!" med uppspärrade ögon när jag tittade på honom. Jag fick lov att kväva mitt skratt i handen varje gång. Knas. Men roligt.

Nu är jag skyldig er/bloggen två redovisningar av biobesök jag gjort. De kommer. Promise.

She's back!

Vi hämtade upp en trött lillasyster vid midnatt inatt. Hon hade då åkt tåg och buss i nästan 12 timmar från sitt sista delbesök (storebror med familj i Motala) av sin långa sommarsemester i södra Sverige (som kanske mestadels har ägt rum hos pojkvännen i småland, men whatever ;). Och nu har vi den stora äran att få umgås och rå om henne en stund. Det känns väldigt bra, jag har saknat henne en massa!

Nu har hon just vaknat från sin 12 timmar långa sömnsejour så nu väntar übersen brunch på stan i det fina vädret. Yeay!

Långpromenad och linjedans

Sommaren kom tillbaka. Eller har den kanske aldrig lämnat oss? Just nu är jag mest förvirrad, allt som pågår utanför fönstret när jag slänger upp gluggarna om mornarna känns som en överraskning. Svårt att planera efter vädret just nu. Regn, sol, kallt, varmt. Who knows?

Men idag har det varit tokvarmt. No need för tröjan jag hade tagit på mig inför den planerade Nydala-promenaden med Anna. Vi promenerade och pratade i nästan två timmar innan vi precis på minuten kom fram till KFUM:s läger där hennes son skulle ha dansuppvisning efter sin lägervecka. Spännande förstås, han har hoppat och dansat runt med klar taktkänsla i kroppen så länge jag känt honom. Och uppvisningen gick bra, även om jag sällan sett han så uttråkad som under buggmomentet. Jag gissar att han inte är en framtida kavaljer till bugg-Emma? Men breakedance tycktes vara en hit. Såklart.

Anna och jag fick ju dessutom snällt finna oss i en liten lektion i linedance som alla besökare prompt skulle delta i. Jag tror att Anna har betydligt större risk att bli dansbiten än vad jag har, hint hint... Iaf vad gäller sån dans.

Trevlig dag!

Spontanhandel

Vi fick för oss att äta pizza till middag idag, M och jag. Sagt och gjort. I väntan på att de skulle bli klara gick vi in på Mac-affären Grafit som ligger vägg i vägg för att "kolla lite". När vi kom ut en kvart senare var M ägare till en 27'' iMac av senaste snitt. Sådär bara. Och oj vad jag också skulle vilja ha en sån. Allra mest för att den är ruggigt snygg såklart och lite för att det skulle vara ruskigt läckert att WoW:a på den.

Är det här en dröm?

På tal om drömmar har jag ikväll tillbringat 2,5 timme på bion tillsammans med M, Johan och Marie och sett Inception. Och jag lyckades bara drabbas av den där overklighetskänslan (vilket jag var lite rädd för innan) en kort sekund. Så det funkar helt klart för dödsångestare (det måste ju heta så?) att se den. Jag måste gotta lite på filmen en stund innan jag kan skriva något längre, men jag kan i vart fall säga att jag är nöjd med att man inte problematiserade det mer eller grävde ner sig i just ångestdelen av verklighetsuppfattning kontra drömmar mer än vad man gjorde. Då hade det mest blivit jobbigt.

Men jag kan gissa att det säkert är just det som några skulle kunna kritisera i recensioner. Jag har undvikit att läsa hittills så jag ska ta tag i det nu.

Men mitt första intryck är att det var en väldigt bra film, men ingen toppfilm trots allt. Sällskapet var det dock inget fel på, jag hoppas det blir fler tillfällen!

Dream a little dream of me

Jag tantlurade helt skamlöst mitt på dagen idag en stund och drömde en väldigt påtaglig dröm. Den gick ut på att jag beskylldes för att ha sabbat en väns förhållande* genom att jag varit så frånvarande. Snacka om att lägga all världens skuld på mina egna axlar. Jeez, Sara.

*Ett förhållande som ff lever gott, om inte mina drömmar vet bättre. Jag kanske har synska förmågor?

(O)Verklighetens Sara

Förra veckan, som var en riktig festarvecka, skulle enligt planen följas av en sund vecka. Hittills har det väl gått sådär. Matmässigt har den förvisso varit sund, men träningen har ännu lyst med sin frånvaro, med undantag för en kortare promenad. Faktum är att jag inte ens minns vad jag sysselsatte mig med igår eftermiddag, men något gjorde antagligen att den planerade träningen uteblev.

Så till idag då. Idag vaknade jag med jordens ryggvärk igen. Jag kände av ryggen redan i lördags morse och tänkte att det var efter allt städande på fredagen, men vad jag minns (vilket alltså tycks vara suddigt) så gjorde jag inga liknande fysiska strapatser igår som borde ge upphov till sådan ryggvärk som morgonen bjöd på.

Istället tycks en annan teori växa fram hos mig. Den om "Verklighetens Sara". Eller om det kanske är den Sara som egentligen är den overkliga, jag vet inte så noga längre. I vilket fall som helst så måste jag genast försöka hitta känslan av att två veckor till av semester är en bra sak. En långvarig sak. En ingen-anledning-att-oroa-sig sak. Och se till att den där sämre delen av hjärnan tar semester igen.

Film 23/10: The Bad Mother's Handbook

Det är något med filmer gjorda för tv som är charmigt. Det kan vara att den låga budgeten ofta skiner igenom i den icke-glamorösa, matta bilden eller de okryddade dialogerna. Ofta hittar jag små pärlor bland de här tv-filmerna, som inte sällan visas på nätterna, undangömda i tv-tablåerna.

Nu har jag just sett den brittiska tv-filmen The Bad Mother's Handbook (2007), baserad på en roman av Kate Long. Karen (Catherine Tate) är frånskild och bor med sin tonårsdotter Charlie (Holly Grainger) och sin mamma Nancy (Anne Reid) som har alzheimers. Karen är frustrerad över sin mammas förvirring, ältar sitt liv och återkommer hela tiden till att hon blev mamma alldeles för ung. Hon planerar att fly hela situationen och ta en semesterresa till Paris men när hon ska ansöka om pass uppdagas det att hon är adopterad. Samtidigt avslutar dottern Charlie ett dåligt förhållande med en kille från skolan varpå hon kort därefter inser att hon antagligen är gravid. Killen vill inte höra talas om graviditeten så hon lämnas åt sitt öde och inser att hon snart måste prata med sin självupptagna mamma om läget. Till sin hjälp får hon oväntat den nyinflyttade doktorssonen* som obedd ställer upp och ger goda råd och finns vid hennes sida.

Det här som sagt en oglamorös film som många gånger känns lite som ett avsnitt ur en serie i stil med Emmerdale (Hem till gården). Karaktärerna är ganska charmiga och även när de är rätt osympatiska så tycker jag om dem. Den brittiska humorn omfamnar hela filmen på ett trivsamt sätt. Överraskningarna är ganska få och sensmoralen uppenbar redan tidigt så nån höjdarfilm är det såklart inte. Den här filmen lever helt på den brittiska charmen. Betyget blir (kanske något snällt) 3/5.

*Åh, just det. Den geekiga, långhåriga och överintelligenta doktorssonen Daniel spelas visst av en viss Robert Pattinson.

Söndag

Som kontrast mot födelsedagsfirandet var gårdagen en riktig tristessdag. Jag brukar ju gilla sånt, men jag kanske har fått för mycket smak av det goda andra livet, det sociala. Det fanns inget på tv, mobilen var tyst, få bloggar uppdaterades och jag hade inte ens något att städa. Ja, disken då, men det var inte så mycket som det såg ut. Kunde kanske ringt nån vän och snackat bort tid, men den jag tänkte på gissade jag var upptagen så jag lät bli. Tog en promenad i det förvånansvärt varma/kvava Umeå, lagade middag och såg på lite film, men var ändå uttråkad.

Jag upptäckte efter mörkrets intåg (det blir ju faktiskt nästan mörkt om nätterna nu) att det var rätt trivsamt att sitta på balkongen. Andas frisk, ljummen kvällsluft och njuta av den så sällsamma tystnaden som infinner sig där när flygplanen slutat komma in för landning, alla grannar slutat hojta till varann från balkongerna, barnen fått lov att överge studsmattan och alla antagligen ligger och sover inför sina tidiga måndagsmornar. Det var riktigt mysigt att sitta där i skenet av fönsterlampan. Nu sitter jag aldrig still särskilt länge, men för en stund var det nästan meditationslikt.

Can't wait!

Film 22/10: 2x Pattinson

Då har jag som utlovat spanat in ett par filmer till med Robert Pattinson i huvudrollen. Båda brittiska sådana. Och jag måste säga att det är lite imponerande hur olika roller han tar på sig. Jag tycker nog inte att han briljerar hela tiden, men ofta visar han att vi skulle kunna ha en del att vänta i framtiden. Det är inte hans tolkning av Edward Cullen som vi ser om och om igen, det är då åtminstone klart.

I Little Ashes spelar Pattinson ingen mindre än den excentriske konstnären Salvador Dalí. Filmen tar sin början 1922, då Dalí just blivit antagen till en konstskola i Madrid, och sträcker sig sedan ca 10 år framåt i tiden. Det är den här tiden som det börjar talas om Dalí som en stor konstnär och då han gör sig känd även som självutnämnt geni på flera plan. På skolan blir Dalí bekant med den sedermera kända poeten Federico García Lorca (Javier Beltrán) och en rad andra ganska speciella konstnärspersonligheter. Utanför den personliga storyn gestaltar även filmen den växande fascismen och det stundande inbördeskriget i Spanien. Men det är främst en historia om konstnärskap, gränslös kärlek och hur det kan vara svårt att stänga ute verkligheten även om man försöker.

Pattinson gör bitvis rent grymma scener i sin tolkning av Dalí. Men lika snabbt vänder det och tappar stundvis i trovärdighet. Framför allt kämpar han med den spanska brytningen, en företeelse som för övrigt helt borde förbjudas (välj ett språk, vi fattar att det utspelas i Spanien oavsett!). Filmens stora nackdel är den första dryga halvtimmen som är ganska långsam och tråkig. Det känns som att liknande scener läggs på varandra och att historien inte förs framåt. Men så tar det sig och mitt intresse återuppväcktes. Men kort och gott är det en ojämn film med små guldkorn som ändå gör den klart sevärd. Betyg: en svag 3/5.

En annan typ av galenskap skildras i How to Be. Den handlar om Art (Pattinson), en drygt 20-årig kille som när det blir dags för att ta steget ut i vuxenvärlden snarare har gått vilse i depression och en oändlig längtan efter bekräftelse. Inte minst från föräldrarna som inte ens verkar tycka om sin son utan snarare se honom som något de måste härda ut med. Arts flickvän gör slut, han blir av med jobbet och han tvingas flytta hem igen. Han hittar en självhjälpsbok skriven av en "Dr Ellington" och betalar sedan (den antagligen självutnämnde) doktorn femtusen dollar för att han ska flytta in hos Art och föräldrarna och bli hans personlige terapeut.
Utöver Art och de märkligt uttråkade föräldrarna får vi även möta ett par av Arts vänner som också de har sina, mer eller mindre medvetna, bekymmer och som inte riktigt heller kommit på hur man ska leva.

Det är en film som vill vara (och på sätt och vis också lyckas) udda med idel eljest karaktärer som var och en känns som isolerade figurer utan att på något vis passa ihop med varandra. Det gör att dialogerna ofta blir väldigt konstlade, om än lite småroliga, och att jag även när filmen är slut har lite svårt att greppa vad jag egentligen sett. Pattinson är även här bitvis ganska lysande (scenen när trion jammar för första gången är lite fantastisk), inte minst med sitt minspel och kroppspråk, men historien som sådan är lite för intetsägande för att riktigt skapa empati hos mig för karaktärerna. En bitvis kul, ganska tragikomisk indie-film som inte riktigt vet vad den vill säga. Betyget blir ändå godkänt; en stark 2/5.

Hemligheten bakom storstädningen

Idag blir det att röja lite från igår, det blev ju en del disk, och sen slappa tills något annat kul ev händer. Jag är oerhört nöjd med min nystädade lägenhet så jag kan nog nöja mig med att sitta här och titta över mitt rena drottningdöme.

Jag städade som sällan skådat i fredags nämligen, jag gick liksom på saker som garderoben, pappersansamlingar här och var, tidningshögar och annat. Jag har rensat ut kassvis med papper och tidningar och fått ett skrivbord plötsligt där det nu planeras för en stationär backup-dator som är halvt färdigbyggd. Dessutom fick jag äntligen köra iväg den gamla soffan och bära ut lådor och annat till förrådet.

Hemligheten bakom den grundliga städningen stavas l j u d b o k såklart. Då blev det hela plötsligt så enkelt, jag ville ju inte att det skulle ta slut. Även om bok två i Twilightserien hittills kanske inte är riktigt lika super som den första, men ändå klart beroendeframkallande.

Spelkväll ftw!

Efter långfikat stannade Mattias, Emma och Simon kvar och så klurade vi ut en bra budgetkväll. Det blev spelkväll för hela slanten, med gopizzor från Robertos. Vi spelade Risk (i en Sagan om Ringen-variant) till klockan nästan hann slå fyra inatt. Det är ett klart underskattat budgetnöje, vill jag lova, varför gör man inte sånt oftare? Jag måste köpa på mig fler sällskapspel och tvinga hit vännerna lite oftare.

Jag kom visserligen sist båda omgångerna, jag är inte så strategisk som man kanske kan tro, uppenbarligen. Emma och Mattias blev segrare varsin gång så Simon och jag har lite revansch att kräva till nästa gång. Hade det varit vanliga Risk hade nog jag eller Simon legat bättre till. Vi kan ju säga så iaf...

Tack för en supertrevlig dag/kväll/natt!

Tårtkalas!

Gårdagen blev verkligen mer än vad jag hade hoppats på innan. Jag försökte visserligen koordinera ihop de som skulle komma så att det skulle bli lite i omgångar men det slutade med att alla kom samtidigt och det visade sig nog vara en riktig hit. Mitt kök tar helt klart fler gäster än jag trott.

M:s syster Angelica med sambo och son kom och så Emma, Simon och Johan. Vi åt av de två tårtorna som M och jag bakat (en hjortrontårta och en blandade bär-tårta), pratade och hade trevligt så att tiden bara flög iväg. Och gästerna skämde bort mig (vilket ju faktiskt inte var vare sig väntat eller efterfrågat, men såklart uppskattat) med bl.a medhavd choklad (gånger fyra!), blommor och en hemmaydd väska som Angelica gjort. Väldigt tjusig!

Mäh!

Vad är egentligen grejen med att dra ut på tiden mellan filmuppföljare så att man nästan hinner gå igenom två skilda ålderskriser innan man sett den sista filmen i serien? Att sälja så mycket prylar som möjligt under tiden? Tråkigt som attan är det iaf, och hyfsat respektlöst mot filmtittarna. Vare sig det handlar om Twilight-, Matrix-, Sagan om Ringen- eller whatever-fans. Bah!

(Och nejdå, jag har inte alls börjat lyssna på bok två medan jag städat lägenheten idag.... Jag är ju 32, hallå? Erhm.)

Man måste ju ha tårta...?

Kungligheter firar i tre dagar, har jag hört. Nu är mitt blod (såvitt jag vet iaf) väldigt icke-blått men det kan man ju inte låta stå ivägen för lite trevligt firande? Så med en dags paus (idag) förbereder jag för lite tårtkalas imorgon. M:s syster med familj kommer förbi och jag har fått positiv respons från både Simon och Johan också. Jag har också fortfarande hoppet uppe vad gäller några till. Vi får väl se vilka som ämnar dyka upp.

Inte så att jag gillar att vara i blickfånget alls egentligen, men jag tog tillfället i akt att bjuda hem vänner till min egna lya; något jag gör väldigt sällan. Vad är poängen med en stor soffa om man aldrig får fylla upp den, liksom? Så födelsedagen är mest en ursäkt och det föreligger såklart inga krav, mest att man ser till att äta tårta.

Dessutom ger det mig en blåslampa för att städa upp här på riktigt. Idag har det sorterats papper och tidningar som aldrig förr. Jag hittade dessutom ett skrivbord under en gigantisk hög av saker, papper, damm och kläder. Bara sådär!

En rosa födelsedag

Själva födelsedagen kom ju annars att gå väldigt mycket i Fi:s tecken. Jag var väl lite tveksam till det innan eftersom jag tagit ett ganska stort steg bakåt i mitt engagemang och inte gärna ville dras in igen. För det är väldigt lätt att göra det. Det är idel underbara människor och man får vara med om så mycket positiv respons att det är svårt att motstå att inte bara dra igång stora hjulet igen.

Gudrun på Renmarkstorget

Under dagen var det både torgmöte och caféträff, varav jag/vi inte var med så mycket på det första. Men det andra var väldigt trevligt och drog mycket folk (det gjorde det första med iofs). Och jag fick en stund att hänga med Gudrun, Veronika och Stina, vilket var väldigt trevligt. Jag var dock lite glad att Gudrun först efteråt kom på den brilljanta idén att hon "såklart" skulle haft besökarna att sjunga för mig... Tur att hon inte alltid är lika kvicktänkt, alltså.

Gudrun på Café Göteborg

På kvällen var det planerat för krogkväll för min och M:s del, men vi hade den äran att dessutom få med oss Veronika och Stina. M och jag hann ta varsin drink på Allstars först (jag fick såklart en underbar frozen daiquri) medan tjejerna anslöt lagom till matdags. Det blev en trevlig kväll med mycket prat, inte sällan politiskt sådant. Jag förhörde mig lite om Almedalen och saker man inte alltid får reda på via bloggar och media. Vi ägnade också en stund åt att diskutera och analysera (nåja) varför det plötsligt är så stor skillnad i engagemanget mellan södra och norra Sverige, vad gäller Fi. Inför förra riksdagsvalet var det nästan tvärtom, men nu är det den södra halvan som bubblar av aktivism och idel nya grupper.

Gudrun som den stjärna hon är

Ja, jag vet inte om vi kom fram till något, men trevligt var det. Och jättekul att få umgås med de så flitiga tjejerna igen. Även om jag faktiskt inte saknar att ägna varje vaken, "ledig" tid åt politisk aktivism. Men jag saknar såklart de goda, kloka vännerna.

Bortskämd

Min födelsedag kom och gick. Och det visade sig vara en riktigt bra sådan. M ansträngde sig hela dagen för att försöka uppfylla varje minsta vink till önskemål från min sida, trots att födelsedagar inte riktigt brukar vara hans grej. Eller, inte hans egna i vart fall. Jag var ändå väldigt tacksam och kände mig oförtjänt bortskämd hela dagen, från frukosten på sängen vid 8-tiden till nattsnackset på vägen hem strax före midnatt.

Egentligen började det redan i förrgår då M plötsligt sa åt mig att göra mig redo för en roadtrip. Sagt och gjort så var vi snart på väg i bilen mot Lögdeå. Hans idé var att fara till den stora klädaffären där och låta mig prova ut lite kläder som födelsedagspresent. Inte så enkelt som det låter, men efter lite ansträngning så hade jag faktiskt med ett par jeans och en tröja (med paljetter på, helt utanför min vanliga trygga klädzon) därifrån. Dessutom ett nitbälte som vi båda ville ha lite men som ingen riktigt var säker över om det skulle passa in i resterande resp garderob. Så för tillfället står det under "allmänt ägande".

Nästa gång vi far till Lögdeå (det lär bli fler gånger, affären är bland det bättre jag varit i, iaf bitvis) hoppas jag dock att inte fler i samma storlek som jag varit där före mig. Jag hittade nämligen fler intressanta plagg, men nästan varje gång var det enda som fanns kvar på hyllan i storlek xs eller s. Jag antar att "small people" inte handlar i Lögdeå? (Oooh, dåligt skämt!)

Blogroll

Jag fortsätter min uppdatering av bloggen och har därför också gett mig på min blogroll. Den uppmärksamme ser att den utökas lite då och då, idag är inget undantag. Jag har ett väldigt strikt system; intressanta bloggar hamnar i en särskild bokmärkesmapp (här finns också de jag läser i smyg, för såna har man ju alltid?) och håller de måttet en längre tid så trillar de in i blogrollen. Systemet är mest till för att slippa plocka ur bloggar som visade sig vara tråkiga, aldrig uppdateras osv.

Det finns några bloggar som numera är kvar på nåder men som antagligen åker bort om inget kul händer den närmaste tiden. Men ibland tar det sig när man minst anar det, Ulrika är kanske ett bra exempel på det. Låt oss hoppas att det håller i.

Enda nackdelen är att min blogroll nu börjar likna min gamla rss-läsare som till sist (innan jag övergav den då den innehöll så mycket skräp och alldeles för många bloggar för att vara rolig att starta) innehöll nästan hundra bloggar. Så rensa måste jag vad det lider. Men tips på nya skojiga, intressanta bloggar mottas förstås alltid!

Egentligen är det kanske jag själv som vill ha en makeover, men...

Och jo, jag grejar med designen igen på bloggen. Jag blev inte helt nöjd med den gröna mp-looken. Jag vet inte om jag är helt nöjd med denna heller, den är rätt grå. Fast jag gillar gråskala. Är inte helt säker på om det blev för grått dock. Vi får se. Det stod mellan detta och en varmröd mer enkel layout.

Jo, jag är lite rastlös.

Dagens i-landsproblem

Idag försöker jag hitta förvaringsutrymme åt alla gigabyte på datorn så att jag kan uppgradera Ubuntu, vilket jag kanske borde gjort för länge sen nu. Det brukar aldrig vara några problem, men för säkerhets skull vill jag lägga över det mesta någon annanstans. Men det är inte så lätt. Jag har en hemkatalog på 345 GB och det är inget man flyttar på bara sådär.

Nu är väl inte allt livsnödvändigt heller, men det vore jobbigt om saker försvann. Och egentligen vore det nog bra att installera om datorn helt eftersom den sysslat med lite skumma saker den sista tiden. Det känns som att något är på gång.

Ibland är lightheaded ett bättre ord än yr

Igår snurrade världen lite lätt nästan hela dagen. Det uppstod på eftermiddagen samtidigt som M och jag gav oss ut för att affischera Umeå inför Gudruns besök imorgon. Jag kände mig väldigt konstig, snurrig och lätt illamående. När jag gick var det som att det inte var jag som styrde benen riktigt. Mycket märkligt. M trodde det berodde på dåligt intag av ätbara saker, men jag vet inte. Jag hade förvisso bara ätit ett par mackor på hela dagen när klockan var 17 men jag brukar kunna stå mig på mindre än så utan att bli sådär.

Läskigt var det i vart fall. Sen for jag hem och somnade i soffan och vaknade upp en stund senare, något piggare. Men fortfarande idag känns det konstigt i huvudet. Som en lätt känsla, svårbeskrivet. Jaja, jag tycks ju inte ska avlida av det så då får man väl vara nöjd. Jag gör mitt bästa för att skjuta iväg alla andra hypokondriska tankar som naturligtvis tränger sig på.

Närstudie av trivsam sort

Och jodå, var så säker, jag kommer att ta mig igenom fler Robert Pattinson-filmer den närmaste tiden. inte för att jag blivit besatt på nåt vis utan mer för att det är ett ganska bra sätt att se film; att grotta ner sig i en intressant skådis och se en hel bunke med filmer som han/hon gjort. Skådespelare som alltid gör samma typer av roller faller rätt platt i såna intensiva exponeringar.

Närmast stundar How to Be (2008) samt Little Ashes (2008). Men jag räknar inte med så mycket mer eye candy från Pattinsons sida; bilden här bredvid är från den förstnämnda och i den andra så gestaltar han självaste Salvador Dalí. Jag har ganska tveksamma förväntningar på båda filmerna i allmänhet, tror jag. Men man vet aldrig, som sagt. Ibland överraskas man.

Film 21/10: Remember Me

Så till en oväntad pärla. Jag kan dock vara fel ute för innan jag såg filmen drog jag mig till minnes att jag läst en rad olika sågande recensioner. Speciellt en kommentar hade nästlat sig fast som handlade om att enbart riktigt inbitna Robert Pattinson-fans skulle kunna bli nöjda. Så mina förväntningar var helt enkelt kanonlåga. Kanske bidrog det till att jag ensamt applåderar denna film.

Yes, det är alltså en Robert Pattinson-film det handlar om; Remember Me från i år. Det är en rollista med idel kända namn förutom Pattinson; Lena Olin, Pierce Brosnan och Emilie de Ravin. Pattinson spelar Tyler, en 21-årig svårmodig (alltid ett bra ord) man med en rätt tydlig aggression mot sin frånvarande, framgångsrika far (Brosnan). Han skriver texter till sin döda storebror, går på universitetet utan att vara inskriven av ren kunskapsnyfikenhet och har egentligen bara en enda riktigt ljus relation; den till hans yngre lillasyster. Han delar en halvsunkig lägenhet med en college-klyscha, Aidan (Tate Ellington) och en kväll när de är ute hamnar de mitt i ett slagsmål och grips av polis. Aidan upptäcker att polisen (Chris Cooper) som grep dem har en dotter, Ally (de Ravin), som råkar gå i samma klass som Tyler och Aidan får Tyler att ingå ett slags vad som går ut på att han ska lyckas få Ally i säng som nån typ av hämnd. Tyler som halvhjärtat går med på vadet tycks snart glömma det och blir istället förälskad i Ally.

Visst är det en ganska klyschig film bitvis och visst hackar dialogen ibland, men samtidigt var det något med den som gjorde att jag totalt fastnade i den. Kanske blir jag lite charmad av Pattinson trots allt, som spelar så oerhört mycket bättre i den här än i Twilight-filmerna (där hans ansiktsuttryck alltför ofta lämnar mig frågande). Och kanske relaterar jag på något vis till pappa-barn-ämnet som är genomgående i filmen på fler än ett sätt. Och klyscha eller inte; jag får sällan nog av slitna NY-lägenheter med en brandstege utanför fönstret som rökruta...

Starkast är filmen dock i början och i slutet. Slutet är helt klart det mest överraskande jag sett på ett tag. Det lämnade mig lite andlös. Och visst, det gör nog Pattinson också. Det är bara att erkänna; den här filmen fick mig nästan över kanten till rummet med de trånande tonåringarna. Nästan. Betyg: svag, svag 4/5.

Film 20/10: Robin Hood

Det blev tristess igen igår kväll så M föreslog lite spontant en tur till biografen. Det var som väntat inte mycket att välja på så vi slog till med Ridley Scotts Robin Hood med Russel Crowe och Cate Blanchett i huvudrollerna. Jag tänker nog inte försöka mig på att recensera filmen, mest för att genren faktiskt inte riktigt är min.

Filmen utspelar sig i vart fall tidigare än samtliga andra Robin Hood-filmer jag sett, före det att Robin Longstride blev "Hood" och laglös. Bara det är ett fräscht tilltag av Mr Scott. Det som gjorde störst intryck på mig annars var att det för en gång skull inte var ett mähä till Marion som gestaltades utan snarare en kvinna som ingen man satte sig på, vilket känns mer rimligt i en tid där staten förvisso kuvade kvinnan men där hon ändå var den som fick saker att gå framåt. Inte ens när hon närapå strök med kom det något pipande rop på hjälp (vilket naturligtvis inte måste vara en bra sak, men ni fattar), även om hon sen ändå (trist nog) fick lite hjälp på traven.

Och skådespelarinsatserna var det heller inget fel på. Både Blanchett och Crowe är gedigna skådespelare som gör sitt, därtill fanns Max von Sydow med på ett hörn och gjorde en klart godkänd insats som Marions svärfar.

Kort och gott var det den kanske bästa (och gissningsvis mest historiskt korrekta) Robin Hood-skildring jag sett. Ska jag säga något negativt så är det väl det här med hjältehistorier; att de lyckas vara precis överallt hela tiden, både på kullen och vid stranden samtidigt. Men annars, klart sevärd historia; 3/5.