Fredagsrutinen

Den här veckan har varit lite tung av någon anledning. Började fint med en måndag som jag kände mig lite frånvarande på. Tryck över bröstet, selektivt närminne och många ihopblandade saker på jobbet. Jag måste ha tett mig lite virrig inför medarbetarna som hade oturen att höra av sig just den dagen. Väl hemma var det likadant, orkade ingenting. Åt middag i sängen men somnade ändå inte så tidigt som jag trodde utan låg och stirrade fram till efter ett. Var helt övertygad om att jag skulle vakna med 40 graders feber eller nåt dagen efter. Men inte då. Utan sen har kroppen varit lite mer med på noterna.

Men ikväll är jag trött. Satt tiden ut den här fredagen också (jag tänker alltid att jag ska gå hem tidigt men det blir som nästan aldrig så) och betade av och skrev sen om min 2-do-lista så att den är uppdaterad till nästa vecka. Jag har lite såna fredagsrutiner för mig; skriver alltid veckobrev till medarbetarna, uppdaterar och färgkodar listan, går igenom alla post-it-lappar på skrivbordet (med lite för många meddelanden jag inte själv förstår vad jag menat med...), checkar av papperskalendern mot den digitala (hur länge ska jag envisas med båda?), sorterar in mejl i mappar och skriver upp kommande veckans huvudpunkter på min lilla whiteboard på dörren. Det är fredagsrutinen som får mig att känna att jag kan släppa jobbet och fara hem med hyfsat blankt huvud. Jag gillar som känslan av avslut, på nåt vis.

Och helst ska det göras i lugn och ro utan att någon står i rummet och frågar en massa saker. Därav de så ofta lite sena fredagarna när andra redan farit.

Dagens näst-bästa:

Om man typ skakar av upphetsning över att få komma tillbaka till sitt eget skrivbord efter några dagar i exil på annat kontor (om man nu kan kalla det för det, jag har knappt haft tillgång till dator halva tiden) kanske det bara är att acceptera vanans makt och hissa kontrollfreakflaggan högt och stolt?

Idag gick jag tillbaka till mitt kontor, tidigare än vad vi egentligen ska, vi ska troligen få tillgång from imorgon bitti, men jag kunde inte vänta längre. Glädjen var stor i den här trygghetsmänniskan som genast började lägga upp anteckningblock, post-its och pennor på den plats där de ska vara. Och fingrarna skakade faktiskt lite... Ibland tänker jag att jag har lite Sheldon Cooper-ism i mig när det kommer till vissa saker. Jag ser t.ex på en bråkdels sekund om någon suttit vid mitt skrivbord* när jag varit iväg. Det var väl delvis därför kollegornas "byta plats på tangenterna"-bus i höstas fungerade så dåligt på mig. Ett ögonkast och jag såg att något var fel.

Säkert inte helt sunt men jag älskar min ordning och mina rutiner på jobbet. Det är ett vaccin mot stress, imo. Märkligt att jag inte är riktigt lika noga med allt hemma... Men det är väl bra annars skulle jag ägna halva jobbdagarna åt att leta reda på saker jag förlagt.

Så glädjens dag en gång till med andra ord. Och då ignorerar jag det faktum att det visade sig att min dator drabbats av akut separationsångest medan jag varit borta och behövde avancerad HLR för att återfå puls igen. Jag hoppas att ominstalleringen som startades när jag gick har visat sig göra susen imorgon bitti.

*Jag är alldeles tvärsäker på att någon ändrat höjden på min stol medan jag varit borta. The horror!

Premiär som handledare

Höll på att glömma; jag premiärhandledde (yeah it's a word) övningskörande Bea till Ica Bygdeå också (ca 1,5 mil skogsväg bort)! Och vi överlevde båda två! Inga hysteriska utbrott hos handledaren och eleven skötte sig väldigt bra. Lite impad av oss båda (men mest av kontrollfreaket till handledare).

Kontrollfreakar

Kollar veckans kalender och inser att jag planerat helt knas. I stort sett allt som har en tid inbokad ligger på tisdag. Med idel krockar som följd. Det funkar ju inte. Gillar inte att krångla men nu måste jag det.

Den stora viktiga, och av vissa grymt efterlängtade, grejen på tisdag är att M & jag ska gå handledarutbildning på en körskola i stan så att vi blir eminenta handledare åt B när hon nu ska ta körkort. Jag vet inte varför jag gör det egentligen för jag vill inte. Eller det vill jag kanske, men bara tanken på att sitta i passagerarsätet bredvid en person utan körkort får det att gå säkringar i kontoret hos mig. Jag åker ju bara med ytterst få (typ M och lillebror) utvalda personer med körkort som det är (såvida jag inte drogat mig först). Tilliten till att lämna kontrollen till någon annan i såna lägen är absolut noll hos mig, och jag vet att det är en dålig egenskap. Men jag kan inte hjälpa det.

Och egentligen borde det räcka med M, han är en bra förare och lärare. Han fick mig först att alls åka bil igen och sen lärde han mig köra själv, hela vägen till klarad uppkörning. Nu gick jag aldrig på körskola så jag kan inte jämföra, men har svårt att se en bättre handledare än han. Jag tror att hans propsande i den här frågan syftar till att ta mig ett steg till framåt. Tveksamt om han lyckas dock. Huga.

Arla organisatör

Tidig morgon. Dessutom sen kväll igår. Ingen bra kombo. M åker till Stockholm över helgen så jag har just lämnat av honom på flyget. Dimmig, mörk och kall morgon och jag är ganska nöjd med att det inte är jag som ska flyga. Inte så att jag tror att det är någon fara, mer så att jag vet hur nojig jag skulle vara. Jag är tillräckligt nojig över att han ska flyga.

Märkligt hur jag blir mer involverad när han ska åka iväg än tvärtom. Han skjutsar såklart mig när jag åker också, men när han åker är jag som en levande checklista. På eget bevåg, bör tilläggas. Nu hade han iofs också lite strul med bankkortet så jag fick hjälpa till där. Dessutom har jag varit i Sthlm tusen gånger och har bra koll på transporter, smarta saker att tänka på, bra ställen osv. Och så kommer ett kontrollfreak ganska väl till pass som organisatör sådana här gånger. Sådetså.

Att stänga av kontrollpanelen

Jag körde M till jobbet imorse eftersom han ska iväg på en tvådagars kick-off med jobbet. "Vet du var du ska nu då?", undrade kontrollfreaket med lätt ökad hjärtrytm bredvid honom i bilen. "Nja, alltså vi ska flyga till Stockholm iaf, sen åker vi väl nån annanstans efter det. Uppsala, eller nåt. Det spelar ju som ingen roll."

Jag vet ju att han har rätt, det spelar egentligen ingen roll. Han vet att han ska iväg med jobbet, han vet att han har boende i singelrum nånstans och allt betalt fram till fredag kväll ("det brukar iaf vara så"). Han har med sig sin minimala packning bestående av en laptop med tillbehör, lite underkläder, två skjortor (han ville eg bara ha med en), en deo och en tandborste. That's it.

Och hela morgonen har jag försökt tänka att det vore skönt att vara likadan. Att inte ha med sig en "utifall-att"-packning för alla (o)möjliga scenarier, att inte i förväg ha kollat upp allt som finns att kolla om stället man ska till, att inte noja över flygresor eller annat. Men kontrollpanelen i mig tar överhand och får nästan (men faktiskt bara nästan, jag kanske har vant mig?) kernel panic å hans vägnar för att han har så lite koll.

Men sicken tur att vi är olika!

Fasaden som tappades bort

Ja, som synes var det en trevlig lördag. Myggbiten är jag dock, men det var det värt. Som ett undantag blev det av någon anledning mer alkohol i den här kroppen än vad som är vanligt. Jag fann mig nästan ständigt med ett glas i handen. Mycket märkligt, jag brukar verkligen ha stenkoll och alltid sluta duktigt i god tid osv. Men jag sköljdes väl med av den trevliga stämningen. Inte så att jag var för full på nåt vis, men ja, de som känner mig vet hur det vanligtvis är; stenkoll på antal glas och stopp i rätt tid för att må bra dagen efter.

Hela dagen igår späkte jag dock mig själv för att jag inte varit mitt vanliga kontrollerande jag och mådde väl lite därefter också. Säkert nyttigt för ett kontrollfreak att ibland tappa den kontrollerande ytan, men jag är inte riktigt där än. Men det var bara att bita ihop och fara på jobbet och sen försvann den mesta ångesten över det och vardagen infann sig igen.

Nu är jag ledig ända till fredag kväll och hade tänkt ägna dessa lediga dagar åt förhoppningsvis bra läsväder ute, städa min lägenhet, fylla år, fika med Anna (och ev Samuel som ryktas vara på Ume-besök) och annat nyttigt, nödvändigt och/eller trevligt.

Att lätta upp det grå

Denna gråa måndag har spenderats delvis på Ica Maxi där jag handlat mat för hur mycket som helst. Det blir ju gärna så när en massa förbrukningsvaror tagit slut. Men nu har jag påfyllt med allt från tandkräm och kattmat och ett grönsaksfyllt kylskåp igen. Yeay! Det var högst organiserat handlande också. Jag hade en väl utformad inköpslista som var sorterad efter var i affären allt finns. Det ni! Kontrollfreakande är great ibland! Och det gjorde faktiskt hela grejen enklare.

Sen bestämde jag alldeles enväldigt att vi skulle slå på stort (i ett pinsamt försök att bräcka de där sms:en jag får från Italien ;) och köpa takeaway från det indiska himmelriket Gandhi. Så gott! Så nu har vi nån slags paltkoma här. Underbart. Nu ska jag tillåta mig själv att bara slappa resten av kvällen.