Om man typ skakar av upphetsning över att få komma tillbaka till sitt eget skrivbord efter några dagar i exil på annat kontor (om man nu kan kalla det för det, jag har knappt haft tillgång till dator halva tiden) kanske det bara är att acceptera vanans makt och hissa kontrollfreakflaggan högt och stolt?
Idag gick jag tillbaka till mitt kontor, tidigare än vad vi egentligen ska, vi ska troligen få tillgång from imorgon bitti, men jag kunde inte vänta längre. Glädjen var stor i den här trygghetsmänniskan som genast började lägga upp anteckningblock, post-its och pennor på den plats där de ska vara. Och fingrarna skakade faktiskt lite... Ibland tänker jag att jag har lite Sheldon Cooper-ism i mig när det kommer till vissa saker. Jag ser t.ex på en bråkdels sekund om någon suttit vid mitt skrivbord* när jag varit iväg. Det var väl delvis därför kollegornas "byta plats på tangenterna"-bus i höstas fungerade så dåligt på mig. Ett ögonkast och jag såg att något var fel.
Säkert inte helt sunt men jag älskar min ordning och mina rutiner på jobbet. Det är ett vaccin mot stress, imo. Märkligt att jag inte är riktigt lika noga med allt hemma... Men det är väl bra annars skulle jag ägna halva jobbdagarna åt att leta reda på saker jag förlagt.
Så glädjens dag en gång till med andra ord. Och då ignorerar jag det faktum att det visade sig att min dator drabbats av akut separationsångest medan jag varit borta och behövde avancerad HLR för att återfå puls igen. Jag hoppas att ominstalleringen som startades när jag gick har visat sig göra susen imorgon bitti.
*Jag är alldeles tvärsäker på att någon ändrat höjden på min stol medan jag varit borta. The horror!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar