Ibland känns det bara så uppenbart varför. Inte sällan i de små, kanske fåniga eller obetydliga stunderna. Som nyss när vi körde hem från stan och M stannade bilen på landsvägen, öppnade dörren och fräste för att "lära en igelkott att inte vara på vägen". Bedårande omtänksamt men säkerligen inget som alla skulle se guldet i. Men för mig var det en sån självklar påminnelse om varför jag vill vara hans och han ska vara min. Ett tillfälle att känna lite tacksamhet. För inget i livet är egentligen självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar