Vi kör på det. Jag har ju hunnit se en del film sen sist. Mycket film i år i allmänhet, det blir svårt att summera filmåret tror jag. Men det har jag planer på att göra.
The Mist såg vi när lillasyster var här. Hade hört ganska blandat om den så hade nog inga förväntningar. The Mist är baserad på en roman med samma namn av Stephen King och handlar om ett litet samhälle där en tät dimma plötsligt lägger sig efter en storm. Dimman verkar dessutom hysa något hemskt då människor som går in i den dör (ljudligt).
Den börjar vettigt, men så snart grejen med de stora tentaklerna ska äntra bilden så blev det ganska illa faktiskt. Så fruktansvärt dåligt animerat att det var svårt att hålla sig för skratt. Där trodde jag kanske att det var kört, men sanningen är att det blev något bättre, även animationerna blev lite bättre. Allra bäst är dock ändå slutet, som känns väldigt King-likt. Med bl.a Marcia Gay Harden som spelar en galen religiös kvinna (igen?) som jag mest av allt ville tejpa igen, om jag ska vara ärligt. Men hon gör en bra rollprestation i en annars ganska halvdålig film. Betyg 4/10.
Arkiv X, I want to believe såg vi samma helg. En synsk man leder FBI till kroppsdelar fastfrusna i en sjö och det leder till en ganska makaber historia. Mulder och Scully kallas motvilligt in igen, och allt är ungefär som vanligt, skulle jag vilja säga. Nu har inte jag sett hela serien och inte heller förra filmen så jag var lite dåligt uppdaterad på vad som hänt mellan de gamla agenterna, men i övrigt kändes det mesta väldigt bekant. Som ett extra långt avsnitt ungefär. Bitvis hyfsat äckligt, inte jättespännande och historien mellan agenterna känns aldrig särskilt engagerande. Men de hängivna fansen gillar det säkert bättre. 4/10 även här.
Sen till nåt roligare. Av samma manusförfattare som gjorde den ganska skojiga
Superbad (Supersugen på dålig svenska),
Pineapple Express. Man skulle kunna säga att den är hiskeligt drogliberal, men man skulle faktiskt också kunna hävda motsatsen.
Den handlar om Dale (Seth Rogan, en av manusförfattarna), en gräsrökande delgivningsman som blir vittne till ett brutalt mord där en polis är inblandad. Dale och hans langare Saul (James Franco, från bla Spiderman) tvingas på flykt och det hela blir en väldigt dråplig historia. Som lyckas mestadels, skulle jag vilja säga. Både Superbad och Pineapple Express är filmer som lyckas hålla sig från att tippa över till den mer tramsiga och alltför snoppskämtande sidan av komedigenren (läs Will Ferrell). Tolkningarna av huvudroller såväl som flertalet biroller är bra och man kan nästan ana att det finns erfarenheter av att röka gräs i rollistan. Men faktum är att alltså även tråkiga jag finner de här stenade killarna ganska roliga. "Put this in your pipe and smoke it!" 7/10 (kanske 8)
The Happening med bl.a. Mark Wahlberg (för alltid "Marky Mark and the funky bunch" i mitt 90-talshuvud btw, hysteriskt kul) och skumma Zooey Deschanel såg Joakim och jag i helgen. En slags katastroffilm där människor efter att ha hamnat i en form av vind eller bris (till en början i de större parkerna i USA) tar livet av sig på ganska läskiga sätt. Elliott (Wahlberg) och hans fru Alma (Deschanel) försöker ta sig själva och deras väns lilla dotter i säkerhet, vilket inte visar sig vara så enkelt då ingen tycks veta vad denna "terrorattack" går ut på.
Filmen börjar väldigt bra och målande. Lite skrämmande och det känns som en bra inledning på en bra thriller. Men tyvärr tappas stämningen bort ganska fort. Alma beter sig mest konstigt och det är mycket som går ut på att Wahlbergs karaktär ska vara "man" och beskydda sin kvasifamilj och dessutom gärna lista ut vad som orsakar de märkliga självmorden. Det blir inte alls så nagelbitande som det skulle kunna bli och den bästa och mest intressanta rollfiguren utgörs egentligen av en knasig äldre kvinna i slutet av filmen. Tror att själva katastrofen också hade vunnit på att få vara mer mystisk än man låter den vara till sist. 5/10.
Joakim och jag såg också
Transsiberian med intressanta Emily Mortimer och numera lite halvtråkiga Woody Harrelson i huvudrollerna. De spelar det äkta paret Roy och Jessie som varit på kyrkligt uppdrag i Kina och bestämmer sig för att åka transsibiriska järnvägen till Moskva på sin resa tillbaka till USA. På tåget möter de Carlos och Abby, som tycks vara mer resvana än de själva och som gjort resan tidigare. Hemligheter kommer till ytan och när Roy plötsligt inte är med på tåget efter ett längre uppehåll på vägen börjar saker att dras till sin spets.
Jag hade vissa förväntningar får jag erkänna och till en början trodde jag knappt att de skulle infrias alls. Filmen är väldigt stillsam för att inte säga bitvis tråkig den första timmen innan Roy faktiskt försvinner av tåget. Det som händer sen riskerar ibland att kännas lite för ologiskt, inte minst agerandet från Jessies sida. Det blir dock ändå ganska spännande och historien tar några vändningar, som inte alla är helt förutsägbara. Filmen är inte helt smickrande för det ryska folket som beskrivs som ohjälpsamma, lite ociviliserade och ständigt maffiosobaserade, men man får försöka bortse från det etnocentriska perspektivet. Orkar man sig igenom den första timmen så blir det nästan värt det. Betyg 6/10.
Somnat än? Ok, det gör man inte av
Serenity heller. Det är en fristående fortsättning på en ganska kultförklarad science fiction-serie,
Firefly, som trots sin korta livstid hann få en ganska stor skara fans. Jag har inte sett serien, men ska det absolut efter detta.
Det är lite svårt att förklara handlingen, men i fokus står en form av rebellisk utbrytargrupp, ledd av Malcolm (Nathan Fillion,
Captain Hammer) som plockar upp en läkare och hans skumma synska syster just när han räddat henne från ett gäng forskare. De blir jagade och då de står mitt mellan universums två härskare har de fiender i alla riktningar.
Det är ganska mycket wild wild west över den här sci-fi-filmen och det gör den bitvis hysteriskt rolig. Det finns ett gäng logiska vurpor, men man har så gärna överseende på nåt sätt. Eftersom jag såg den otextad hängde jag inte med till 100% överallt så jag ska verkligen se om den när jag sett serien. Ibland går det lite fort i vändningarna och det var inte alltid helt enkelt att förutse nästa drag. Över lag är det en annorlunda sci-fi som tilltalade mig ganska mycket som jag kan rekommendera till såväl sci-fi-fans som de som normalt inte ser såna här filmer. 7/10 blir det, säkert mer om jag hängt med helt.
Så till sista filmen, som jag såg på vägen hem från Stockholm;
Birds of America. En indiefilm, gissar jag, som jag liksom ramlat över. Jag hade ingen koll på vare sig handling eller rollista innan så båda gav en positiv överraskning. I huvudrollen ser vi idel kändisar som Matthew Perry (Vänner), Lauren Graham (Gilmore girls) och Hilary Swank (hennes lista är lång). Perry spelar (inte helt olikt
Numb som jag senast såg honom i) en lite trasig kille, Morrie, med blandade issues. Hans föräldrar dog när han var tonåring och han fick inte bara ta över barndomshemmet utan även ansvaret för att uppfostra sina två lite struliga småsyskon. Som vuxen lever han med en ständig rädsla för att ha ärvt sin fars psykiskt labila gener, vilket får honom att hitta ursäkter för att inte skaffa barn med sin fru, den lite stela Betty (Graham). När båda småsyskonen kommer hem med idel strul och akuta problem i bagaget faller Svensson-fasaden han lyckats bygga upp inför både grannar och arbetskamrater och han tvingas åter lyfta familjens tragedier till ytan.
Det här är en intressant film som inte känns helt obekant i tankesättet för mig personligen. Den hanterar frågan om vad (eller vem) som är normalt och vikten av att stå upp för sig själv och sina konstigheter. En ganska varm film, med inte alltför vrickade historier. Lite synd bara att omgivningen verkar så pretto och att Perry åter tvingas ta fram Chandler (från vänner) i rullskridskorscenen. Jag gillar filmen mycket men på något sätt har jag ändå känslan av att något saknas. Den lyfter därför aldrig riktigt helt så det blir dessvärre inte mer än 7/10.