Måndag; mörker och mensvärk. Ungefär så. Har tillåtit mig sova hyfsat länge idag. Ingen idé att göra nån större insats på dygnsrytmen när jag liks ska ut onsdag igen. Allt detta vändande sliter både fysiskt och psykiskt. Av nån anledning känns det för tillfället mer så än vad det brukar. Säkert bara nån period, det går nog över.
Trots att jag hade bilen idag så kom jag hem sent. Hamnade i en diskussion med först en arbetskamrat och sen tillslöt ett par till. Det är lite oroligt och bitvis uppretat på jobbet. Vi vet lite om vad som är planerat, allra minst vet vi om det försvinner en tjänst (=tre 65%-are) från natten 1 januari eller inte. Och det oroar. Samtidigt är det strul i själva organiserandet av arbetet på sina håll och det skapar irritation. Och enda gången vi egentligen hinner prata med varandra är i dörren på vägen ut, eller på parkeringen som i morse.
Mattias ringde mig tio i åtta och var orolig för att jag inte kommit hem, men då var jag på väg iaf. Blev nästan smickrad av hans oro; han oroar sig så sällan för sånt. Han är ganska mycket "norrlänning"; tyst, trygg och lugn. Oroar sig sällan för sånt förrän det finns skäl. Skönt att veta att man är saknad om man inte kommer hem. Av fler än de som står utan mat om jag inte kommer...
Nu ska jag fara och handla och sen hämta Mattias på jobbet. Förhoppningsvis orkar jag dra runt på dammsugaren ett varv, men kanske jag inte ska hoppas för mycket.
Trots att jag hade bilen idag så kom jag hem sent. Hamnade i en diskussion med först en arbetskamrat och sen tillslöt ett par till. Det är lite oroligt och bitvis uppretat på jobbet. Vi vet lite om vad som är planerat, allra minst vet vi om det försvinner en tjänst (=tre 65%-are) från natten 1 januari eller inte. Och det oroar. Samtidigt är det strul i själva organiserandet av arbetet på sina håll och det skapar irritation. Och enda gången vi egentligen hinner prata med varandra är i dörren på vägen ut, eller på parkeringen som i morse.
Mattias ringde mig tio i åtta och var orolig för att jag inte kommit hem, men då var jag på väg iaf. Blev nästan smickrad av hans oro; han oroar sig så sällan för sånt. Han är ganska mycket "norrlänning"; tyst, trygg och lugn. Oroar sig sällan för sånt förrän det finns skäl. Skönt att veta att man är saknad om man inte kommer hem. Av fler än de som står utan mat om jag inte kommer...
Nu ska jag fara och handla och sen hämta Mattias på jobbet. Förhoppningsvis orkar jag dra runt på dammsugaren ett varv, men kanske jag inte ska hoppas för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar