Nästan ny dator

Det var nära att jag blev med ny dator idag också. Mattias har tjatat länge om att han ska överge sin bara månader gamla laptop för en Mac men inte riktigt kommit till skott. Och villkoret har dessutom varit att jag är beredd att köpa hans "gamla". Idag besökte vi Granit (som väl Mac-butiken heter här?) och kikade och efter en stunds velande (vilket är ovanligt för impulsköp-mannen) bestämde han sig. Men då visade det sig att man placerat två expediter i affären som inte hade så mycket koll. Lite småvirrigt i allmänhet kanske, men när det kom till avbetalningsgrejen så fixade de det inte, halvvägs fick de ge upp. Så det blev ingen helt enkelt. Behöver jag säga att det är en besviken M som steker vegburgare i köket?

Nya jeans!

Det är ju lite boost i att prova jeans och inse att den storlek man brukar ha faktiskt är lite stor numera. Men ett par jeans blev det, the cheapo kind, vilket är bra. Kanske så att jag tom kan unna mig ett par till i veckan. Lyx!

Och så köpte jag en tee som jag spanat på hela hösten. En lila i krass kvalité med Iggy Pop på. Min tanke hittills har varit att om man vet vem han är (och dessutom har sett honom live i genomskinliga plastbyxor...!) så är man antagligen för gammal för att äga tröjan. Men idag bestämde jag mig för att den får bo i min garderob ändå.

Film 10/09

Kanske ska fortsätta skriva film när jag ändå har huvudet i det. Kan börja med att åter konstatera att Emma Gray Munthe och jag inte riktigt har samma smak vad gäller film. Hon gillade vare sig Slumdog eller Milk lika mycket som jag gjorde. Men hennes recensioner är ändå alltid intressanta.

Mickey Rourke var ju som bekant favorittippad som årets manliga huvudroll till Oscargalan för sin roll i The Wrestler. Nu knep Sean Penn den för ovan nämnda Milk, och jag får säga att det var helt och hållet rättvist enligt mitt tycke.
The Wrestler kretsar kring Randy "The Ram" Robinson, en proffswrestler som börjar bli till åren och som numera knappt kan leva på sin tidigare storhet och mest hankar sig runt i mindre wrestling-sammanhang. När han så drabbas av en massiv hjärtinfarkt och nästan dör tvingas han värdera om sitt liv och sluta med wrestling. Han försöker då istället ordna upp sitt ganska ensamma privatliv; han söker upp sin vuxna dotter vars liv han inte haft någon aktiv roll i på länge, han försöker utveckla det vänskapsförhållande han haft sedan tidigare till strippan Cassidy/Pam (Marisa Tomei, grymt bra), han tar ett vanligt jobb bakom charken i den lokala affären etc. Frågan är om det är försent, om The Ram kan bli något annat än en wrestler.
Filmen är absolut bra och rollen som The Ram hade väl knappast kunnat göras av någon annan än Rourke. Det känns rent som att han var påtänkt när filmen skrevs. Den är snyggt berättad, Tomeis biroll som strippan som börjar bli lite för gammal för sitt yrke är en intressant parallell till Randys egen historia och den bisarra värld som wrestling ändå är i mina ögon gestaltas på ett ganska ärligt sätt. Det jag inte köper är framför allt relationen, eller Randys försök att återskapa en relation till sin dotter. Dotterns undertryckta längtan efter sin pappa gestaltas på ett lite för naivt sätt, anser jag. Själva storyn med en föredetting som försöker starta ett nytt liv har vi sett förut, men inte i den här miljön, och det lyfter filmen en del, men för mig blir det inte tillräckligt nyskapande för att nå hela vägen. Betyg 7/10.

Så till en film som jag vill minnas baseras på en teaterpjäs; Doubt (svensk titel: Tvivel). Och den gör skäl för sitt namn; bitvis vet man inte vad man ska tro. Filmen utspelar sig på 60-talet i en förändringarnas tid, på ett katolsk skola. Skolans elever, såväl som undervisande nunnesystrar, fogas i leden av en skräckinjagande rektor, Syster Aloysius (Meryl Streep) som tydligt börjar känna av att världen inte ser ut som den gjorde förr. Skolan har precis fått sin första svarta elev och president Kennedy har nyligen blivit mördad.
Men det är kring den svarta eleven, Donald Miller, som historien egentligen kommer att skapas. Han kallas under en lektion ner till Fader Flynn (Philip Seymour Hoffman) och när han kommer åter tycker klassläraren Syster James (Amy Adams) att pojken beter sig konstigt. När hon dessutom ser Fader Flynn lägga in en vit undertröja i Donalds skåp blir hon alltmer misstänksam. Hon berättar för rektorn att hon sett att Fader Flynn ägnar "mycket privat tid" år Donald, och Syster Aloysius är inte sen att dra slutsatser.
Filmen känns bitvis ganska mycket som en pjäs, men jag gillar det. Den cirkulerar kring ett allvarligt ämne som tycks vara lika aktuellt på 60-talet som det varit under 2000-talets början. Men trots det allvarliga ämnet finns en underliggande komik stundvis som verkligen lyfter filmen. Skådespelet är i toppklass och jag är inte förvånad över att samtliga ovan nämnda skådespelare samt Viola Davis (i en 2 minuter lång roll som Mrs Miller) var nominerade till varsin Oscar. Ingen vann visserligen, men nomineringarna var de värda, framför allt Hoffman som i stort sett alltid imponerar på mig. Amy Adams i stort sett ständigt förtvivlat uppspärrade, naiva ögon är också verkligen en lika stark som komisk del av prestationerna. Bitvis känns det som att man haft brittiska deckare á la Morse som förebild även om det såklart inte är samma sak, men jag trivs när jag ser den och slutet är obetalbart! En klar 8/10 i betyg.

En film som jag säkert tror att många på ytan tolkar som en traditionell rom-kom är Rachel Getting Married. Personligen var jag lite osäker på vad jag hade att vänta när jag såg den och jag gissar att titeln och omslaget säkert skrämmer bort flera som egentligen skulle uppskatta den.
Kym (Anne Hathaway) är den struliga dottern i den ganska trasiga familjen som kämpar för att hålla ihop. Hon kommer till sitt barndomshem från en (inte sin första) vistelse på rehab för sitt narkotikamissbruk lagom tills dess att hennes storasyster Rachel (Rosemarie DeWitt) ska gifta sig. I familjen finns förutom systern den ständigt oroliga pappan och hans nya fru, medan den omgifta mamman finns i bakgrunden i en mer extern roll, präglad av förnekelse. Man anar också redan från början att familjen tidigare haft ytterligare en medlem och att mycket av det mörker som de kämpar emot, finns att hitta i just det.
Sårade relationer, svårigheten att alltid känna kärlek för sin trasiga familj och oroliga förväntningar präglar filmen. Men det är inte en alltigenom dyster och mörk film. Det finns en del humor (även om den ibland fastnar lite i halsen) och en hel del ljus i relationerna vilket räddar filmen från att bli ett vältrande i tragik. Anne Hathaway visar att hon är så mycket bättre än de nästan billiga filmer hon så ofta tycks lockas till. Hennes tolkning av den så dubbla rollen som en missbrukande dotter har är väldigt bra och ärlig. Flera andra recensioner jag läst har retat sig på det "bohema" bröllopet som filmen på sätt och vis ändå samlas kring, men jag gillar verkligen att det inte är ett traditionellt superpampigt kyrkbröllop som det alltid annars är i amerikanska filmer. Låt vara att det är lite märkligt och tycks blanda alla möjliga kulturer och traditioner, men det är lite charmigt. Jag kan dock hålla med om att musiken ibland blir lite för mycket och enerverande. Betyget blir 8/10, (kanske något snällt).

Så till den stora Oscarvinnaren Slumdog Millionaire. Jag såg filmen helt utan förväntningar, jag visste inte ens vad den handlade om, vilket som vanligt var fördelaktigt. Filmens inleds med att visa hur Jamal Malik, en 18-åring från slummen, deltar i Indiens upplaga av Vem vill bli miljonär?, vilket han gjort så bra att han står inför den sista frågan. Programtiden tar slut och den sista frågan väntas inleda nästa avsnitt. Direkt efter programmet grips Jamal av polisen som under tortyrliknande former försöker få honom att uppge hur han har fuskat sig fram genom programmet. Till sist börjar Jamal berätta, fråga för fråga, hur han lärt sig det rätta svaret genom att bara leva och växa upp i den tuffa gatuvärld som är vardag för så många barn i Indien. Och hans berättelse blir sedan filmens kärna som inleds när Jamal och hans något äldre bror som små barn ser hur deras mamma dödas och de tvingas ut i en tillvaro där de måste klara sig själva. I historien finns även Latika; flickan som bitvis finns med bröderna under uppväxten och som Jamal riktar sin kärlek till.
Jag vet inte hur jag ska beskriva filmen, den är så väldigt mycket. Den är fartfylld precis på samma sätt som regissören Danny Boyles tidigare mästerverk Trainspotting är, där finns samma mörka humor, nakna personporträtt och snurriga, nästan osannolika historia. Jamal, hans bror och Latika spelas av totalt tre olika skådespelare var och varje barn gör en bra insats. Indien skildras på ett inte alltför smickrande men ganska ärligt sätt, vilket Boyle fått utstå en del indisk kritik för. Det kan man förstå, inte minst med tanke på hur den indiska filmindustrin verkar vara uppbyggd (med filmer som ska inge hopp och drömmar), men jag tycker inte att det blir för sentimentalt. Skildringen är kärleksfull på ett sätt och faktiskt ganska hoppfull.
Filmen är underbar, jag känner mig nästan lycklig efter att ha sett den, och Boyles Oscar var välförtjänt. Nästan full pott (om inte full pott egentligen) 9/10.

Ibland är minnesförluster av godo

Tänkte tipsa om en bra recension av Män som Hatar Kvinnor av en bloggare som har minnet av boken mer i behåll än under tecknad. Jag kände som sagt på mig att en hel del var ändrat och det stämde visst. Å andra sidan tror jag att min upplevelse blev bättre just för att jag inte hade boken i klart minne. Spoiler-varning utfärdas dock för de som inte läst boken.

Visst känns det som att jeans börjar hålla mobiltelefon-kvalité?

Så tycks jag ändå ha vänt tillbaka dygnet, något jag kanske inte kände var alldeles nödvändigt eftersom jag ändå ska nattsudda lite med damerna ikväll. Men det blir bra, då kanske jag kommer upp skapligt imorgon och hinner städa lite innan syster yster kommer.

Idag är planen att ta sig ner på stan och handla jeans. Och det kommer jag att göra utan att kolla på kontot faktiskt. Jag kan inte skjuta upp det längre, oavsett hur ekonomin ser ut. Egentligen skulle jag behöva köpa två par, men vi får se. Jag har annars i stort sett bara ett par som är någorlunda hela (även om också de har en del slitningar som snart är riktiga hål), och det går ju inte. Det andra paret som fortfarande är helt har blivit för stora och används för tillfället av Mattias eftersom hans enda par gick sönder under hans Åre-resa. Jeans-behov, alltså. Så snart han har vaknat idag får vi besöka stan, helt enkelt.

Film 9/09: Män som Hatar Kvinnor

Som jag ändå hoppades så blev jag positivt överraskad av filmen! Den var riktigt bra. Ingen toppitoppfilm kanske, men helt klart sevärd. Jag får instämma i mediekårens hyllningar av Noomi Rapaces tolkning av Lisbet Salander; hon var grym! Naturligtvis inte helt och hållet överensstämmande med den bild jag hade av Salander när jag läste böckerna, men en sådan kvinna finns nog knappast att uppbringa. Jag är dock mer än nöjd med Rapace.

En fördel var nog att det var ganska länge sedan jag läste böckerna nu. Och med mitt guldfiskminne så var en del lite suddigt, så filmen kändes inte helt utstakad som kanske Låt den rätte... gjorde. Jag tror mig ana att man ändrat en del saker, tex omständigheterna krings dödsfallet mot slutet (ska kanske avslöja om det finns de som inte läst som vill se) som jag inte mindes som en olycka.

Självklart saknar man som läsare en del saker, framför allt kanske en del relationer. Som den mellan Salander och den "goda" förmyndaren. Men det som kanske mest kändes som ett glapp jag gärna hade varit utan var det mellan bilden av Mikael Blomqvist i boken och i filmen. Jag uppfattade honom i böckerna som mycket mer charmerande; hans kvinnoaffärer är ju av viss betydelse i böckerna, det har man lämnat därhän i filmen ganska mycket, för att inte säga helt. Jag upplevde honom nog dessutom som något mindre tafatt socialt, något yngre och lite mer fit än vad Nyqvist gör honom. Men det spelar inte så väldigt stor roll kanske. Filmen håller ihop oavsett, men Blomqvist blir blekare och gubbigare.

Några scener är som i boken riktigt obehagliga och över lag håller den betydligt högre klass än jag väntat mig eller uppfattat av recensioner jag skummat (hittade dock den här nu efteråt och är glad att jag inte läste den innan då jag troligen skulle blivit mer besviken på Nyqvists tolkning som faktiskt hyllas här). Jag känner mig lite besviken över att fortsättningen kommer att sändas som tv-serie på Svt; jag hade gärna sett två filmer till av samma regissör och med samma känsla. Nu kanske vi ändå hamnar i nåt slags Beck-träsk trots allt. Vi får väl se.

Betyg? Hm, ja svårt. Man blir lite färgad av att se film på bio också; det är ju som lite speciellt. Men 7/10 kan jag nog ge utan att ångra det.

Tv-tips fredag natt

Strax dags att fara till bion. Lite seg i huvudet, men det ska ändå bli spännande. Jag har inte skyhöga förväntningar på filmen men det brukar vara ett bra utgångsläge.

Spanade in tv-programmet för idag och hittade ett väldigt bra tv-tips för ev nattsuddare; The Life of David Gale med Kate Winslet i rollen som reporter och Kevin Spacey (vart har han tagit vägen?) som dödsdömda David Gale. Det var ett tag sen jag såg den nu, men jag minns den som väldigt bra. Inte minst en tänkvärd film i debatten om dödsstraffet. Så orkar ni inte vara uppe till 02.00 inatt och se den på tv4+ så är den värd ett besök på videobutiken.

Gudrun Schyman bloggar!

Jo, jag måste ju göra reklam för att Gudrun börjat blogga! Hur denna sedan tidigare facebook-aktiva kvinna hittar tid att blogga också är svårt att förstå, men alla som jobbat med Gudrun Schyman vet att begränsningar inte riktigt är hennes grej. Koola Gudrun. Så gå in och läs!

Vem körde över mig med sin ångvält?

Jag har sovit till klockan två idag, men det känns då inte alls. Jag känner mig i stort sett lika trött som när jag la mig imorse. Att jag är lite förkyld gör säkert sitt. Men det var också en riktigt arbetsam natt; jag tror att jag kanske satt en halvtimma på hela tiotimmarspasset. Det är flera i dåligt skick just nu och det är ibland svårt att hinna med att passa alla samtidigt som avdelningen för övrigt är lite rörig. Dessutom fick jag hoppa in även utanför min egen avdelning och hjälpa till. Men nu är jag ledig över helgen så jag ska inte klaga.

Och det är ju en förhoppningsvis kul helg att se fram emot. Bio ikväll med Anna och Mattias, utgång med Anna och Ulrika imorgon och så systerbesök på söndag. Någonstans där emellan ska jag försöka ta tid att bara stirra i taket en stund också. Och recenser lite film här såklart.

Nu ska jag laga mat och slöa lite framför ett gammalt Top Model-program.

Förvisso passar jag i blått, men...

Vaknade lite för tidigt idag, men det får vara okej. Kanske hinner sova en timme till senare innan jobbet. Hade en bra natt på jobbet iaf. Trevligt arbetssällskap, stundvis lite som trilskande småsyskon, men det är jag å andra sidan kanske hemvan med. Ibland när jag jobbar med yngre arbetskamrater känner jag mig som en fossil som fastnat och som kommer att jobba kvar när de slutar, i typ fyrtio år till. Men så ska det ju inte bli, eller hur?

På tal om syskon så kommer troligen sötaste lillasystern på besök på sitt sportlov. Vet inte hur länge hon stannar, men söndag verkar hon trilla in. Trevligt trevligt. Fick ett "varnings-sms" idag av vilket jag förstår att det är en blå-hårig lillasyster jag ska leta upp på busstationen. Spännande. Själv känner jag mig lite osäker på min timida klippning (det känns lite för kort ibland), att färga håret blått ligger så att säga ganska långt bort på skalan. Hm, I AM old.

Snart dags för bromsmediciner?

Idag har jag lyckats stänga ut en av katterna på balkongen i åtminstone två timmar. Det var när jag skulle åka efter Mattias som jag hörde ett bekant pip när jag kom ut genom porten. Där satt hon i hörnet i snön. Visst, jag vet att hon klarade sig, det var bara några få minus och hon är ju katt trots allt, men jag kände mig lite hemsk. Jag borde kollat nogrannare när jag stängde, men de har ju inte varit ute mer än max ett par steg sedan balkongen täcktes av snö. (Men de ska ändå ha mig till att öppna dörren på glänt ett par minuter då och då så att de kan sitta och nosa i sig alla nyheter från omvärlden.)

Om jag nån gång får barn kommer jag garanterat vara mamman som glömde sitt barn på Ica.

United States of Tara

Jag kikade på de första avsnitten av en ny serie igår; United States of Tara. Den är skapad av Diablo Cody, ni vet strippan som visade sig kunna skriva och som prisbelönades för Juno. (Dessutom står Steven Spielberg som executive producer.) Utöver det ser vi Toni Collette i huvudrollen som Tara och John Corbett (kanske mest känd som snygga Aiden i SATC) i rollen som Taras tålmodige man.

Serien cirkulerar kring Tara, en medelålders muralmålare och tvåbarnsmamma. Hon lider av multipla personligheter men har nyss slutat ta mediciner för det eftersom hon inte mådde något bra, inte kunde skapa osv. Tara har tre andra personligheter; personligheter som tycks vara medveten om Tara men som Tara själv inte riktigt har koll på. Hon vet inte själv vad hennes "alter egon" har gjort när hon skiftar tillbaka till sig själv. Och personligheterna är verkligen inga timida sådana utan ställer (såklart) istället till med en del problem för Tara och hennes familj. Vi har Buck; en burdus truckerkille, Alice; en "perfekt" amerikansk hemmafru av modellen Bree i Desperate Housewives och T; en 16-årig strulig och utmanande tjej.

I familjen finns också två barn; Marshall, en 14-årig son som utöver sin konstiga familjesituation också försöker hantera en förälskelse i en populär kille på skolan och Kate, en 16-årig tjej som blir alltmer frustrerad över situationen med mamman och som försöker hitta en väg att leva sitt eget liv.

Familjen vet aldrig när Taras alter egon kommer fram och självklart gör de oftast det i pressade situationer när det passar som sämst. De ställer till med saker som familjen får täcka upp för eller reda ut och tycks innebära ett alltmer komplicerat läge för familjen. Det låter lite tragikläge och det är det också. Mer än jag kanske hade tänkt mig. Serien marknadsförs som en dramakomedi och det är det väl också, men ibland tar tragiken i situationen över lite. Själv kan jag väl känna att skratten fastnar lite i halsen ibland, inte minst när symptomen på en familj i kris blir som tydligast. Men jag gillar den trots allt och kommer att hänga kvar ett tag till för att se hur den utvecklas. Här har ni trailern:

Pirater och Ipred

Läser en krönika av Lars Lindström om den pågående Pirate Bay-rättegången och om den bristande tekniska kompetens man visar från åklagarsidan. Varför inte ta in folk som kan? Vill man inte fälla piraterna? Men jag är inte förvånad.

Samtidigt, i skuggan av både nämnda rättegång och den kungliga uppståndelsen, röstas antagligen Ipred igenom i riksdagen idag. En lag som båda sidor egentligen borde inse är slöseri med tid, eftersom den antagligen kommer att bli väldigt tandlös. Det känns konstigt att man inte på allvar tittat på liknande lagstiftning i andra länder för att se hur det slagit ut. Om nånting känns den som ett ordentligt steg bakåt för den personliga integriteten. Men det tycks inte längre vara argument som beaktas alls i jakten på fildelare.

Förlovning för utbildningsradion

Snubblade över den där filmen som hovet lagt ut på youtube (!) och det var ju en lite udda film om kärlek. Lite som en UR-film om att artikulera och T A L A T Y D L I G T. Det hade varit lite kul att se ett mer sprittande glatt, nyförlovat par, men det är väl som det är. Hemma, utanför medias blixtar, är det förhoppningsvis mer galet. För det får man ju ändå önska dem.

Filmen finns på youtube, svd mfl ställen.

Tv-tips tisdag

På tal om nåt helt annat så visas ett sammandrag av Oscargalan på Svt1 kvart i tio ikväll. Tre timmar neddraget till hälften. Inte missa.

Och ni som redan sett det kan ju istället bänka er framför kanal 5 halv elva för att se ett avsnitt av The Big Bang Theory.

På tal om serier kan ni nedan se första delen av ABC:s webserie Scrubs: Interns. Lite halvkul faktiskt. Inte minst att abc hängt på webserie-trenden. Ni kan se resten antingen på youtube eller på abc:s hemsida.

Kärlekens tillåtelse

Tydligen är det idag som thirtysomething Victoria ska be pappa och Sveriges regering om lov att gifta sig med sin käraste. Jeez. Vi backar plötsligt tiden bakåt en massa. Hur kan man säga sig vara ett av världens mest jämställda land med en sådan ordning?

Jag bara önskar att jag slapp vara med och betala deras antagligen gigantiska bröllop.

Bokrea

Det borde vara lag på att bokrean inte får lov att starta före löning...

Oscar opening

Och för er som inte såg det, här är det underbara öppningsnumret i nattens Oscargala. Blev förvånad både över Hugh Jackman och Anne Hathaways imponerande sångprestationer. Se och njut.

Aborträtten igen

Abortdebatten fortsätter och blir bara mer och mer märklig. Den senaste uppgiften, att norska kvinnor skulle ha nåt slags lämmeltåg till Sverige för att göra abort om fostret har fel kön är nästan löjeväckande och ifrågasätts nu från allt fler håll.

Jag tror att om man verkligen vill så kan man hitta kvinnor som väljer abort av alla möjliga, åtminstone i en utomståendes ögon, konstiga eller "tveksamma" anledningar. Men det är inte grunden här, eller hur? Det handlar i grunden om att vi faktiskt har aborträtt i Sverige, hur missnöjda vissa ändå är med det, och den ger kvinnor rätt att besluta sig för abort oavsett vilken anledning de säger sig ha. Man behöver inte uppge anledning och så måste det vara. Hur produktivt vore det om aborter plötsligt föregicks av intervjuer (istället för stödsamtal som idag) där man försöker ta reda på av vilken anledning kvinnan vill göra abort. Hur skulle det ens utföras? Lögndetektor?

Skulle man presentera alla de olika orsaker kvinnor kan tänkas ha uppgett som anledning inför en abort så skulle vi säkert många reagera och tycka att det är märkligt. Med all rätt. Och det finns säkert en massa fall av aborter som jag personligen skulle vilja ifrågasätta på ett logiskt eller medmänskligt plan. Trots det är aborträtten något jag skulle kämpa mig blodig för att få behålla.

Det är snart dags att lyfta blicken och se vad som egentligen ligger bakom den här debatten som inte längre kan ses som rimlig i mångas ögon. Vilka strömningar och krafter ligger egentligen bakom?

Att hålla bacillerna långt borta

Jag sitter här med min tekopp och känner mig konstig i kroppen. Som att jag är mer sliten än jag borde vara. Och snuvig. Känns lite som att jag håller på att bli sjuk, något Mattias också nämnde om sig själv igår kväll. Kanske vi inte slipper undan influensan trots allt? Får försöka preparera mig med vitaminer och annat, om inte så för placeboeffektens skull. Har inte riktigt tid att vara sjuk nu. Jobbar i veckan och sen är det planerat biopremiär på fredag och utgång på lördag. Vill inte missa något av det frivilligt.

Är fortfarande lite glad efter nattens Oscargala. Kool gala. Har ägnat en stund åt att se bilder från röda mattan med de obligatoriska omdömena, vilket väl känns lite ytligt egentligen. Måste vara som att vandra igenom ett offentligt tittskåp. Läskigt.

Och så Razzies

Och i enlighet med traditionen var det utdelningar av Razzies lördags där visst The Guru tog hem en del tunga vinster. Om Mike Myers var närvarande eller inte vet jag inte. Jag har förvisso inte sett filmen, men av döma av annat han gjort så gissar jag att det var ganska välförtjänt. En vinst jag absolut instämmer i var den till Pierce Brosnan för sin roll i Mamma Mia som enligt mig var förskräcklig.

Post Oscar

Åh så glad jag blev över Sean Penns Oscar. Lite av en skräll faktiskt, men det var ju det jag knappt vågade hoppas på. Lite ledsen för Rourkes skull förståss, men så mycket gladare för Penns. Det var verkligen välförtjänt. Han sa i tacktalet något om att han inte trodde att det fanns så många "homolovers" och jag jublade för mig själv. Se nu till att se Milk!

Annars var jag också nöjd med att Mattias och jag slappade framför Slumdog Millionaire igår eftermiddag då de tog hem majoriteten av alla Oscars. Jätteroligt och oerhört välförtjänt även det, om ni frågar mig. Precis som den till Heath Ledger som togs emot av hans familj utan att det blev alltför sentimentalt.

I övrigt blev det väl sådär lagomt blandat mellan filmerna, dock ingen alls (som jag minns det) till Frost/Nixon, vilket kanske var lite märkligt. Jag kanske skulle ha ansträngt mig lite till i de mer udda kategorierna och satsat pengar på vinnare; jag hade ju förvånansvärt få fel. Tror att jag fick det till totalt fyra missar. Och då var jag som sagt väldigt glad över mitt ena feltippande.

Annars var det en ovanligt bra och trivsam gala. Hugh Jackman visade sig vara en man med många talanger, jag var väldigt imponerad av hans värdskap. Och själva galan kändes personlig utan att bli alltför känslosam. Greppet med att låta tidigare vinnare i de personliga kategorierna stå på scenen och direkt tala till de nominerade i år var super. Det kändes som att alla fick en bra hyllning; att själva nomineringen blev mer värd. Stundtals var det inte utan att det tryckte lite i tårkanalerna.

Nattens största uppvaknande var annars att det var väldigt många av de stora som åldrats förvånande mycket. Idel gråsprängda skådisar vandrade på röda mattan. Toppen ändå att de inte motarbetar det allt för mycket. Jag tror att alla närvarande blev skrämda av Sophia Lorens tokopererade uppenbarelse. Det finns en uppenbar risk att hon återkommer i mina mardrömmar framöver. Huga.

Perfekt att det här blev helgens lugnaste jobbnatt. Jag missade inte så väldigt mycket (ibland är man tacksam för alla reklamavbrott). Jag skulle kunna skriva så mycket mer om den långa galan, men nu är det dags för sängen.

Fler Oscarstips

Och här har vi kanske mer proffsiga Oscarstips från Andreas Reuter. Inte helt olikt mina dock.

Mina Oscarsgissningar

Lite gissningar då inför nattens Oscargala? Det är verkligen inte lätt. Det är idel bra filmer. Och det går nog inte helt att förutsäga vinnare enbart med filmernas kvalité som bakgrund. Som jag tidigare skrivet är det mycket politik bakom Oscars. Ni hittar en bra lista på de största nomineringarna här eller en fullständig lista på Oscars hemsida. Några gissningar iaf:

Bästa film: Svårt, men jag skulle sätta pengar på Slumdog Millionaire eller Frost/Nixon. Jag har sett Slumdog, Milk och The Reader och alla tre skulle vara värdiga vinnare på sitt sätt.

Bästa kvinnliga huvudroll: Kate Winslet, The Reader (även om jag faktiskt tyckte att hennes prestation i Revolutionary Road var starkare).

Bästa manliga huvudroll: Mickey Rourke, The Wrestler, men jag håller en tumme för Sean Penn från Milk.

Bästa regissör: Danny Boyle för Slumdog är gissningen, men jag blir inte ledsen om den skulle gå till Gus van Sant för Milk heller.

Bästa kvinnliga biroll: Här har jag sett alla utom Taraji P Hensons insats i Benjamin Button. Viola Davis är med i mindre än 2 minuter i Doubt tror jag, så hennes nominering är lite udda, men kul. Jag skulle nog hoppas på Marisa Tomei från The Wrestler eller men gissar på Penelope Cruz som gjorde en superroll i Vicky Cristina Barcelona.

Bästa manliga biroll: Heath Ledger, The Dark Knight är väl ganska självskriven. Han får ju ingen mer chans. Och jag säger inte emot. Men jag hoppas att Philip Seymore Hoffman (Doubt) får en ny chans.

Bästa utländska film: Har inte hunnit se någon än faktiskt, men Waltz With Bashir från Israel verkar vara en must-see-film. För politisk för vinst troligen så jag gissar vilt på The Class från Frankrike.

Bästa animerade film: Jag har förvisso bara sett Wall-E men skulle lätt sätta pengarna på den.

Bästa manus efter förlaga: Frost/Nixon. Vild gissning.

Bästa orginalmanus: Milk, lika vild gissning.

Bästa kostym: Säkert kostymdramat The Duchess men det hade varit kul om Milk hade knipit det med sina 70-talskläder.

Bästa make-up: Troligen kniper The Curious Case of Benjamin Button den före The Dark Knight (kul om Hellboys enda nominering kunde skrälla förståss).

Bästa specieleffekter: Trots en del skumma missar i filmen så blir det nog The Dark Knight som vinner den.

Mina gissningar är betydligt mer jämnt fördelade än vad utfallet kanske brukar bli på Oscars men vi får se. Jag hoppas att det blir en kul gala och att jag hinner se något av den. Och att Wolverine aka Hugh Jackman blir en värd att minnas.

Edit: Ser att jag missade en del kategorier i mitt hastbloggande före jobbet. Jag tror lite snabbt på The Dark Knight vad gäller ljudpriserna (klippning och mixning) och att Revolutionary Road tar hem pris i scenografi. Slumdog Millionaire tar nog hem filmmusiken. Kortfilmer och dokumentärer har jag ingen som helst koll på så det smiter jag ifrån.

Sista färden - födelsedag, ungefär samma sak

Btw, när jag bildgooglade på "födelsedag" fick jag upp den här bilden. Jag undrar vad det är för sorts födelsedag? Hysteriskt kul, iaf.

Treårsjubilar!

"Varför skulle inte jag tänka högt?" Så skrev jag i mitt första inlägg här på bloggen för exakt tre år sen idag. Happy birthday to me! Eller mer korrekt; till bloggen.

Vem kunde tro att det här lilla projektet skulle bli så långvarigt?

Sara siar

Okej, jag tror att Mickey Rourke vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll, men i mitt tycke förtjänar Sean Penn den mer. Men man får komma ihåg att Oscars is politics.

Kommer jag någonsin bli "en riktig kvinna"?

Slökollar igenom lite nyheter, men hittar ganska lite som jag orkar engagera mig i. Tills dess att jag läser om det så kallade bloggbråket mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow. Jag skulle kunna bli hur irriterad som helst över bedömningen om vem som är "mer bra" eller bättre än nån annan, eller vem som borde vara avundsjuk på vem, men jag ids inte. Det är bara så dumt. Varför är det så viktigt? Och varför framstår det som lite desperat i mina öron? De lever två ganska olika liv, kan man inte bara nöja sig med det?

Nja, ska inte ägna tid åt det, Anna-Karin gör det redan så bra.

Varför känns det aldrig bra att sova bort hela dagen?

Oj, nyvaken. Typ. Sov ända tills det att klockan ringde idag, vilket är ovanligt. Men så var jag också ordentligt trött efter fem imorse. Där fick jag för att jag inte tog mig ro att sova nån timme på eftermiddagen igår. Men natten har varit ganska lagom lugn annars, låt oss hoppas att det fortsätter så.

Och av tv:n får man inte så många svar heller

Äntligen har jag någon att prata med här hemma igen! Ja, alltså nån som svarar och inte bara mjauar i olika register. Jag hämtade Mattias från hans Åre-resa med universitetet för en stund sedan. Vi var ett helt gäng där som skulle plocka upp anhöriga, en hade tom med sig ballonger. Jag sa till M att riktigt så mycket hade jag kanske inte saknat honom, hihi. Fast jag vet inte om det var det som var syftet med ballongerna heller kanske.

Nu har vi ätit lasagne som jag gjorde innan jag hämtade honom men så mycket mer pratat eller socialiserat blir det inte eftersom jag måste vara på gång till jobbet om tjugo minuter ungefär. Lite trist men kanske blir det en stund imorgon. Helt galet hur snabb man blir lappsjuk av att vara hemma själv, knappt prata med nån i telefon ens och dessutom vara ledig från jobbet. Jag förstår att folk pratar med möblerna. Verkligen. Samtidigt är det skönt att vara själv också. För att bo själv har jag vant mig vid ganska mycket besök ändå.

Snart jobb igen, låt det vara en lagom lugn helg!

Film 8/09

Jag måste snart se en dålig film så att jag inte blir alldeles förvillad, tror jag. Jag hade inte väntat mig att så många Oscarsnominerade filmer skulle vara så bra, men det stämmer väl det som så många andra redan sagt; 2008 var ett riktigt bra filmår.

Jag har sett Milk, ytterligare en sann historia, den här om den första öppet homosexuella man som blev folkvald till ett politiskt ämbete i Kalifornen; Harvey Milk. Vilken film! Eller, som film är den kanske egentligen inte så väldigt märkvärdig, men samtidigt är den det. Jag kan verkligen inte förklara. Den är lång (jag tror att alla filmer snart lider av antiklippsjuka faktiskt) och ibland känns den något harvande när den ska dra sig igenom hela den långa strävan som först efter ett flertal valnederlag ledde till att Harvey Milk fick sin plats i San Fransiscos stadsfullmäktige 1977. Men blandningen mellan en spelfilm (som inte slätar över kärleks- och sexscener bara för att det handlar om homosexuella dito) och de inklippta autentiska scenerna från både upplopp och presskonferenser ger filmen en ohämmad möjlighet att gå rakt in i hjärtat.

Men Sean Penn är makalös som Harvey Milk! Nu har jag bara sett Milk på bild (se bredvid) men Penns tolkning är verkligen outstanding. Jag vet att många siar om Mickey Rourkes vinst som bästa manliga för The Wrestler, men trots att jag inte ännu sett den så hoppas jag verkligen att Sean Penn ändå tilldelas en Oscar för sin roll. Han har länge gjort väldigt bra roller, inte lika outstanding som denna, men bra. Hans personlighet och engagemang i rollerna är speciellt. Och James Franco (som så sakta tar sig upp på min lista över skådisar att ha ögonen på) och Alison Pill gör finfina biroller. Det enda jag egentligen skulle vilja ändra är att de redan i början visar det autentiska klippet från då ordföranden i stadsfullmäktige meddelar att Harvey Milk blivit ihjälskjuten. Visst visste jag det redan, men det la som en sordin över filmen från start som den inte förtjänade, som gjorde att jag inte ville släppa in rollfiguren alldeles från start.

Jag tror inte att Milk blir året film på Oscarsgalan, men banne mig vilken seger det skulle vara. Inte bara för Harvey Milks arv, eller för de som gjort filmen, utan även för hela den rörelse som är i gungning i USA as we speak med anledning av Proposition 8. Sen vet jag inte hur mycket en spelfilm eller den glamorösa Oscargalan egentligen har för påverkan på det amerikanska folket, men det skadar förhoppningsvis inte. Mitt betyg: stark 9/10.

Så, både film och politik!

Helgens filmtips

Jag ser på Filmtipset att det är en ganska filmspäckad helg, och då framför allt fredagskväll som vi snart landar i så jag tänkte delge er mina tips.

Fredag klockan 21.30 på kanal 5 visas Stay en märklig film som inte lämnade mig på evigheter efter att jag sett den. Jag såg den med Mattias och vi var båda lite förbryllade men eniga om att vi nog borde se om den någon gång. En film med idel bra skådisar (Ewan McGregor, Ryan Gosling och skumma Janeane Garofalo) där man inte riktigt vet vad som är på riktigt eller inte. Hel klart sevärd.

Sen två andra filmer jag säkerligen tipsat om tidigare; Sleepers på Kanal 9 kl 21 och Twelve Monkeys (De Tolv Apornas Armé) för nattugglorna kl 2.05 på tv4+. Båda med Brad Pitt (den försnämnda även med Minnie Driver och Kevin Bacon, den sistnämnda med Bruce Willis), båda med bra storylines som berör på olika sätt.

Och på söndag kl 21 bör ni hålla er långt ifrån tv3 där man visar den urusla uppföljaren Bridget Jones, the Edge of Reason.

Film 7/09

Lite mer film då. Dessutom ytterligare två väldigt bra filmer.

Jag har, lite motvilligt faktiskt, sett Changeling. Filmer av den typen (drama, 20-tal, big american hollywood-movie) brukar inte locka mig, men i mitt projekt att försöka se så många Oscarnominerade filmer som möjligt slängde jag mig in i den. Och ångrar det inte.
Christine Collins (Angelina Jolie) är en ensamstående medelklass-mamma i 20-talets LA som lever tillsammans med sin son Walter i ett hyfsat lugnt område. En dag när hon kommer hem från jobbet finns inte längre Walter där och ett intensivt sökande startar. Så efter några månader av olidlig oro hör polisen av sig och berättar att de hittat Walter och att hon kan komma och möta honom på stationen. Polisen, som efter korrumption och misslyckade brottsbekämpningar inte längre står så högt i staden passar på att göra ett stort mediauppbåd av det lyckade sammanförandet. Problemet är bara att det inte är Walter som Christine möter på stationen utan en helt annan pojke, som dock säger sig vara Walter. Polisen ber henne hålla god min och menar att han nog bara har växt och att hon är förvirrad av alla känslor.
Efter detta möte startar en märklig (men verklighetsbaserad!) serie av rent horribla konstigheter där Christine dels försöker att få människor omkring henne att förstå att pojken som kommit hem inte är Walter och samtidigt få polisen att söka efter den riktige sonen.
Att filmen är verklighetsbaserad gör den säkert bättre i mina ögon. Jag är inte säker på att jag skulle köpt historien om den inte varit sann helt enkelt. Så bisarrt är det stundvis. Christine Collins var en häpnadsväckande stark kvinna som blev utsatt för en massa konstigheter när allt hon ville var att få hem sin son. Angelina Jolie gör en stark rollprestation, ibland påminns jag dessutom om en tidigare stark roll hon gjort, i Girl, Interrupted från 1999. Kritiken mot Jolie brukar oftast bestå i att hon är vacker, rik, idkar välgörenhet och är gift med snyggingen Brad Pitt. Bortanför allt det där är hon en stor skådis med mycket på sitt register, anser jag. Att det är Clint Eastwood som gjort filmen känns ganska tydligt; den påminner en hel del om tex Mystic River (också en bra film). Betyg 8/10.

En annan nominerad film är The Reader av Stephen Daldry (Billy Elliott, Timmarna). Större delen av filmen utspelar sig efter andra världskriget i Tyskland (det tog en liten stund innan jag slutat reta mig på att alla pratade engelska med tysk brytning), men filmens handling hoppar ibland fram 40 år i tiden för att till sist helt handla om sent 80- och 90-tal. Kate Winslet spelar Hanna Schmitz, en ensamstående kvinna i 25-årsåldern som en dag hittar en sjuk 15-årig pojke vid sin port. Hon hjälper honom och ser till att han kommer hem. Pojken, Michael (tyska David Kross) kommer tillbaka efter sitt tillfrisknande för att tacka kvinnan för hjälpen och under det korta mötet hinner nyfikna känslor skapas. Det blir inledningen till en hemlig romans mellan de två. Hanna är till synes stel och lite hård i sitt sätt medan Michael är en romantiker som helt faller för den äldre kvinnan. Han läser romaner högt för henne, vilket tycks få Hanna att mjukna lite i sitt sätt. En dag är hon borta, utflyttad från lägenheten och Michael får sitt hjärta krossat.
Några år senare får vi se Michael som juriststudent. Av en slump träffar han då åter på kvinnan som han som 15-åring hade en sommarromans med. Men läget är inte direkt enkelt då deras respektive roller plötsligt är helt annorlunda.
Spontant, om vi talar Oscar, så tycker jag nog att Winslet gör en starkare roll sammantaget i Revolutionary Road, men därmed inte sagt att hon inte gör det bra i den här också. Som ung Hanna är hon briljant, något svagare som den åldrade kvinnan.
Det här är en stark film, av en helt annorlunda natur än RR, fortfarande med komplexa känslor som grund, men i en annan miljö och med en mer komplex historia. Filmen håller en stark linje rakt igenom och jag är som klistrad redan från början. Enda svaga partiet är just sista kvarten där det blir lite splittrat och Daldry försöker reda ut precis varje tråd. Det är lite synd. USA-scenen hade helt kunnat kapas för min del. Ralph Fiennes, en vanligtvis stark skådis som gör rollen som den vuxna Michael, känns kanske lite rutinmässig men över lag är det bra insatser. Framför allt berör själva historien och jag blir oerhört intresserad av Hanna Schmitz som person även om det eg är Michael som är huvudpersonen. Hennes självbiografi (om hon inte varit fiktiv) hade jag direkt kastat mig över om den funnits. Jag blev så intresserad av hennes bakgrund och tankar. Hade filmen varit helt på tyska hade jag antagligen gett den full pott. Nu blir det en svag 9/10.

Film 6/09

Som bekant var Anna och jag på bio igår och såg Mammut av Lukas Moodysson. Jag vet faktiskt inte riktigt vad Anna tyckte för vi hann inte prata så mycket innan vi skildes åt, men jag gillade den mycket. Jag var nog lite skeptisk innan efter att ha läst så mycket blandade åsikter. Allt ifrån att folk buade efter en visning på Berlins filmfestival, att Karolina Ramqvist skrev att filmen kom minst ett par år för sent, till att andra faktiskt rent hyllat den.

Mammut cirkulerar kring en ung familj; två föräldrar i tidig 30-årsålder och deras dotter Jackie som är omkring 10 år. Mamma Ellen (Michelle Williams) är kirurg och pappa Leo (Gael Garcia Bernal, grymt snygg rakad btw) är mångmiljonär efter att ha kommit på en spelvariant av My Space. De lever i en glassig takvåning i NY (ni vet en sån där hissen går rakt in) och har en barnflicka, Gloria, från Filippinerna som tar hand om Jacke när föräldrarna inte har tid.
Parallellt med familjen i våningen får vi följa Leo på affärsresa till Thailand där han är obekväm med all lyx och dyrkan, längtar hem till dottern och hustrun och i väntan på kontraktsförhandlingar desperat ger sig iväg ensam för lugn och ro och då träffar på en ung prostituerad kvinna. Samtidigt jobbar Ellen på sjukhuset med att rädda en knivhuggen 10-åring och känner sig som en dålig mamma när dottern hellre umgås med barnflickan även när Ellen är ledig. Vi får också följa Gloria mer privat och hennes två söner som hon lämnat hos sin mamma hemma på Filippinerna för att tjäna pengar i USA så att de kan få en bättre framtid.
Det som för mig kännetecknar Lukas Moodysson, det finns också med i Mammut. Underbara barnskådisar vars trygghet i produktionen lyser igenom på bioduken är det ena och perfekt musiktajming är det andra. Sen finns även hans övertydlighet med, som när basketbollens ursprung zoomas in, alla köksknivar och sneakers i lägenheten osv. Det blir lite för övertydligt för min del, men säkert inte för alla. Det är oavsett ganska mycket Moodysson.
Revolutionerande är den inte, inte i filmidén eller upplevelsen av kapitalism, föräldraskap eller längtan. Men till skillnad från Ramqvist så gör det mig inget. Jag förväntar mig inte riktigt den upplevelsen av en spelfilm, även om en aha-upplevelse självklart hade kunnat lyfta filmen till topp. Jag tror att den säkert öppnar ögonen på vissa, mer oklart är väl vad Moodysson själv egentligen hade förväntat sig. Det är en film som framför allt tycks vilja visa olika barns liknande utsatthet, men som även visar utsattheten man kan uppleva som förälder och ens desperata försök att vara en bra sådan.
Skådespelet är bra (som sagt briljerar barnen), miljöerna är ibland lite övertydliga men i vissa scener är filmen riktigt vacker. Jag blev berörd (inte minst tack vare musiken) och kände mig som jag skrev igår kväll nästan ensam när jag lämnade biosalongen igår kväll. En känsla som följde mig hela kvällen. Betyg: stark 8/10.

(Det skulle helt klart i efterhand vara intressant att veta vad de som buade i Berlin hade för åsikter.)

Klassåterträffarnas vånda

Det är ju trots allt rätt sällan man öppnar posten med en grimas och högt för sig själv ger utlopp för ett lågt men långdraget "nääää"! Idag var dock en sån dag. Jag har blivit inbjuden till klassåterträff med min högstadieklass.

Visst det finns väl de i gamla klassen som jag skulle kunna tänka mig att träffa igen, men jag vet inte om det här är rätta sättet. Dessutom hade vi väl en sån för fem år sen, vill jag minnas (och det var ju en upplevelse jag fortfarande kan le åt, jösses!). Visserligen med samtliga nior men ändå.

Ja, jag vet inte. Allvarligt, vad är väl klassåterträffar egentligen annat än nåt slags illa dolda tävlingar om vem som lyckats bäst i livet? För om de här människorna ville träffa mig så vet de ju ändå var jag finns, inte sant? Och bara tanken på att gå dit som typ den enda (iaf av de jag har lite koll på) som inte har barn och dessutom har ett sunkigt jobb och inte är gift, det lockar väl sådär. Om jag åtminstone vore självvalt eljest/outsider, men inte ens det är jag ju. Mest bara...ingenting (i brist på synonymer till misslyckad ;). Blä.

Efter bion

Hemma från filmen. Jag tänker inte recensera den just nu, den måste få smälta in först. Jag kan säga så mycket att den var väldigt bra, inte hysteriskt nyskapande, men bra. Den tycks ha påverkat mig på nåt sätt. Har just kommit hem till min sånär som på tre hungriga katter (tack och lov) tomma lägenhet. Städad, välbäddad och så, men tom och ensam. En jättekonstig känsla av att jag är ensammast i världen kom till mig under vägen hem och förföljde mig in i lägenheten.

Återkommer när jag har tinat upp.

Biodags

Äntligen blir det bio igen! Jag funderade ju ett tag på att kanske gå själv, men så tog jag en chansning och gav Anna ett erbjudande hon tydligen var klok nog att inte tacka nej till. Så vi ska se Mammut ikväll. Trevligt!

P-pillret som den ultimata friheten

Bland det första jag läste när jag vaknade imorse var en ledare i expressen om kvinnors bristande konsumtion av p-piller. Det senaste i raden av inlägg i bakvattnet av den allt mer omdiskuterade aborträtten.

Det som slår mig är att Karin Olsson redan i rubriken slår fast att olika upplevelser av p-piller är skitsnack och att "skitsnacket" hindrar eller skrämmer andra kvinnor från att äta p-piller och att det då i sin tur skulle leda till oro och aborter. Jag kan ärligt säga att de allra flesta av de jag känner som ätit p-piller har nån gång talat om oönskade bieffekter av olika slag och grad, så att det skulle vara skitsnack att de finns är ett märkligt påstående. Det intressanta är att Karin Olsson i slutet säger sig inte vilja skuldbelägga kvinnor, när det till viss del är vad hon gör i artikeln. Lite biverkningar har ju ingen dött av, eller?

Att p-pillerna gjorde intåg på den medicinska arenan var självklart att se som ett led i en kvinnlig frigörelse, men frågan är hur länge vi ska behöva fortsätta att vara så jäkla tacksamma för det? Hur mycket får friheten lov att kosta? Istället borde vi fråga oss, tycker jag, varför det hänt så lite i utvecklingen av p-piller sedan dess att de kom. För att de är så revolutionerande att de, olikt andra mediciner, inte behöver utvecklas till det bättre eller ersättas av nya metoder? Nej min gissning är en helt annan.

I och med p-pillren har man inte bara gett kvinnor en möjlighet/frihet att bestämma själva över sin reproduktion utan samtidigt ålagt kvinnor en väldigt stor del av ansvaret för det samma. Kvinnor i fertil ålder som inte vill ha barn förväntas äta p-piller utan att ställa några som helst krav eller ifrågasätta det faktum att de faktiskt manipulerar med kroppens hormoner, vilket kan ge upphov till biverkningar.

I jämställdhetens namn finns det forskare som arbetat med att försöka ta fram en liknande produkt för män. Precis som man på RFSU säger har det varit en fars av femårsperioder. Jag tror att det sas vara på gång "inom fem år" redan då jag först kom i kontakt med p-piller i tonåren. I slutet av förra året läste jag en liten notis i en tidning om att det nu äntligen fanns en färdig produkt. En produkt som till och med hade färre och mer sällan förekommande biverkningar. Problemet, precis som det noteras i ovan nämnda artikel, var att man inte bedömde att det fanns en marknad. Män vill inte, menar man. Nu vet jag att det inte gäller alla män, men tydligen alldeles för många för att man ska se det som lönt att lansera produkten man arbetat så länge med.

Män vill inte, och varför skulle de? Varför skulle de vilja ta den "sexuella friheten" ifrån kvinnor som så gärna äter p-piller?

Nej, titta istället på nya alternativ. För alternativen till p-piller eller hormonmanipulering i allmänhet är idag få. Jag tycker att det är ett friskhetstecken om kvinnor inte längre går med på att acceptera biverkningar och jag hoppas att det på sikt kan tvinga fram mer forskningsanslag och nya lösningar.

I hope it didn't set the mood for the day

Jag har spenderat morgonen med en film i sängen. Och vilken film sen. Jag gillar inte att se drama som drar fram tårar, jag rent av undviker såna filmer aktivt av någon anledning, men det är ju just såna som är Oscarsnominerade. Och det var en väldigt bra film, snudd på fullpott. Berättar mer sen.

I need a new sofa

Min soffa har havererat, jag vet inte riktigt varför...

Facebooks nya försök att äga sina användare

Jag måste säga att jag är imponerad av att Facebook faktiskt lyssnar på de konstruktiva stormar som går då och då. Den konstiga form av demokrati som ändå existerar på FB (åtminstone stundvis) vore intressant att studera närmare.

Sist i raden är den storm som startade då det uppdagades att FB i smyg tagit bort en mening i användarvillkoren så att de fortfarande skulle ha rättigheterna till de bilder, inlägg osv som en användare lagt upp även efter att den raderat sitt konto. Efter att en grupp bildats som på kort tid passerade 70.000 medlemmar (i skrivande stund över 80.000) svarade FB att de tills vidare återgått till de gamla villkoren.

Även PC För Alla och aftonbladet mfl har skrivit om Facebooks senaste försök att utnyttja det faktum att människor hejdlöst lägger upp alla möjligt på hemsidan. Som jag tidigare skrivit; jag skulle inte använda vare sig Facebook eller Flickr som fotoalbum på nätet under de villkor som man idag tvingas skriva under på.

Bitterhet klär inte

Ja, jag kanske skulle kommentera Sundgrens krönika då, nu när tvätten snurrat ett tag och jag hunnit läsa krönikan ett par gånger. Fast egentligen borde jag kanske inte kommentera den alls, för det är ganska sorgligt. Nils-Petter Sundgren har alltid varit en man jag respekterat och sett upp till för hans gedigna kunnande inom film (även om vi de senare åren inte alltid delat åsikt om så många filmer), men den senare tiden tycks en helt annan sida av denna filmgigant komma fram. En bitter sida, en gubbsur och nedvärderande person som av allt att döma fortfarande tycks se Filmkrönikan som sitt skötebarn som ingen kan göra bättre än han gjorde.

Sundgrens krönika handlar i vart fall om alla dessa (som denna tex) bloggar som skriver om film, varav inte många faller honom på läppen "I många fall kan betydande intellektuellt underskott konstateras." Jag vet inte om man måste kunna göra referenser till allehanda polska filmer från 60-talet för att anses som intellektuell inom filmområdet, men personligen kan jag tycka att tjusningen med film är just att alla kan ha en åsikt; att film påverkar och tas emot av människor på olika sätt.

Vad som kanske retar mig mest med Sundgrens krönika är ändå den riktigt sura för att inte säga nedvärderande ton han för mot två unga kvinnliga filmtyckare; Emma Gray Munthe och Andrea Reuter (vars båda bloggar jag följer, se listen här intill). Gray Munthe skriver tunt och om Reuter skriver han följande: "Jag tror inte Andrea Reuter är så dum som hon verkar (...) Hon borde ändra tilltal i sin blogg, där hon skildrar sina äventyr i film- och klubbvärlden med samma infantila språkbruk, som bidrog till att sänka Filmkrönikan." Och så lågvattenmärket: "Kanske jobbar Reuter på att bli filmvärldens svarthåriga Blondinbella?"

Så, när han då sparkat lite infantilt (faktiskt) på dessa två kvinnor vill han då också lyfta vad han antagligen menar är intellektuellt filmtyckande. Han nämner Kjell Häglund (som jag läste när han skrev i musiktidningen Pop på 90-talet) som numera bloggar här, en pensionerad, för mig okänd man vid namn Jonathan Rosenbaum samt IMDB:s Classic Film Message Board där man enligt Sundgren kan delta i "kvalificerade filmdiskussioner".

Jag tror inte att Nils-Petter Sundgren själv ser hur hans tips försvinner i den sura bitterhet som för övrigt breder ut sig i krönikan. Jag tycker att det är sorgligt att han inte ser sin egen roll (och att han inte väljer att använda sitt namn på ett bättre sätt) eller hur patetiskt det förefaller att föra nåt slags generationskrig mot nästan 50 år yngre kvinnor som säkerligen på flera sätt bidragit till att förändra den bransch han själv befunnit sig i en längre tid. Och att han sparkar på två kvinnor samtidigt som han lyfter två män behöver jag kanske inte ens kommentera.

Han avslutar det hela med att mena att det tryckta ordet fortfarande slår allt vad bloggar heter och ger sig själv därmed ytterligare ett upplyft. Hans krönika finns inte på tidningens hemsida (då vore den ju inte längre bara tryckt) men Bloggywood, en annan blogg han kritiserar, publicerar hans text i sin helhet.

Tack och lov för senfärdiga tidningshyllor!

Jag har haft en korttidsprenumeration (gratis prova på sak) på tidningen Allt om Film. Igår släpptes nummer 2 ut i handeln men eftersom jag ingen tidning fått tänkte jag att min lycka var slut och att jag helt enkelt skulle få vandra till affären om jag skulle ha någon.

Sagt och gjort. Varken Ica i området eller kiosken en bit härifrån hade den. Min gissning var att de inte packat upp än eftersom det i allmänhet var ganska skralt med tidningar, så besviken vandrade jag hem igen igår med planen att gå ner till Press Stop på stan idag.

Men vad händer? Idag dimper den ner! Sen men välkommen! Så snart tvättmaskinerna är laddade ska jag med egna ögon läsa den krönika som fått underbara Andrea Reuter att skriva såhär och såhär om/till Nils-Petter Sundgren (vilket även Mikaela hunnit kommentera på sin blogg).

Att ha tråkigt är bra för barn, sägs det, men hur är det för vuxna?

Ja städningen blev lite halvdan kanske, men jag har ett gott utgångsläge för morgondagen då det även ska tvättas. Har faktiskt haft en lite tråkig kväll ikväll. Inget direkt att göra. Skrev på ett medlemsutskick, kollade mejl och bloggar (what's new...) och så spelade jag en stund. Men det blev också lite småtrist. Hade Joakim i lurarna (via gizmo, skypeliknande grej) men han gjorde instans och var lite frånvarande. Så jag strövade mest runt och gjorde smågrejer i spelet.

Men, halvtråkiga kvällar är också bra säkert.

Jag funderar för övrigt på om jag kanske ska försöka bege mig till bion själv nån av de här kvällarna före helgen. Vi får se. Får jag sällskap är ju det bra såklart, men jag vet inte om nån är fri riktigt. För visst kan man gå på bio själv? Hm...ja vi får se vad det blir. Nu blir det i vart fall sängen och nån film att slötitta på före John Blund.

Sen kan vi bänka oss i soffan med popcorn och följa utvecklingen live

Och apropå det där med att återta medborgarskap från personer med invandrarbakgrund (som det så snyggt heter) som begår brott; varför inte göra det med alla kriminella? Vi kanske kan skapa en speciell krim-ö med features liknande den där Lost-ön? Vore inte det topp? Skjuts iväg så var vi av med problemet.

Vi kanske kan ha flera öar så att vi även kan skicka iväg jobbiga politiker, rasister, kvinnoprästmotståndare, homofober, störande grannar och såna som inte lägger fram den där pinnen efter sina varor på rullbandet på Ica? Vore kanon.

Män som hatar kvinnor

Fler än jag som ser fram emot Män som Hatar Kvinnor med viss ångestfull skepsis? Jag hoppas och vill att det ska vara bra, men hittills har de få recensioner jag läst mest pekat mot att man gjort en något bättre form av Beck-film.

Jag har inte heller helt greppat varför bara en bok blir film? I de länkade artiklarna låter det som nån rättighetsfråga mellan SF och svt eller nåt, och det känns ju väldigt trist. Lite som att man redan innan bestämt sig för att filmen/filmerna inte skulle lyckas.

Men jag tror att det ändå blir ett biobesök för min del.

Behovet av att alltid göra flera saker samtidigt

Städdag ifag. Eller i vart fall hoppas jag att jag ska orka hålla farten uppe så pass länge. Det känns verkligen inte trevligt här just nu. Så just nu diskar jag och ser/lyssnar på dvd:n med Eddie Izzards Dressed to Kill (underbar stand up från San Fransisco). Jag klarar helt enkelt inte av tristessen att inte lyssna eller göra något annat samtidigt. När jag övergår till städandet sen planerar jag att lyssna på Lily Allen för att se what's the fuzz about.

Att åka från ett kallt ställe till ett annat

Dra i alla drakar vad kallt det är! Mina tår är som isbitar efter att ha tillbringat en stund ute och i bilen. Minus 27 grader är kallt, speciellt när luftfuktigheten verkar vara hög. Brrr.

Uppe tidigt idag. Klockan ringde vid sex och då klev jag upp och gjorde frukost åt Mattias medan han packade. Sen fick jag klippa honom lite snabbt och så packa in väskorna i bilen och fara till universitetet. Vid sju åkte han och hans arbetskamrater på Handelshögskolan iväg på en kick-off (eller vad det nu kan kallas, temadag?) i Åre. Trevligt trevligt. Mattias var lite motstridig kanske; tyckte att han hade mycket att göra på jobbet ändå och lite skralt i kassan kanske, men iväg kom han trots allt. Det blir nog bra.

Han till Åre och jag vet att Joakim far till Sicilien med sitt jobb i april... Jag vill också fara! Vi hade vår temadag i en kfum-stuga vid nydalasjön (i Umeå) i vilken det var så kallt att man fick ha ytterkläderna på sig hela dagen. Och med temadag menas då ledda diskussioner om värdegrund, etik osv som vi brukar. Inte så mycket fun stuff. Vilket jag annars tror att min arbetsplats om någon verkligen verkligen skulle behöva just nu. Lite sammansvetsande roliga utflykter hade varit topp. Men men.

Nu ska jag krypa tillbaka till sängen (bara en liiiiten stund) och värma upp mina tår.

Everybody's changing

Dagens grubbleri rör en eventuell flytt. De som känner mig sen länge tillbaka vet att det är en företeelse som inte händer så sällan i mitt liv. Jag är uppfostrad till att bli rastlös, så att säga. Nu har jag bott i min lägenhet i typ 16 månader så det kanske är dags att ta upp funderingen igen. Eller egentligen är det väl så att jag kommit fram till att jag inte trivs så bra i den trots allt.

Dagens borde-frågor är som följer:

1) Borde jag byta (som om det vore det enklaste i den här staden) lägenhet i Umeå och då försöka få en som inte ligger på bottenvåningen (less på att leka skyltfönster), inte har plastig 70-talsinredning, inte har fula tapeter med oförståelig text på i alla rum (som ingen inredning i världen rår på), men som ändå ligger bra till i stan och som gärna har lägre hyra?

2) Borde jag försöka hyra ett litet minihus strax utanför stan (inte särskilt enkelt det heller) som ger mig möjligheten att läsa tidning på trappen, kunna släppa ut mina uttråkade kattor igen (och bota just det dåliga samvetet iaf) men ändå inte bli ekonomiskt ruinerad eller bli alldeles för isolerad?

3) Borde jag göra en satsning på allvar och försöka få jobb i typ Sthlm (el möjligen nån annan stad söderut, men jag vill helst inte flytta nånstans där jag inte känner potentiella umgängesmänniskor), ta mitt pack och mina kattor under armen och helt enkelt överge ljuva Västerbotten, (med alla människor och annat som finns mig nära här) åtminstone för ett par år?

4) Borde jag gömma mig i ett kloster ett år eller så och fundera ut vad jag egentligen vill göra med mitt tråkiga thirty-something-liv? (Vet inte om kattorna är villiga att bli klosterkattor bara...)

Vad gäller alt 1 och 2 så innehåller de även en massa andra grubblerier om möjliga studievägar för att ha möjlighet till en större eller annorlundare jobbmarknad. Men inte heller där vet jag vad jag borde satsa på. Journalistik? Projekt- och ledarskapskurser? Nån praktisk ky-utbildning? Vad jag än väljer måste det nästan vara möjligt att läsa bredvid jobbet utan ersättning. Det får bli morgondagens borde-frågor kanske...

Scrubs-quote: "...my depressing life in 15 seconds!"

Vaken

Yes, I'm tired. Om nån undrade apropå mitt förra inlägg. I snart en och en halv timme har jag kämpat för att hålla mig vaken, trots att jag ligger kvar under mitt aldrig så sköna täcke. Det går skapligt men skulle antagligen gå ännu bättre om jag tvingade upp mig. Jag vill verkligen inte sova bort dagen så att jag vänder på dygnet. Det har varit ganska skönt att vara upp vid åtta-nio varje dag sista veckan.

Jobbet gick bra inatt. Sådär lagomt mycket att göra. Johan jobbade så vi pratade en hel del film och en massa annat. Trevligt och så går tiden så mycket fortare. Nu är jag ledig några nätter till och ska försöka återuppta mitt filmtittande inför Oscar. Men först måste jag vakna ordentligt, gå ut i köket och ignorera disken och kanske äta nåt som kan fungera som lätt lunch.

Kissblogg

Jag kan inte låta bli att fundera; vem kom på att det en bra grej att lära eller uppmuntra pojkar/män/gubbar att stå upp och kissa? Och i vilken ålder kan denna del av befolkningen egentligen hantera den typen av ansvar? När du funderat ut det svaret måste jag ställa följdfrågan; varför göra världen en otjänst och lära pojkar att stå upp och kissa?

Sara. Less på gubbkiss at the moment.

Man borde så mycket

Dagen har annars förflutit ganska lugnt och fridfullt. Jag hade planerat att promenera ner på stan och fika med Anna men jag blev dels sen och så hade jag inte laddat i-poden sen igår så jag fuskade och tog faktiskt bilen ner på stan idag. Inte bra men jag ville inte bli försenad heller. Sen satt Anna och jag på Waynes och långtidsfikade. Ett par timmar tror jag väl att det blev iaf? Jag hade inte riktigt koll. Men trevligt var det. Jag/vi/alla borde fika oftare. Ingen som vill låna ut en bebis så att man kan få lov att bli en sån där lattemorsa som jag hört talas om? Det låter ju fridfullt.... Enda problemet då att jag inte dricker kaffe kanske.

Nej men allvarligt så är det ju ganska trivsamt att vara på fik, även om man bara drar på en stor mugg te i evigheter och inte har sällskap. Waynes har dessutom gratis internet så man skulle ju kunna sitta där likväl som hemma lediga dagar. Tål att tänkas på.

Nu är det snart jobb, men innan dess ska här hinnas med en instans.

Uppdaterad blogg

Jag har uppdaterat bloggen! Det kanske inte syns så mycket men lite iaf. Länkar är annorlunda, om inte annat. Tänkte att jag skulle ge med mig och överge html-kodandet direkt i templaten så att jag också kunde få del av lite snygga features (som kanske inte var så lockande som jag tänkt, eler vill ni att jag ska lägga in dagens bibelord tex?). Det blev såkalrt genast lite strul med just det jag själv kodat in tidigare så jag fick ringa till kod-akuten (Joakim, min webguru) som ordnade till det. Nu är förvisso min counter på ett helt off ställe, men det får väl duga tills vidare. Bättre än så tillät inte blogger att det blev.

Det blev inte nytt men gott!

Det blev hemmabakad pizza ikväll förresten. Mattias gjorde en otroligt god pizzabotten och så gjorde vi qornfärs-pizza blandat med traditionell veg-pizza med grönsaker och ananas (och jordnötter, banan och curry för Mattias del). Mycket gott. Jag är dödens mätt nu bara.

Melodifestivalen

Hm, bläddare bland kanalerna efter middagen och stannade till vid Melodifestivalens snabbgenomgång. Spännande... Lili & Sussi har nån dammat av, men dansstegen och scenografin kändes som "What the color of love" igen. Sen pudelrockare från typ samma byrålåda, en inte så skönsjungande Markoolio i en ballad iklädd för kort, röd sammetskavaj (!?), den obligatoriska countrytjejtrion och så Dorothy från Oz (Amy Diamond). Och nån överlevande från idol förståss. Märkligt program det där.

Ansvaret för ens barn borde vara konstant, inte bara när det passar

Läste en intressant (faktiskt) artikel i aftonbladet imorse som slår fast att vårdnadsdomar inte är könsstyrda. Även Vronken har snappat upp samma artikel som jag.

Resultatet på undersökningen (som väl inte torde vara särskilt förvånande för någon egentligen?) innebär självklart inte att domstolarna plötsligt kan sägas vara jämställda. Vad gäller vårdnadstvister kan vi väl egentligen bara konstatera att de är ungefär lika ojämställda som föräldraskapet. Och som vanligt är mitt recept på en början till åtgärd en jämställd, idividuell föräldraförsäkring.

Vad sägs om lite överblivna köttbitar med klyftpotatis? 150 pix, tack!

Långpromenad blev det. Bara jag, i-poden och mina skumma tankar i en och en halv timme. Skönt. Tror inte att det var så väldigt kallt idag heller.

Nu funderar vi lite över mat för kvällen. Jag vill göra nåt nytt, testa något annorlunda, think outside the box och inte bara göra nåt av de få rätterna jag/vi brukar. Det går sådär att jobba upp entusiasmen hos min vän här. Jag bläddrade slött i Stora Vegetariska Kokboken (bra bok, en hel del fakta och en massa både lätta och klurigare recept med snygga bilder) efter lite inspiration. Stoppade redan vid förordet som inleds med "Vegetarisk kost behandlas inte längre styvmoderligt av restaurangmenyerna...". Nä, inte i Umeå eller andra up-to-date-ställen (hihi) kanske, men "blandat smått och gott med klyftpotatis" känns i vart fall inte kärvänligt. Så var det med det.

Annas och min dejt ikväll är avblåst men vi tycks ha lyckats boka in de andra brudarna till den 28 februari. Busy vänner man har när man måste boka in en öl på puben två veckor innan, men det kostar att ligga på topp. Nej, men allvarligt ser jag fram emot det, det ska bli skitkul. Anna och jag substituerar (?) vår uteblivna pubrunda med en långfika imorgon på stan istället. Och jag klagar inte.

Ljuva vinterlördag!

Det alldeles underbara vädret fortsätter. Som det är nu, så tänker jag mig vintern. Mycket snö, blå himmel, kallt och soligt. Sådär så att det hörs hur det gnistrar ute.

Inte så mycket planerat idag. Tänker ta en promenad i solen först (skulle verkligen behöva uppdatera i-poden med lite ny musik men vet inte alls vad jag vill ha) och sen får jag väl se om jag ids ta tag i dammråttorna en sväng. Ev ska Anna och jag "gå på lokal" ikväll, men vi har väl båda lite halvdåligt med pengar så jag får se vad det blir.

Såg en bra film igår kväll/natt. Ska se om jag får ork att skriva om den senare.

Några tjyvade ostbågar senare...

Jag kanske skulle joina (på visst avstånd, men ändå) min rabiata vän Anna-Karin i hennes punktliga På Spåret-tittande och försöka se ett helt program nu när jag faktiskt är hemma och ledig? Hm...

Slödag

Jag har haft världens slöaste dag idag. Jag har faktiskt inte gjort någonting. Jo, kanske diskat lite. Men i övrigt i stort sett inget. Jag har mest legat på soffan, sett tv, tv-serier på datorn, pratat i telefon och småsovigt. Totalt superslö. Jag hade jättedåligt samvete på kvällen och kände mig superlat, men efter lite övertalning har jag gått med på att man behöver såna dagar ibland och att det faktiskt var länge sen det var så nu.

Vi pratade, eller framför allt jag kanske, om att gå på bio ikväll. Men Mattias verkade inte så sugen efter jobbet. Han håller på att installera om sin dator för att slippa Vista (som tycks helt ospelvänligt) och äter ostbågar med dipp. Jag har suttit framför tv:n, pratat i telefon och sippat på ett glas Villa Puccino (så gott vin! kunde inte låta bli) och slöat lite till.

Ska se om jag får till nåt filmtittande alls här ikväll eller om jag kapitulerar och loggar in i WoW en stund.

TV-tips för kvällen

På tal om film vill jag tipsa om Cubic (eller Equilibrium, som den heter utanför Norden) som visas på tv6 klockan nio ikväll. Det är en framtidsskildring som utspelar sig i en fascistisk värld efter tredje världskriget i en tid då befolkningen tvingas ta piller för att inte känna känslor eftersom man menar att känslor är orsaken till konflikter bland människor, och man vill undvika ett nytt världskrig. Konst, musik, litteratur etc är förbjudet och de få människor som vägrar ta pillren lever som flyktingar och jagas ständigt.
Som vanligt imponerande Christan Bale spelar änklingen John som jobbar med att just se till att systemet efterlevs, men som en dag missar att ta en tablett. Det leder till förändringar för honom såväl som hans två barn.
Jag minns det som en snygg film (inte bara Bale är snygg alltså), vars känsla påminner en del om V for Vendetta (måste ni se med), men som är mer åt Matrix där Vendetta drar sig mot dramahållet. Jag har tidigare gett den 8/10 och det känns fortfarande rätt. Stort tips, alltså.

Film 5/09

Dags för lite filmbloggande igen kanske? Det går dåligt med projektet att försöka se så många nominerade som möjligt inför Oscargalan nästa söndag men jag har en vecka kvar på mig. Det ska gå.

Jag tänker börja med filmen jag skrev om på väg hem från Stockholm tidigare i veckan. Min ambition var att ändå se klart den, men jag tvivlar nu på att det kommer hända. Det är annars väldigt sällan jag ger upp en film. Böcker kan jag vara snabb på att ge upp, men inte film.
Filmen heter My Best Friend's Girl och inleds med att Dustin (Jason Biggs, American Pie etc) redan efter ett par få veckors dejtande verkar vara redo att gifta sig med Alexis (Kate Hudson) medan hon känner att det går för fort och snarare verkar vara redo att backa ur. Desperat vänder sig Dustin till sin kusin Tank (Dane Cook) som är känd för att hjälpa killar med liknande problem genom att gå på urusla dejter med tjejerna så att de ska inse vilka prinsar de egentligen har. Men Alexis reagerar inte som väntat på Tanks dejt och Tank i sin tur verkar få tycke för Alexis. Oväntat? Nej, inte särskilt. Dessutom lyckas man med konstverket att göra det så grymt tråkigt att jag känner mig totalt ointresserad inför vem som får vem eller inte. Klichéer, stereotyper och rollprestationer som går på rutin ger ingen känsla alls. Don't bother, 2/10.

Så till en komedi, Tropic Thunder. Som lyckades med konsttricket att överraska mig en del. Jag förväntade mig en traditionell Ben Stiller-film men fick ändå något ganska annorlunda. Kanske är det inblandningen av ena brodern Cohen bland författarna eller så har Stiller utvecklats sen sist. Filmen handlar iaf om ett gäng skådisar; en actionskådis på nedgång (Ben Stiller), en från fis-komediernas värld (Jack Black), en oscarbelönad galning som ständig söker nya (fysiska) utmaningar (Robert Downey Jr), en rappare med skådisdrömmar (med rap-namnet Alpa Chino...) och en total nykomling. Tillsammans ska de spela krigshjältar som på menige Ryan-vis räddade "Four Leaf", en sann krigshjälte som spelas av Nick Nolte. Problemet är att inspelningen inte går så bra och för att få skådespelarna att känna krigsallvaret körs de ut i djungeln i tron om att de fortfarande spelar in, men i själva verket hamnar de mitt i ett real-life knarkkrig.
Galet så det förslår, och så är också filmen. Bra skådespelarinsatser, annorlunda komedibas och faktiskt rolig humor gör filmen till en väldigt annorlunda Stiller-film. Ovanligt stor frånvaro från låga skämt som annars förknippas med Stiller (och Black, som dock inte går helt fri här heller) och lite djärva drag (vad sägs om en tonårig knarkkung eller en gränstänjande hollywoodskådis som opererar sig "svart"?) gör att jag nog gillar den här filmen. Visst, den spelar över i vanlig ordning och ibland känns det lite på gränsen, men överlag är det en film som överraskar och förtjänar lite cred. En stark 7/10 får det bli åtminstone.

Sen en film med "Umeå-koppling", om man så vill. Jag har sett Ping-Pongkingen en flerfaldigt prisbelönad och omskriven film av Obbola-födde Jens Jonsson. Den handlar om Rille, en fundersam kille på högstadiet som är bra på pingis (det enda stället där han tar makten är på fritisgårdens pingisrum), som är mobbad bl.a för sin övervikt men som har bra kontakt med sin lillebror, den desto mer populära Erik. Trots att de är bröder är de väldigt olika men ställer upp för varann och tycks gemensamt ställa sig lite mot sin mamma som försöker introducera en ny man i hushållet, Väg-Gunnar. På sportlovet kommer killarnas pappa på besök och när en familjehemlighet läcker ut blir det en del trubbel och känslostormar.
Trots att skådisarna är okända och historien utspelar sig i norrländsk glesbygd är det en ganska typisk svensk film, skulle jag vilja säga. Det cirkulerar kring människan, den lilla, udda människan, kring sociala problem och familjehemligheter. Ett drama som visserligen (tack och lov) är lättsammare gestaltat än de tunga svenska regissörerna brukar göra det men ändå följer den vanliga gången. Väldigt snyggt foto, men jag blir förvirrad av alla olika dialekter och pappan känns för mig lite för oklar och konstig. Helt okej, men känns inte så nytt. 6, möjligen 7/10.

Sist ut en söt film, som kanske inte heller är så annorlunda som jag förväntat mig, men som var trivsam att se; My Blueberry Nights. Mitt intressa väcktes kanske främst för att Norah Jones, en sångerska jag gillar mycket, gör debut i huvudrollen som Elizabeth.
Elizabeth kommer en sen kväll in på Jeremys (Jude Law) café efter att hon insett att hennes pojkvän träffat nån annan. Hon lämnar hans nycklar till Jeremy ifall pojkvännen skulle komma tillbaka dit. Men han kommer inte och Elizabeth blir en allt med frekvent besökare, som finner tillit i Jeremy. Plötsligt försvinner Elizabeth från stan och tar jobb på lite olika platser i USA. Hon skriver hela tiden till Jeremy om vad som händer utan att lämna adress så att han kan skriva tillbaka.
Filmen ändras ganska mycket i och med att Elizabeth ger sig av. Plötsligt uppkommer små historier om de människor hon möter på sin resa och relationen mellan Elizabeth och Jeremy blir sekundär. Jag gillar det, det känns lite nyskapande, men gör också att jag känner mig ovanligt mycket som åskådare, på nåt sätt. Filmen är betydligt stillsammare och betydligt mindre romantiskt drama än vad jag förväntat mig. Och det känns helt okej, men stillsamheten gör att något saknas. Trots allt helt klart sevärd en stilla kväll. Norah Jones debut ger mersmak. 7/10.

Hur länge kan man stå utanför?

Morgonens (första) rss-läsning har hunnits med. Som sagt så skummar jag alltmer, men dagens skojigaste läsning var helt klart den offentliga fb/twitter-vägran som VK:s Ola Nordebo stod för.

Personligen tror jag att jag har lagt ner det där med twitter; jag förstår fortfarande inte riktigt poängen, framför allt inte när man har en blogg eller nåt annat redan, dessutom känner jag inte att jag riktigt kvalar in som microbloggare. Jag fixar inte riktigt det, jag är en utläggningarnas kvinna kanske. Även om jag försöker hålla nere längderna på mina inlägg här (jag läser inte heller inlägg som blir alltför långa).

Vad gäller facebook så är och har jag också varit något av en motståndare. Det är så nedlusat med skräp och konstiga applikationer, och facebooks villkor innebär verkligen ingen frihet för privatpersonen, men samtidigt får jag ge det att jag faktiskt har återupptagit kontakten med några vänner jag trodde att jag tappat bort.

Men jag tvivlar ändå i längden på att så många kan hålla sig borta. Det beror nog på vem man är och vad man gör. Min vän Fanny tex, joinade väl som jag förstod det mest för att hon insåg att man inte skickade ut inbjudningar och info via mejl på Konsthögskolan längre (mellan studenterna, gissar jag) utan det gick mer och mer via facebook varpå hon missade saker. Samma sak har jag hört från andra håll också; man riskerar att bli "utanför". Så fler lär nog att få omvärdera sitt motstånd framöver. Om vi inte bildar en protest-/stödgrupp för de/oss som egentligen önskar stå utanför ifred. Vi kan ju lägga den på internet...