Är det ett äntligen-moment?

En rad olika twittrare jag följer tycks ha reagerat väldigt positivt på nyheten att Starbucks öppnar sin första servering i Sverige. Jag måste bara fråga; varför är det så hysteriskt bra? Har vi saknat Starbucks? Eller är det koolt just för att det är Starbucks? Vad har de som vi inte redan har? Det är ingen sarkastisk fråga, jag undrar verkligen...

Jag kopplar nog Starbucks allra mest till Little Britains ironiska gestalning av kedjans amerikanska utbredning:

Man borde så mycket

Dagen har annars förflutit ganska lugnt och fridfullt. Jag hade planerat att promenera ner på stan och fika med Anna men jag blev dels sen och så hade jag inte laddat i-poden sen igår så jag fuskade och tog faktiskt bilen ner på stan idag. Inte bra men jag ville inte bli försenad heller. Sen satt Anna och jag på Waynes och långtidsfikade. Ett par timmar tror jag väl att det blev iaf? Jag hade inte riktigt koll. Men trevligt var det. Jag/vi/alla borde fika oftare. Ingen som vill låna ut en bebis så att man kan få lov att bli en sån där lattemorsa som jag hört talas om? Det låter ju fridfullt.... Enda problemet då att jag inte dricker kaffe kanske.

Nej men allvarligt så är det ju ganska trivsamt att vara på fik, även om man bara drar på en stor mugg te i evigheter och inte har sällskap. Waynes har dessutom gratis internet så man skulle ju kunna sitta där likväl som hemma lediga dagar. Tål att tänkas på.

Nu är det snart jobb, men innan dess ska här hinnas med en instans.