Ja, jag kanske skulle kommentera Sundgrens krönika då, nu när tvätten snurrat ett tag och jag hunnit läsa krönikan ett par gånger. Fast egentligen borde jag kanske inte kommentera den alls, för det är ganska sorgligt. Nils-Petter Sundgren har alltid varit en man jag respekterat och sett upp till för hans gedigna kunnande inom film (även om vi de senare åren inte alltid delat åsikt om så många filmer), men den senare tiden tycks en helt annan sida av denna filmgigant komma fram. En bitter sida, en gubbsur och nedvärderande person som av allt att döma fortfarande tycks se Filmkrönikan som sitt skötebarn som ingen kan göra bättre än han gjorde.
Sundgrens krönika handlar i vart fall om alla dessa (som denna tex) bloggar som skriver om film, varav inte många faller honom på läppen "I många fall kan betydande intellektuellt underskott konstateras." Jag vet inte om man måste kunna göra referenser till allehanda polska filmer från 60-talet för att anses som intellektuell inom filmområdet, men personligen kan jag tycka att tjusningen med film är just att alla kan ha en åsikt; att film påverkar och tas emot av människor på olika sätt.
Vad som kanske retar mig mest med Sundgrens krönika är ändå den riktigt sura för att inte säga nedvärderande ton han för mot två unga kvinnliga filmtyckare; Emma Gray Munthe och Andrea Reuter (vars båda bloggar jag följer, se listen här intill). Gray Munthe skriver tunt och om Reuter skriver han följande: "Jag tror inte Andrea Reuter är så dum som hon verkar (...) Hon borde ändra tilltal i sin blogg, där hon skildrar sina äventyr i film- och klubbvärlden med samma infantila språkbruk, som bidrog till att sänka Filmkrönikan." Och så lågvattenmärket: "Kanske jobbar Reuter på att bli filmvärldens svarthåriga Blondinbella?"
Så, när han då sparkat lite infantilt (faktiskt) på dessa två kvinnor vill han då också lyfta vad han antagligen menar är intellektuellt filmtyckande. Han nämner Kjell Häglund (som jag läste när han skrev i musiktidningen Pop på 90-talet) som numera bloggar här, en pensionerad, för mig okänd man vid namn Jonathan Rosenbaum samt IMDB:s Classic Film Message Board där man enligt Sundgren kan delta i "kvalificerade filmdiskussioner".
Jag tror inte att Nils-Petter Sundgren själv ser hur hans tips försvinner i den sura bitterhet som för övrigt breder ut sig i krönikan. Jag tycker att det är sorgligt att han inte ser sin egen roll (och att han inte väljer att använda sitt namn på ett bättre sätt) eller hur patetiskt det förefaller att föra nåt slags generationskrig mot nästan 50 år yngre kvinnor som säkerligen på flera sätt bidragit till att förändra den bransch han själv befunnit sig i en längre tid. Och att han sparkar på två kvinnor samtidigt som han lyfter två män behöver jag kanske inte ens kommentera.
Han avslutar det hela med att mena att det tryckta ordet fortfarande slår allt vad bloggar heter och ger sig själv därmed ytterligare ett upplyft. Hans krönika finns inte på tidningens hemsida (då vore den ju inte längre bara tryckt) men Bloggywood, en annan blogg han kritiserar, publicerar hans text i sin helhet.
Sundgrens krönika handlar i vart fall om alla dessa (som denna tex) bloggar som skriver om film, varav inte många faller honom på läppen "I många fall kan betydande intellektuellt underskott konstateras." Jag vet inte om man måste kunna göra referenser till allehanda polska filmer från 60-talet för att anses som intellektuell inom filmområdet, men personligen kan jag tycka att tjusningen med film är just att alla kan ha en åsikt; att film påverkar och tas emot av människor på olika sätt.
Vad som kanske retar mig mest med Sundgrens krönika är ändå den riktigt sura för att inte säga nedvärderande ton han för mot två unga kvinnliga filmtyckare; Emma Gray Munthe och Andrea Reuter (vars båda bloggar jag följer, se listen här intill). Gray Munthe skriver tunt och om Reuter skriver han följande: "Jag tror inte Andrea Reuter är så dum som hon verkar (...) Hon borde ändra tilltal i sin blogg, där hon skildrar sina äventyr i film- och klubbvärlden med samma infantila språkbruk, som bidrog till att sänka Filmkrönikan." Och så lågvattenmärket: "Kanske jobbar Reuter på att bli filmvärldens svarthåriga Blondinbella?"
Så, när han då sparkat lite infantilt (faktiskt) på dessa två kvinnor vill han då också lyfta vad han antagligen menar är intellektuellt filmtyckande. Han nämner Kjell Häglund (som jag läste när han skrev i musiktidningen Pop på 90-talet) som numera bloggar här, en pensionerad, för mig okänd man vid namn Jonathan Rosenbaum samt IMDB:s Classic Film Message Board där man enligt Sundgren kan delta i "kvalificerade filmdiskussioner".
Jag tror inte att Nils-Petter Sundgren själv ser hur hans tips försvinner i den sura bitterhet som för övrigt breder ut sig i krönikan. Jag tycker att det är sorgligt att han inte ser sin egen roll (och att han inte väljer att använda sitt namn på ett bättre sätt) eller hur patetiskt det förefaller att föra nåt slags generationskrig mot nästan 50 år yngre kvinnor som säkerligen på flera sätt bidragit till att förändra den bransch han själv befunnit sig i en längre tid. Och att han sparkar på två kvinnor samtidigt som han lyfter två män behöver jag kanske inte ens kommentera.
Han avslutar det hela med att mena att det tryckta ordet fortfarande slår allt vad bloggar heter och ger sig själv därmed ytterligare ett upplyft. Hans krönika finns inte på tidningens hemsida (då vore den ju inte längre bara tryckt) men Bloggywood, en annan blogg han kritiserar, publicerar hans text i sin helhet.
