Glee eller inte Glee

Jag läste Julia Skotts krönika på WS om Glee häromdagen och kunde inte annat än hålla med i stort sett rakt igenom. Trogna läsare vet att Glee kanske aldrig riktigt varit högst i topp vad mig anbelangar, men det har ändå något som gör att jag fortsätter titta. Men premiärprogrammet av säsong två kändes i det närmaste som vilket som helst av de allra första avsnitten, vad gällde innehållet. Samma intrig, samma mål, inget nytt alls att haka upp sig på. Enda skillnaden är väl att Shuester inte längre är gift, men hans suktande efter Emma börjar ju bli något tröttsamt.

Andra avsnittet, det så kallade Britney Spears-avsnittet, var inte heller någon höjdare. Inga nyheter där heller. Visst (den inte så smarta men oftast i bakgrunden) karaktären Britney fick lite rampljus, men i övrigt var väl det mest intressanta diskussionen om huruvida Britney Spears är en bra förebild eller inte, och inte ens där blev det så väldigt mycket vettigt sagt. Och under musiknumret där Lea Michele/Rachel gjorde Britney's genombrott Hit Me Baby One More Time hade jag svårt att bestämma mig för om hon försökte vara rolig eller om det helt enkelt bara var enormt fånigt.

Är det en dålig eller okej serie? Jag kan ärligt inte bestämma mig. Men oavsett måste något nytt spännande hända snart. Plocka in de nya karaktärerna som dissades redan i första avsnittet igen, tex.

Tentaångesten har infunnit sig

Trött som en rackare är jag. Fast inte alls på samma sätt som när jag jobbat natt. Men det är lite nytt fortfarande det här med att vara uppe kring åtta senast på morgonen och sen bli kalastrött kring 22 på kvällarna.

Fast ikväll är jag trött redan nu. Jag har spenderat ett antal timmar på Wayne's i stan läsandes lite blandade politiska teorier inför det lite större tenta-PM som ska in alldeles för snart. Jag börjar bli väldigt tveksam till om det kommer att komma in i tid faktiskt. Kanske överjobbar jag lite. Men det är lite svårt att bedöma hur djupt jag ska gå, hur avancerat det ska vara osv. Jag som annars alltid föredragit att jobba ensam så mycket som möjligt har faktiskt känt en liten saknad av min ganska så kompatibla kurskamrat som jag jobbade ihop med i delkursens andra moment. Vi har mejlat lite idag, men det hade helt klart varit trivsamt att ha henne i närheten och diskutera saker med. Osäkerheten falnar lite när jag märker att jag inte tänker alldeles galet utan kanske egentligen till och med kan det jag ska kunna. Men, det ska väl gå på egen hand också.

Dagen då Sara blev mållös

Jag: Är det nu på fredag du har afterwork med jobbet?

M: Joo....men jag tänker nog inte gå. Jag ska till IKSU och träna istället.

Huh?

Let me in too!

Och trots all skepsis i världen som bor i mig just nu så vill jag ändå se Let Me In, som har USA-premiär as we speak, snarast möjligt. Sist jag kollade hade Sverige inte ens köpt rättigheterna för att visa den, men rykten säger att den kommer i december, nån som vet?

Och december schmember, jag vill se den nu!

En långhårig Harrison Ford i 3D, ska det va nåt?

Åh, jag är kluven inför de här nyheterna (som jag hört rykten om redan tidigare). Jag gillar ju blaskigheten och enkelheten i framför allt de första (eg episode 4-6) Star Wars-filmerna. Ska det verkligen vara värt att göra om dem till 3D? Hm, jag undrar jag. Men samtidigt så finns det såklart en del koola saker i dem som skulle göra sig i 3D. Eller?

Diciplin!

Idag måste jag plugga lite så att jag hinner klart mitt PM. Först vankas det dock en promenad ner på stan för lite snabba ärenden. Sen blir det grön politisk teori för hela slanten.

Ljud-nerd plötsligt

Trevlig heldag med S igår igen. Han skulle hjälpa mig att hitta en bra lösning till min bil i ljudväg. Att spela musik i den låter helt enkelt skräp och jag hade hoppats att det skulle vara hyfsat enkelt att få till lite skojigare ljud. Men inte då. Min sköna fransyska trilskas och har inte bara den sugigaste originalstereon man kan tänka sig (dvs att byta högtalare lär inte ge så mycket) utan kräver dessutom en dyr adapter om man vill byta ut den samma. Ett alternativ som fördes fram var att sätta in en aktiv bas, men att bara göra det kanske inte ger lika mycket som det kostar. Så prislappen blev oväntat hög och jag måste fundera på om det verkligen skulle vara värt det.

Det jobbigaste är ju att det inte går att veta hur det blir förrän det är klart. jag skulle vilja kunna gå in i en butik som kunde visa att såhär låter det idag, och såhär skulle det låta med den här lösningen. Ungefär iaf. Men se det tycks inte fungera så riktigt. Jag har involverat min ljudexpertiga lillebror i det hela nu också, kanske han kan ge mig bättre svar och förslag under dagen.

Under tiden kanske jag borde städa ur min stackars skräpiga fransyska?

Dagens märkligaste tips-sida

...hittade jag när jag googlade inför mitt kommande PM:

Ett projekt som borde slutföras

Och på tal om filmnyheter tycks det åter ha blivit strul och bråk kring de två (ev?) kommande Bilbo-filmerna. Som om det inte redan varit nog av den varan.

Mig veterligen står väl filmerna fortfarande utan regissör till exempel?

Att mjölka en sinad ko?

Hm...ett säkert tecken på att det här med uppföljare har tagits en liten bit för långt? Tja, förutom de senaste 27 Saw-filmerna borde uppföljare nummer tre av Scream ligga bra till.

På Haga vill jag bo

Efter bion vandrade jag hem från Haga genom det ganska kalla Umeå. Haga är verkligen vackert, jag skulle så gärna vilja ha en lägenhet där (igen). Där finns grönområdena som annars är så sällsynta i den här välbebyggda staden och de lite udda men vackra husen. Jag får nog återuppta min lägenhetsjakt snart, även om det är trist och ack så besvärligt här i stan.

Enda nackdelen med de vackra grönområdena är att de blir ganska mörka om höstkvällarna och inte alldeles bekväma att gena genom alltid. Lite som att den dystra historien hänger ner i grenarna på nåt vis. Fast värst är nog tunnlarna man har att välja på för att ta sig till stan. Jag är definitivt av den åsikten att gångtunnlar i det närmaste borde förbjudas. Jag gillar dem varken dag- eller nattetid.

Lättja

Nu tror jag nästan att jag börjat ta tjänstledigheten på lite för stort allvar. Det enda seriösa jag gjort idag var ett möte jag hade i förmiddags, annars har jag bara roat mig helt skamlöst.

Simon ringde strax före lunch och ville ha lunch- och shoppingsällskap vilket han såklart fick. Vi for runt till lite butiker, jag köpte bl.a några dvd:er för många, en ny vaxduk till köket och några krokar till badrummet. Sen handlade vi med gofika hem till hos mig som vi delade med M.

Och ikväll var jag iväg på Folkets Bio och såg Mine Vaganti (En italiensk familj på gränsen till nervsammanbrott). Det var totalt fullsatt i den lilla mysiga salongen. Märkligt nog fortsatte man att sälja biljetter även efter att platserna tagit slut, varpå det blev lite kaos en stund. Några valde att komma igen en annan kväll medan andra tog pinnstolarna från fiket som lösning. Det kan bara inte ha varit bekvämt, men vad gör man tydligen inte för att se en rätt skön italiensk komedi?

Ny ordning

Annars tycks det lite som att jag kommit ner i varv en del under helgen. Det känns fortfarande märkligt att jag inte ska tillbaka och jobba helg om några dagar, men såklart skönt samtidigt. Fast jag kommer att sakna en del arbetskamrater. Det känns framför allt skumt att bara försvinna från en dag till en annan, jag hann som inte ens säga något själv på jobbet. Men ja, jag lär ju komma tillbaka sen så det är ju inte direkt som att jag försvunnit för evigt kanske.

Men ändå skumt.

Imorgon är det löning. Och CSN-pengar. Himmelskt så skönt!

Score!

Spelkväll igår, väldigt trevligt som vanligt. Anna, Ulrika, Simon och Mattias var här. Det blev dock inte så mycket brädspel som det annars brukar utan vi fastnade lite framför Scene it? på xbox:en. Jag har fått låna de korrekta handkontrollerna (tänk mentometerknappar) av snälla Johan/Marie och det gjorde helt klart spelet ännu lite roligare. Inte heller tokigt att undertecknad fick lov att sopa banan med övriga samtliga gånger. Hihi! Jag tror dessutom att jag lyckades vinna brädspelet Master of Television som vi spelade efteråt. Fullpott, alltså. Jag kanske skulle "låtit" någon annan vinna så att de vill komma tillbaka fler gånger... Tänkte inte på det.

Den finns alltid där

Jag vet inte om det var samtalet Simon och jag hade igår, eller kanske det faktum att hans sparade saker nu står i min hall i väntan på ny förvaringsplats sedan B flyttat in, men ibland väller den där ständigt lite närvarande saknaden upp. Idag lyssnar jag på den här låten, skriven av Olle Ljungström, och låter saknaden finnas med en stund när jag diskar.

Legen- wait for it -dary!

Det blev en ganska tidig fredagskväll för min del igår. Jag insåg när jag satte mig ner med datorn att jag var dödstrött och hade svårt att hålla uppe ögonen. Så det blev inte så mycket serietittande. Ska se om jag hinner ta igen det idag kanske. Jag är tillbaka i stan men "ungdomarna" (hur gammal känner man sig om man säger så eg?) sover fortfarande så jag försöker hålla tillbaka ivern att dra fram dammsugaren en stund till.

Hittills har jag i vart fall hunnit se säsongsstarterna av Parenthood (förra veckan, en säsong som lovar gott), How I Met Your Mother (den håller stilen), Modern Family (älska Mitchell!) samt The Big Bang Theory (inte det roligaste avsnittet, men absolut bra).

Jag kanske skulle ta tag i andra delen av Parenthood, starten av Grey's Anatomy samt ett par helt nya serier som ligger och väntar? Jo, så får det bli. Sen städa.

Edit: Missade att jag har nya avsnitt av Cougar Town och Glee att se också, men de spelar lite i b-ligan trots allt.

Phoenix hos Letterman

Ikväll ska jag ägna tid åt alla tv-serier som börjat den här veckan. En hel del kända men också ett par helt nya. Återkommer med rapport senare om utfallet. Tills vidare rekommenderar jag uppföljningsbesöket hos Letterman för Joaquin Phoenix' del som gjordes i förrgår, ett par dagar efter att han och Affleck erkänt att det hela var ett skådespel. Den här gången känner man igen Phoenix som den lite mer tillbakadragne (och renrakade) och hövliga skådespelaren han är. Inte alls lika roligt som besöket för ett år sen, fast jag är glad att han är tillbaka som sig själv.

Synd bara att jag inte hann se filmen innan den avslöjades som "påhitt".

Annars...

Annars har jag varit på en halvdagsutbildning i jämställdhet med jobbet, vilket var ganska intressant. Inte så väldigt mycket nytt för min del kanske, men ändå bra. Anna var där så för en gång skull var vi på jobb samtidigt och kunde luncha ihop.

Idag har jag mest hängt med Simon. Vi åt lunch och for sen runt i lite butiker. Bl.a tittade vi på nya högtalare till min bil. Simon har erbjudit mig sin expertis för att få lite bättre ljud i min lilla skorvbil. Jag skulle bli väldigt bra om det gick, just nu är det väldigt sådär med ljudet vilket gör att en del musik mest bara blir blekt skval.

Och imorgon är det spelkväll! Yeay igen!

Positiva besked!

Hm, så vad har hänt sedan sist? Jo, den snälla myndigheten beslöt sig plötsligt för att jag visst var en bra kandidat att försörja (med lån förvisso) och godkände min ansökan. Så idag har jag räknat och snabbt insett att jag måste sluta jobba typ exakt nu om jag inte ska komma över fribeloppstaket. Chefen var väldigt tillmötesgående och stöttande så från och med idag är jag helt enkelt tjänstledig från jobbet och student på heltid. Bara sådär. Eller ja, bara och bara.

Så sedan det hände (igår kom beslutet) har jag mest gått runt på små moln i glädje över att få ägna all tid till studierna bara. Tills jag just kom på att jag från och med nu inte längre kan skylla eventuella misslyckanden på att jag jobbat samtidigt. Och så blev studierna lite skrämmande igen.

Men mest av allt bara kul och bra, trots allt. Yeay!

Jag ruvar på det

Någon smartare dag ska jag kanske skriva något mer om valresultatet och det politiska läge som vi just nu har med regeringsbildande, personkryssande och maktsökande. Men just idag orkar jag inte.

Tills vidare rekommenderar jag denna krönika om själva valförfarandet och dess (o)säkerhet, något jag har en massa åsikter om också. Men senare, som sagt.

Snart ett delmål klart!

Men se nu har jag bara kvar att skriva ett större PM om...något (den delen är inte riktigt uttänkt än) innan jag klarat av det första momentet av tre. Måste säga att det känns ganska bra. Lite stolt måste jag allt få vara. Nu är jag inte där än förvisso, men det känns bra. Jag önskar bara att jag kunde få fokusera på kursen helt resten av terminen så att glädjen jag känner över att vara på gång och över att befinna mig i en lite mer intellektuellt utmanande miljö kan få bistå och inte blurras bort i stress och sömnbrist. Kan jag väl?

Späkningen över för den här gången

Jobbnatten gick över förväntan. Jag var definitivt tröttare natten innan. Men det var tungt som attan i förmiddags att stiga upp klockan tio, bara två timmar efter att jag lagt mig. Varje molekyl i kroppen skrek åt mig att gå tillbaka till sängen. Men inte då.

När jag väl var på skolan så gick det rätt bra. Visst jag tänkte lite långsammare, men det var inte plågsamt på något sätt. Tills precis före seminariet skulle börja. Vi var i biblioteket och skrev ut 8krångligaste systemet ever btw) när det plötsligt uppstod nån slags skärande smärta mitt i bröstkorgen. Jag trodde på allvar till en början att jag skulle dö där och då i nån form av obscent tidig hjärtinfarkt. Men det var falskt alarm. Ont gjorde det ett tag till och sen blev det mer av ett återkommande obehagligt tryck över bröstet, som fortfarande dyker upp med nån halvtimmes mellanrum. Gissar att det inte är något farligt utan bara trötthet. Sex timmars sömn på över två dygn lär inte vara en hälskur.

Så just nu sitter jag och försöker hålla mig vaken så länge jag orkar så att jag kan vända om dygnet och stiga upp utvilad och pigg imorgon bitti och fara på jämställdhetsutbildningen för jobbets räkning. Jag är lite rädd att vakna typ tre inatt om jag ger vika och somnar nu, så några timmar till ska jag försöka stå ut.

Ett frustrerat arghn är på sin plats

Och mitt i all trötthet och hjärnstress är det svårt att inte vara arg på CSN, hur klyschigt det än må vara. För hade det inte varit för dem och deras trilskande så hade jag kanske kunnat fokusera på en sak istället för både jobb och studier, samt allt som är kring själva CSN-ärendet.

Igår var nog ändå max tålamod nått vad gäller just strulet med finansieringen. Först berodde protesten från CSN på att jag inte uppfyllt de nya kraven på studieprestationer som de har. Hade jag ansökt före 1 juli hade det varit en annan sak, men då hade jag ju inte hunnit komma in på kursen å andra sidan. Men, jag var sjuk under mitt sista studieår, vilket det finns dokumentation på vilket jag också har lämnat intyg på. Jag har även lämnat intyg på att den situationen/hälsoläget inte längre är aktuellt, vilket är vilkoret för att de ska ge undantag från prestationskravet. Intygen är skrivna av högst professionella och insatta och jag har kryddat det hela med ett personligt brev som beskriver sammanhanget. Någonstans där hoppades jag att det skulle räcka.

Igår fick jag då veta av en av de som skrivit intyg åt mig att CSN hört av sig dit och ifrågasatt, inte att jag tagit för få poäng utan snarare att jag tagit för många poäng med tanke på sjukdomsläget jag befann mig i. Så då är problemet plötsligt det omvända. I det så ifrågasätter de alltså om a) jag har varit för duktig när jag varit sjuk, alt b) kompetensen hos de som intygat de faktiska omständigheterna.

Hon som blev kontaktad av CSN (och som sen hörde av sig till mig) var duktigt irriterad själv och undrade hur en handläggare på CSN de fakto kan ifrågasätta något (eg hennes kompetens) som de inte själva har kunskap i. Sen när är CSN medicinskt kunniga, liksom? Det är ju i det närmaste förolämpande. (Lite som med försäkringsläkare som det talats om, med skillnaden att de trots allt är läkare.)

Så nu är vi där, det tycks som att min kontakt kan ha fört ärendet lite längre fram, förhoppningsvis mot ett godkännande, men jag vet inte. Jag skulle ju helst undvika att behöva skicka faktiska journaler till personer som jag inte anser behöver ha detaljer, men vi får väl se hur det blir. Det ironiska i hela situationen är att även om det borde vara i CSN:s intresse att jag faktiskt får färdigt min examen (och därmed kan få ett bättre betalt jobb och återbetala lånet bättre) så blir det allt svårare för mig att orka hänga med i studierna för varje dag som går som jag måste kombinera det med mitt jobb. Plus att jag säkert på sikt riskerar att passera deras idiotiska fribeloppsgräns allt eftersom jag fortsätter att jobba och tjäna pengar...

Sengångaren

Inatt var det jobbigt att hålla sig vaken på jobbet. Det var väldigt lugnt, fram till halv sex i vart fall och jag hade varit uppe sedan halv åtta på morgonen. Simon gjorde sitt bästa för att underhålla mig och jag var väldigt tacksam för hans "pladder" och sällskap, men huga vad jobbigt det var där vid tretiden.

Ungefär samma känsla hade jag när klockan ringde vid tolv idag. Det gjorde ärligt talat fysiskt ont att stiga upp. Nu har jag just kommit tillbaka hem från universitetet och försöker varva ner lite för att kunna lägga mig en stund före jobbet. Men jag borde ju äta också kanske.

Dessvärre var både jag och min kursare som jag jobbar ihop med rätt trötta och lättdistraherade idag så vi hann inte riktigt färdigt det vi skulle, vilket innebär att jag måste vara tillbaka på skolan kl elva imorgon förmiddag. Frågan är om det ens är lönt att lägga sig vid åtta imorgon bitti då. Kanske.

Tv-tips ikväll

På tal om valkaos kan jag rekommendera Recount som så passande visas kl 22.15 på Svt1 ikväll. Den skildrar de första veckornas tumult, får man väl säga, som uppstod efter USA:s presidentval år 2000 då många knepigheter inträffade och som slutade med några få rösters marginal till George Bush's fördel.

Var man hyfsat intresserad när det hela skedde har man hört en del av det redan och det kanske inte är den mest fartfyllda film jag sett, men den är definitivt intressant och skapligt välspelad på sina håll. Och som en tankeställare allt vad demokrati och tveksamma val heter. Med bl.a Denis Leary, Kevin Spacey, Laura Dern och Ed Begley Jr.

Umeå demonstrerar

Just hemkommen från det här. Måste erkänna att jag främst gick dit i tron att det var en antirasistisk manifestation som protest mot SD:s valresultat, men det visade sig sen vara lite blandat mot valresultatet i allmänhet där man även protesterade mot alliansen, även om det var mer i bakgrunden. Det gjorde mig ändå lite mindre engagerad, inte så att jag röstade på alliansen på nåt vis, men det är trots allt fortfarande en väldig skillnad på deras "vinst"* och på det faktum att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Men det var ändå glädjande att se så många människor där. Under tiden då det fortfarande var antirasistiska körer som gjorde sig gällande blev jag faktiskt lite varm i hjärtat över att bo i just Umeå där rasisterna inte fått samma fäste. Jag fick en välbehövlig känsla av solidaritet.

*Fanns det några som helst vinnare i det här valet? Möjligen SD då, men det går jag inte med på.

Veckoplanen

Om vi nu ignorerar valresultatet ett tag och tittar på min egna lilla sfär så skvallrar kalendern om ytterligare en vecka med hyfsat späckat schema. Idag måste jag läsa det jag skulle läst i helgen inför grupparbetet. Sen är det jobb inatt och upp tidigt på dagen imorgon för att skriva PM (grupparbetet) på skolan. Sen en jobbnatt till och så upp ännu lite tidigare dagen efter (vi snackar fyra timmars sömn per dag, men det här med sömn är väl överskattat?) för att gå på PM-seminarie. Det är det sista seminariet och grupp-PM:et som ska göras den här delkursen, efter det återstår arbetet med ett större, individuellt PM som jag inte ens börjat fundera på än, men som ska vara inne om 10 dagar.

Torsdag förmiddag ska förhoppningsvis bli riktigt intressant. Jag har anmält mig till en jämställdhetsutbildning via jobbet som äger rum då. Det är första gången jag sett något sådant vad gäller socialtjänsten och äldreomsorgen. Speciellt äldreomsorgen brukar vara bortglömt när man talar om jämställdhetsperspektiv så det ska bli riktigt kul att se vad som finns att lära där. Så även om jag redan har fullt upp var det svårt att inte haka på.

Jag har också en planerad lunchdejt med Anna till veckan, en förhoppning om att hinna tvätta någon dag och så vore det ju überlyx om jag skulle kunna få till en biodejt med Anna någon kväll också. Fredagen ser ledig ut såhär långt men jag ska nog försöka planera in PM-skrivade den dagen så att det hinner bli klart i tid.

Dessutom...

...sägs det att SD har sitt svagaste stöd i Västerbotten. Nu tycker jag att det är på tok för starkt oavsett, men att de inte fick mer stöd här och inte heller tog sig in i kommunfullmäktige är absolut något att vara glad och lättad över.

Resultatet -på plussidan

M och jag hade en väldigt kul dag igår. Han var förvisso sjuk men gjorde ändå sitt bästa tills dess att han närapå däckade i bilen av trötthet. Vi träffade bara trevligt folk i vallokalerna och såg inte av några som helst av de problem som vissa Fi-volontärer rapporterade om under dagen söderifrån. Vi körde till alla vallokaler utom fyra (de togs av en annan volontär) i Skellefteå stad och Skelleftehamn samt de i Lövånger, Bureå, Boliden, Norsjö och Lycksele. En resa på nära 60 mil, men det var det värt. Och det är fortfarande värt det även om Fi inte når en procent. Demokratiarbete kan aldrig vara förgäves.

På kvällen bjöds vi in till en väldigt trevlig valvaka av några halvnya (?) Fi-sympatisörer. Under kvällen blandades folk med olika politisk färg, men det fanns ändå någon slags enighet ibland oss och vi hade trevligt, trots de nedslående siffrorna.

Och idag har jag nåtts av nyheten att Fi blir tredje största parti i Gudruns hemkommun Simrishamn och får tre mandat i fullmäktige med sina 8,9 procent! Om inte det är något att fira så vet jag inte! Det ska bli oerhört spännande att följa politiken där de kommande fyra åren.

Resultatet -på minussidan

Ja, så värst upplyftande känns det ju inte idag. Alliansen får fortsätta att göra det sämre för de som redan har det sämst i fyra år till, Fi kanske inte kommer över enprocentspärren (våra röster är inte räknade än) och vi har nu plötsligt ett främlingsfientligt, konservativt skitparti i riksdagen. Det sista är absolut det som gör mig allra mest bedrövad.

Egentligen ska man väl inte vara förvånad men jag är det ändå. Jag hade större förhoppningar på svenskarna än så. Samtidigt är det så många som trots motsatta intentioner har hjälpt dessa herrar (för det är mest herrar) till makten, vill jag påstå. Att störa valtal, hacka hemsidan, slåss och i allmänhet möjliggöra för SD att spela sitt beiga offer-kort är att indirekt bana väg för SD till riksdagen, i mitt tycke. Att på ett antidemokratiskt sätt bemöta antidemokrater är aldrig rätt.

Nu har vi provat det i Sverige, kan vi de kommande fyra åren istället försöka bekämpa främlingfientlighet och konservatism med politik och kunskap? Visa var de har fel och hur man bör göra istället. Bemöt skev statistik med riktiga siffror och visa hur deras politik skulle slå igenom om de fick chansen. Att slå ner dem eller på något annat sätt ge dem möjligheten att gråta ut medialt är så kontraproduktivt det bara går. Hela SD stinker offer (se bara på reklamfilmen på tv4; "buhu vi blev censurerade"). Låt inte det få fortsätta.

Min gissning

Jag skulle ju gissa. Klart jag önskar fyra procent men ska jag vara ärlig tror jag att nånstans mellan 0,7-2,7 procent är mer rimligt med tanke på omständigheterna. Så vad ska jag gissa? 1,3 procent kanske?

Här på valvakan i Umeå jublar vi för allt över en procent, då behöver vi inte köra landet runt nästa gång.

Men några kommuner och landsting kommer vi definitivt in i!

Published with Blogger-droid v1.5.9

Dagen D

Igår kväll ordnade vi så att vi hade varsin bil till idag och att båda bilarna var upptankade och hade fungerande lysen och annat. Skeptiskt såg jag på M som såg blek och lite småeländig ut, men som var fast besluten om att själv fara till Lycksele, Storuman, Vilhelmina osv. Alltså; långt.

Men efter en natt av astma, hög feber och feberyra där han tom väckte mig för att be om ipren (har nog aldrig hänt tidigare, M tar helt enkelt inte mediciner) sa jag så övertygande jag kunde när klockan ringde nu vid sex att han på sin höjd får lov att följa med mig i bilen och definitivt inte sätta sitt yra jag i en egen bil och köra 60-80 mil, eller vad han nu hade planerat.

"Okej", var det högst oväntade svaret som kom. Jag hade berett mig på en fight, men inte då. Det enda som varit är att han gått runt och mumlat att han inte kommer vara till nytta idag, att han inte gör någon skillnad. Vilket inte är sant. Ska jag famla runt i Skellefteå och hitta till 24 vallokaler bara där så tror jag definitivt att han kan komma till nytta. Även om jag har gps:en så känns det bra med en co-driver helt klart. Och däckar han i baksätet efter nån timme så blir det i rätt bil i vart fall.

Snart bär det av och sen kan vi bara vänta. Hur det går för Fi? Jag tror att jag kommer att avslöja min gissning lite senare idag.

Att ha potential

Vi gick och fikade, M och jag, efter att vi gjort vår medborgerliga skyldighet. Fick så syn på mig själv i nån glasruta och blev nästan lite förskräckt faktiskt. Insåg att jag nog inte ens borstat håret sedan typ i torsdags. Jag har typ bara duschat och slängt på mig kläderna som varit närmast och renast och snott ihop håret i en klämma. Heja mig och mitt glåmiga anlete.

Tänkte sen att det kanske är det de menar de där som (för det är fler än en) genom åren försynt sagt att jag "har potential utseendemässigt". De kanske inte alls egentligen menar att jag är ful och lite väl rund i hörnen (min tolkning annars) utan att jag kanske helt enkelt försöker lite för lite. Fast jag vet inte. Även när jag försökt känns det som att resultatet blir halvdant. När jag var yngre försökte jag definitivt mer än nu, och då var jag snarare kantig än rund i hörnen dessutom, men redan då minns jag en kille (för de är alla killar de som står för de här kommentarerna) som sa att "du blir riktigt söt när man lär känna dig mer". Jag bestämde mig aldrig för om det var en bra sak eller inte.

Nu ska jag iaf ställa mig i duschen en sväng innan jag far hem till Anna en kortis. Vem vet, jag kanske slår på stort och drar några drag med hårborsten också?

Röstat och klart!

Så, nu har jag varit och röstat också. Faktum är att jag bestämde mig för landstingsvalet när jag stod i kön. Och kön var evighetslång utanför Folkets Hus. Det hade jag faktiskt inte riktigt väntat mig. Väl framme visade det sig att de valsedlar från Fi som jag lagt ut var slut och jag hoppas att det är en bra sak. Däremot fanns det valsedlar från ett flertal olika partier med invandrarfientlig politik. De tycks vara flitiga.

Efter att ha läst i tidningen att man faktiskt kan rösta på Fi lokalt även om vi inte ställer upp, utan att det blir en ogiltig röst, så bestämde jag mig för att göra det. Så jag skrev själv på en kommunvalsedel och kände att det var en rätt bra grej. Inte för att jag tror att det blir tillräckligt med röster för en plats, men det känns ändå som en bra markering att jag faktiskt inte hittat ett lokalt alternativ som jag är tillräckligt nöjd med.

Film 29/10: Greenberg

Jag hade väntat ganska länge på Noah Baumbachs Greenberg (2010) innan jag kunde se den, hoppfull efter att ha sett hans tidigare verk (där The Squid är absolut bäst även om Margot fått enligt mig oförtjänt blek kritik). Amerikansk socialrealism när den är som bäst, var förväntningarna.

Filmen inleds med att familjen Greenberg ska fara till Vietnam på semester. Huset och hunden lämnar de i händerna på familjefaderns bror Roger Greenberg (Ben Stiller). Roger har just återhämtat sig från ett nervsammanbrott, heter det, och lämnar psyket i LA för att bo i familjens hus barndomsstaden NY. Till sin hjälp har han även familjens alltiallo, Florence (Greta Gerwig).

Roger träffar sin gamla kompis Ivan (Rhys Ifans) och försöker på flera sätt återuppta livet som det var när han först lämnade NY, gissningsvis någon gång efter College, och han tycks ha svårt att inse att allt inte är på samma sätt eller att alla inte lever i det förgångna som han. Han är självupptagen och bitter i sin livskris och tar ut sin besvikelse på alla omkring. Han tvingas dock till visst ansvar när familjens hund plötsligt insjuknar. Han inleder sedermera någon form av halvhjärtad relation med Florence, som vid sidan av att vara en väldigt tillgänglig alltiallo åt familjen Greenberg har egna misslyckanden och sorger att ta hand om, något som blir mer tydligt ju längre relationen går.

Den är lite svår att beskriva på ett bra sätt den här filmen, men den har, såklart, många gemensamma drag med Baumbachs tidigare filmer. Den obekväma känslan man får av framför allt Roger Greenberg, de speciella och oglamorösa karaktärerna och så det speciella slutet förstås. Men det sätt som Baumbach tidigare lyckats få mig att ömma även för hans mindre sympatiska karaktärer infinner sig inte riktigt den här gången. Men frågan är om det måste vara en dålig sak?

Någonting är det i vart fall som får mig att inte riktigt jubla på samma sätt som med de tidigare filmerna. Jag fastnar inte på samma sätt och även om Stiller gör en duktig insats som Roger är det framför allt birollerna som imponerar på mig. Rhys Ifans och Greta Gerwig håller upp filmen även när Stiller ibland faller åt den mer komiska sidan av sitt skådespel, vilket inte riktigt funkar i den här filmen, enligt mig. En bra film, men inte det mästerverk jag (tyvärr) hade hoppats på. Betyg: 3/5.

Film 28/10: Brothers

Susanne Biers danska Bröder (2004) blev en remake i Jim Sheridans händer genom Brothers (2009). Jag brukar ju sällan hurra över remakes så kanske just den här filmen vinner på att jag inte sett originalet.

Det är 2007 och kapten Sam Cahill (Tobey McGuire) är kallad tillbaka till tjänstgöring i Afghanistan. Hemma lämnar han hustrun Grace (Nathalie Portman) och två små döttrar. Samtidigt som Sam ska lämna landet släpps hans yngre bror Tommy (Jake Gyllenhaal) ut ur fängelset där han suttit för ett bankrån. En sist gemensam middag hinns med och det är tydligt att brödernas ställning i familjen är vitt skilda, inte minst gentemot fadern Hank (Sam Shepard) som är Vietnam-veteran.

När Sams helikopter skjuts ner och han rapporteras med största sannolikhet ha dött får Tommy en an

ledning att ta ansvar och träda in som stöd i den splittrade familjen. Han släpper sitt gamla strulbeteende för att finnas till hands för Grace och barnen och inser snart att han trivs väldigt bra med det. Även relationen till fadern börjar tina upp. Samtidigt får vi se hur Sam lever som krigsfånge i Afghanistan.

Jag hade inte hört så väldigt mycket om den här filmen mer än någon trailer för länge sedan (vilket är tur för trailern avslöjar precis hela filmen, håll undan för den!) och just att det är en remake på Biers film. Så jag gick in med föreställningen om en typisk amerikansk krigshjälte-historia med någon slags kärleksknorr. Men det blev inte riktigt så och det var helt klart positivt. Samtidigt som jag gillar samtliga huvudrollsinnehavare och deras insatser så är det tyvärr ändå något som gör att historien inte alls griper tag om mig som den borde. Det tar sig skapligt mot slutet, men det blir ändå bara ett ytligt skrap på vad jag anar var den ursprungliga filmens intention; att visa upp resultatet av vad krig gör på samtliga inblandade och att det inte tar slut bara för att man kommer hem från krigsfältet.

Men jag vill inte säga att det är en dålig film, den är ganska fin mellan varven, barnskådespelarna gör ett väldigt bra jobb och framför allt Gyllenhaal är det svårt att inte tycka om (han brukar iofs göra de här halvtrasiga pojkarna och det väldigt bra). McGuire har en gigantisk uppgift att uppfylla i de olika skepnader som hans roll visar sig och kanske ger filmen honom för lite plats. Över lag annars en bra film, men efter att ha sett den måste jag såklart försöka få tag på originalet. Betyget blir ändå 3/5.

På önskelistan:

Och det här verkar vara något att försöka få med sig Anna på. Inte sant, Anna? Du, jag, bio någon ledig kväll? Kanske vi får med oss fler soffliggare?

Den som ändå fick vara Jens Peterson...

Och på tal om tv-serier skrev Nika:

"Men du har glömt: White collar, Man v. Food, Psych, The Vampire Daires, Mad Men, The Gates & CSI bland annat!"

Hm, ja antagligen. Mad Men har som sagt varit typ högst på min "ska se"-lista i evigheter men det blir aldrig av/tid att ta tag i den ju! Psych har jag sett nåt avsnitt av utan att riktigt fastna, The Gates finns med på listan, CSI är jag ganska less på (såg delar av CSI Miami på tv igår för första gången på evigheter och riktigt slogs av hur dåligt skådespeleriet var på många håll) och Vampire Daires tycks det råda så mycket olika åsikter om att jag nog måste se den trots allt. White Collar och Man v. Food får jag kolla upp. Jag litar ju till Nikas sinne för tv-serier till ungefär 87 procent, det brukar helt enkelt vara rätt.

Tänk om man fick betalt för att se på tv-serier och sen tycka och tänka om dem högt efteråt. What a dream!

Tv-serie-junkien är exalterad!

Jag unnar mig en ledig fredagskväll. Lite rastlös sådär bara, känner att jag kanske egentligen skulle fara hem och börja strukturera upp lite inför söndagen, kolla så att alla har det de ska ha osv. Men än så länge är rösten som säger att jag inte kan ansvara för allt och alla andra liiite starkare. Så jag stannar kvar. En stund till.

För att dämpa rastlösheten har jag just sett säsongsavslutningen av Hung. Och den var bättre än väntat. Bättre än de senaste ganska händelsefattiga avsnitten som gjort att jag övervägt att lämna serien åt sitt öde.

Jag har också hunnit med säsongstarten av Parenthood. Och oj vad jag hade saknat den, märkte jag när den väl gick igång! I love those guys!

Och nästa vecka drar tv-serie-säsongen igång på allvar. Yeay!

Borat blir Freddie Mercury

Ja, jag vet inte. Jag har ju oerhört svårt för Sacha Baron Cohens alter egon (men han var bra i Sweeney Todd!), det gör liksom ont i mig av förnedring att se dem. Men nyheten att han har signats för huvudrollen i en filmatisering av Freddie Mercurys liv, det känns ganska klockrent. Tror jag?

(Klicka för större. Bilden och nyheten kommer härifrån.)

Fun and games

Så det var bara skådespel ändå, Joaquin Phoenix? Jag är inte förvånad, det har väl känts som att det lutat mer och mer åt det hållet ju mer extremt det blivit. Frågan är vad experimentet hade för syfte, om det fanns något särskilt att bevisa med det? Att media hänger på och att de är lättköpta för i stort sett allt sådant här kan väl knappast ha varit det stora scoopet?

Klart att jag tänker se filmen, även om jag inte riktigt tycker att den, av recensionerna att döma, verkar sådär väldigt spännande/kul. Mest tragisk. Men det dämpas ju nu när det då visar sig att det inte var på riktigt. Hans kommande (22/9) besök hos Letterman tänker jag dock försöka se, det förra var ju nästan höjdpunkten i hela det här "experimentet".

Klart att det här är en del i hela det briljanta som är Joaquin Phoenix. Jag tror som det sägs här att flera andra nog önskar att det var de som gjort det. Frågan är hur han fortsätter efter det här. Förhoppningsvis vet vi efter Letterman. Han lär väl inte gå "tillbaka" till att vara "vanlig lovande skådis" även om man så skulle önska. Lite iaf. Mmm, jag vet inte. Den som lever får se.

Länkar till svenska nyheter: här, här och här.

Jag är allt bra jag!

Är på jobbet där det är rätt lugnt gemak. Några få nattsuddare men alla tycks ha det bra i sina sängar. Gick in till en dam och släckte ner lite i hopp om besök från John Blund.

Söttanten: Du är så oerhört duktig. Du gör det ingen annan klarar av. Enastående!

Jag: Men oj, tack, vad snällt. Vad är det jag gör så bra då?

S: Jamen som du släckte de där lamporna tex...jag kan inte begripa så bra du är!

Ibland är det inte mycket som krävs för att ligga på topp.

(Tilläggas bör kanske att jag vid nästa visit hotades med en snyting för att jag la till täcket fel. Men jag väljer att minnas det första besöket lite tydligare :)

Inte bli sjuk inte bli sjuk inte bli sjuk

Samtidigt som lillasyster är något bättre från sin plötsliga (och väldigt aggressiva) förkylning/influensa har hennes pojkvän insjuknat och M kom hem från jobbet med blekt ansikte och känningar i halsen. Hm... Jag har då inte tid att bli sjuk så låt oss hoppas att bacillerna inte biter på mig.

Snart helg!

En natt av två kvar, sen helg. Ska bli skönt, även om jag måste plugga en del och antagligen bo i bilen på vägarna mellan x antal vallokaler i inlandet på söndag. Men det ska bli ganska spännande det också.

Och jag har sovit skapligt bra idag. Eller jag har sovit, vaknat och halvt i sömnen grejat med att organisera valsedlar, sovit en stund, valsedlar, sms och annat och sen sovit en stund till. För att sen vakna av ett par kloförsedda tassar som trampade på mig och tyckte att det var färdigsovit. Men över lag har jag sovit bra (med mina nya, lägre krav i åtanke), så jag hoppas att jag inte ska bli lika trött på jobbet som jag var inatt. Att köra bil hem fem mil imorse var lite läskigt nästan. Inte så att jag egentligen var nära att somna, men jag nojade big time om att jag skulle göra det. Så jag sjöng som en besatt typ hela vägen. Tur ingen ser mig...

Ibland är ledningarna långa (alt: dagens mest (o)intressanta blogginlägg)

Gick förbi tv:n i dagrummet på jobbet och insåg att den "snygga", dryga läkaren i Nurse Jackie (ytterligare en enl ryktet bra serie jag inte följer) som jag tidigare omtalat som "very 90210 Beverly Hills-looking guy" in fact är Peter Facinelli aka Carlisle Cullen (i Twilight) som irl är gift med Jennie Garth aka Kelly i Beverly Hills.

Mhm! Hängde ni med? Kanske bara jag som fick aha-upplevelse av det.

Heja oktober

Började just typ storböla efter att ha sett det kommande lönebeskedet. Jag är visserligen sjukt trött vilket påverkar, men allvarligt vet jag inte hur det ska gå nästa månad. Jag har nog aldrig fått så lite lön sen jag startade, antar att det beror på att semesterlönen kom förra månaden och att jag sen inte fått nån ob under augusti då jag hade semester. Men shit, jag måste lära mig dragspel eller nåt.

Men, men. Bara att bita ihop och fara till mitt högavlönade jobb igen. Det känns ju värt det.

Och på tal om internet...

...så har David Schwimmer regisserat en ny film (Trust) på temat, med Catherine Keener och Clive Owen i ett par av huvudrollerna. Verkar lovande om man tittar på IMDB-rank.

Blottarkärlek?

Jag förstår grejen, och jag tycker nog att grundtanken var rätt intressant. Men med så mycket annat har "chatroulette" blivit något helt annat än vad som var tänkt från början. Jag läste till frukosten idag en artikel i SvD om just chatroulette och funderar över hur det fortfarande kan vara vid liv. Jag tror att alla som testat (jag har i ärlighetens namn bara sett inspelade klipp på youtube efter M:s första recension av det) har insett att det är, som lillasyster suckande sa, "80 procent kuk", dvs idel blottande män på jakt efter nån slags kick (eller vad?). För er som inte känner till det är beskrivningen i SvD bra:

"När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute."

Man hade väl kunnat gissa att det skulle sluta i "80 procent kuk", men det förbryllar mig ändå att det är så. Vad är det för fenomen som ligger bakom den tydligen som enorma efterfrågan att få blotta sig för intet ont anade (?) människor på nätet i all anonymitet? Och hur kommer det sig att det framför allt är en manlig företeelse? Har vi för lite offentligt utrymme åt halvnakna män på reklampelare (där kvinnorna är i majoritet) eller vad?

Om det inte vore för Skarsgård...

Det blev bara True Blood igår. Just som jag skulle gå upp till sovrummet blev det plötsligt beckmörkt i hela byn. Det blåste rätt rejält igår kväll så gissningsvis var det något som föll över de så moderna luftledningarna. Det blinkade till en gång till men sen blev det ingen mer ström. Så det blev vad mitt batteri orkade med; säsongsavslutningen av True Blood alltså.

Och nja. Jag vet inte. Jag tycker nog att det var ett ganska dåligt avsnitt. Jag känner mig lite less på serien helt klart. Avsnittet balanserade helt klart på gränsen till fånigt och när det såg ut som att en av mina favoritkaraktärer försvann ur serien i slutet kändes det som att den där spiken i kistan inte är långt borta.

Kunde man strunta i huvudkaraktärerna (eh, jodå, troligt), Bill och Sookie som jag är så less på och istället fokusera mer på Eric (Skarsgård är både duktig och rätt yummi, helt klart den största behållningen i serien), Lafayette, Tara samt Hoyt och Jessica. Då vore jag nöjdare. Men istället plockar man bara in fler skumma väsen och gör serien än mer spretig än vad den är. Men jag lär ändå sitta där när nästa säsong startar upp igen, I guess.

Vampyrer och prostitution får avsluta kvällen

Nu ska jag dock ge upp allt vad pm-skrivande, bloggläsande och veckoplanerande heter för ikväll och dimpa ner i sängen med två (!) säsongsavslutningar. Dels True Blood, vars sista avsnitt jag hoppas mycket på. Det har varit många tåtar och många karaktärer, nu vill jag nästan ha den där härligt enerverande cliffhangern jag aldrig annars gillar. Sen blir det Hung, en serie jag (liksom andra, tydligen) inte riktigt blivit helt klok på, trots att det nu gått två hela säsonger. Jag gillar den, men samtidigt tråkar den ut mig ibland. Men så hänger jag kvar, lite för att jag hoppas att den ska bli sådär lovande igen som den kändes i början. Den är inte dålig egentligen, det bara känns som att den går på tomgång för tillfället. Och, som det sägs i länken, skriker Tanya "pimp" en gång till så tror jag nästan att jag ger upp serien för gott. Då får säsong tre klara sig utan mig.

(Jag får inte riktigt ihop att det är samma författare, Dmitry Lipkin, som till, enligt mig, eminenta The Riches, som abrupt las ner med en cliffhanger efter att ha hållt en betydligt bättre och jämnare nivå än Hung någonsin lyckats med.)

Badkar is the shit

Lillasyster har pojkvännen på besök så jag tog tillfället i akt att fly staden för kissefamiljen och M på landet. Jag har inte sett av svansdamerna så mycket de sista veckorna och saknaden är stor. Och ömsesidig som det verkar. De lämnar mig knappt en sekund efter att jag kommit. Fintjejerna.

Som lite vilostuga här, inte bara i form av kissekärlek. M lämnade plötsligt sitt WoW-spelande och gick iväg och tappade upp ett varmt skumbad åt mig bara sådär. Sen knödde vi oss ner båda och så lyssnade jag när han berättade om sin dag. Också något jag kanske inte varit på topp med det sista. Bredvid, men på behörigt avstånd, låg katten Mina (som inte vill lämna mig alls) och tittade storögt på de galna storkatterna som inte begriper bättre än att bli blöta frivilligt.

Nu känner jag mig nästan relalalaxad.

Jag läser alltså är jag vaken

Har just läst igenom de sjuttielva blogginlägg jag inte hunnit läsa den senaste veckan. Aldrig har det varit så tydligt att blogrollen är lång och att många är flitiga.. Men jag gillar ju alla jag följer. Fast idag måste jag erkänna att jag läste varje inlägg ungefär som jag har läst studentlitteraturen de sista dagarna. Jag läser men det blir inte så mycket mer än ord utan kräver flera omläsningar. Nu ids jag inte riktigt det när det kommer till bloggar just så jag får helt enkelt vara lite dåligt uppdaterad ett tag. Tråk-jag.

Snillet spekulerar

Jag har kommit på en teknisk utveckling som jag önskar att någon kunde ordna till åt mig. Tänk om jag kunde välja huruvida ett sms jag skickar ska notifieras hos mottagaren med dennes ljudinställningar eller inte. Vore perfekt för personer som mig som kommer på "smarta saker" som bör skickas iväg omedelbart för att inte försvinna i den allmänt förvrirrade hjärnan, men där de "smarta stunderna" oftast inträffar på tider då mottagaren antagligen inte skulle bli så nöjd över att få sms. Då skulle det vara perfekt att kunna skicka ett "tyst sms". Inte sant?

För det finns ju fler än jag, inbillar jag mig, som inte fixar att stänga av mobilen om nätterna (eller vilken tid på dygnet man nu sover) men som kanske inte måste väckas av att någon kommit på något som gäller en senare aktivitet.

Sure, mejl, säger du säkert nu. Men det är ju inte alltid riktigt samma sak. För nästan lika säkert som att fler än jag inte stänger av mobilen när de sover finns det personer som inte har samma stenkoll på mejlflödet som undertecknad och som därmed kanske inte alls kollar mejlen när han/hon vaknar.

Undrar om det här förefaller vara en lika smart idé när huvudvärken (förhoppningsvis) lättat om ett par timmar...

Alla dessa val

Insåg typ idag att det ju faktiskt inte vara är val till riksdagen på söndag utan även till landsting och kommun. Och är jag (ganska lite, men ändå) kluven inför riksdagsvalet så är jag desto mer vilsen vad gäller de andra två. Lokalt känns det som att det är mer än partiprogram och vallöften som spelar roll. Politiken blir av någon anledning mer personbaserad och åsikter om politikerna själva spelar nästan större roll än i rikspolitiken. Eller är det bara jag?

Om jag ska lägga min röst lokalt på något parti så vill jag känna mig trygg med att partiets företrädare kan sköta arbetet snyggt, leva upp till partiprogrammet och, inte minst, lyckas skapa de allianser som krävs för att få igenom de krav som de gått till val på. Och det är inte alltid så enkelt.

I dagens VK kunde man läsa intervjuer med de lokala partiledarna i (s) resp (m). Bitvis ganska vassa intervjuer, vars svar i vart fall fick mig att inse att det inte finns på kartan att någon av dem skulle få min röst. När Holmlund (s) frågas ut om varför han mer tenderar att samarbete åt höger än åt vänster eller med (mp) tycks han helt hänvisa till personliga relationer snarare än till politiska likheter och/eller olikheter. Jag tror att det kanske är just den attityden, som verkar vara så vanlig iaf här bland Umeå-politikerna, som gör att jag också går mer på personligheter än politisk ideologi. Och nånstans känns det inte helt riktigt.

Så nu står valet mellan ett parti vars politik jag uppskattar men vars företrädare jag inte känner förtroende för, och ett parti vars politik känns för kantig och inte alltid överens med mig men som har en företrädare som är skicklig och professionell. What to do? Singla slant?

Efterlängtat soffhäng

Jag ska inte tjata mer om min sömnbrist men den är fortfarande, kan jag säga. Huvudet funkar knappt. Idag blev det drygt tre timmars sömn innan jag slängde mina slöa ben över sängkanten. Det där med att plugga funkar dock ganska dåligt när huvudet knappt förstår hurman sätter på vattenkokaren.

Ikväll hänger jag, nästan helt utan dåligt samvete, i brist på annat framför MTV Video Music Awards. Jag förstår bara inte varför den inte sändes inatt när den faktiskt ägde rum? Hittills har jag dock inte sett så mycket jag faktiskt känner igen (God, I'm old), men kan konstatera att man antingen ser ut som nånting gjort av plast i skumma färger, eller så är man kool rappare med mörka solglasögon och bling-bling som skulle gjort Mr T avundsjuk.

Efter en dryg vecka av hård prioritering har jag inte läst en enda blogg, jag kanske skulle försöka göra det samtidigt.

Gnu-läge

Uahääh vad trött jag är. Två nätter av fyra avklarade och det känns som att nån kört över mig med nån sån där stor maskin (min hjärna funkar inte nog för att komma på vad de heter). Två dygn av nattsudderi, spring (spec första natten) och mindre än sex timmars sömn per dag tycks vara mer än jag orkar nuförtiden. Känner mig evighetsgammal. För sex år sen när jag började jobba natt gick allt hur enkelt som helst. Jag kunde ta hur många nätter i följd som helst nästan och ändå orka.

Men idag har jag fysiskt ont av trötthet. Jag följde med M och Bea på jakt efter en Wildfire som hon skulle köpa, men den tycktes slut överallt dessvärre. Så det blev pizza på stan och nu håller de två på att möblera om mitt vardagsrum. Det ska delas av lite så att Bea får en egen del nu när hon bor här. Själv orkar jag inte hjälpa till alls (mer än att kommendera något, möjligen). Det har efterfrågats kaffe, jag får väl se om jag ids resa på mig och ordna det.

Usch och fy, Sara. Nu skärper vi till oss! Upp och hoppa! Hrmpf.

Post debatt

Det blev en sväng förbi amnesty-debatten nu ikväll. Jag var egentligen jättetrött och hade kanske behövt tantlura lite före jobbet men så hade jag ju lovat att bli med M och syrran dit så vi for. En lite torr debatt kanske, mest för att jag tror att så många av de närvarande politikerna kanske inte var så väldigt pålästa om internationell politik och mänskliga rättigheter.

Mest imponerade nog Sven-Olof Edvinsson (c) och den för mig nya bekantskapen Nils Seye Larsen (mp). De kändes båda stabila och ganska påläst och svarade på ett sätt som tilltalade mig. Normalt brukar jag väl imponeras av Jonas Sjöstedt (v) också men han, precis som Edward Riedl (m) fick mig att sucka lite ibland då de vanliga tråkiga "gliringarna" skulle delas ut, något som de andra faktiskt höll sig ifrån. Riedls debattmetod imponerar inte på mig i allmänhet, han var från starten väldigt defensiv och lite grinig som om de övriga sex gett honom lavetter i kulisserna innan det hela började. Dessutom sa han, i mitt tycke, idel skumma, osympatiska saker. Inte minst när debatten handlade om tortyr och "diplomatiska försäkringar" då utvisningar sker till länder där man riskerar tortyr. Även om han sa tvärtom flera gånger fick jag ändå känslan av att han tyckte det kunde finnas förmildrande omständigheter ibland.

I publiken fanns (tror jag) dessutom en av Umeås två (?) SD-politiker, filmandes debatten. Det är nästan så att jag tycker det skulle varit intressant att höra vad han haft att säga om frågorna, men å andra sidan så hade det antagligen inte alls varit det...

Nu hann vi inte sitta kvar hela tiden eftersom det måste göras mat innan den här damen ska bege sig till jobbet, men det var rätt intressant att vara där ändå. Får se om jag hinner besöka någon mer före valet.

Mer politik

Och på tal om politik så hade den duktiga delen av mig tänkt besöka universitetet och se på debatten mellan Sjöstedt och Riedl nu vid lunch, men nu känns det som att jag kanske inte ids det trots allt. Jag skulle nog få mer nytta av att gå ner på stan och utföra lite ärenden istället eftersom det inte lär bli tid och ork för det förrän i nästa vecka.

Allra helst hade jag velat besöka debatten som hålls ikväll på universitetet, där Amnesty är arrangör. Alla riksdagspartierna finns representerade och det ska handla om mänskliga rättigheter. Mycket intressant. Dessvärre tror jag inte att jag hinner eftersom jag lovat bort mig på middag hos Simon före jobbet. Men vi får se. Kanske det kan bli ett kort besök trots allt.

Trött på politik?

Nästan nio timmars sömn inatt och jag känner mig lite quick-rebootad. Så oerhört skönt att ha en långsam morgon med möjlighet till frukost i sängen till lite blandade nyheter. Inser dock att jag, ju närmare valet vi kommer, mer tenderar att läsa nöjesnyheter och filmrykten (alltså skvaller om ev kommande filmprojekt och vilka som ev är påtalade för roller i dem, mycket spännande) än svenska nyheter. Det rapporteras helt enkelt inget som jag ids arbeta upp nåt speciellt avancerat intresse för. Det känns som att det alltid är lite av det samma.

Samtidigt känns det som att jag borde visa ett större intresse och engagemang. Jag gillar ju politik, egentligen. Eller? Kan det vara så att det är valnyheterna jag inte gillar? Kanske det. Eller så är jag bara väldigt trött fortfarande och ids inte lägga någon kraft på skattesatser, sk "utspel" och i panik uppkomna löften.

Vila får man göra i graven

Mitt första seminarie på kursen klarades av idag. Jag lämnade in det korta PM:et som det var tänkt, inledde en diskussion och fick av allt att döma klart godkänt så långt. Feels grejt! Jag är på gång, den känslan ökar helt klart. Ikväll skickades fler papper till den studievänliga myndigheten och jag hoppas att det är allt de behöver för att förära mig med ett fokuserat studieår.

Imorgon är det temadag med jobbet. Jag får hoppa föreläsningen på förmiddagen till fördel för temadagen men har fått lov att avvika efter lunch för att vara med på introduktionen inför c-uppsatsen. Det känns ganska viktigt att vara med på det och att få igång tankarna på den där stora grejen som förhoppningsvis ska ske den här hösten. Lite funderingar har jag redan, men långt ifrån något färdigtänkt och jag hoppas få tid att rannsaka tillgången på material till de funderingar jag har ganska snart. Det vore skönt att ha en välformulerad, genomförbar idé på papper.

Och även om jag känner mig trött som om det vore fredag (om jag vore en "vanlig 7-till-16-arbetare") finns ingen tid att vila än på ett tag. Torsdag kväll till måndag morgon innebär drygt 40 timmar av nattarbete (och helst ska det till lite läsning av kurslitteratur där nånstans också). Det känns faktiskt lite märkligt att gå tillbaka till det nu när jag har tassat i i de akademiska korridorerna på riktigt igen. Och jag kan tyvärr inte direkt påstå att jag längtar, även om det är kul att träffa arbetskamraterna.

Och årets utländska svenska film är...

Och Guldbaggejuryn har visst utsett Sveriges bidrag till Oscar-uttagningarna för årets utländska film. Valet föll på Andreas Öhmans debut I rymden finns inga känslor med Bill Skarsgård i huvudrollen som Simon.

Eftersom filmen inte haft premiär i Sverige än kan jag såklart inte uttala mig om huruvida det var ett bra val eller inte, men om jag från början såg fram emot filmen minns jag att jag blev lite mer tveksam efter att ha sett trailern. Jag vet inte, den kan vara både charmig, rolig och varm, men det känns som att det finns en risk att den är sådär....svenskt klyschig och tokrolig också. Men, en tveksam inställning brukar ge de bästa filmupplevelserna, så än tänker jag inte såga Guldbaggejuryns val.

Men det brukar ju vara en bra Oscar-grej att gestalta någon form av funktionshinder (My Left Foot, A Beautiful Mind, Rain Man osv osv).

Film 27/10: The Runaways

Det är 70-tal och Joan Jett (Kristen Stewart) får höra att tjejer inte kan spela elgitarr och inte får klä sig i manliga rockkläder. Jett trotsar tiden och söker upp den sliskiga musikproducenten Kim Fowley (Michael Shannon) och säger åt honom att hjälpa henne starta ett rockband enbart bestående av tjejer.

Det är början på den verklighetsbaserade filmen The Runaways om bandet med samma namn med de utmanande frontfigurerna Joan Jett och Cherie Curry (Dakota Fanning). Filmen följer bandet från start och ca två år fram i tiden och vi får se dem slå igenom och bli makalöst stora i Japan. Droger, smuts, sex och rock'n'roll. Och en väldig massa girlpower.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till Stewart som Joan Jett, men hon överraskade verkligen. Det finns definitivt en tuff brud under den där blygsamma ytan, någonting långt mer imponerande än den flugfångemunnade Bella i Twilight-filmerna. Även i intervjuer med Stewart/Fanning har en annan, pratsammare och självsäkrare skådespelerska strålat fram i motsats till de tysta klippen där hon suttit bredvid Pattinson och pratat Twilight.

Även Fanning är riktigt bra som Cherie Curry, sångerskan med den brokiga bakgrunden som lyckas tappa bort sig lite i droger och sexuttryck i berömmelsens bakljus. Visst finns det tillfällen i filmen då skådespeleriet inte riktigt når max vare sig hos Fanning eller Stewart, men över lag tycker jag att de båda gör en mer än godkänd insats. Och Michael Shannon får mig verkligen att vilja slå honom/Fowley, trots att han visade tåga att producera ett gäng tjejer i en tid då tvivlarna var i majoritet.

Jag har som bekant en förkärlek till verklighetsbaserade filmer och den här gör mig inte besviken. Joan Jett har själv varit med och producerat och även Cherie Curry lär ha funnits med bakom kameran som stöd för att göra historien så sanningsenlig som möjligt. Både Stewart och Fanning sjunger själva och det är skrämmande likt originalen (enl skvaller så lär Jett själv inte ha kunnat skilja på sin och Stewarts inspelade röster).

Ska jag säga något negativt så hade jag nog velat se mindre av drogandet och mer av det (politiska) motståndet; de högljudda rösterna som hävdade att bandet inte dög för att de var tjejer. Joan Jett och The Runaways slog in många stängda dörrar för framtida band och lyssnar man på deras musik (som fortfarande håller klass) så kan man höra att de influerat många kvinnliga musiker från 80-talet och fram till idag. Och besöker du youtube så passa på att se några av de klipp som finns från 70-talets The Runaways; det är väldigt likt det man ser i filmen.

Betyget blir en svag 4/5. Jag gillar att bli överraskad.

På tal om för lite att göra

Hösten är alldeles snart här. Gula löv, lagom kyla, halsdukar, åtskilliga tekoppar, filtar och tända ljus. Och....TV-SERIER! Jag riktigt ser ju hur livet blir underbart, otvunget och trivsamt igen där från mitten av september och framåt. Och då har inte ens allt intressant* hunnit ha säsongspremiär än. Svälttiden som enbart (men ändå) bjöd på True Blood och Hung är över!

(Klicka för större.) My Episodes, det braiga tipset jag fick från Ulrika för att på riktigt schemlägga underhållningen efter amerikanska/brittiska tv-tablåer. Lovely. Nästan allt man behöver veta (och inte behöver veta; som "time I've wasted" tex...) finns där så enkelt och osnyggt. Nu saknas bara funktionen att kunna se vad ens vänner följer, men det kommer förhoppningsvis framöver.

*Ok, nu är inte Cougar Town nån superfavorit och Glee har jag fortsatt hatkärlek för, men ja, de kvalar in att schemaläggas i vart fall.

Klarspråk, tack!

Nu på förmiddagen har jag ett rehab-möte på stan och sen bär det iväg upp till universitetet för att skriva PM med en kursare. Jag känner mig inte alls så påläst som jag tänker att jag borde vara och jag pendlar vilt mellan att tänka att jag ju egentligen vet vad läraren vill ha ut av frågan vi ansvarar för till att tänka att jag inte har en aning om någonting. Eller rättare sagt; jag kan inte formulera det som det står i litteraturen riktigt kanske. Igår kväll läste jag bl.a. några kapitel ur en av de engelska böckerna och blev nästan arg över all tid jag måste lägga ner på att läsa ett kapitel om ca 50 sidor som enkelt skulle kunna kokas ner till kanske 10-20 sidor. Allt ordbajseri och omständiga sidoreferenser täcker liksom in kontentan i något slags omständigt dunkel som innebär att jag måste slå i lexikon eller läsa om skumma meningar flera gånger. Och det tar tid jag inte riktigt känner att jag har över. Frustrerande.

Det kanske mest spännande är att jag läste om just utanförskap och hur kulturella normer och "vanor" stänger ute personer med olika (tex klass- ) bakgrund, förförståelse, utbildning osv. Snacka om att kasta sten i glashus.

Hur var det nu det var tänkt?

Stressandet fortsätter och jag börjar så smått fundera på det där som Ulrika sa till mig i helgen; "var inte tanken med studier att du skulle få det lugnare, inte MER att göra?". Och så var det ju tänkt. Jag skulle inte jobba samtidigt, jag skulle göra något helt annat, ha en normal dygnsrytm och "vanliga" rutiner. Ladda om, stärka mig själv lite och må bättre. Nu blev det inte i närheten av just det. Det blev stress, mer dålig sömn och ännu starkare känsla av att inte räcka till.

Men jag tänker ändå att det ger sig*. Att jag snart får veta mina ekonomiska valmöjligheter och att jag utifrån det kan ta ett slutgiltigt beslut. Samtidigt känner jag någonstans att nu är jag ändå på gång med studierna och jag vill verkligen inte alls lägga ner det igen. Det var ju den här gången det skulle gå vägen. Hela vägen.

Och lite är det väl också så att om inte de ekonomiska förutsättningarna för att enbart läsa infinner sig nu så gör de inte det framöver heller. Såvida jag inte lyckas gifta mig rikt, men utsikterna för det är rätt dåliga som det ser ut just nu...

*Yeah, I'm that stupid.

Hetslördag

Stressig dag som tenderade att bli just lite av allt och ingenting. Först akuttvätta utan att hinna torka det i tvättstugan utan istället fylla hela lägenheten med blöttvätt. Och då hann jag ändå inte ner till pride-paraden som tänkt. Istället försökte jag hinna möta upp Stina Sundberg på Sensus där hon skulle tala idag precis efter paraden (vilket blev väldigt bra och trevligt). Men så hade de flyttat (iaf tror jag det?) så jag blev ändå nästan sen men räddades i sista stund av att M hann hämta upp mig på fel sida av centrum med bilen.

Resten av dagen har gått lite i samma tecken, men jag har ändå hunnit med en vända till Mediamarkt med syrran, snabb lunch på stan med M, handla inför kvällen, röja upp det värsta i lägenheten och skjutsa Simon till sitt galej (man är ju snäll). Nu är det dock ganska lugnt och vi väntar på att Anna och Ulrika ska komma förbi och spela spel, äta lite gott och kanske sippa vin ikväll. M har gjort sin beroendeframkallande dillpesto och vitlöksbröd är på gång. Kan knappt bli bättre.

Ikväll; all about the fun, alltså. Imorgon blir det hårddiciplinerad läsning av kurslitteratur!

Lillasyster & jag

Vi tog en promenad till Charlie's och med hungriga magar köpte vi på oss allt godis och snacks i världen, tror jag. Vi bestämde oss för att se romantiska (och ev dåliga) filmer så vi hyrde med oss ett par sådana också. Den ena vet jag förvisso är väldigt bra ("I Love You, Man", fantastisk), så vi är halvgarderade eller nåt.

Nu blir det pannkakor först till filmen och det är väl tveksamt om vi kommer orka mer än att lukta på allt godis efter det. Men, trevligt ska vi ha, jag tror att vi båda gjort oss förtjänta av en helkväll tillsammans nu. Mysfaktor!

En stor sak avkryssad på evighetslistan

Åh, skönt. Jag har nu lämnat iväg alla filer, lösen, gjort en kortfattad manual till utförandet och sen skickat allt till en av de i den grupp som nu ska ersätta mig som registeransvarig i Fi. Vemodigt, lite. Främst för att det varit roligt att vara en ganska viktig del av något och för att det känns som att jag kommer ytterligare ett steg från de vänner jag ändå skapat mig under min tid som Fi:a. Sen är administrativt arbete rätt kul. Men skönt främst för att jag nu inte behöver gå med ständigt dåligt samvete. För just det i vart fall.

Jag tog mig tid att sitta ner och göra en så kortfattad manual jag vågade över bara de viktigaste momenten och så blev det klart. Jag kommer kanske få fylla på lite med tiden, men det viktigaste borta nu. Ansvaret.

Stressfaktor nästan psykbryt

Så vad stressar jag över? Jo, skolan är en enorm press, inte minst för att jag knappt hunnit läsa något än och måste producera ett PM på måndag eftermiddag. Och hela tiden sitter skräcken för att misslyckas som ett gäng nålar i bakhuvudet. Valsedlarna tar mer kraft än jag trott; det ringer, mejlas och yras en massa och jag ska helst lösa alla situationer på en gång. Samtidigt är det fortfarande för få som hjälper till för att jag ska tro att det kommer att fungera på valdagen.

Sen strular det ju fortfarande med huruvida jag kommer att kunna fokusera enbart på studierna eller om jag måste fortsätta jobba samtidigt. Det är telefonsamtal på telefonsamtal, blanketter och byråkrati, kontakter med diverse personer för att få rätt intyg osv. Jag inser också att vissa viktiga moment på schemat krockar med jobbet, tex nästa vecka då introduktionen till c-uppsatsen är samma dag som temadagen med jobbet. Måste ordnas på nåt sätt.

Jag ligger också efter med mitt Fi-arbete med registret. Det fåniga där är att jag eg fått avlösning (jag har sagt av mig ansvaret framöver pga just stressen) men att jag inte hunnit få till en överlämning av det ganska omfattande (insåg jag när jag började dokumentera) arbetet som jag gjort där i x antal år nu. Så om jag bara la tid på det så skulle en enorm tyngd försvinna, men det har inte blivit av, idiotiskt nog (det är dock dagens/kvällens uppgift har jag bestämt).

Dessutom är M mer stressad än någonsin, vilket triggar igång min hjärna att tänka att jag måste kompensera där lite (speciellt kanske efter att jag kastat saker omkring mig i hallen som en tvååring). Igår kväll hjälpte jag honom att dra kablar och möblera upp två datasalar som skulle tas i bruk på förmiddagen idag. Klockan var tio på kvällen och han verkade inte i närheten av att vara klar så jag for dit och erbjöd min hjälp. Byggjobbarna lämnade lokalerna först igår eftermiddag efter renoveringen som skulle varit klar redan i augusti innan studenterna kom tillbaka.

Det var såklart en högst frivillig insats från min sida och det var rätt trevligt. Jag fick både tid med honom och tid att koppla bort min egen stress (som bara gick runt i huvudet och var exakt noll produktiv precis före). Och så slapp han hålla på längre än till två inatt. Det betyder nog också att han kan släppa saker på sitt jobb och backa upp mig lite med sånt jag behöver hjälp med. Som att hinna umgås med lillasyster som mitt i allt det här knappt hinner få någon tid med någon av oss.

Vad sägs om en pinata i hallen kanske?

Jag är så sjukt stressad plötsligt att hälften vore nog. Det känns nästan som att något ska poppa till i huvudet på mig snart. Om det bara varit sk positiv stress hade jag kanske inte klagat lika mycket eller känt mig så illa till mods hela tiden. Jag går konstant med känslan av att oavsett vad jag gör så borde jag göra något annat, inte minst nu när jag av nån anledning bloggar om stressen istället för att göra något åt det (jag äter dock brunch samtidigt). Men jag har bestämt att tagga ner lite idag och försöka få kontroll över stressen istället. Det låter som en utopi.

Jag tror kulmen nåddes igår när jag, überkontrollerade Sara, fick ett vredesutbrott (it's true!) i hallen och började kasta saker omkring mig och skrika plötsligt. M stod ett par meter bort, tittade förvånat på mig och sa sen "okej, nu tar vi det lugnt" som om jag annars skulle gett mig på fler saker (vilket jag hade lust med, tro mig). Upprinnelsen då var att jag mitt i allt stressande insåg att min vattenflaska läckt ut i väskan med alla skolsaker, däribland de miljarder kompendier som jag just kopierat upp. Och när jag insåg det blev jag bara så trött att det pangade till och plötsligt for det lösa, blöta papper, en idiotisk vattenflaska och typ allt annat som fanns i närheten just då. Märkligt, lite läskigt men samtidigt rätt befriande faktiskt. Naturligtvis lugnade jag mig vid tillsägelsen och hjälpte sen M att lägga upp alla papper på tork. Med ihopbitna käkar såklart. I'm still me.

Global tv?

Och det här (and then some) borde ha varit verklighet för länge sedan. Det känns verkligen uråldrigt att sända serier med en halv och upp till en eller två säsongers fördröjning. Klart som korvspad att det laddas hem istället (alt ses via proxy på lokala tv-hemsidor á la SvtPlay, också ett bra alternativ). Speciellt som svensk media gärna skriver artiklar om det som händer just nu i serien i hemlandet.

Jag skulle själv gärna ha en del utländska kanaler (inte minst dokumentär- och naturkanaler, men även typ BBC, Channel 4, HBO osv) men utöver kostnaden så lever jag inte riktigt så att jag har tid att sitta framför tv:n en bestämt tid en gång i veckan per följd serie. On demand-systemet skulle kanske vara nåt för mig i så fall.

För mycket av det goda (eller onda)?

Hm, inte nog med vampyrer, shape-shifters, tok-religiösa fanatiker, varulvar, woodoo-kvinnor, vad-nu-det-var-som-crazy-MaryAnne var och féer; nu verkar det som att även häxor tar plats i True Blood-serien. För mycket? Nja, kanske faktiskt. Jag för min del har fullt upp med att hänga med i alla vampyr-hierarkier och blandade "vanliga" mördare och deras turer. Och även om jag tycker att serien tagit sig upp igen efter svackan den hade under andra säsongen så känns det som att det finns mer kvar att ge. Och då kanske det räcker det som är? Men ja, det är klart, kommer det bara in i historien på ett bra sätt så varför inte.

När skärmsläckaren slår igång

Efter föreläsningen blev känslan av att vara student på riktigt stärkt genom att jag skaffade ett lånekort på UB och sen drabbades av lyckorus då jag hittade två böcker jag behöver. Jag har köpt två av huvudböckerna, mer räckte inte pengarna till, så biblioteksfynden var uppskattade. Jag som gnäller över pocketshops höga priser (typ 70 spänn för en pocket) håller numera tyst efter att ha köpt kurslitteratur för många gånger fler pengar än så.

Nu ska jag bara få fart/tid att läsa dem också, mellan valsedelsdistribution och affischeringsuppdrag jag fått på mig. Samt lite gott CSN-strulande och annat däremellan. Det är lite mycket nu. Kanske därför som hjärnan har en ovanligt stor tendens till att lägga sig i dagdrömläge för tillfället. Som nån slags egenutvecklad och situationsbetingad narkolepsi som slår till när jag minst anar det.

Tidsresan fortsätter

Det här med att bli student igen är en märkligt stor sak för mig. Mycket delade känslor. På delad första plats kommer den enorma rädslan för att misslyckas (igen) samt känslan av att vara sju år och stå med flätat hår utanför ett stort hus fyllt till bredden av krav, obegripliga texter och sociala koder jag inte längre kan (eller någonsin anammat på riktigt).

Jag lyckades iaf idag till min stora lättnad charma (?) en tjej på kursen att skriva PM med mig. Hon satte sig framför mig och jag tänkte att hon såg snäll och inte så überstudentig ut. Och känslan av att vara sju år och just börjat skolan förstärktes när hon vände sig om och kort sa "Vill du?" när frågan om PM-samarbetet kom upp i klassrummet. Ännu bättre att hon precis som jag är fd student; hon hoppade av 2004 (jag 2002, tror jag). Det kändes som en bra gemensam nämnare och vi kom snabbt in att samtala om hur det är att ha sett "världen utanför" och sen gå tillbaka. Och plötsligt känner jag mig inte riktigt lika mycket alien längre.

Åh yeay!

Mia Skäringer bloggar igen!

Back to school

Jag snörvlar och känner mig fortfarande lite hängig. Det har inte riktigt brutit ut men huvudvärken har i vart fall börjat ge vika nu. Skönt, för den har inte varit nådig. Hindrat mig från bra sömn och fått mig att må illa lite hela tiden. Jag har varit hemma från jobbet två nätter men idag tänkte jag bege mig till skolbänken ett par timmar igen.

Läskigt som attan är det, men lite roligt också. Det känns som att jag hänger med ganska bra på ämnet såhär långt, det jag känner att jag tappat mest är terminologin. Det är sällan man diskuterar i termer av epistemologi, kommunitarism eller så på nätterna i vården. Men jag får väl försöka ta igen det.

Nästa vecka ska första PM:et in och jag hoppas att jag kommer greppa hur man vill att såna ska se ut här. Kan det vara så väldigt annorlunda mot Örebro universitet? Och minns jag ens hur de såg ut? Läskigt, som sagt. Jag önskar lite att jag kände nån på kursen. Men förutom jag och en man i 40-50-års åldern är det bara yngre personer som varit studenter ett par år och där de flesta känner någon sedan tidigare kurser som det verkar. Men det löser sig säkert på sikt.