Memory Lane

Scrollade igenom dagens nättidningar och plötsligt for ett bekant ansikte förbi. Det var inte igår. En massa ungdomssynder kommer plötsligt till minnes, och en del hysteri. Jag är väl tillräckligt gammal nu för att våga erkänna att jag i min skivsamling har exakt allt som finns att finna med det gamla lundabandet Brainpool. Inklusive nån exklusiv sak som jag la hela mitt sparbelopp på (och som antagligen inte är värd så där väldigt mycket idag). Min bästaste vän Mia och jag åkte på alla spelningar vi hade råd och möjlighet till. Vi utvecklade avancerade "komma in backstage-metoder" (som även var framgångsrika på en rad andra och större bands spelningar under vår extrema popnerdsperiod) och startade ett fanzine med hjälp av bibliotekets kopiator (före datortiden...) för att få möjlighet att intervjua dem. Vi finns t.om med i en av deras musikvideor.

Ja, okej det känns en aningens fånigt idag, men galet vad kul vi hade! Måste plocka fram fotoalbumen igen. Det börjar bli hög tid att digitalisera den där tidens fotominnen, tror jag.

Pigga planer

Idag har jag dissat både ett besök på bokcaféet med Carina Burman som gäst och ett stillsamt 68-årsfirande till fördel för att hänga med huvudet, vara trött och äta rester från i söndags. Sweet.

Nu är jag ledig till söndag kväll och jösses amalia vad pigg jag ska se till att känna mig med start imorgon.

Polanski och orättvisan

Jag hittar den dessvärre inte på nätet men VK:s Mats Olofsson (var det väl?) skrev i pappersupplagan väldigt klarsynt om hela den unkna Polanski-soppan där den ena namnkunniga efter den andra tar ställning för en sexförbrytare för att, vill jag hävda, denna sexförbrytare råkar vara en känd regissör.

Visst, det är oändligt länge sedan det hela skedde och man kan säkert diskutera det här med erkännandet osv, men i grunden handlar det om en man som erkänt olovligt sex med en minderårig flicka, ett brott som vi normalt reagerar på med avsky. De som ställer sig så högljutt bakom Polanski måste nog ställa sig frågan om de skrikit lika högt om det hade varit en annan, random 76-årig man som gjort sig skyldig till samma sak.

Om fallet sen kan ge lite ljus på frågan om preskriptionstid är det naturligtvis bra, men tills dess att det blir nån ändring på det bör alla vara lika inför lagen.

Födelsedag

Jo, idag fyller ju M:s mamma 68 år så jag får väl hålla på traditionerna och säga Grattis! även om hon inte läser här. Imorgon vankas det lite firande tydligen. Jag har inte varit där ute sedan kissen Blomqvist dog; det kommer kännas tomt med bara katten Jesper kvar.

Styrfart igen

Jag har haft en trevlig, nästan rolig natt på jobbet vilket var mer än behövligt. Det är alltid lättsamt att ha Arvid på avdelningen bredvid (på natten blir två avdelningar typ en så att man kan hjälpas åt). Det går liksom alltid så smidigt. Och så är det svårt att vara hängig när man kan sitta och lyssna på när han sjunger ledmotivet till Bumbibjörnarna för full hals medan han torkar golven vid halv fyra på morgonen...

Vi såg lite film också. I vanlig ordning först några minuter av lite olika filmer (han har svårt att bestämma sig och för min del spelar det inte så stor roll, mest skönt att vila ögonen på något mellan springet). Sen så vi en riktigt bra och kul komedi med en del skäms-inslag. Ska försöka hinna skriva om den sen.

Imorse blev det lite strul då M som skulle hämta mig försov sig vilket innebar att jag fick vänta nästan en timme på jobbet. Men jag tog en stilla promenad i den kalla höstmorgonen och bara andades en stund så det var inte så tokigt. Sen har jag sovit ordentligt djupt hela dagen. Har inte ens vaknat av spring i trapphuset vilket jag brukar utan sov tills klockan ringde. Skönt. Nu en natt till och sen fyra nätter av ledighet. Yeay!

Jag vägrar tro att det är höstdepp på g

Jag behöver inspiration! Inte hysteriskt käck inspiration från folk som aldrig ser grått utan inspiration på min nivå (ego-Sara). Jag behöver goda vänner som fikar och tycker om mig, jag behöver bekräftelse, extra kärlek, förståelse och överseende. Jag behöver resa bort, byta jobb, bli vacker och läsa fler böcker. Jag behöver färre komplikationer och nån som hackar bort isen och ser film med mig under en filt. Ska det vara så svårt?

"Är kverulant en biverkning?"

En riktigt slö dag. Det susar konstigt i huvudet och jag är, surprise surprise, trött. Har i vart fall kört lite disk och ett par tvättmaskiner. Sen har jag suttit i bilen en del igen. Tur och retur Norrbyn och hämtat upp M och hans arbetskamrat från gårdagens festligheter. De verkar haft trevligt. Det är fint där ute, även när höststormarna viner som idag.

Lite grubblande idag dessutom. Känner mig allmänhet ganska låg. Men det går väl till sig. Det hjälpte dock tillfälligt att lyssna på Mammas Nya Kille i bilen. Hysteriskt kul! Jag hade nästan glömt det, måste ladda hem deras program och lyssna. Dessa norrländska pojkar är komiska genier. Hoppas de släpper alla sina program på skiva.

Nej, nu ska jag nog ge vika och lägga mig i sängen och glo på spindelväven i taket en stund. Återkommer.

Film 38/09: The Hangover

Jag tror att jag såg The Hangover (Baksmällan) vid precis rätt tillfälle; trött som en galning och med låga förväntningar. Jag blev därmed helt klart överraskad.

För vi har ju sett det förut; ett gäng grabbiga grabbar (när kommer den kvinnliga motsvariheten?) far till Las Vegas på svensexa, det hela spårar ur och dagen efter har de ett ton av problem att ta itu med. Precis samma sak här, men faktum är att regissören (Todd Philips) lyckas hålla farten uppe under hela filmen, och därmed även mitt intresse. Det är wacko saker som händer, men det funkar. Framför allt är det försvinnandet av den blivande maken himself som bidrar mycket till att hålla intresset kvar.

Doug (Justin Bartha) ska gifta sig om två dagar men innan dess vankas det svensexa med de två bästa vännerna Phil (Bradley Cooper) och Stu (Ed Helms) samt den blivande svågern Alan (Zack Galifianakis). De far iväg till Las Vegas och det sista vi får se efter att de checkat in på hotellets lyxsvit är när den glada kvartetten skålar i Jägermeister på taket. Dagen efter vaknar Dougs tre vänner i den sönderfestade sviten, det sitter ett barn i en babysitter i garderoben, en höna går runt i rummet och i badrummet bor en tiger. Och, brudgummen är spårlöst borta. Ingen minns något alls och resten av filmen går ut på att ta reda på vad som egentligen hände och framför allt; var brudgummen tagit vägen. Efter sig har de bl.a en kinesisk miljonär, Mike Tyson och polisen samtidigt som de där hemma vill veta vad som händer. Och spåren leder till ett litet bröllopskapell i Vegas.

Jag tycker faktiskt att den var ganska kul, trots den ganska stora skopan grabbighet. Kvinnorna är förpassade till stripp-facket eller som bitchiga prettobrudar som inte gillar Las Vegas. Men, jag bestämmer mig för att än en gång köpa det. Filmen håller hela vägen till upplösningen; historien lyckas hållas så komplex, utan att för den delen bli för mycket, att jag inte tappar intresset. Den påminner lite om Fear and Loathing in Las Vegas samt Very Bad Things (två bra rullar från -98). Passar perfekt en halvt hjärndöd kväll då man vill bli lätt underhållen! Betyget blir en svag 8/10.
(Fler recensioner hittar du här.)

Våta drömmar

Jag skulle bara vila 40 minuter men vaknade drygt två timmar senare (trots alarm). Vet inte om det var jag eller katterna som såg tröttast ut efter vår lilla nap. Drömde att jag drack en massa läsk, i form av slattar ur x antal flaskor jag hittade i kylen. Vaknade råtörstig och har sen dess satt i mig säkert nästan en liter vatten. Weird.

Nu blir det lättsam film och lite blippande med en kopp te i handen och fisk och potatis-kok på spisen åt familjen.

Snart får bloggen heta "Sara är högljutt trött"

Jag tror att jag vaknade i exakt samma ställning som jag somnade igår. Det gjorde iaf ont att sträcka sig efter telefonen när alarmet gick igång. Jag är något så kopiöst trött fortfarande, förstår det inte riktigt.

Idag har jag varit tur och retur Norrbyn, söder om Umeå, för att lämna av M och hans arbetskamrat vid färjan till Norrbyskär där de ska besöka en pensionerad arbetskamrat. Imorgon förmiddag blir det samma sak, fast då hämta dem från samma färja.

Så jag har lite alone-time att slå ihjäl och jag sörjer inte. Jag skulle dock behöva vara nånstans där jag inte känner att jag "borde städa eftersom jag är ledig". Det stressar lite. Men just nu tror jag att jag ska ta en middagslur, tant-style igen. Kanske blir jag piggare efter det.

Alla högre utbildningar borde ta större ansvar

Jag läste i dagens VK (kan tyvärr inte länka då DNS:en inte tillåter mig att besöka vk.se just idag) och i DN att man ska dra ner på intaget till polishögskolan här i stan, samt på övriga ställen i landet. Orsaken tycks vara att färre poliser än väntat går i pension och att behovet inte är lika stort. I vk fick jag känslan av att det var en artikel som ville visa på ett problem. Personligen tycker jag att det var ett riktigt sunt tecken, något jag väntat länge på i högskolevärlden.

Jag förstår att det skulle skapa ett mindre kaos om man tvingades göra det fullt ut; att det skulle bli svårt att planera för läraranställningar osv, men på något vis känns det viktigt att universiteten och högskolorna i landet börjar ta lite mer ansvar för vad som händer efter utbildningarna. När jag jobbade på studentkåren i Örebro och således även var ledamot i flertalet beslutande organ på universitetet var det en trend att skapa olika typer av "college"-utbildningar; inte riktigt högskolenivå men inte gymnasiet heller. Och floran av idéer som las fram och gick igenom var ibland häpnadsväckande och man undrade vad som skulle ske med alla dessa studenter efteråt med sin smala college-utbildning.

Jag tycker absolut att det är på tiden att högskolan anpassar sitt utbud efter arbetsmarknaden i större grad. När vi tex haft stort överskott av lärare, socionomer eller sjuksköterskor i samhället verkar det inte påverka strömmen som utexamineras alls. Och teoretiker ska vi inte ens tala om. Det man gör är att i ganska hög grad utbilda till arbetslöshet. Och det gäller många områden. Att som rikspolisstyrelsen se sitt ansvar och minska intaget när det inte längre behövs lika många nya poliser är sunt och något som jag skulle önska spred sig åtminstone i någon grad till högskolan.

Mera roast

Har nu sett tredje avsnittet av Roast på Berns på Kanal 5. Kanske det roligaste programmet än så länge. Sissela Kyle stod nog för den hittills roligaste roastningen dessutom. Hon skrapar inte bara på ytan utan gör humor på djupet, det gillar jag. Som jag sagt tidigare; det är enkelt att göra sig rolig över Petra Mede som kvinna eller David Batra som indier, men sen då? Det lyckades Sissela med. Även André Wickströms inledning var grymt rolig och i mitt tycke så misslyckas aldrig Henrik Schyffert.

Dagens webb-tv-tips alltså!

Frukostdilemma

Jag har frukostfuska ett par mornar nu. När jag kommit hem från jobbet har jag varit väldigt frusen och sliten och inte alls varit sugen på att sätta i mig nån iskall bärsmoothie. Istället har det blivit varmchoklad och ett par rostade mackor. Inte bra med tanke på att jag skulle slopa brödet, men gott för den frusna själen. Nu tar jag igen lite och sippar frukostsmoothien till sen lunch istället.

Finns det inga varma, nyttiga frukostalternativ? Måste googla runt och se. Kom gärna med tips om du har.

Hårdhudad

Hade en sådär lagomt stökig natt på jobbet. Det går faktiskt fortare när det händer lite, så länge inte allt händer på en gång. Och inatt rullade det på lagomt. Har dock ett nytt blåmärke på utsidan av samma arm som jag fick blåmärken på (fast då på undersidan efter ett rejält hårdhänt nyp där vilket gjorde ont som satan) i helgen. Det är en sån period igen på jobbet nu och det lär nog bli värre vad jag förstår. Ibland skulle man behöva hockeymundering när man går på jobbet. Som tur är har jag svårt att få blåmärken, det ska liksom mycket till av nån anledning. Men öm blir jag oavsett.

Hörde att det tydligen på andra boenden ibland sägs att man på mitt jobb "får extra betalt för att bli slagen", vilket jag kan dementera direkt. Vi har samma lön som alla andra, det här med risktillägg tror jag inte finns längre. Iaf har vi inte haft det hos oss sen jag började. Men visst skulle det kännas okej med en liten extra uppmuntran för de risker vi utsätter oss för. Som det ser ut nu ska vi dock "vara glada för" att de inte drar ner fler tjänster än vad de redan gjort hos oss. Nu går vi på minimibemanning och det märks sannerligen.

Knä-uppdatering

Jag har ju vilat mitt knä i en vecka nu från simningen men märkligt nog gör det nästan ondare nu än då. Men det kommer och går, känns nästan mest när jag sitter. Så fort jag ska korsa knäna, dvs lägga andra benet över just det knäet, då hugger det till. Har fortfarande ingen aning om vad det är eller vad jag borde göra men ont gör det. Jag som hade tänkt hugga tag i simningen igen nu. Saknar det faktiskt. Har fortfarande motionsångest och känner att de snabba promenaderna inte riktigt räcker till. Nu var det dessutom ett par dagar sedan jag hann med en sådan så det får bli extra långa turer under helgen.

Om man ändå hade en av/på-knapp

Tyvärr lyckades jag ju inte sova nåt särskilt mellan temadagen och nattpasset jag är på nu, men jag hoppas att det ska gå bra. Jag gjorde mitt bästa, men dels var jag väl lite uppe i varv när jag kom hem och så tror jag att jag kände av pressen att "måsta sova", vilket gjorde sitt. Jag har ju problem med att sova om det blir för tyst så jag kommenderade M att sitta med sin dator i knäet bredvid mig i sängen och så somnade jag. Men så vaknade jag några minuter senare av en sms-signal och nästa gång av att M reste sig och gick. Så totalt blev det inte ens en halvtimma sömn. Men nu är jag pigg och hoppas att det stannar kvar tills dess att jag sätter nyckeln i dörren nån gång strax före åtta imorgon bitti.

Nattens spartips!

Spektakulära helikopterrån i Sthlm och bomblarm på rättspsyk i Umeå... Händelserik dag nyhetsmässigt tydligen. Själv har jag mest suttit på ett konferensrum i stan och haft temadag med jobbet. Ganska givande faktiskt, beroende på utfallet då. Men det har varit bra diskussioner, högt till tak, raka puckar och en del trevligheter däremellan.

Efter lunch blev det fri gång på stan en liten stund och det tror jag faktiskt kan ha större betydelse än man tror. Jag menar, i ständig pengabrist är det inte som att vi får möjlighet att göra någon social aktivitet som kostar något, men att gå på stan i affärer blev också någon form av social gruppaktivitet där man fick chans att prata lite utanför jobbet. Mer nyttigt än man tänker sig.

Jag tror faktiskt att man i kristider (framför allt då, kanske) bör satsa några små kronor på att låta personalen få umgås halvorganiserat utanför jobbet, utanför brukargruppen, utanför huset, bortanför arbetskläder och invanda roller. Jag tror att det ger så otroligt mycket att man får tillbaka de pengarna mångdubbelt. Det är mitt spartips till Umeå Kommun!

Film 37/09: Just Add Water

Just Add Water visade sig vara en riktig feelgood-film. Egentligen borde den nog inte vara nån höjdare; historien är riktigt osannolik och karaktärerna är över lag ganska fåniga men det gick inte stå emot känslan av varm glädje när sluttexterna rullade. Kanske inte lika brilljant feelgood som Lars and the Real Girl, men absolut värd att se en grå dag.

Den nästan naivt godhjärtade Ray (Dylan Walsh) lever ett inrutat och ordnat liv i en nästan övergiven liten stad med förgiftat vatten och utan växtlighet efter att kemiska industrier härjat där. Staden styrs i stort sett av Dirk, en ung knarkhandlare och hans gäng, som kräver invånarna på spontana vägtullar och andra avgifter när han känner för det. Ray lever tillsammans med sin son Eddie (Jonah Hill) och sin hustru Charlene (Penny Balfour) som dras med psykiska problem och som inte varit utanför husets dörr på många år. Höjdpunkten i Rays liv är den korta stund på dagen då han besöker det nästintill tomma varuhuset där Nora (Tracy Middendorf) arbetar.
En dag öppnar affärsmannen Merl (Danny DeVito) en bensinmack i området och det visar sig att han liksom Ray är en drömmare, med den skillnaden att han försöker förverkliga sina drömmar. Han uppmanar Ray att göra det samma och när Ray plötsligt kommer på sin hustru med en annan man tar han chansen att försöka förändra sin tillvaro radikalt.

Det är en charmig, om än helt osannolik historia om lite udda människor med hjärtat på rätta stället, som det som sagt är svårt att värja sig för. Enkel, men söt. 7/10.

På hjärnfronten intet nytt

Funderar än en gång över om jag ska a) försöka rusta upp min lägenhet lite, åtminstone med nya tapeter för att få den lite trivsammare, b) leta ny lägenhet i alt utanför stan eller c) avvakta vad framtiden har att ge. Det senare är inte resultatet av nån slags lathet utan snarare för att det känns osäkert att skaffa nytt när jag samtidigt söker jobb ganska intensivt för tillfället. Och då inte bara här i stan. Nu har ju inte det gett så stor utdelning hittills men tydligen bär jag på hoppet att nån ska inse min storhet när jag minst anar det :)

Samtidigt är jag lite less på att hela tiden leva efter nån slags "wait and see"-plan. Under tiden går livet förbi mig, känns det som. Det finns så mycket jag skulle vilja göra men jag trillar tillbaka på känslan av att jag bör invänta ett bättre jobb som möjliggör lite mer vardagsrutin och som ger en större ekonomisk trygghet. Men tänk om jag kommer att fortsätta nattvandra i korridorerna på jobbet tills jag är 45? (Här hade jag tänkt lägga till "och dör i nån form av cancer jag ådragit mig", men jag skippar det va?)

Yes, jobbhelg ger inte bara eftersläntrande seghet utan även grubblerier. Yeay!

Segsjuka

Jag är ordentligt efter-jobbhelg-seg idag. Det känns i hela kroppen. Tänkte ta mig en lång rask promenad över Rödbäcksslätten innan jag far till mötet på jobbet, men det tar som emot att sätta fart. Även då jag vet att jag kommer att må bättre efteråt.

En droppe i havet

Även då jag är lycklig ickemedlem i Svenska Kyrkan sedan ganska länge tillbaka har jag såklart hållt ett litet öga på valrörelsen och -resultatet. Och vad ska man säga? Är det ens lönt att kommentera ett val med ett deltagande på 11,8 procent*? Hade det varit ett parlamentsval hade det väl nästan underkänts som demokratiskt val. Så jag kanske inte behöver kommentera framgångarna för de tokkonservativa? Nej, tänkte nästan det.

*Frågan är väl om inte de där andra 88,2% skulle ta och fundera över varför de är medlemmar öht...

Emmy-awards

Konstaterar att Jim Parsons inte fick nån Emmy inatt. Han förlorade mot Alec Baldwin (som jag nog aldrig kommer att lära mig gilla till 100%). Synd, men det brukar väl vara så; det är serier som gått fler säsonger som får utmärkelserna, och det känns ibland som att det är mer/annat än prestation som är avgörande. Inga överraskningar att "Mad Men" och "30 Rock" drog till sig vinster alltså, däremot en stor sådan att Toni Collette lyckades knipa en framför näsan på Tina Fey. Kul!

Kvällens värd var underbara Neil Patrick Harris ("Dr. Horrible", "How I Met Your Mother") som än en gång fortsatte "broadway-trenden", som jag tror att kanske Hugh Jackman drog igång (osäker dock) som host för Tony-awards och sen Oscargalan för nåt år sen, och gjorde ett riktigt skojigt inledande nummer. Han har nåt särskilt den där Harris och jag tror att vi inte ens sett hans fulla potential än. Helt klart stor komisk talang.

Hade det inte varit än mer spännande om de gjort honom värmländsk?

Vi har fått en svensk David Prowse minsann! Det var inte illa. Skådespelaren och skåningen Thomas Lindblad fick en liten gangsterroll i senaste Millenniumfilmen men på premiären blev han mer än lindrigt förvånad då han insåg att han blivit dubbad med en stockholmsk röst. Jag har svårt att se att det skulle ha varit sån tidsbrist att man inte kunnat ringa upp honom och åtminstone förvarna.

Samma sak var det alltså med David Prowse som spelade Darth Vader i Star Wars tre äldsta filmer på 70- och 80-talet. Han blev (även i hans fall på premiären vill jag minnas) varse om att hans "dialekt" (han har en brittisk brytning) inte dög som röst till Darth Vader när han utan förvarning blivit dubbad av James Earl Jones numera legendariska röst. Men, han lär inte ha tagit det alltför hårt eftersom han återkom och gjorde Darth Vader i alla tre filmerna. Måste dock ha varit ett hyfsat enkelt jobb att inte behöva sätta replikerna klockrent då inte ens hans ansikte syns under den där respiratormasken som lord Vader bär. Lite Chewbacca över det.

Personligen är jag mest glad att det inte är tyska skådespelare dubbade till svenska i Millenniumfilmen, vilket annars tycks vara den nya trenden nu...

Ovanlig jobbvecka

Jobbhelgen är förbi. Det har varit en ganska jobbig helg faktiskt. Förvisso skapligt runt kring de boende (jag har iofs två stora osnygga blåmärken på ena överarmen, men trots det har det varit hyfsat lugnt), men struligt runtomkring. Tekniskt strul natten till lördag tex. Sen har jag varit ovanligt trött samtliga nätter kring halv fyra till fem ungefär. Det brukar faktiskt inte vara nåt större problem för mig, så det känns underligt att det varit så alla nätterna. Jag har varit så trött att det nästan gjort fysiskt ont att hålla sig vaken. Men bara nån timme varje natt som tur är.

Jag fick också veta att det fanns vikarie för mig onsdag natt trots att jag inte begärt ledigt. Strul som sagt. Kändes förvisso lockande att utnyttja möjligheten, men jag behöver pengarna och kan inte vara ledig.

Utöver mina vanliga nattimmar har jag även möte med en ekonomigrupp jag sitter som nattrepresentant i. Så det blir några extra timmar imorgon på dagtid. Syftet är att personalen ska vara delaktig i att hitta lösningar för det dåliga ekonomiska läget, och det är ju bra. På onsdag är det dessutom sk temadag med min avdelning så då blir det 7-8 timmars arbete dagtid och sen ut tio timmar natt efter det. Tror att det kommer att gå bra bara jag får sova lite emellan. Men visst, 18 timmar på ett dygn lär säkert kännas.

Durrka durr!*

Jag tror jag skriver otydliga blogginlägg idag. Tankar som kändes rätt klara igår är lite blurrade idag efter en natts arbete. Men ja, man kan inte vara på topp alltjämt :)

Nu ska jag förflytta mitt blurriga fokus till den virtuella världen en lite stund.

*förklaring

Att så ett frö

Jag måste också bara kommentera den stora miljardaffären som tillkännagavs häromdagen i Umeå. Lokaltidningen Väterbottenkuriren AB bildar tillsammans med Balticgruppen ett fastighetsbolag som vad jag förstår ska hyra ut kommersiella lokaler i området.

Det ska sägas att Balticgruppen redan nu är ett företag med hyfsat stort inflytande på Umeå. När "staden mellan broarna" diskuterats har de varit den kanske högsta rösten; de äger (eller har ägt, en del är sålt nu vad jag förstår) en del lokaler som kommunen sålt till dem och som de sedan hyr tillbaka och deras företrädare är inte sällan i media och uttalar sig om Umeås framtid. Att VK är inflytelserika behöver kanske inte nämnas.

Jag kan självklart förstå att det är tufft som mediebolag idag och att det här kanske kan vara ett smart grepp för framtiden. Någonstans känner jag (underligt nog, kanske) hyfsad tilltro till att VK:s bevakningar inte kommer att förändras så mycket. Jag lever redan idag efter tron att inget medieföretag är fullt ut objektivt och att allt bör ses med kritiska ögon. Den här affären minskar såklart inte det ställningstagandet.

Sen läste jag den ansvarige utgivaren på VK; Stures spalt på VK och blev lite fundersam över följande formulering:

"Eftersom kärnan i vår verksamhet är att läsarna ska kunna lita på oss så tar vi frågan om trovärdighet på största allvar. Problemet är samtidigt att vi alltid kan misstänkliggöras av dem som har den agendan."

Det är den sista meningen som jag liksom ryggade tillbaka för. Jag kan inte fullt ut förklara varför, men det känns som ett märkligt försvar på ett angrepp jag nog inte riktigt sett. Om man ska ha den inställningen tänker jag att man alltid kan slå ifrån sig enkelt när kritik framförs. Nu läser inte jag kommentarer så ofta på VK (mestadels eftersom de överbefolkas av märkligheter) men har det någonstans framkommit kritik som föranleder en sådan kommentar? (Tex har ju kommunens båda kommunalråd oreserverat hyllat affären.) Där och då blev jag plötsligt mer skeptisk till det hela.

Att gripa efter halmstrån

Måste säga btw, att jag tycker att kritiken från media mot Mona Sahlin nu börjar bli väl genomskinlig. Man jagar henne för allt; hon kan bara inte göra rätt. Vadan denna hetsjakt?

Hon åkte ett specialchartrat plan till Spanien för att gå på kändisfest, heter det. Det låter ungefär som om hon tog regeringsplanet och drog iväg på Spaniens svar på Stureplan just for the fun of it. Om jag förstått det rätt har hon åkt för att gå på en gammal god väns 50-årsfest, må vara att den vännen är Sveriges mest kända festfixare. Planet är inte på något vis specialchartrat av Sahlin själv (vilket det låter som i media) utan av Bindefeldt/födelsedagsbarnet och biljetten är vad jag förstår betald av Sahlin ur egen ficka. Så vad är då problemet egentligen? Att hon smiter från det högintressanta kyrkovalet? Jojo. (Hur mycket har sagda media skrivit om det egentligen? Om det nu är så viktigt.)

Däremot att den sittande regeringens egen kyrkominister (vad gör en sådan?) är med på samma fest tycks inte alls ge samma genomslag i media. Det är lugnt; far och festa. En kyrkominister har ju ändå inget med kyrkovalet att göra, eller? (Jag tycker eg inte heller att det spelar så stor roll nu i spurten, men det borde väl rimligen spela större roll än att Sahlin åkte?)

Nä, ni får dölja er illa dolda agenda lite smidigare än så, media.

Inget nytt under solen

Vaknar upp och ögnar igenom nyheterna. Ser att saker verkar vara som de brukar när det gäller kvinnomord; no surprises there. Inte fastställt än, men ja.

Ny blogg?

Hm, jag kanske skulle göra en separat blogg för allt filmyrande. Vad sägs om det? Är det rörigt här?

Filmhösten drar igång!

Den här hösten innehåller verkligen mycket intressant film och det börjar visa sig redan nu. En turkisk och hittills för mig okänd film De Tre Aporna (Üc Maymun) tycks ha premiär till helgen och har fått bra betyg som det verkar. Låter onekligen intressant, men jag kan dessvärre inte se att den kommer att gå upp på SF-bio den närmaste tiden. Kanske Folkets Bio lyckas snappa upp den?

En annan film jag läst om men inte känt mig så dragen till är en av två franska filmer om Coco Chanel (filmerna har alltså inget med varann att göra; det råkade nog bara bli så att två filmer släpptes samma år) och hennes väg från barnhemmet till gigantisk modeikon (med naziperioden utsuddad förstås...). Både DN och SvD ger den hyfsat betyg och Audrey Tautou känns alltid intressant, så varför inte?

Fler Salander-recensioner

Nu har även DN släppt sin recension av Flickan som lekte med elden, signerad Fredrik Strage. Vi drar inte alltid jämt åsiktsmässigt, herr Strage och jag och just idag vet jag inte hur jag ska tolka hans text.

Han ger filmen 2/5 i betyg vilket är lägre än de flesta andra jag sett. Problemet är att han kritiserar saker som "gangstern" utan känsla för smärta, att Paolo Roberto är med i filmen osv. Alltså saker som finns i boken och som skulle varit märkligt att utelämna. Samtidigt är jag rädd att han kan ha rätt; kanske det inte platsar lika bra i film som det gjorde i boken (fast jag gissar att Strage inte läst bäckerna, alt i så fall inte gillade dem). Kanske blir det plastig svensk polisfilm av det hela.

Jag kan iaf inte vänta tills jag får se den, tisdag hoppas jag på att kunna komma iväg.

Att ha en läggtid som vuxen

De senaste kvällarna har jag plockat med mig datorn och en bricka och helt enkelt krypit ner i sängen och spelat WoW (a.k.a. veckans kvällsnöje). Bredvid mig har två av tre katter (den tredje ligger i källaren hos WoW-spelare nr 2) sovit nöjt och snarkat högt. Ikväll värmde jag min frusna kropp genom att elda i järnspisen i köket och stannade således nere vid köksbordet. Kring elvatiden kommer det så nertassande en ivrigt blinkade, gäspande, trött katt och börjar jama/gnälla på mig. "Kom upp och lägg dig!" typ.

När jag inte var lydig personal utan stannade kvar la hon sig helt enkelt protesterande på det mest obekväma ställe hon kunde komma på (på en stol med massa plastiga, osköna saker på) och såg mördande sur ut. Nu har hon vänt och vridit sig flera gånger för att visa hur eländigt hon har det. Så det är ju bara att packa ihop sina saker och tassa med henne upp nu då.

Inte undra på att det känns så eländigt ensamt att vara i lägenheten när inte kattorna bor där. Ingen ser ju till att jag lägger mig i tid. Till exempel. Klart man vill tjyvbo där ens familj är.

Efterlängtad biopremiär jag missar

Imorgon har Flickan som lekte med elden, del två i Millenniumtriologin, premiär på svensk bio. Självklart jobbar jag hela helgen och har inte möjlighet att gå, hur gärna jag än skulle vilja.

Ögnar dock igenom recensionshögen och det ser lite blandat ut, med en betoning på medelbetyg. Ungefär som väntat, skulle jag vilja säga. För även om man vill så var ju inte heller ettan en toppfilm. Att de två som nu kommer dessutom från början var tänkta som tv-serier sätter säkerligen sina spår i produktionen, tänker jag. Men det ska bli spännande att se hur regin skiljer sig nu när det är Daniel Alfredsson som står för den (den första gjordes av dansken Niels Arden Oplev).

SvD ger den 3/6 medan aftonbladet sträcker sig till 4/5. Återstår att se vad jag kommer att tycka. Läser man recensionerna verkar det dock som att det jag inte riktigt gillade med ettan fortfarande finns kvar; Mikael Blomqvist är fortfarande mer av en mes än han är i böckerna och hans profil som kvinnokarl och charmör verkar inte ha förstärkts så väldigt mycket (även om det verkar som att hans affär med Erika nu blir mer tydlig). Synd. Det verkar också som att man gjort Salanders bakgrund mer dramatisk och mer "Hollywood" än vad den är i böckerna, vilket kan bli ganska plastigt.

På plussidan får man väl säga att man kanske slipper Beck-känslan när Peter Habers karaktär inte längre finns med i denna, på minussidan vad gäller rollistan är jag fortfarande skeptisk mot Lena Endre som Erika. Perfekta förväntningar alltså för att bli överraskad när jag väl få komma iväg.

Mer Kvarteret Skatan

Och, på tal om Kvarteret Skatan, läser jag att man nu kan bli vän med rollfigurerna på Facebook. Roligt eller skumt?

Tips från coachen

Vad sägs om ett par webb-tv-tips? Som hittat för en tv-fri person. Jag ser med glädje att allt fler program, även inköpta serier (tex True Blood) numera visas på SvtPlay. Lite ledsen över att den brittiska serien om postcentralen i Manchester inte är en av dem.

En av Sveriges bästa humorgrupp kan man se på SvtPlay; Kvarteret Skatan. Smart humor där jag tror att den blekaste personen faktiskt också är den mest lysande; Anna Blomberg. Läste att det ska bli teateruppsättning av Kvarteret Skatan i Stockholm, men då med Josefin Bornebusch istället för Rakel Molin. Jag tokgillar Rakel men är dessvärre inte en av de som insett storheten med Josefin så jag ställer mig skeptisk. Kanske just därför jag borde gå och se den vid nåt tillfälle?

En annan Svt-serie är kortserien Mannen under trappan (av Daniel Lind Lagerlöf), vars första avsnitt gick på tv i söndags och som nu finns på Play. Ganska spännande faktiskt och en rejäl dos Jonas Karlsson för oss som gillar honom. En nackdel är att jag har svårt att se hans rollfigur Fredrik med en så glammig fru; de känns inte så maka på nåt vis. Jag hade nog hellre sett nån mer alldaglig roll, något i stil med de som Tova Magnusson-Norling brukar göra. Men, oavsett; so far so good.

Tredje tipset är andra delen av Kanal 5:s Roast, med Pernilla Wahlgren. Tuff brud. Precis som efter första avsnittet (med Björn Gustafsson) tycker jag kanske att komikerna nästan uteslutande ger sig på det uppenbara och hade gärna önskat lite mer djuptänkt humor (jag har liksom redan förstått att Soran Ismail är kurd, Petra Mede är kvinna, David Batra halvindier osv) , men det är trots allt ganska roligt bitvis.

Bristande logik

Åh, jag har ju glömt att berätta om den mest underhållande insändare jag läst på länge! Den var i vk i måndags (vill jag minnas) och handlade om veganer, djurrättare och rätten att vara överordnad djuren. Tyvärr har jag den inte framför mig så jag kan inte återge den ordagrant men grunden för personens påståenden inleddes i vart fall såhär:

"Nu är jag inte religiös men i bibeln står det faktiskt..."

Sen fyllde personen på om att det står i bibeln att vi ska härska över djuren och äta av naturen, eller hur det nu var. Jag vet inte, men det känns ju ytterst märkligt att leva efter en helig bok som man uppenbarligen inte fäste någon större tilltro till. Som att leva efter Röda Rummet, eller nåt. Men det kanske speglar en del av det svenssonska engagemanget i Svenska kyrkan; man tar till de bitar som passar (avslutningar i kyrkan av traditionsskäl tex), i övrigt är man "inte särskilt religiös, men...".

Jag kanske skulle skriva ett svar i stil med:

"Jag tycker förvisso att nazism och främlingsfientlighet är avskyvärt, men Hitler var ju faktiskt vegetarian..."

Utan döttrar inget rosa?

Läser fortfarande Amelia, en tidning som både innehåller bu och bä, får jag säga. Men den håller sig i vart fall långt över medelvärdet och innehåller faktiskt en del intressanta artiklar.

Jag har aldrig varit något fan av matprogram; de gör oftast kötträtter och det intresserar mig inte. Därmed inte sagt att jag inte vet vem "Mat-Tina" är. I det senaste numret är det en lång intervju med henne som jag läste en ledig stund på jobbet i söndags. Hon har visst fått barn nummer två och berättar glatt om hur det är att nu både en pojke och en flicka:

"[...] såklart var det kul att få en tös när man redan har en pojke - äntligen får jag leva ut mina rosa sidor!"

Underbart, grattis Tina.

På bä-sidan den här gången fanns bl.a. ett reportage om ett par kvinnor som skaffat barn själva som ensamstående genom inseminering i Danmark.

Att gå åt fel håll

När jag nu har ont i knäet så inser jag ju att jag inte kan fara och simma som planerat. Och det ger mig tydligen viss ångest. "Mitt nya liv" har inte riktigt funkat som önskat.

Jag har gått från att äta kanske ett riktigt mål om dagen (och sen antingen ingenting eller blandat småätande) och sporadiska promenader, till att äta så rutinmässigt jag kan tre gånger om dagen, med vettiga mellanmål, mycket frukt, typ inget godis alls och inte heller pasta eller bröd. Dessutom simmar jag eller går silly-looking power-promenader tills jag badar i svett varje dag.

Visst låter det bra? Vad är då resultatet? Plus nästan fyra kilo! Jag konstaterade det tårögt igår och vet nu inte alls vad jag gör fel. Jag konsulterade Miss J-vännen som sa åt mig att strunta i vågen och fortsätta, men jag oroar mig iaf (och känner mig typ fulare än ever).

Så nu när benet strejkar får jag uppenbar panik över att jag nog inte borde motionera nåt idag och att resultatet då bara ska bli ännu sämre. Vad ska jag göra? Sluta äta igen? Jag hatar denna viktångest. Den känns fånig samtidigt som den är så verklig.

Ajaj, knäet!

Jag har gjort illa mitt knä på nåt vis. Igår när jag simmade brände det plötsligt till, från nånstans vid fotleden och upp mot sidan av knäet. Det hände redan efter typ 8 längder eller nåt. Jag stannade till men kände sen inget mer. Men så fortsatte det att komma såna där konstiga ilningar, eller vad jag ska säga, och de blev värre och värre. Men bara just när jag gjorde en viss rörelse med benet. Det har säkert att göra med att jag inte riktigt simmar "som man ska" med det benet; det lever liksom ett eget liv med en egen teori om vad ett simtag är. Det har alltid varit så och det har alltid varit problemfritt, om än något fult.

Envis som jag är fortsatte jag trots att det gjorde ont. Försökte att inte simma så mycket med just det benet, men det funkar ju inte så. Målet var 50 längder men vid 42 gjorde det så ont att jag inte stod ut, så jag la ner det. Sen kändes ingenting. Idag på morgonen kände jag plötsligt att det gjorde ont på sidan av knäet igen, och det tycks öka. Har ingen aning om varför eg.

Jag är inte alls avundsjuk

Den nya mobilen verkar ju ha blivit en hit. Tur är väl det, med tanke på vilka usla exemplar M haft som jobbmobiler det senaste. Han är nu helt uppslukad. Igår fick jag iaf halvt på allvar högt uttala mamma-orden "ingen mobil vid matbordet" för att åtminstone få lite av hans uppmärksamhet under middagen. Och i bilen imorse fortsatte det:

-Alltså den här stöder ju alla såna där sidor och tjänster som du använder dig av. Du skulle ju haft en sån här!
-Mmm, jaså du säger det?

Mobilmorr

Långt innan Iphone 3GS släpptes har jag hört M prata om hur gärna han skulle vilja ha en sån. Jag har istället sagt mig vara intresserad av en av HTC:s android-mobiler. Till svar har han småfnyst och sagt att det inte finns i närheten av så mycket apps och annat och att det minsann är Iphone man ska ha.

Till saken hör att han har en ordentligt dålig jobbmobil som aldrig funkat riktigt bra. Han köpte den för att kunna synka med sin kalender men långsammare sak får man leta efter. Dessutom lägger den på när den har lust eller låter uppringare hamna hos telesvar istället för att faktiskt ringa, trots att den är påslagen.

Idag ringde han och föreslog lunch tillsammans på stan. Jag nappade och sen visade det sig att det kanske var så att han lagt undan en ny jobbmobil på en butik också som han behövde skjuts till. Och vad är det för mobil han lagt undan?

En HTC Hero. I rest my case (och är grön av avund).

Flyta ut

Idag var det rena rama lyxen i simhallen. En stor del av tiden var jag alldeles ensam i den stora simbassängen, dvs jag hade 8 banor á 25m för mig själv. Som mest var vi 4 stycken tror jag. Så även om motionssim är förpassat till två banor var det inga problem att sprida ut sig lite. Inte alls dumt.

Jag tror att det pågick nåt slags babysim i rummet bredvid, alt så hade alla 0-3-åringar möte. Det kryllade i vart fall av minimänniskor i omlädningsrummet och de försvann sen in i det angränsande rummet där det finns nån mellanpool, tror jag. Och jag höll mig från att låna med en hem.

Brittisk humor i USA, nu på svensk tv

Jag såg att Svt nu visar Little Britain USA på tisdagskvällar. Har ni missat det finns nog fortfarande ett par kvar på Svt Play (via den här länken).

Little Britain-gänget gav sig förra året på att göra amerikansk humor, eller snarare flytta brittisk humor till USA och passa på att driva lite med den traditionella bilden av vad som är amerikanskt. Riktigt roligt. Ett smakprov på en av mina favorit-karaktärer, Carol, den otrevliga receptionisten:

Egentligen gillar jag nog ursprungliga Little Britain bäst, och jag hoppas att Svt eller nån annan tar sig för att reprisera dem igen.

Mycket Schyman i media!

Till något helt annat. Gudrun Schyman har figurerat en hel del i media de sista dagarna. Dels för att hon som talesperson för Feministiskt initiativ nu för första gången med tydlighet tar ställning i regeringsfrågan inför nästkommande val. Det har varit efterfrågat både av medlemmar och andra så det känns som ett bra grepp. Det tråkiga är att trots att det faktiskt sitter ett gäng namnkunniga feminister i de nuvarande regeringspartierna så har regeringens agerande de här åren varit oerhört lama och om något snarare ett steg tillbaka.

Det verkar också som om den ignorerande eran är över efter det "förvånande" valresultatet för Fi:s del i EU-valet som var. Nu intervjuas Schyman som vilken partiledare som helst. En lång, och ganska uttömmande intervju hittar ni här och det finns även en video att se.

Utöver allt det där släpps en bok där Gudrun Schyman är en av de som intervjuas om sitt alkoholmissbruk. Viktigt och bra. Jag vet att hon är en förebild för många och ett levande bevis för att det går att ta sig ur ett missbruk, även som ett känt ansikte, och sen komma tillbaka med full kraft i det som är ens kompetens.

Ett filmminne ur tiden

Den stora nyheten idag är förståss att Patrick Swayze nu avlidit endast 57 år gammal efter ett par år av svår cancer. Tragiskt, får man väl säga.

Klart att jag också blir lite berörd, Dirty Dancing var en stor film bland mina vänner när jag var sådär 11-14 år eller nåt. Jag kan inte säga hur många gånger vi såg om den. Men många. Jag har filmmusiken på LP-skivor fortfarande i en låda nånstans. Några höll dessutom ihärdigt på att försöka testa "lyftet" (som Swayze och Jennifer Gray gjorde i sjön, se ovan) om somrarna när vi badade i Vätterns kalla vatten. Det gick väl sådär. Vi hade nog behövt ett tillskott i kompisgänget med lite mer rejäla armar för att lyckas...

Visst han har gjort en hel del annat och flera av de filmerna är antagligen egentligen bättre än vad DD är. Men Patrick Swayze kommer alltid vara just Dirty Dancing Johnny Castle för mig.

Frukostkicken

Min nya goda frukostvana! För dagen innehåller den laktosfri vaniljyoghurt, frysta blåbär och hallon, en passionsfrukt, en halv banan, en dryg matsked krossat linfrö, en liten näve torkade nässlor och en matsked havregryn. Allt stavmixat och upphällt i ett högt glas (syns inte så bra på den sugiga fågelperspektiviga mobilbilden).

Dessvärre kommer de torkade nässlorna inte räcka för evigt, men än så länge är de en bra vitaminkick att ha i. Proteinmässigt borde man nog äta typ ett kokt ägg till eller så, vilket jag gjort ibland (jag tycks vara allergisk mot gulan så den tar jag bort). Har fortfarande lite halvsvårt för det där med att äta ägg. Det känns inte så vegetariskt. Kör på kravmärkt i vart fall för att göra mitt bästa. Får se till att skaffa egna höns på sikt, gissar jag.

Nu sängen!

And the Emmy goes to...

Och förmiddagens mest leende-framkallande twitpic är absolut denna.

Planering för pensionen

Jag ser min lista och tänker "när ska jag få tid att se allt det här?". Tiden räcker helt enkelt inte till. Undrar om man ska samla på sig dvd-boxar och planera in dem för pensionen? Om man nu fortfarande kan se dvd när det väl blir tid för pension. Det blir ju en hyfsat billig pension iaf, och det måste ju vara en bra grej...

Varför utbildade jag mig inte till tv- och film-krönikör? Hur man nu gör det...

Serie-mania

Bortsett från True Blood som har gått hela sommaren, har det i övrigt varit ekande säsongsuppehåll av de serier som jag försöker följa. Vissa har jag fastnat i utan att de för den sakens skull egentligen är särskilt bra (läs Grey's Anatomy och lite Desperate Housewives) utan mer bara för att. Värre är det då med serier som The Big Bang Theory och Dexter som nästan känns livsuppehållande.

Nu tycks det som att listan över intressanta serier börjar bli väldigt lång så det blir nog inte svårt att byta ut slötittarserier mot annat under hösten. Följande serier finns iaf på min lista över intressanta serier att spana in:

Mad Men; denna serie som alla plötsligt tycks prata om. Har hållt på ett par säsonger och börjar därför bli ganska safe att följa (jag klarar inte av när bra serier läggs ner abrupt efter en eller möjligen två säsonger, gärna mitt i handlingen).

Michael and Michael Have Issues; nån slags sketch-liknande show som gått i sommar. Låter intressant och har hyllats på sina håll.

Rescue Me, en serie om en räddningsstation i New York. Har hållt på sedan 2004 och jag följde den tidigare. Vet inte vad det var som gjorde att jag tappade bort den, kanske de intensiva drömmarna om ordentligt fulsnygga Denis Leary gjorde grejen...

Drop Dead Diva; "Follows a pretty 20-something actress who dies and reincarnates as an older, frumpy attorney". Kan vara kul, kan vara tokdåligt. Började i sommar och har fått ganska goda omdömen.

The Office. Jag tycks vara den ende som inte sett denna serie. Klipp har jag sett och den verkar onekligen rolig. Den brittiska föregångaren har jag sett och den är, på brittiskt humormanér, både obehaglig och hysteriskt underfundig på samma gång.

Love My Way, en australiensk serie (start 2004) som kanske är den mest realistiska serie jag sett. Så pass att jag fick lägga ner en stund. Det är också den serie som gett mig den största chocken ever. Den är känslosam, rak, kul och som sagt väldigt verklighetsförankrad. Inga übersnygga skådisar, inte så mycket tillrättalagt (dvs ganska mycket australienskt). Absolut ett tips för er som inte sett den. Jag ska återuppta den och hoppas att den fortfarande håller samma klass som de första säsongerna gjorde.

Humor på förmiddagen

Morgonens roligaste bloggläsning måste vara denna. Det är svårt med kvinnor och rymliga ryggsäckar...

Film 36/09: Dubbelt romkom

Mer romantiska komedier kanske? För lite sedan såg jag Bride Wars (Bröllopsduellen) med Anne Hathaway och Kate Hudson i huvudrollerna som de bästa vännerna som gjort precis allt tillsammans. De drömmer dessutom båda om att bli gifta i juni månad på Hotell Plaza i New York med sina respektive drömmän. När så deras tilltänkta friar i stort sett samtidigt och det då uppdagas att det bara finns ett datum ledigt just den månaden börjar "duellen". De försöker sabba varandras möjligheter och blir plötsligt snabbt bittra fiender.

Låter det dåligt? Det är ungefär sju resor sämre. Visst, vissa pranks är väl halvkul men framför allt är det mesta oerhört förutsägbart och väldigt väldigt gäsp-framkallande. Kate Hudson brukar vara en varningssignal för min del, men det är oerhört synd att Anne Hathaway som är så uppenbart talangfull ger sig in i en sån här historia. 3/10 (Fler recensioner hittar ni här.)

Confessions of a Shopaholic såg jag mer nyligen. I huvudrollen ser vi Isla Fisher som Rebecca Bloomwood, en journalist med ambitionen att få jobb på modemagasinet Alette. Hennes största intresse är mode och shopping och högen med övertrasserade kreditkort bara växer. Hon tycker att skyltdockorna talar till henne och så fort ett rus från ett inköpt lagt sig är det dags för nästa. När hennes nuvarande arbetsgivare (en trädgårdstidning) läggs ner börjar skuldindrivarna komma ifatt och Rebecca får efter lite märkliga omständigheter jobb på en finanstidning där hon ska ge privatekonomiska råd. Samtidigt börjar hennes vänner försöka övertyga henne om att hon har problem och får henne att söka hjälp hos anonyma shoppingmissbrukare. Sen blir det en klassisk soppa av jobb, den snygga chefen, Alettes chefredaktör samt stödgruppen som tillsammans får Rebecca att nästan tappa bort sig själv i sin flykt undan en ettrig skuldindrivare.

I mina ögon blir det hela ganska rörigt och det är svårt att säga vart fokus ligger. Utöver den ovan beskrivna soppan finns också en sviken bästa vän och ett par halvflummiga föräldrar (ganska roligt spelade av Joan Cusack och John Goodman), samt en kärlekskonkurrent. Det var först när jag läste att filmen bygger på två hela böcker (av Sophie Kinsella) som jag förstod varför den gav mig ett så förvirrat och ihopträngt intryck. Allt kommer inte till sin rätt och mitt i allt tenderar Isla Fisher att spela över en aning och uppepå det finns en helt osannolik och pinsam skuldindrivare som gör filmen än märkligare.
På plussidan kan sägas att missbruket ändå beskrivs på ett ganska så verklighetstroget sätt och man håller sig från att beskriva Rebecca som ett dumt våp som inte förstår bättre (med vissa undantag, antagligen för komedi-känslans skull). Men summan blir en ganska halvrörig film som har pinsamma moment som känns långt från verkligheten. Det blir trots allt inte bättre än 4/10. (Fler recensioner finns här.)

Weirdo katt

Det spelar ingen roll hur gammal hon tycks bli, när jag viker lakan med hjälp av någon annan ska katten Smilla alltid åka "gunga", ungefär som jag minns att mina småbröder gjorde som små. Märkligt, men det tycks lika spännande och roligt varje gång. De andra två har testat, men verkar inte alls se tjusningen.

Film 35/09: He's Just Not That Into You

The Ugly Truth som just hade premiär toksågas här och var i svensk press (förutom av VF uppenbarligen...) och jag hörde just på radion att amerikanska feminister högljutt protesterat mot denna 17-steg-tillbaka och väldigt segmenterande "kvinnor är till för att behaga och män vill bara ha sex"-film. Jag har inte sett den, men vare sig plot eller recensioner gör mig särskilt sugen.

Däremot har jag ju som sagt sett He's Just Not That Into You (Dumpa honom!) som också är en film i samma romkom-genre. Och även om den inte heller fått toppbetyg av recensenterna som det ser ut måste jag erkänna att den föll mig i smaken betydligt mer än genren vanligtvis gör.

Visst, som vanligt i amerikanska filmer är syftet med varje romans ett bröllop vilket är störande, men i övrigt gillar jag det som DN tex kritiserar den för; att den är oglamorös. Den inleds med en monolog som förkastar den så vanliga responsen på att en tjej blivit knuffad av en dum pojke som liten; "han är bara kär i dig". Och jag håller genast med; det är något av det dummaste som vuxna säger till barn och säkerligen lägger den oförargerliga kommentaren mer grund för relationer än man tror.

Filmen är annars proppad av duktiga skådisar; Jennifer Aniston, Jennifer Connelly, Drew Barrymore och Ginnifer Goodwin, för att nämna några. De spelar kvinnor som på olika sätt har kopplingar till varandra och som alla har någon form av relationsproblem. Goodwins "Gigi" är något av en huvudroll; tjejen som ihärdigt tror på varje ord en kille säger till henne före, under och efter en dejt och som låter resten av livet stå still i väntan på att han ska ringa om han sagt det. Connelly spelar "Janine" som gifte sig med sin high school sweetheart, som i sin tur springer ihop med Anna (Scarlett Johansson). Och så vidare. Gigi blir vän med Alex (spelad av Justin Long som imponerar lite på mig för första gången) som gör till sin uppgift att försöka ta det dramatörstande ur henne och blir något av en relationsguide. Hennes nya lärdomar för hon sedan vidare till arbetskamraterna som i sin tur, ja ni fattar.

Jag tycker som sagt att det blir ganska bra, om man har lite överseende bitvis. Jag gillar att kvinnorna inte är mähän som är till för att behaga de snygga männen och att männen även tillskrivs lite mer hjärna än vanligt. Aniston i all sin charmiga ära men det är Goodwin som är den lysande stjärnan i den här filmen. Lite synd att slutet bara återgår till mallen något och därmed tar ett steg tillbaka. Men den får trots allt en stark 7/10 av mig.

Simspaning

Duktigheten håller i sig. Även idag har jag besökt simhallen och simmat 40 längder. Kändes lite i nacken och ryggen, oklart om det är för att jag kanske hamnar lite långt bak med nacken. Försökte sträcka på mig och då blev det lite jobbigt, så det ligger nog något i det. Nu är jag i vart fall ganska trött. Kom hem, lagade lunch och slocknade sedan i sängen en knapp timme.

När jag simmade regelbundet sist (slutade väl för 4 år sen kanske) vill jag minnas att motionssimmarna till huvuddel bestod av medelålders och äldre kvinnor, en och annan äldre herre och sen ett par av de där snabbsimmarna med badmössa och goggles (ni vet). Nu tycks det inte riktigt se ut så längre. Snabbsimmarna är kvar, tjejer såväl som killar, men i övrigt dominerar män i 35-45-årsåldern. Gärna lite halv-ur-form sådär. Och de tycks vilja vara snabbsimmare; de plaskar på i sitt crawlsimmande, jämför sinsemellan vem som simmar en längd på vilken tid men blir däremot trötta långt före tantsimmare som jag själv (skapligt snabbt men vanligt rekorderligt bröstsim från simskolan).

Alltså inga värderingar intended, bara en liten spaning som hittills enbart bygger på två besök. Som ska bli fler, helt klart.

Ny frukostmetod

Idag kom jag på att min nya frukost blir en supergod frukostsmoothie om man kör den i mixern. Hur gott som helst. Känns som lyxfrukost. Perfekt timing då jag nästan hade börjat tröttna på den.

I övrigt har min nya kosthållning inte gett några direkta framsteg på vågen, men jag mår faktiskt bättre. Det till trots så känner jag mig lite stressad av att vågen inte vill samarbeta. Men det kanske kommer.

Nytt samlarobjekt; hänglås

Idag har varit en duktig dag. Jag har småstädat lite i min lägenhet (som snart inte känns som min längre), fått lite pyssel gjort samt besökt simhallen. Jag lyckades pricka in en väldigt bra tid; jag hade nästan två banor för mig själv en stor del av tiden jag var där. Måste notera det för framtida besök.

Jag startade upp lite lugnt och simmade 30 längder (á 25m), vilket gick betydligt snabbare än jag räknat med. Skönt var det, men som sagt den där mp3-uppfinningen skulle vara välkommen. I övrigt var det mest vuxna med ganska små barn där, och de höll sig till den grunda bassängen. Jag lyckades alltså pricka in en tid då vare sig simklubben eller skolorna hade träning. Jag är nöjd.

Däremot hade de bytt ut alla lås på skåpen till inga lås alls, vilket innebar att man var tvungen att ha med ett hänglås. Något jag inte hade koll på. När jag köpte mitt lås i receptionen funderade jag på hur många gånger jag kommer att behöva göra det för att jag glömt det sablans hänglåset. Känns som att det är mycket ändå att komma ihåg. Men, de gör säkert pengar på semidementa besökare som jag. Frågan är om det är så mycket säkrare, vilket tycktes vara syftet. Jag räknar i vart fall kallt med att kunna ha hänglås-loppis om ett år eller så.

Det här med drömmar...

Jag tror att jag är inne i en sån där drömperiod igen. Mycket mysko saker som dyker upp i min hjärna när jag sover. Igår när jag sov på dagen drömde jag att Anna var väldigt arg på mig och i skarp ton förklarade att hon inte kunde acceptera min livsstil. Jag fick aldrig veta vad i min livsstil som inte var okej egentligen, men hon skulle i vart fall inte höra av sig förrän jag blivit "resonabel".

Inatt drömde jag att jag blev gravid med en upptagen man, men utan att se nån större kris i det. Kanske har Anna en poäng trots allt...?

Simma med teknik

Nu är jag ledig några nätter, ända till söndag kväll faktiskt, och det ska bli jätteskönt. Ska försöka vända till dygnet och försöka ta tag i saker som hänger efter. Jag är öm i kroppen men tänker trots det försöka bege mig till simhallen imorgon en sväng i syfte att återuppta mitt motionssimmande igen. När jag mina första år i Umeå bodde granne med simhallen var det så väldigt enkelt, nu krävs det lite mer engagemang för att komma iväg, men jag hoppas på att hitta in en rutin.

Simma är trivsamt och bra motion, men det är också ganska lätt hänt att det blir stökigt. Jag gillar att kunna koppla av och försvinna i mina egna tankar i nån slags hjärnrensning, men det är rätt svårt om det stormar i bassängen. Jag vill minnas att det var lite klurigt att hitta tider där inte skolorna hade en massa aktiviteter i bassängen eller simklubben sina träningstider.

Allra helst hade jag velat kunna simma till musik. Precis som när jag promenerar gillar jag att ha musik i öronen för att riktigt kunna försvinna iväg och slippa lyssna till omgivningen. Kan ingen uppfinna en riktigt klurig mp3-spelare som man kan ha med sig i bassängen? Eller finns det redan?

Umeå som filmstad!

Min personliga högsta önskan vad gäller kultursatsningen i Umeå är definitivt att man tar tag i frågan om det nedlagda Royal och gör något vettigt av det. Frågan har legat hos kommunen länge och just nu vet jag inte ens vart det blivit av. Royal (Astoria, hette de väl eg?) gick dåligt i Sverige generellt och sålde sina biografer i Sverige (förutom de i storstäderna, av vilka jag vill minnas att Malmö tex inte gick plus) till SF, som la ner 9 av 12 stycken, däribland den i Umeå trots att den faktiskt gick med vinst. Sedan dess har en genuin och trivsam gammal biolokal stått öde och SF och Filmstaden har i det närmaste monopol på biovisningar i Umeå, något som definitivt märkts på utbudet.

Jag hoppas utnämningen kan komma att innebära att lokalen åter blir en levande biograf igen. Låt Folkets Bio flytta in, men även andra bioaktörer, så att mångfalden åter ökas. Blanda ut de smalare filmerna med bredare satsningar så går det säkert vägen. Intresset för bio och film är uppenbart stort i Umeå.

Och sätt lite duktiga organisatörer tillsammans med filmnerdar att tillsammans se över om det inte är möjligt att åter öppna en filmfestival. En bred festivalsatsning skulle kunna fungera, och med lite nya ögon skulle man säkerligen kunna få det att gå runt.

Dagen efter utnämningen

Dagen efter utnämningen av Umeå som kulturhuvudstad 2014 och jag har nog funderat lite. I mångt och mycket håller jag med Johan och hoppas liksom han att kultursatningen inte blir för smal eller för enspårigt "finkulturig", vilket det ofta tenderar att bli. Utan att ha varit alltför involverad i det hela så känns själva politikergruppen som arbetat med projektet ganska homogen och kanske lite anonym. Men jag vet inte exakt hur de har utnyttjat kontakter och grupper utanför den politiska kretsen.

Jag läser om planer på konstgjorda norrsken, ljusshower på älven osv och hoppas någonstans att det inte stannar vid det; vid det som syns mest och som är pampigt för ögat och att resten mest blir lite skval. Skateparken är annars ett bra exempel på en vettig satsning och jag hoppas att man fortsätter stödja projekt som "You skate girl" osv.

Det intressanta med motargumentet som i tidningar och på bloggar förs fram om att "alla inte är intresserade av kultur och att satsningen därför inte gynnar alla", tycker jag är lite spännande. Jag är övertygad om att alla människor nyttjar och tycker om kultur, men att det är vad man anser vara kultur som skiftar. Alla tänker nog inte heller att just deras intresse skulle kunna hamna under benämningen kultur.

Umeå Kulturhuvudstad 2014

Jaha, det blev visst Umeå som blev kulturhuvudstad 2014. Det var väl för väl. Nej, jag är inte superlyrisk, delvis såklart för att jag är för trött för att fundera ut vad det innebär, men även för att jag aldrig riktigt varit fullt ut övertygad om projektet. Men, jag är glad att vi vann såklart. Det hade verkligen känts bistert med alla dessa investerade pengar om vi inte hade vunnit.

Så grattis alla anhängare och ni som arbetat med att göra det verkligt! Jag ser fram emot det praktiska resultatet!

Läs även Ola Nordebos välbalanserade segerinlägg.

"We can go all night!"

Tisdag, och tröttheten är tillbaka. Måste sluta åka till jobbet utan att ha sovit åtminstone lite på dagen innan. Det blir så tungt där vid fyratiden. Just nu är det ganska rörligt på min avdelning på nätterna. Jag hade i stort sett någon uppe hela natten inatt och vid ettiden uppstod dessutom lite gruff. Men det gick bra. Men det gör ändå att det känns framåt fyra, fem på morgonen att man hållt igång en del under natten.

En natt till nu, sen är jag ledig ända till söndag, om inget oväntat händer. Ska bli väldigt skönt.

Ibland känns avstånden evigt stora

Mm den oroliga kvasi-mamman i mig kommer såklart tillbaka med kraft när lillebror hör av sig och berättar att han blivit inlagd på sjukhus för observation efter att ha fått kraftig feber på några timmar, ont i halsen och problem med luftvägarna. Bara knappt ett dygn efter hemkomsten från Turkiet. Men han fick åka hem på morgonen idag efter att de haft koll på honom under natten och imorgon kommer provsvaren om det är H1N1 eller inte. Han är fortfarande inte frisk, men lugnare och något piggare efter lite behandling.

Han blev nog lite orolig men jag är glad att han ändå for in när andningsvägarna blev påverkade. Duktig bror. Känns också bra att sjukvården verkar ha tagit honom på allvar på en gång. Det är dock såna här dagar man önskar att man inte fanns så långt bort. Inte för att jag tror att det är någon som helst fara med honom även om han skulle vara smittad, utan för att kunna finnas till hands lite lättare.

Märklig dröm

Hm, vaknade upp ur en konstig dröm för en stund sedan. Jag drömde att jag glömt bort en viktig begravning som jag antagligen måste organisera och ringde i panik till nummerupplysningen för att få hjälp att hitta rätt florist i Umeå (men begravningen var i Linköping, vill jag minnas, dock lite oklart vems). Grejen var att de hade nån kändiskampanj på nummerupplysningen så det var Kjell Bergqvist (av alla människor) som svarade och det visade sig att han inte visste ett jota om att hjälpa till med nummer. Han hittade bara en massa nummer i Örebro som jag inte alls ville ha, och tiden tickade på.

Bilderna i drömmen skiftade mellan att jag stod på en trottoar och desperat försökte få Bergqvist att förstå vad jag ville, med bilder från begravningen där det stod en massa människor med gula rosor i små band kring handleden. Jättemycket barn var med men när jag gick fram till den grävda graven vaknade jag innan jag hann se vem vi alla sörjde. Mycket mysko.

Själv är bästa kisse

Hm, jag tycker min mellankisse är speciell som dricker vatten ur vattenglas (helst alldeles nyupptappat så att hon sett mig göra det), men den här kissen har en helt annan taktik:

När film skapar skrivkramp

På tal om film har jag faktiskt sett Jennifer Anistons senaste (eller en av de senaste) He's Just Not That Into You (Dumpa honom!) för flera veckor sedan. Anledningen till att jag inte skrivit om den är att jag helt enkelt inte vet vad jag ska skriva, vilket känns märkligt. Den satte nog oväntade griller i huvudet på mig, (och hur ofta gör en romkom det egentligen? Märkligt, var ordet). Men kort kan jag säga att jag gillade den ganska mycket när jag såg den. Lite Love Actually-feeling faktiskt. Proppfull med trivsamma skådisar. Men jag ska försöka se om den så att jag kan ge den ett riktigt omdöme sen.

Här är den trailern så länge:

Youth in Revolt

Precis som Björn på Bloggywood har jag haft ett varmt öga till Michael Cera sedan jag först upptäckte Arrested Development. Så pass gott att jag blev uppriktigt besviken då jag insåg att hans senaste film Year One troligen är det lågvattenmärke som den samlade recensentkåren uppgav (men jag har i ärlighetens namn inte sett den än). Nu tycks han vara på gång i ytterligare en komedi där han både tycks spela samma roll han alltid gör (blyg ganska tafatt, kåt tonåring typ) samt ett betydligt tuffare alter ego med 70-tals mustasch. Trailern för Youth in Revolt lovar iaf skapligt:

I en WoW-nerds räknevärld

För WoW-nerdarna kan jag berätta att jag för tillfället kämpar med att reda ut vad för stats jag behöver, i vilken ordning de bör prioriteras, vilka caps som finns osv i syfte att komma ifatt igen med min pally. Inte alldeles enkelt. Man får räkna tills huvudet går runt. Och jag är fortfarande inte helt säker på vad för riktlinjer jag bör ha, så finns det tips tar jag gärna emot det.

Den dryga månaden som jag inte spelade alls tycks ju en del ha hänt vad gäller uppgraderingar av gear osv. Så nu ligger jag rätt mycket efter, känns det som. Nya badges, ny instans (där man måste rida tournering och slåss med lans, vilket tycks vara helt omöjligt med min fingerofärdighet) och delvis alltså nytt tänk kring statsen. Känns snart som att jag borde få betalt för tiden jag lägger ner på att räkna ut hur spelet funkar, istället för tvärtom. Men ja, kul är det fortfarande iaf.

Att bada med Hans Scheike...

Hade planerat in att träffa lite vänner ikväll för ett par öl, men så blev det sjuklingar mot slutet så vi ställde in det hela. Lite trist, men sånt som händer. Så nu är kvällen plötsligt öppen. Skulle behöva uppdatera Fi:s register men det kan man ju bara inte syssla med en lördags kväll. Det får bli morgondagens uppgift.

Annars har inte så mycket hänt. Jag har köpt hem tonvis med badkulor och -skum vilket jag utnyttjade en stund idag med ett varmt bad. Passar den här frusna människan perfekt. Problemet är att jag blir så rastlös. Jag kan som inte med att bara ligga där utan måste antingen läsa eller lyssna på något samtidigt. Allra helst skulle jag vilja ha en dvd-spelare där och kunna se film i badet. Men jag hör ju hur det låter... Iaf lyssnade jag på första halvan av P3 Dokumentär om Hans Scheike. Kanske inte toppvalet när man vill koppla ner i badet, men ja. Jag blev i vart fall inte rastlös utan låg kvar tills dess att det var kö utanför badrummet.

Podcars i Umeå?

Äntligen lite intressanta nyheter och tankebanor vad gäller miljö och trafik i Umeå! Man har anmält sitt intresse att bli en av de städer som på prov ska få en podcar-slinga (spårtaxi är det lite tråkigare svenska namnet) i stan. Det är absolut en utveckling jag tror mycket på. Miljövänligt, tyst, säkert (definitivt tryggare sätt att ta sig hem på om nätterna tex) och, i mitt tycke, ganska snyggt.

Visst, det kostar en del att bygga upp men som alla långsiktliga projekt kostar det att investera i saker som på sikt kan ge bra avkastning. Och som det ser ut nu kan vi inte fortsätta att belasta miljön på det sätt som vi gör. Fortfarande väljer för få att åka kollektivt (även undertecknad åker för sällan, eftersom kollektivtrafiken i Umeå är så enormt dåligt planerad och oflexibel) och från politikerhåll verkar man inte ens vilja överväga att göra Umeå bilfritt och skapa andra lösningar (utom möjligen Mp vars motioner i ämnet alltid slås ner till synes utan större betänkande). Att ersätta buss och liknande med tåg av olika slag brukar generera ordentligt med fler resenärer, och det är jag övertygad om att en sådan här investering också skulle. Sen att få till ett reellt tågnät över norrland så att man även kan pendla mellan städerna (och då inte bara längs med kusten alltså); det vore definitivt en smart satsning som jag inte ger upp hoppet om.

Jag har tidigare hittat ett antal koola filmer om podcars men i all hast hittar jag just nu bara den här (iofs också rätt fräcka) animerade filmen om hur det skulle kunna se ut och fungera:

En Blomqvist mindre

Ikväll kom samtalet vi väntat på i några dagar. Mattias familjs ena katt hade fått somna in för en stund sedan. Katten Blomqvist. Hon fick nån stroke för ett par dagar sedan och idag så tyckte de att hon började fara illa så pass att de hjälpte till lite på traven. Hon somnade in i M:s pappas famn, ca 21 år gammal. M:s mamma ringde och var utom sig av sorg. En familjemedlem mindre. Alla är vi ganska ledsna men samtidigt glada över det liv hon fick.

M hittade Blomqvist som nyfödd, tillsammans med hennes två syskon och kattmamma. Mamman hade övergivit dem lite och M och en kompis började mata ungarna med mjölk med hjälp av nån pipett. Det var på Norrbyskär, där han var med som ledare. De vuxna ledarna (M var ca 15år) ville att man skulle ta bort kattfamiljen så M gömde dem och när sommaren var över tog han med hela familjen i ett papplåda på färjan över till fastlandet där föräldrarna väntade och helt enkelt fick gilla läget att familjen utökats. En kattunge gavs bort, och det gjorde man egentligen med "Blomman" också, men hon levde om och betedde sig så illa att hon fick komma tillbaka. Sen dess har hon aldrig gjort något bus knappt utan varit M:s mammas ögonsten.

Förra sommaren dog mamman Svensson (döpt efter Lillbabs, vill jag minnas) och nu har alltså även Blomman gått bort. Kvar är katten Jesper, brorsan. De har dock haft ett bra liv. De bodde förut i lägenhet i stan på vintern och på landet vid havet under somrarna. Sedan föräldrarna gick i pension och sålde lägenheten har de dock fått pensioneras tillsammans med dem ute på landet. En riktig lyxtillvaro med massa färsk fisk och kärlek. Men en sorgens dag är det trots allt.

Kvotering, den ständiga tvistefrågan

Till något helt annat. Dagens ledare i VK är ett lästips. Analysen av läget är helt överensstämmande med min egen och det kändes väldigt fräscht att en tidning som VK faktiskt lyfter den nuvarande kvoteringen i börsbolagsstyrelserna på ett så ärligt sätt. Det hade jag gärna sett även i de större dagstidningarna.

Men sen går väl min resp VK:s ledares åsikt något isär vad gäller åtgärderna. I princip föreslår artikeln att man bara ska "vänta och se", då man menar att jämställdheten är på gång i samhället (hur länge har den varit det?) och då kommer problemen i styrelserna också att lösa sig per automatik. En inställning som faktiskt förvånade mig mycket. Jag kan hålla med om att en individualiserad föräldraförsäkring absolut skulle kunna ses som ett medel för att påverka jämställdheten även på detta området, men det räcker definitivt inte.

Jag tycker väl inte heller att en motkvotering, om man så vill, är den mest lysande lösningen, men för tillfället känns det som att inget annat lösningsförslag presenteras heller. Minst av allt av styrelserna själva som skulle kunna visa på handlingskraft och ta tag i det själva utan inblandning av staten. Kvotering, beroende på vad man menar med kvotering i fråga om kompetens osv, är en tråkig lösning och jag hade gärna sett en annan. Men om alternativet är en lam "vänta och se"-lösning hoppar jag hellre på kvoteringståget.

Nytt zombie-virus som smugit sig in bland alla grissjuka?

En ledig helg. Känns nästan obeskrivligt skönt. Förstår inte hur trött jag är. Som att kroppen går i en alldeles egen fart. Jag borde kanske ta tag i att höra av mig till vårdcentralen för att få kolla lite värden, så att jag åtminstone slipper oron för att något kan vara fel. Men det är väl kanske svårt att komma fram nu i H1N1-hysterin.

Har dessutom gjort ett försök ett tag att äta lite annorlundare. Maxar på med proteinet och drar ner på kolhydraterna (inte helt men till väldigt stor del), vilket ska vara bra. Jag tror inte jag ätit så bra (och så regelbundet och ofta) på evigheter. Trots det känns det inte så och jag har dessutom en känsla av att jag om något har gått upp i vikt istället för det motsatta. Till veckan ska jag börja simma igen, iaf är det planen. Vi får väl se om det ger lite mer boost än promenaderna kanske. Jag måste komma ur det här zoombie-stadiet snart.

Konsten att ha koll på alla kycklingar...

Okej jag är lite nojjig höns-kvasi-mamma över mina syskon men en liten gnagande oro har funnits i mig då jag inget hört från lillebror sedan han for till Turkiet på semester i lördags. Jag vet inte om det är tokdyrt att sms:a därifrån men jag skickade iaf ett idag där jag bad om ett livstecken. Vilket jag nu alldeles nyss fick och en gigantsten föll bort. Han har varit ute och dykt i havet hela dagen och det verkar inte alls gå någon nöd på honom. Tydligen hade han skapat en infokedja som ska börja med flickvännen och som sen skulle ha spridit sig vidare tex hit men det tycks inte ha funkat.

Men, huvudsaken är att jag nu vet att allt är bra. Då kan jag tagga ner en bit (samt konstatera att jag aldrig kommer sluta oroa mig för småsyskonen hur vuxna de än blir...).

Att ducka för hysterin

Jag gör verkligen mitt bästa för att inte drabbas av den hysteri som är kring denna svininfluensa. Men ibland är det svårt. Speciellt när man har historia av svår dödsångest och media bara fläker ut svarta rubriker över hur vi alla typ kommer att dö nu i höst. Jag försöker vädja till mitt eget intellekt, och oftast funkar det, men ibland tränger rädslan igenom.

Men, jag vet att det inte är någon större fara och jag är fortfarande tveksam till att vaccinera mig och kommer troligen inte att göra det. Jag har försökt läsa en massa om det från infektionsspecialister som står på båda sidorna av åsiktsfältet och jag lutar åt att en vaccination inte alls är särskilt behövlig för min del. Jag arbetar förvisso inom vården men med gamla människor, som inte drabbas mer än de brukar av influensa och dessutom sällan mer allvarligt än vad de brukar. Och att vaccinera mig för att minska sjukfrånvaron på jobbet tilltalar mig inte (något som erbjuds oss varje år).

Men, jag önskar att media kunde ta lite mer ansvar och sluta vara så hysteriska. Nästan alla skriver nu förvisso små artiklar om att man måste dämpa hysterin men samtidigt låter man den egna tidningens medarbetare skriva just de hysteriskapande artiklarna. Ett exempel på en till synes hysterisk journalist är Expressens Anna Bäsén som inte gör annat än uppvigla till ångest. Så, på vilket sätt tar egentligen media ansvar för att inte skapa hysteri?

Dad's dead!

Nu har jag sett färdigt sista säsongen av Roseanne. Jag har förvisso kvar säsong 2-4 (vill jag minnas) men det får kanske bli lite senare. Serien blev lite mer av "reality" igen mot slutet som sagt (avsnittet där hon kastar av "banditer" från ett kapat tåg tillsammans med Steven Seagal var bara för mycket), vilket var mer än bra. Slutet var lite småsorgligt och något förvirrande, men jag får nog säga att den där Roseanne Barr (eller vad hon nu kallar sig) verkar vara en ganska klok kvinna. Galen, visst, men galen nog för att vara klok.

Sökte efter några av mina favoritklipp på youtube och förvånande nog fann jag inte så många med min favorit Darlene, men det här (halvsuddiga) när Jackie ska berätta att hennes pappa dött för sin nästan döva faster är hysteriskt kul. Laurie Metcalf är en riktig komedienne som man sett för lite, helt klart:

Gräsklippartrendsetting!

Läser också att M är trendig á la Residence-tidningen*! Det var lite otippat. Jag tror att vi faktiskt var först med att bryta den tidigare trenden med bensinklippare (på sina håll tom åkgräsklippare, vilket känns lite opåkallat med tanke på de hyfsat begränsade trädgårdarna här) när vi först flyttade hit och skaffade en imponerande tyst sak som tom Sara kan efter-jobbet-sova sig igenom. Miljövänligt och inte alls så besvärligt med sladden som man skulle kunna tro.

Nu är den klippare nummer två som huserar här har jag sett. (Det kan bero på den gigantiska sten som jag råkade (faktiskt) köra på strax innan jag flyttade från huset. Det kan också vara så att jag glömde att nämna just den incidenten, men oavsett huserar en fin grön sak med uppsamlare här nu.) Jag får väl informera M om hans trendsetterstatus och invänta liknande inköp av grannarna när deras nuvarande kört på stenar...


*Och nej jag läser inte den, men läser däremot det mesta som Kjell Häglund skriver via hans samlade.

Ett sk äkta WTF-moment alltså?

Dricker morgonte nr 3 (eller har det blivit lunch nu?) och läser ikapp lite bloggar som jag inte haft ork med. Skrattade gott åt följande citat angående den omtvistade filmen "Man Tänker Sitt":

"Och när sagda pojke står och försöker ta på sig en gul diskhandske - i en evighetslång slowmotionscen satt till Erik Enockssons utsökt vackra körmusik - är det inte uttrycket »stor konst« som ligger närmast till hands. Utan snarare: WTF?"

-Per Perstrand, Weird Science

Ja, jag måste nog oavsett se den där filmen. Men kanske inte prompt på bio.

Att längta ut

Utanför blåser det och regnet piskar mot rutan till och från. Inte stoppar det katten Smilla från att ungefär en gång var 6:e minut sätta sig vid dörren och kräva att jag öppnar så att hon får se om det inte blivit bättre... Vilket det såklart inte har. Vilket såklart måste vara mitt fel på nåt sätt.

Just nu sitter hon vid altandörren som ställt upp en bit så att hon kan sitta ifred och nosa på luften och hoppas på bättring.

Go'middag!

Jag har en liten down-period uppenbarligen. Men små saker spelar då allt större roll. Ikväll improviserade jag ihop middagen och även om det kanske inte såg proffsigt ut så blev det faktiskt väldigt gott, vilket upprepades flera gånger. Och jag sög åt mig berömmet som en svamp.

Jag har länge varit sugen på kantareller men då jag inte kommit mig iväg för att plocka vare sig det eller bär i år så fuskade jag och köpte ett par hekto på affären. Sen smörstekte jag dem med lite strimlad purjo. Blandade det med nykokt matvete, färsk babyspenat samt machésallad. Till det stekte jag halloumi och ringlade lite crema di balsamico över tallrikarna. Inte så tokigt av en som annars inte är alldeles hemma i köket.

It's getting better

Nätet har legat nere i byn i flera timmar. Ganska typiskt då jag är ledig och hade en del uppdateringar att göra. Nu är jag helt i händerna på det mobila nätet och det går inte alldeles fort. Så jag sitter mest och ser färdigt på sista säsongen av Roseanne. Och jag får säga att efter de skumma första avsnitten som jag skrev om igår har det blivit betydligt bättre igen.

Nu börjar det bli gråtvarning då Darlene just håller på att föda alldeles för tidigt... (Jo, jag är lite i obalans fortfarande, leave me be :)

Hysterin med glödlampor

Idag förbjuds glödlamporna och hujedamej vilket liv det tycks vara på sina håll. Jag förstår inte alls faktiskt. Folk hamstrar glödlampor "för att de är billigare" (vilket är ett märkligt argument om man kollar hållbarhetstiden) eller för att inga lågenergilampor ger samma "ljuva sken" (kanske är jag just ingen ljusnerd som lägger märke till sånt). Själv har jag kört med lågenergilampor länge och väl och ser inte riktigt problemet.

Visst, kvicksilvret gör det hela lite trist och inte fullt så miljövänligt som man skulle hoppas, men så länge man håller sig från att slå sönder dem samt lämnar in dem och inte kastar dem någon annanstans verkar det inte vara någon större fara. Personligen har jag en tro på att det är lysdioderna som blir framtiden, och jag hoppas att man kommer ifatt på det området ganska snart. De, och halogenlamporna finns ju redan som alternativ, men inte alls i lika gott sortiment.