Avenue Q i Umeå

Ni som är kvar i Umeå-området i helgen, ni borde nog inte missa att gå och se Avenue Q på Folkets Hus. Jag hade gärna gjort det om det inte krockade med min färd söderut till helgen. Typ mupparna för vuxna om singelliv, one-night-stands, barrundor och olycklig kärlek. Kan det bli bättre?

Sara tänker film

Lite film då kanske? Såg ett par på jobbet i helgen då vi hade lugna stunder. Så som vanligt är bedömningen gjord trots lite fragmenterat tittande i och med en hel del pausande.

One Last Thing, en film som man skulle kunna se som söt om man vill, men jag tillhör nog inte riktigt dem. En cancersjuk, döende tonåring får lov att önska sig en sista sak via nån stiftelse. Han förväntas önska sig att få fiska med nån sportstjärna men säger istället att han önskar tillbringa en helg med en känd lite skandalomsusad modell. Ju närmare sin död han kommer desto oftare tycker sig Dylan (Angarano) se sin döda far (Ethan Hawkes säkert enklaste roll hittills). Inte minst då han och hans kompisar kommit till New York för att söka efter modellen. Rollen som Dylans mamma gör Cynthia Nixon (Sex and the city) och Wyclef Jean syns också i en mindre roll. Ganska otrolig historia, inte så kul heller. Max 4/10

The Walker hade jag mer förhoppningar om, men måste erkänna att jag nog blev besviken. Kanske blev pausandet till dess nackdel då det inte alltid var helt enkelt att hänga med i själva handlingen, men allt som allt kan jag knappt säga vad filmen handlade om. Carter Page (Woody Harrelson) är The Walker; en man som har som uppgift (jobb?) att underhålla gifta damer med kortspel, operabesök, drinkar etc. Han snubblar in i en mordhistoria och måste välja bort lojaliteten mot damerna eller skydda sig själv. Typ så. Det är en långsam, inte särskilt spännande historia. 4/10. Kanske värd bättre.

Before the Devil Knows You're Dead, med Ethan Hawke (i en betydligt mer krävande roll) och Philip Seymour Hoffman som bröder (yeah, de är så lika..) som tror att de kommit på ett säkert sätt att råna en juvelbutik (genom att välja föräldrarnas) och komma undan med det. Det går förståss fel och efter det tycks alla problem eskalera. Lite av en besvikelse det här också. Skådespeleriet är bra, men manuset funkar inte riktigt. Och även om det till en början känns engagerande att man klipper fram och tillbaka i tiden i filmen så tillför det till sist inte så mycket. Och slutscenen som borde vara känslomässigt stark blir mest bara...ingenting egentligen. Jättesynd. Det finns en hel del familjerelationer som skulle kunna lyftas betydligt mer men nu faller det mest platt. Nu låter det som en jättedålig film, och det är det inte, men jag saknade helt klart något. Svårbedömt, men 5 eller 6/10 får det bli.

Att döda som underhållning

Såg en rubrik och bild på expressen om en tjur som löpt amok på en tjurfäktning och skadat ett tjugotal. Ett klarare självförsvarsmål har väl världen sällan sett? Min sympati finns då inte hos de skadade. Tjurfäktning är inget annat än en sjuk, laglig uppvisning av djurplågeri. Märkligt att det fortfarande existerar som underhållning.

Roadtrip igen

Jag har verkligen ingen lust alls att åka "hem" till helgen. Och samtidigt som jag skriver det får jag lite dåligt samvete för att jag känner så. Men så är det. Jag har inte gjort färdigt minnesboken vi fick från begravningsbyrån och jag har inte heller scannat in alla foton pappa hade, och jag vet att jag kommer att få frågor om det. Men jag har inte orkat. Kanske jag skulle försöka sno ihop den där boken imorgon, bara för att få det gjort. För att ha varit lite duktig. Samtidigt har jag ju faktiskt fått ta hand om allt annat. Nästan.

Lite tror jag att oviljan beror på att det faktiskt är "över" så snart askan är i jorden på fredag eftermiddag. Då är det klart, på nåt vis. Jag tror att allt pappersarbete är klart, betalningar fixade, försäkringar hittade osv. Det är skönt att det är över, men samtidigt känns det konstigt. Pappa har som varit med mig en massa den här tiden och samtidigt som det vore skönt att släppa det så vill jag inte att han försvinner. Vet inte om det verkar logiskt alls.

Lillasyster ska inte med så det blir en roadtrip för bara mig och Mattias. Vi får väl försöka göra resan trevlig även om ändamålet suger. Några idéer? Vi kanske skulle stanna nånstans på vägen upp? Får fundera lite över det.

Att komprimissa bort restaurangbesök

Inget nytt spännande idag. Faktum är att jag faktiskt inte varit utanför dörren. Än. Måste väl fara och handla snart. Huvudvärken är på besök som vanligt men det känns som att jag börjar vänja mig. Vet inte om det är en bra sak.

Försökte locka med mig Mattias till Lottas för att äta ikväll, men det gick inte hem. Skulle nån vilja gå på Lottas med mig en ledig kväll skulle jag inte säga nej. Bara så ni vet. Men ja ja, jag får i alla fall matsällskap hemma istället. Och så ska vi väl se på Dexter (yep, jag har hållt mig).

Seriestarter att vänta förgäves på

På tal om tv-serier så kunde jag efter lite eftersökande på nätet inatt dystert konstatera att man inte bara lagt ner den helt okej Courtney Cox-serien Dirt utan även en av mina absoluta favoriter, The Riches fick ett abrupt slut efter sin andra säsong. Med en skaplig cliffhanger dessutom. Och jag som trodde att kanalen FX skulle kunna bli en uppstickare med braiga, inte alltför mainstreamiga serier. Men inte. Sara surar lite.

Tv-time!

Okej, jag är nog lite trött. Kände när jag la mig i soffan att jag troligen somnar om jag försöker se på något. Och jag har ju så mycket att se! Det är plenty seriestarter i farten, äntligen! I torsdags (var det väl?) kickade Grey's anatomy igång igen med ett dubbelavsnitt. Jag fastnade för den så sent som i våras då jag såg samtliga utkomna säsonger i ett svep.

Igår började äntligen äntligen (!!!) Dexter på sin tredje säsong, and I can't wait! Fast det ska jag. Jag ska invänta Mattias och se det med honom. Vem sa att jag inte har tålamod? Under tiden kan jag roa mig med att se premiären av Little Britain USA, hur skeptisk jag än är åt såna där remakes för att USA inte fixar att se något som inte är anpassat till fullo efter deras alltför lättillgängliga humor. Men Little Britain är väl ändå Little Britain? Jag hoppas det. "Yeah, but no, but yeah but..."

På tal om remakes så läste jag att boken jag läser just nu (så sakta jag bara kan för att den ska räcka längre), "Låt den rätte komma in" inte bara filmatiserats på svenska utan även kommer att bli amerikansk film om nåt år. Matt Reeves (Cloverfield tex) står för regin och vi får väl hoppas att det blir bättre än de många remakes man gjort på japansk och koreansk film de sista åren.

Den långa önskelistan

Jag kanske borde vara tröttare än jag är, men jag känner mig hyfsat bra idag faktiskt. Trots att jag steg upp klockan ett för att få tid att träffa Anna på stan för (som alltid) hysteriskt god lunch på Rost och lite shopping. Eller ja, fönstershopping kanske. Jag är väldigt sugen på att handla men håller i kronorna allt jag kan. Vet inte ens var jag skulle börja och jag skulle rada upp saker jag behöver. Jag har ingen vinterjacka, inga skor (tygskor funkar inte så bra i norrländsk vinter), inga tjocka tröjor, nästan samtliga t-shirts (vilket tycks vara det jag äger mest av) har som små hål i sig som jag inte vet var de kommer ifrån, jag äger bara ett par jeans som inte har antydningar till (eller redan färdiga) hål på insidan av låren (?) osv osv. Ingen hejd alltså.

Utöver det finns det såklart mer lyxiga hål att fylla, som att jag skulle vilja göra nåt kul med mitt tråklånga hår, få proffessionell massage av min ömma, knäppande nacke, köpa ny väska, lägenheten är mörk och skulle behöva lite fönsterlampor, gardiner i sovrumet vore trevligt, framkalla en massa foton, skaffa glasögon, köpa en gammal kökssoffa etc.

Jag kan ha drabbats av vill-ha-sjuka och konsumtionshets. Farligt.

Jag kan nästan se det framför mig nu; en bred skön säng med tre sömniga katter som väntar på mig nånstans där ute

En timme kvar av arbetstiden och det har blivit tvärlugnt. Och tiden går lite för sakta. Tidigare under natten har det varit allt annat än stilla. Det har inte varit tokrörigt, men de som var vakna var det med besked, kan man säga. Så pass att jag blev uppringd från en annan avdelning som undrade om jag inte kunde se till att det blev tystare här. Hm...eh ja, vet inte vad han tänkte att jag skulle göra som jag inte redan provat, men ja, det var ju bra att jag blev uppmärksammad på att det möblerades om på min avdelning... (Ja, jag surar lite.)

Det är Pride-parad idag men den lär jag inte gå med i det här året. Tyvärr. Jag planerar för önskad medvetslöshet från kl 07.27 och gärna sju timmar framåt så pride får klara sig utan Sara. Och nästa helg får Ordets Dag på Folkets hus göra det samma, insåg jag förut. Trist det med, men man kan inte vara överallt kanske.

Enough is enough

Okej, nu ger jag upp. Nu har jag klivit upp och vägrar gå tillbaka till sängen mer idag. Och jag lovar att jag kommer att bli sömnig (för trött, det är jag ju trots allt) strax före åtta ikväll. Precis lagom innan jag ska köra till jobbet. Grr. Jaja, bara tre nätter kvar.

Den ständiga planeraren

Känns lite som ett inlägg som ofta kommer i repris, men idag kan jag banne mig inte sova. Vaknade före kl12 efter ca 3,5 timmars sömn och hade bara den icke-bokade urnsättningen i huvudet. Kyrkan okejjade tydligen inte urnsättningar på helgerna (enbart ons-fre vid två bestämda tidpunkter per dag gick vägen, konstigt stelt) så det blev ett nytt pusslande med tre miljarder syskon för att hitta ett nytt datum. Alternativen tycktes till sist stå mellan nästa fredag och en fredag i slutet av november. Jag bokade således det förstnämnda och nu gäller det bara att ena fastern hinner godkänna att urnan ska vara i farmor och farfars grav innan onsdag så ska det väl vara fixat. Hoppas jag. Jag har jagat syskon, pastorsexpedition, fastrar och min chef på telefon under eftermiddagen idag för att få till det. Och nu tycks då nästan alla ha sagt okej till min nya plan. Det blir bilresa ner på torsdag natt och sen urnsättning fredag eftermiddag och sen ska det vara klart. Ska passa på att snusa på lillebrors bebis, fira den andra lillebroderns födelsedag lite i förtid samt kanske kanske hinna träffa en Mia om hon finns tillgänglig också, innan vi far hem igen på söndagen.

Är det över sen? Jag vet inte. Och nu när allt är i stort sett ordnat; varför sover jag inte?

Pride i Umeå och jobbhelg

I helgen vankas det Umeå Pride och det är väl ändå typiskt att jag ikväll går på en helg av lite drygt 40 timmar natt? Tidigare har det inte varit såhär stort, utan bara över en dag, med parad och något mer, men i år är det alltså premiär för en mer utbredd Pride-helg vilket såklart är super. Jag ska se hur mycket jag orkar, men det vore kul att åtminstone vara med på paraden. Vi får se helt enkelt.

Fyra nätter på raken lär nog annars räcka som sysselsättning den här helgen. Jag jobbar in en natt åt Johan som jobbade åt mig tidigare. Det innebär en ny rad och lite nytt folk att jobba med just inatt, men det ska nog gå bra. Länge sedan jag gick som resursperson i huset också så som vanligt blir jag lite nervös av det, men det brukar ju släppa efter fem minuter på plats. Skönt att få göra lite annat än det jag alltid gör annars också.

My best pal: headache (en kärlekshistoria i repris)

Både igår och idag har jag som vanligt burit på en molande huvudvärk. Vad är det för fel på mitt huvud? Har det koppling till att jag haft några dagar ledigt från jobbet men nu ska ut igen? Eller vad är det för tecken jag inte fattar? Vad är det som gör att jag spänner halva överkroppen så hysteriskt hela tiden? Irriterad blir jag. Det är tröttande att gå runt såhär. Nu har jag kollat och korrigerat synen, vad ska jag göra härnäst? Ringa en sjukgymnast kanske? De brukar väl vara lite allvetande?

Vad är en killtidning?

Jag köpte en prenumeration på tidningen Foto åt min lillebror till hans födelsedag förra året och sedan dess får jag då och då nyhetsbrev från tidningsbutiken.se. Så också idag. Dagens nyhetsbrev får mig dock att sucka djupt. Igen. Anna-Karin har tidigare i veckan bloggat om stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt, och nu får också jag haka på. De erbjuder nu en "killspecial" som går ut på att om man tecknar en prenumeration på en killtidning så får man en DVD med Borat. Radarn i mig gick igång direkt och var såklart tvungen att se vad som betecknas som killtidning. Framför mig såg jag bara en hög med blandade porrtidningar (det närmaste killtidningar jag kan komma på, om nu ens de är det).

Killtidningar är tydligen (om jag tolkar annonsen rätt) följande;

• vetenskapsmagasin (som Populär Historia och Allt om vetenskap)
  
• blandade båt/bil/motor-magasin
  
• dator-, spel- och tekniktidningar (som PC för alla, PC-gamer och Din teknik)
  
• musik- och filmtidningar (Rollings Stone och Allt om Film).

Därutöver kan man såklart också välja Slitz, Café, Moore etc.

Vad blir kvar? Vad är tjejtidningar? Bröllopsmagasin, Amelia och Mama? Jag måste ha varit fel ute som frekvent brukade läsa Rolling Stone (och Slitz då det fortfarande var en musiktidning på 90-talet) när musikintresset fick ta större plats i livet, som gärna läser PC-artiklar och vetenskapsmagasin osv. Har jag läst "fel" tidningar?

Portabel airbag för snubbliga?

Det ska vara Japan på nåt vis... Innovationernas land. Ja, kanske kommer de boende på mitt jobba att gå runt med varsin sån här inom några år? Kostar säkert mindre än vad ett benbrott kostar idag, och det brukar ju vara samhällsekonomi och inte personligt lidande som sätts främst, så varför inte? Vi har haft en boende med hjälm (en sån där mjuk som Sam i Garden State hade tex) en kort period för att dämpa fall, så allt är nog möjligt. Kanske en anings förnedrande, men det är väl en vanesak.

Ja, och så får man då hoppas att de ramlar platt bakåt alltid, vilket kanske inte är så realistiskt.

Yes!

Ingen seger för mänskligheten kanske, men för mig är det gigantiskt! Jag har äntligen lyckats tränga in i det skumma medlemsregister vi använder oss av och har alldeles precis (helt själv genom vågade tester!) listat ut hur jag debiterar och lägger in avgifter! Nu kan jag äntligen uppdatera det som det ska uppdateras, och det känns inte så lite bra. Bara de redan inblandade kanske förstår, men skit samma. Krångelperioden kan vara över. Sara is happy!

Resebesvär

Efter en del pusslande tycks det som att jag fått ihop att samtliga syskon kan ha urnsättning nästa helg, första helgen i oktober. Nu gäller det bara att pastorsexpeditionen tycker lika. Men de har bara telefontid två timmar om dagen några enstaka dagar i veckan, inte onsdagar tydligen. Lite kort om tid, men nästa helg som alla kan är mitten av november, möjligen och det känns sent.

Satt och försökte hitta ett alterntivt ressätt än att köra bil, mest för att det skulle vara skönt att slippa köra, men det tycks ju vara omöjligt. Vi blir väl tre, om Mattias och lillasyster följer med, men även om jag inte räknat med henne i de andra alternativen tycks det ekonomiskt vara helt uppåt väggarna. Jag har provat kombinera buss, tåg och flyg på alla möjliga och omöjliga sätt, men landar ändå på drygt 6000kr för två vuxna resenärer mellan Umeå och Alvesta alt Växjö. Helt absurt, skulle jag vilja säga. Det är billigt att åka buss till Stockholm, och skapligt pris att flyga därifrån till Växjö, men tiderna funkar inte ihop alls. Jag tror att det billigaste alternativet just nu är att ta ett lågprisflyg till London och ett dito tillbaka, men till en annan ort då. Men ska jag nån gång åka till London vill jag ju åka till London och inte hamna i Alvesta... tror inte det är riktigt samma upplevelse.

En mördares sista önskan?

Känns lite konstigt att bilder med den poserande finska mördaren tapetseras över alla tidningar just nu och att filmen med dito material promotas överallt. Känns lite som att det var just det han ville uppnå? Posera som död martyr likt nån actiongangster? Klart att syftet med att lägga ut filmen var att den skulle finnas där efteråt. Och man tycks uppfylla samtliga hans önskningar.

Samtidigt finns rubriker som "Det kan hända var som helst" med antydningar om att det kan ske på vilken svensk skola som helst, vilket antagligen skrämmer en massa barn som läser nyheterna (precis som rubrikerna "jorden går under imorgon" gjorde för ett par veckor sedan). Lite brutalt, kan jag tycka, även det säkert är sant.

Dagens film- och tv-tips

Lite film kanske? Jag har sett ett par sedan sist. Av någon anledning har jag brutit med min tidigare trend att undvika dramafilmer för att jag inte orkar bli känslosam, och det har faktiskt gått rätt bra. Det är ju lite annorlunda än att se simpla haha-filmer med billiga poänger.

Först ut var The Savages, en film om hur ett par syskon (underbara Laura Linney och Philip Seymour Hoffman) får ta hand om sin demente aggressiva far när dennes partner avlider. Det är en ganska stillsam film, med inte så mycket intrig alls. Men den är vackert gjord, fina bilder och mycket bildspråk som i vart fall jag tog till mig av. Den ger säkert många mycket att tänka på. Skådespeleriet håller upp hela filmen, de är helt enkelt väldigt bra. Hoffman har iaf jag mest sett i småsnuskiga roller tidigare, men han besitter en stor talang. 8/10.

Den andra dramafilmen var The Girl in the Park med Sigourney Weaver och Kate Bosworth. Den sistnämnda brukar inte impa på mig, men när man får spela mot Weaver; vem kan vara dålig? En liten flicka försvinner från sin mamma (Weaver) i en lekpark, och man får följa familjen när den samlas 16 år senare då sonen/brodern ska gifta sig och väntar sitt första barn. Mamman kommer tillbaka till NY för första gången på länge och sökandet efter dottern tycks fortsätta. Det är också en ganska långsam film, men samtidigt händer det en väldig massa saker samtidigt. Många relationer som sakta ska lappas ihop. Låter trist kanske, men jag gillade det osagda i filmen. Det komplexa. 7/10.

Ikväll visas Mamma, pappa, barn med bl.a Torkel Pettersson och Maria Bonnevie på svt kl 21.30. Jag såg den för ett par år sedan och tyckte nog att den var mer plågsam än rolig faktiskt. Sårande mer än dråplig. Men inte dålig. En halvtimme före börjar Phone Booth på 6:an som jag nog skulle välja istället trots allt. Den är ingen toppfilm heller, men helt okej. Med Colin Farrel och Forest Whitaker.

Men jag byter nog till kanal 9 och Top Gear vid tio oavsett...

Förändringarnas tid

Ytterligare en konstig dag. Nya papper, nya besked och nya telefonsamtal i denna pappa-härva. Inte visste jag att det var så utdraget med dödsfall och dess efterdyningar. Känslomässigt, visst, men alla dessa papper, försäkringar, besked och annat? En riktig djungel.

Lillasyster hörde av sig och ville ha sällskap ner till Stockholm i november på en en Slipknot-konsert. Nu såg jag att den var slutsåld just i Sthlm, men annars vore väl det lite koolt. Vi kan säkert få tag på biljetter på nåt sätt. Det vore kul. Gammal som jag är kan jag inte låta bli att notera förändringen hos min snart 16-åriga lilltjej. Förra gången vi var på konsert tillsammans var det Darin, hennes dåvarande idol, på folkets hus i Umeå... Inte riktigt Slipknot kanske. Hon har gått från att vara en liten ljus tyst tjej som tyckte hennes äldre syster var ganska kool (tror jag iaf) till en svartklädd tjej med svart och lila hår som himlar med ögonen och tycker att storasyster är rätt gammal och oroar sig för mycket (och kanske liiiite kool ibland iaf)... Shit.

Ibland känns det som ett under att mänskligheten lyckats överleva

Inte nog med att själva bakomliggande orsaken till artikeln är korkad, kommentarerna tar som vanligt priset. Ser det ut såhär överallt? Speglar verkligen kommentarerna den genomsnittliga åsikten? Jag hoppas vid allt att det är ett fåtal icketänkande som bebor samtliga sådana här kommentarsfält. Men det kanske mest är önsketänkande?

Hur länge är länge nog?

Okej, egentligen läser jag ju Sylvia Plaths "Glaskupan", men my god vad den inte har landat bra hos mig. Jag har inte kommit så långt men jag klarar nästan inte av huvudpersonen. Normalt sett gillar jag utmaningen med en inte så sympatisk huvudperson, men hon är mest gnällig och stroppig (ett ord jag aldrig använder) och har inga tilltalande drag alls. Nej, den är hittills inte alls så bra som den verkade när jag hörde en del av en uppläsning ur den på P1 för nåt år sedan. Hur länge är sunt att harva innan man får lägga ner en sån bok för gott? Nu smygläser jag Lindqvist istället och ser hur Plath-boken sneglar på mig med surhet...

Vampyrhösten är här

Jag har i helgen också förärat min absoluta favvobutik pocketshop ett besök. Och gisses vad mycket böcker jag skulle kunna köpa egentligen. Jag vill ha hemlösa-boken, Alex James biografi, nån bok om vanliga tankefel i olika situationer (låter slemmigt, men baksidan var faktiskt intressant, ananrs ogillar jag just den typen av böcker), en massa andra biografiliknande böcker osv. Det slår mig att jag absolut oftast fastnar för biografier, faktaböcker el liknande. Jag har helt trillat ur romanträsket. Och jag vill gärna tillbaka. Kanske är det så att jag gärna landar i lite halvt om halvt politiskt korrekta böcker, och att det är därför det blir lite trist och enkelspårigt i längden. Jag vet inte.

Just nu läser jag trots allt en roman. "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist. Jag var inte sugen på den heller först, trots att jag ville läsa den. Konstigt va? Knas-Sara. Jag har inte kommit så långt än, men precis som med "Hanteringen av odöda" så fastnade jag för språket, stämningen, ja allt, redan på första sidan. Det är nåt särskilt med den där Lindqvist. T.o.m hans sommarprat för ett eller två år sedan var fängslande (och roligast nånsin kanske). Och när boken är utläst blir det filmatiseringen på bio (Anna, du har väl bokat in den 24 oktober?), som jag säkert har alldeles för stora förhoppningar om (svensk vampyrfilm, hur bra har det varit hittills, liksom?).

Jag har börjat rss-läsa inläggen från Bokhora och det kan jag verkligen rekommendera. Visst, jag sållar en hel del i det jag läser, men jag har redan dessa få veckor fått en massa böcker antecknade som "spana in-böcker" på min tomboy (f.ö. världens bästa notepad-liknande grej i linux). Det var där som jag intresserade mig för en bokserie som jag också hittade hos pocketshop i helgen; "Twilight"-serien ("Om jag kunde drömma", på svenska), som jag lätt hade köpt om jag haft råd. En vampyr-romanserie som kanske riktar sig mot en yngre publik, men som jag nog ändå kommer att testa, om jag inte ledsnat på vampyrtemat när min nuvarande bok är utläst.

(Apropå böcker så satt jag bredvid en man i kanske 55-60-års åldern på flyget idag som läste en av Kajsa Ingemarssons romaner. Som en oväntad läsare, måste jag säga, vilket gjorde mig lite upplyft och glad denna konstiga förmiddag, finns det nåt bättre än när en fördom får stryka på foten?)

Jobbig måndag

Ingen bra start på måndagen idag. Jag har haft en ganska usel förmiddag, måste jag säga. Det började på saltsjöbanan in till stan där vi hamnade snett mittemot en man som var väldigt väldigt lik min pappa. Inte porträttlik kanske, men kroppsspråket, kroppsformen, händerna, de trötta ögonen... Det kände väldigt mycket pappa. Och genast kom bilder från sjukhuset upp, pappas varma hand i min, hur han försökte mima något. Skitjobbigt. Satt och nöp Joakims hand hela vägen och tvingade honom att prata om något med mig för att distrahera. Han är inte den pratsamma typen på morgonen men han gjorde ett gott försök att prata trafikskolor iaf, och det funkade hyfsat.

Nästa grej var såklart mitt eget fel, men det kändes ändå som att jag blev felaktigt bemött. Och visst, jag hade ju efter tågresan laddat upp mig känslomässigt och var kanske inte fullt med i huvudet, men ändå. Jag hade flygbuss till Bromma förbetald på min flygbiljett och visade upp den på bussen. Föraren knappade in numret men hävdade bestämt att det inte fanns någon. "-Men det står ju i klartext flygbuss Bromma", hävdade jag flera gånger och pekade. Han sa bara att antingen fick jag betala eller kliva av. Fram med kortet som halverades i värde, 110 fucking spänn för biljett. När vi åkt en kort bit fick jag känslan av att vi åkte åt fel håll, och råkade samtidigt se att det på en lapp framme i förarområdet stod "Arlanda". Jag gick fram och frågade vart vi var på väg, och mycket riktigt var det ju alltså helt fel buss, han hade inte förstått att jag skulle till Bromma (?). Snabbt av bussen nånstans strax efter LO-borgen (tror jag) och halvspringa tillbaka till Cityterminalen.
Nästa gick först kl 10, skulle ta 20 minuter och jag hade ingen aning om när incheckningen skulle stänga på Bromma. Tänk om det är kö? I väntan på bussen försökte jag förmå mannen i flygbusskassan att köpa tillbaka min nyss inköpta arlanda-biljett men han typ hånskrattade och menade på att "det var ju en bra historia, varför skulle du köpa biljett om du redan hade en?". Eh...för att chauffören sa att den inte fanns kanske? Totalt kalla handen, på ett ganska otrevligt sätt. Är det vanligt att folk med en biljett till Arlanda (köpt mindre än 15 min tidigare) brukar åka (i ljusets fart eller nåt) till Arlanda och sen komma åter för att försöka lura till sig pengarna tillbaka?

Full av flygångest, pappabilder och ledsen över det otrevliga bemötandet ringde jag tårig och eländig till Mattias för support. Jag hatar att bli ledsen offentligt. Men det var lite mycket i huvudet på en gång. Struntar väl egentligen i både pengar och gubben, men det välde som över lite. Skulle gissa att bilden av pappa skapade det här mer än det andra, men jag blev ändå arg över att jag lyckas bli så satans svag ibland. Arg, ledsen och stressad; folk måste trott jag var galen eller nåt.

På Bromma var det lugnt iaf, jag fick checka in utan problem i Brysselkön istället, och kom i god till innan ombordstigningen började. Själva flygresan var väl ingen picknick, men det gick faktiskt ganska bra trots allt. Ganska lite turbulens. Gillar nog Malmö Aviation-planen bäst. De känns som bulliga och trygga på nåt sätt. Oavsett var det otroligt skönt att mötas av Mattias på flygplatsen och få lov att åka hem och gosa katt.

Nu ska jag varva ner och försöka få en lite bättre eftermiddag.

Att göra saker tillsammans

Joakim: Måste man ange namn vid registrering? Räcker det inte med epost?
Sara: Nä. Alla har inte angett epost i registret.
J: Nähä.
S: Har du farinsocker?
J: Nä. Men om de först skickar epost till dig då?
S: Det blir för många led. Du vet, tillbaka och så... Har du kokos?
J: Nä. Då får det bli manuell registrering.
S: Jaha, ok... Har du kanel då?
J: Nä.

Ungefär så låter det här just nu. Jag övergav tillfälligt projektet med att hitta en bra registreringsform till Fi:s kommande forum som passar vårt befintliga register för att försöka göra äppelpaj i ett kök som bara består av tusen olika mjöler. Så vi kommunicerar med varann ifrån två olika rum i två olika ämnen. Samtidigt. Ungefär. Suckar ungefär lika mycket lika ofta. Men det går framåt trots allt. Kanske mest med pajen. Spännande lördag i Fiskis.

ESF och min egen frånvaro

Funderade just också över det faktum att om det hade varit sådär 2001 eller liknande nu så hade det varit högst otroligt att jag inte befunnit mig i Malmö och European Social Forum just nu. Lite märklig upptäckt, även om det kanske inte låter så. Kan inte bestämma mig för om jag förfallit eller bara tröttat ut mig.

Att vuxendiska

En lite konstig eftermiddag senare. Alldeles nyss fick jag lära mig att "vuxendiska" är det jag ägnar mig åt när jag fyller ena diskhon med vatten och diskmedel och lägger den smutsiga disken i...

Och till Stockholm kom jag

Vi lyckades både komma ihåg och hinna med att lämna in bilen på verkstan och nästan samtidigt se till att jag kom till bussen mot Sundsvall i förmiddags. Imponerande.

Resan gick bra, såg en film, läste lite bok och tittade på folk (en underskattad sysselsättning). Men sju timmar är ändå sju timmar så jag var lite halvmör när jag äntrade centralstationen mitt i rusningstid. Jag hade ingen som helst lust att avbryta mitt lugn och stressa mig ner i tunnelbanan med packning och allt så istället vandrade jag och Joakim (som mötte upp där efter jobbet) mot Slussen. På vägen insåg vi att vi var rätt hungriga båda och tänkte att pubmat på O'Learys funkar väl. När det kostar 40 spänn redan i garderoben, trots att man tänkt äta (är inte det märkligt?), då ska man egentligen vända, men vi iddes inte helt enkelt. Inget vegetariskt på menyn (konstigt att samma kedja lyckats få med tre vegburgare m.m på menyn i Umeå?), men "somligt gick att få som alternativ", vilket brukar vara en varningsklocka. Då hade vi trots allt betalt för kläderna, väntat i en evighet på att bli placerade av personalen osv, så vi blev kvar helt enkelt, trots alla dåliga tecken. Maten var också lite sådär, måste jag säga, men inte så illa som jag befarade. Dock ingen höjdare. Och kanske lite märkligt i mitt huvud (och mage) att istället för sedvanlig förättssallad få in en skål popcorn före maten?

Jaja, framme är jag som sagt, och nu väldigt trött så mer än såhär får ni nog inte ur mig just ikväll. Och nej, jag är inte riktigt så gnällig som jag låter.

Barnvakt sökes?

En annan sak jag tycks ha glömt är att äta. Kom på det nu. Magen började knorra och vid en bakåtkoll kan jag inte minnas att jag stoppat i mig mer än te och vatten sedan de två mackorna jag åt vid lunch (frunch snarare, det råkar ju dessutom vara det enda jag fått i mig idag). I need someone to look after me!

Det man inte har i huvudet...var är det?

Okej, vad säger man? Hjärnsläpp? Styrelsemötet klockan 19 ikväll försvann ur mitt medvetande, trots att jag tom pratade om det med Mattias imorse. Jag sa att jag med min konstiga dagkoll ("är det tisdag, onsdag eller kanske helg?") hade lyckats boka tvättid samtidigt som det är telefonmöte med styrelsen, men att det nog skulle hinnas med båda ändå. Och vad gör jag? Strular runt här, grejar med tvätten, planerar packning, diskar, tar backup på datorn osv och glömmer helt bort mötet. Jaja, gjort är gjort. Jag vet inte vad som händer i mitt huvud, men koll har jag då inte.

Imorgon ska jag hjälpa Mattias att lämna in bilen på verkstaden samtidigt som min buss går. Vilket av det kommer jag att glömma?

Det blev Stockholmshelg

Även om ingen direkt sa något i någon bestämd riktning, så bestämde jag mig för att åka iväg över helgen. Mattias sa något om att det är bra att få saker gjorda, och verkade inte gå igång så mycket som önskat på mina slappa drömmar om att vara hemma i ett ekonomiskt mer fördelaktigt läge och se film hela helgen. Så jag åker. Jag hade planer på att åka tåg båda vägarna, även om det kändes lite trist tidsmässigt. Men av någon anledning så hade SJ bestämt att det skulle vara två byten mellan Sthlm och Umeå norrut och därmed två timmar längre resa så då blev ju flyget på 65 minuter mer lockande än nästan 10 timmar tåg. Även om de skrämmer livet ur mig igen. Det var lite för länge sedan jag flög nu kanske. Men kontrollfreak-Sara har bestämt att det troligen vare sig är högsäsong för blixtnedslag i flyget eller isbeläggningar på vingarna, så vi kör väl på det. Och vet ni annat så håll tyst!

Så nu ska jag promenera ner till stationen och hämta ut tågbiljetterna för resan ner och så smått börja oroa mig för flyget på måndag. Great!

Stockholmshelg eller inte Stockholmshelg

När jag väl klivit upp idag har jag stressat runt i tron att det är torsdag. Men det är det ju inte. Så jag behöver varken tvätta eller delta i styrelsemöte per telefon ikväll. Jag kan faktiskt ta det lite lugnt och bli av med huvudvärken. Jag måste också bestämma mig ikväll huruvida jag ska fara iväg till Sthlm i helgen eller inte. Tanken var att jag skulle det för att få klart lite Fi-uppgifter som det väntas på, men nu tvekar jag lite. Pengarna, igen. Jag måste låna om jag ska kunna fara, och det känns jobbigt. Fasen vad trist det är.

Iaf, nu ska jag bara försöka urskilja vad jag själv vill ifrån vad andra förväntar sig, vad andra vill (eller vad jag tror att de vill, för att vara korrekt) och vad jag borde göra. En helt hopplös uppgift för mig, som vanligt. Ringde Joakim, som ska bygga Fi-forumet tillsammans med mig om jag kommer ner, igår kväll i hopp om lite hjälp. Men han sa "gör som du vill", vilket han vet är ett omöjligt svar för mig att ta ställning till, och säger väl det just därför gissar jag. Suck, ja beslutet måste tas ikväll oavsett. Hur vet jag inte. Men det löser sig.

Det gamla vanliga

Vaknade med huvudvärk när klockan ringde. Jag har sovit lite dåligt. Vaknade redan efter ett par timmars sömn och oroade mig för min ekonomi. Hur dumt är inte det? Men, ja det ser inte så bra ut helt enkelt. Som väntat innebär min sjuka helg en mindre katastrof. Mer än jag tänkt dessutom, och jag har lämnat en lapp till min chef om att det räknats fel på karensdagen. Temadagen, som alltid varit obligatorisk, är inte med vilket innebär att jag förlorar en natts sjuklön, och det borde inte vara korrekt. Men vi får se vad de säger. Ja, oavsett vilken karensdagen blir så blir det lite krisigt.

Att googla sig själv

Fick mejl igår från en gammal kompis som googlat mig för att se what's going on, typ. Det tycks vara så man gör nu, med nya bekantskaper, gamla bekantskaper och andra man av olika anledningar är nyfiken på. Det gäller alltså att se bra ut på google numera. Jag tror att jag tar mig hyfsat ut i vart fall. Jag har inte kollat allt, men var ju tvungen att kolla lite efter mejlet. Man hittar inte längre den här bloggen direkt sen jag gjorde lite ändringar. Både bra och dåligt, jag kan inte bestämma mig vilket som dominerar. Vill man veta saker om mig, på ett kanske lite ytligt men ändå hyfsat ärligt sätt, ska man ju gå hit. Men, ja. Ibland kanske det är bra att ge människor lite utmaningar? =)

Jag kan ju säga direkt att det är inte jag som är designer. Det tycks vara en annan Sara. Jag är Fi-Sara, studentkår-Sara, antirasistarrangör-Sara, feminist-Sara osv. En hyfsat enhetlig bild. Men inte designer alltså.

Sara goes Dexter

Idag är det tomt. Jag är inte jättetrött men jag är inte med i matchen heller. Huvudet fullt av konstiga saker, tror jag. Har drömt en massa saker, inget specifikt egentligen utan mest bara en massa saker i oreda. Fast en sak minns jag; att jag drömde att pensionärerna på jobbet dog om jag rörde vid dem. Märkligt va? Undrar om det är för att jag såg (eller somnade till) första avsnittet av Pushing Daisies i helgen? Fast jag vill minnas att han återförde döda till liv så, inte tog livet av dem. Jaja. Mig veterligen levde samtliga på avdelningen när jag gick hem imorse.

Crowded

Ellen (som jag ser ibland, hon är skojig) har börjat visa en hel del youtube-klipp (och inskickade klipp) i sin talkshow. Idag såg jag detta, helt hysteriskt humoristiskt faktiskt. Ingen hojtar direkt, eller verkar speciellt superstressad och när man tror att personalen ska komma och lugna trycket lite, vad gör de?



Och jag som tycker att det trängs i rusningstrafik i Stockholms tunnelbana...

De små sakernas vardag

En grå dag idag. Det är verkligen höst. Träden på innergården består nu till huvuddel av vackra orangea blad och det känns på många sätt skönt att hösten är här.

Personligen har jag idag inlett en David/Goliat-kamp som jag inte riktigt törs skriva så mycket om här än. Vi får se hur det artar sig helt enkelt. Men Sara-som-aldrig-blir-arg-för-sin-egen-skull har gått igång på en orättvisa hon själv drabbats av, vilket är grymt ovanligt. Nästan tårta-dags. Så får vi väl se vart det landar. Jag kan dock säga så mycket som att det här med offentlighet och kontakt med ansvariga personer tycks vara just så svårt som man kunde gissa. Vi får väl se vart det leder.

I eftermiddag ska jag träffa snörvel-Anna en sväng, gå en promenad och sen är det jobb inatt igen. Det känns rätt mycket som att allt bara lallar på i nån slags vanlig lunk. Det händer lite smågrejer runtomkring, men annars är allt som vanligt. Rastlösheten, min stora vän/fiende, börjar så smått sätta sig under huden igen. Jag måste anstränga mig för att inte tänka "Var det bara det här?". Det är höst, helt enkelt.

Svenska kyrkan och Gudrun

Sitter och ser på Schyman på tv8. Nu är jag ju såklart lite partisk, men Gudrun är grym som vanligt. Jag funderade just över om det inte kan vara så att Svenska kyrkans taktik inför programmet varit att säga att allt är positivt, oavsett vilken kritik som läggs fram. Naturligtvis en smart inställning medialt sett, men kanske att den stundvis gått lite till överdrift. Gudrun hann bara påbörja sin mening "Hur ser ni på att Svenska kyrkan har flest anmälningar till Jämo..." (jag vet faktiskt inte ens hur meningen skulle avslutas) innan Martin Lind utbrister "Det är väl jättepositivt! Jättebra att det anmäls!"

Visst, på ett sätt kan man väl se det så. Det tyder på att det inte är en totalitär organisation på något sätt. Men ska det behövas anmälningar till Jämo innan det händer något? Och varje gång? Kan inte kyrkan tänka själva och anpassa sin verksamhet efter lagarna? Och när en kvinnlig medarbetare visar på att kyrkan trots ett utslag hos Jämo fortsatte att ignorera lagen och fortsätta sin verksamhet som om inget hänt; vari ligger då det positiva med anmälningarna?

Ja, jag konstaterar iaf att jag är en nöjd icke-medlem i denna organisation. Av fler skäl än denna.

Söndag i korthet

Många "kändisar" i blåsväder efter inatt tydligen. Och nu går forumen varma. Tragiskt, är väl allt det är. Än mer tragiskt är det när det görs försök till att få det till en fråga om ras, så jäkla magiskt dumt. Det är klart, saknar man intellekt får man ta till det man kan...

Själv har jag faktiskt istället ägnat alldeles för mycket tid åt att spela WoW idag. Men det kanske man får lov en söndag som denna? Mat har dock blivit lite försakat så jag får ta mig till affären i brist på annat ganska snart. Gårdagens överblivna kladdkaka lär ju inte kvala in som god näring.

En snabb titt på tv-sidan ger oss att söndagsens tv-tablå är lika ointressant som vanligt. Vad ni än gör, se inte Bridget Jones, the edge of reason (uppföljaren alltså) som går på trean ikväll. Den är knappt värd ansträngningen, inte ens underhållsmässigt. Besök videobutiken (eller vad du nu föredrar) istället.

Den sura mansrollen

Sitter och läser om "resultaten" efter helgen. En utomhusvåldtäkt utanför Umeå där en 17-årig "man" är misstänkt förövare. I Gävle har två sk artister suttit gripna för våldtäkt på en 17-årig tjej på det gymnasiedisco där de var anlitade som underhållning. Efter att ha läst om oändligt många våldtäktsdåd kan jag inte låta bli att fundera över oddsen att få förövarna dömda. Ska man bli våldtagen ska man helst inte bli det av någon man känner. Det ska ske via ett överfall utomhus och allra helst av en känd serievåldtäktsman, som Hagamannen. Då är chansen störst att både bli trodd och få upprättelse rent juridiskt.

Det sistnämnda fallet från i helgen lär väl bli det svåraste att bevisa. Två artister har sex med en packad 17-åring på ett kontor bakom scenen. Visserligen är den ena av artisterna (den jag känner till, det är annars inte riktigt min "genre") inte känd som guds bästa barn (kanske inte den bästa förebilden för gymnasieungdomar heller, men vad vet jag hur man tänker som arrangör) och har väl varit i trubbel ett antal gånger förut, men erfarenheten säger att det är ett svårt läge att bevisa iaf. Tyvärr. En packad 17-åring som blir erbjuden att få komma backstage till sina idoler eller whatever och som sen blir våldtagen av dessa, har inte så mycket chans, skulle jag vilja säga. Det är riktigt jävligt. Vi får hoppas att jag har fel i det här fallet.

Och åter igen; de stora förlorarna på att världen ser ut såhär är männen, skulle jag vilja påstå. Åtminstone på ett sätt. Mansrollen gestaltas i media, rättssalar osv på ett riktigt unket sätt; män målas upp som ett släkte som inte besitter någon som helst behärskning, som inte uppskattar ömsesidiga relationer, som inte kan få sex annat än via tvång ("trots att de är kända") och som ser våld som ett naturligt inslag i sexuella akter (man kan ju uppenbarligen tvinga isär ett par ben efter ett nej och samtidigt frias för våldtäkt). Och allt det här ska kvinnor uppenbarligen "räkna med". Vidare byter kvinnor sida på trottoaren om de möter en man ensam på gatan mitt i natten och rättsligt ses långt ifrån alltid män som likvärdiga föräldrar. Osv osv. Samtidigt målas gärna män ut som aningslösa offer för konspirationer och annat på diverse forum och kommentarsfunktioner efter sådana här händelser. Ja, den sterotypa kvinnorollen må vara kantig, nedvärderande och hämmande, men den dito mansrollen är riktigt sur. Att inte fler män reagerar över den snedvridna bilden är märkligt. För inte kan väl "vinsterna" som mer i lönekuvertet osv verkligen väga upp den bild som f.ö förmedlas?

Sånt funderar jag på en söndagsmorgon.

Kladdkaka och tuffa brudar

Nu är det lite mer fart på Sara. Jag har lagat mat, diskat och har nu också en kladdkaka i ugnen. Jag kom över ett vettigt recept på äggfri kladdis för ett tag sen så jag hoppas att den blir lika bra den här gången. Jag tänker tillåta mig svulla lite ikväll, helt enkelt.

Satt och ögnade lite på Top model nyss. Till min förvåning klev den blonda tjejen som verkade vara som tagen från en bimbofabrik fram om sa att designerkläder och modeindustrin nog ändå inte intresserade henne nåt särskilt och att hon ville åka hem. Koolt. Me like.

Tv-lördag

Mer tv-tips. Ikväll visar trean Office Space kl 23. Den är väldigt rolig, inte missa. Samtidigt verkar 8 kvinnor, en fransk film på tvåan kl 21.05 ganska lovande. Mm, mina tv-tips idag alltså.

Och jo, vill ni se ett idiotiskt program ska ni inte missa Next på MTV kl 19.30. Otroligt idiotförklarande program, men jag kan ändå inte låta bli att se det ibland. Om inte annat så känner man sig som ett kap efteråt.

Top Gear

Idag har jag halvsunkat en stund framför tv:n. Inte för att jag på något sätt är en bilintresserad person, men jag måste säga att det finns inget bättre än att ligga i soffan och se på Top Gear dagen efter en hyfsad fest (eller eg oavsett vilken orsak till trötthet man har). Det är hysteriskt kul! Så brittiskt, så otroligt knasigt och med en massa väldigt söta bilar. I programmet idag skulle de bl.a se vem som kunde köra sin begagnade bil längst från att den var till taket fylld med vatten tills dess att vattennivån precis nådde undersidan av ratten. Ja, det går inte att beskriva, det måste nog ses. När bakdörren på Jeremy Clarksons testbil (som inte gick att fylla eftersom den läckte så mycket) trillade av höll jag på att dö av skratt. Top Gear är dagens tips alltså.

Seg lördag

Så seg dag det har varit idag. Och nej, det beror troligen inte på den gigantiska flaskan Villa Puccini, för att trots att både Ulrika och jag drack av den står den nästan halvfull på bänken idag. Amatörer alltså... Nej, men jag har varit seg i huvudet och mest velat ligga kvar i sängen typ hela dagen. Jag var hemskt trött redan igår när tjejerna gått hem vid ett-tiden, men kände nog inte av det förrän jag la mig i sängen och väntade att Mattias skulle komma hem. Han kom med taxi strax efter två och det sista jag minns är att jag typ tre gånger upprepade att han inte fick glömma att stänga ugnen efter sig, innan jag föll i djupsömn.

Det var väldigt trevligt igår, såklart. Som Ulrika sa, vi är egentligen fyra väldigt olika tjejer, både utseendemässigt och i övrigt. Men fan vad kul vi har! Kanske är just därför i och för sig, vad vet jag. Nivåerna på samtalsämnena varierar från högt till lågt, men det gör det hela nog bara ännu bättre. Allt ifrån lönediskriminering till att "bada på djupt vatten" (metafor för nåt helt annat såklart..). Det blev rätt mycket badat igår i varje fall. Skitkul! I love those girls!

Äntligen fredag!

Igår var jag arg. Inte så lite arg heller, men det var ganska befogat. Av flera skäl. Idag är jag dock desto gladare. När man jobbar som jag gör får man sällan den där helg-känslan; jag jobbar en massa helger och kan istället vara ledig tre dagar mitt i veckan, men just idag känns det som att också jag får vara med och dela "äntligen helg"-känsla lite.

Vaknade före klockan, steg upp och möttes av Mattias som kom förbi tidigt från jobbet för att hjälpa mig röja lite. Väldigt snällt, men inte helt orättvist med tanke på hur mycket han trots allt är här och är medbrottsling i nedstökandet. Nu har jag kört tillbaka honom till jobbet där det var after work, varit en snabbis på systemet, handlat frukt och kommit hem igen för att ta tag i dammsugningen. Full fart. Men, som sagt är jag på gott humör så det känns ganska lekande lätt idag. Om ett par timmar kommer Ulrika, Fanny och Anna och God damn vad trevligt vi kommer ha ikväll! Jag bara känner det. Det ska bli superskönt. En gigantisk flaska Villa Puccini väntar på köksbänken och det ska bli mer än gott.

Lite sperma på benet har väl ingen dött av?

Ramlade tidigare idag via en annan blogg över en berättelse tagen ur en minst sagt bisarr verklighet. Tyvärr har berättelsen nu tagits bort för att folk uppenbarligen är idioter.

Till historien; tjejen stod på en proppfull tunnelbana och tyckte sig känna att personen som stod upptryckt bakom henne rörde sig på ett mycket märkligt sätt. Strax därefter känner hon något blött mot sitt ben och inser att det är en man som stått och runkat och fått utlösning på henne! På tunnelbanan! Hur jävla sjukt är inte det? Snabbt som attan försvann han sen ut genom dörrarna. Jag är helt stum av förvåning av människans natur, måste jag säga.

Sjukt nummer två är att innan inlägget om detta togs bort så fanns det ett par kommentarer där tjejer berättade att de varit med om exakt samma sak (varav den ena dock hunnit sparka mannen på benet innan han försvann, även antivåld-Sara tyckte nog att det kändes som en liten liten seger).

Sjukt nummer tre är såklart att inlägget nu fått tas bort för att hon fått en rad påhopp bland kommentarerna. Hur kan man ens tänka tanken? Konstiga sura värld.

Konstig tacksamhet

Nej, det gick inte att få ut pappas pensionspengar i ett svep som jag önskat. När lillebror väl fick tag på handläggaren idag (jag har försökt hela veckan, men i morse orkade jag inte stanna uppe efter jobbet och invänta kontorstid så lillebror tog över uppgiften istället) fick han veta att de tydligen räknar ihop varje syskons andel och gemensamt får vi ut mer än 30% av ett basbelopp så det var tydligen inte möjligt. De kunde inte se till varje syskondel för sig utan såg det som ett belopp. Ja, det kanske inte är så mycket att göra åt. Det som dock gör mig lite stött var att lillebror lite ledset/surt sa att hon sen hade haft mage att säga att vi skulle "vara glada för att han lämnat något". Vad fan är det för kommentar? Allvarligt, det ska väl inte hon bry sig i? Tror hon på allvar att det i sammanhanget betyder något alls att få den där utdragna jävla summan pengar i fem års tid?

Och som björnmamma åt mina småsyskon blir jag såklart arg för att hon skulle säga det till lillebror. Jag skulle ha ringt själv och tagit det istället. Men hon var tillgänglig först idag och jag hade varit vaken i ett dygn när jag kom från jobbet imorse, så jag tog tacksamt emot erbjudandet om att han skulle ringa istället. Jaja.

Inget silikon för mig

Idag har jag varit på återbesök hos optikern. Det visade sig att Sara inte är så kompatibel med silikon trots allt. Men det visste vi ju redan =)

Nej, men om man bortser från de dagar jag varit sjuk och inte kunnat ha linserna så har de känts av och varit ganska belagda redan bland de första dagarna, så vi enades till slut om att jag nog går tillbaka till min gamla sort, men med korrigerad styrka då. Jag fick också med mig 10 endagslinser att prova då jag egentligen är lite sugen på att skaffa glasögon och kombinera det med linser då jag jobbar. Haken är pengarna. Nästan 2500 spänn för bara glasen, sen tillkommer bågarna. Så det får bli...år 2011 kanske? Nej, men allvarligt så vore det skönt med glasögon ett tag, och skulle ju ge en liten förändring utseendemässigt också, och det kunde väl vara kul. Men vi får se.

Tungt stöldgods?

Anna uppmärksammade mig på en rubrik i lokaltidningen med ett snyggt syftningsfel:



(Klicka på bilden för att se den större).

Mardrömsmorgon

Ok, det blev långt och ingen orkar säkert läsa det, men nu är det sagt! Jag tror det är nyttigt att "rasa" lite på förmiddagen innan dagen börjar på riktigt. Jag hade ju planerat att försöka sova länge för att slippa tvångssova några timmar i eftermiddag eftersom jag ska jobba inatt, men det gick ju inte. Tredje morgonen i rad som jag vaknar kring 8-tiden och det går ju inte. När fick jag normal dygnsrytm? Jag har varit borta från jobbet för länge helt enkelt.

Imorse vaknade jag dessutom med ett ryck, toksvettig av en mardröm. Ingen sån där overklig sak heller, utan en (nästan iaf) helt möjlig variant. Usch och fy. Detta plus att jag läser att man idag påbörjat ett experiment som ska få hela jorden att sugas in i ett svart hål (enligt domedagsprofeterna iaf, men nån gång ska väl de med ha rätt?). Huga, undrar hur det är i ett sånt? Svart, antagligen.

Den onda vårdpersonalen

Som vanligt blir jag ganska provocerad av uttalanden om att dementa medicineras för vårdarnas skull. Konstigt att det alltid kommer från personer som inte jobbar absolut närmast de dementa? Fortfarande lever bilden kvar av dementa som fridfulla personer som glömmer bort sig lite. Visst, majoriteten stämmer kanske in på den bilden, men det finns också de som går utanför.

På min arbetsplats, som trots allt har hand om de svåraste fallen av dementa, har vi haft några få (jag kan minnas två) som under en tid (alltså inte permanent) ställts på psykosmedicin under de fem åren jag varit där. I de fall som jag känner till har det enligt mig som icke-läkare men i omvårdnaden nära den drabbade varit nödvändigt. Ingen omsorgsmetod i världen hade fått dem lugna på ett annat sätt, hävdar jag. Visst kan man på ett sätt säga att det underlättar vårdpersonalens trygghet och arbetssituation om man kan dämpa en person som återkommande hamnar i ett psykosliknande läge och går "bärsäkragång" i väldigt många timmar i sträck, alt skriker i panik i över ett dygn i sträck (sen sover ett par timmar för att sen börja om igen), men jag vill lova att det som diskuteras på min arbetsplats är hur man kan få bort skräcken i ögonen på den drabbade, hur man kan få den personen att må bra, kunna äta osv; att komma ur sina hallucinationer som utifrån sett verkar horribla. Det är verkligen inte vår egen situation vi tänker på i första hand, även om vi självklart precis som alla andra önskar oss en trygg arbetsmiljö. Skötare är inte kalla, avtrubbade människor som vill fika bort sin tid på jobbet medan de boende sitter fastspända och nerdrogade nånstans.

En annan sak man gärna glömmer är att dementa inte sällan, i vart fall i de svårare fall som vi tar emot, har andra sjukdomar eller sjukdomshistorier också; att de är sk multisjuka. Ibland finns det en psyk-historia, vi har haft lobotomerade personer osv osv. Därtill kommer hjärtbesvär, diabetes etc, saker som faktiskt komplicerar omvårdnaden något.

Det är tråkigt att man i media fortfarande talar om "dementa" som om det vore en homogen grupp där allas sjukdom ser ut på samma sätt och tar sig samma uttryck. Att man inte ser till allt det som finns runtomkring istället för att hävda att vårdpersonalen alltid gör fel, är lat och tänker på sig själv. Det är i vart fall inte den bilden jag har, vare sig från den plats jag jobbar på nu eller tidigare arbetsplatser. Det finns alltid personer som inte passar in, inte minst kommer detta av uppfattningen att "alla" kan jobba i vården; att har man inget jobb kan man ju alltid vikariera i vården. Att se att personliga egenskaper (och naturligtvis till viss del utbildning) är viktigt i omvårdnaden av (komplicerat) sjuka äldre verkar inte finnas med i tänkandet kring arbetsmarknadsåtgärder. Och då händer det att det blir fel.

En annan sak är att man inte heller gärna vill betala för den vård som de svåraste fallen faktiskt kräver. Istället blir den drabbade kvar på ett boende som kanske inte har vana eller kunskap (eller tillräcklig bemanning) nog att ge den omsorg som de svårare fallen faktiskt behöver. Mig veterligen finns det tre eller fyra liknande boenden i hela landet som det jag jobbar på, och jag skulle tro att det behövs fler. Men hela tiden har det talats om att det inte längre kommer att behöva finnas kvar, att vården är för dyr och att framtiden för vårt boende är oviss.
Fördelen med ett sådant boende är just att bilden av vad som är "normalt" är otroligt bred, väldigt lite förvånar oss. Och inte sällan lugnar den nyinflyttade ner sig när den väl kommit till rätta eftersom det är så pass högt till tak, deras för andra kanske tom skrämmande beteende är något vi ser hela tiden och då blir det inte så speciellt. Det lugnar fler än man kan tro.

Det är tråkigt att vårdpersonalen som finns närmast de dementa alltid får ta skott för dålig vård, hög läkemedelsutskrivning etc. De som drabbas hårdast av detta är de bästa bland personalen som istället skulle behöva mer uppskattning och ges mer belöning på sin arbetsplats. Ingen orkar i längden att ge sin själ i ett arbete där man ständigt blir kritiserad av personer som alltid tror sig veta bättre och inte drar sig från att måla ut vårdpersonal som omänsklig. Att man sen dessutom "belönas" genom att tillhöra de lägst betalade med en ganska påfrestande arbetsmiljö där man ofta inte ens har möjlighet att fika i ett personalrum utan får sitta kvar på avdelningen hjälper ju inte till att locka bra människor till branschen.

Things we lost in the fire

Nån slags blödig person har flyttat in i mig. Jag vet inte varför. Det känns nästan ibland som att jag sörjer på ett nästan omedvetet sätt. Som flera saker. Det känns konstigt iallafall. Som att en del av mig fortfarande inte funkar.

Efter den konstiga inledningen på ett inlägg ska jag berätta att jag sett en film alldeles precis som berörde mig en massa. Things we lost in the fire var en överraskande stark och otroligt bra film (Susanne Biers USA-debut, kan tilläggas). Rollprestationerna var enorma, i vart fall känns det så såhär precis efteråt. Benicio Del Toro och Halle Berry är två skådisar som långt ifrån alltid imponerat på mig, den sistnämnda kanske mer sällan än den första, men i den här filmen spelade de mot varandra på ett oerhört sätt.

Audrey's (Berry) make Brian (David Duchovny) blir skjuten då han går emellan då en man misshandlar sin fru på öppen gata. Efter detta tvingas Audrey ta kontakt med Brians barndomskamrat Jerry (Del Toro) som hon alltid avskytt. Av någon anledning får makens död henne att vilja nå honom (och till viss del; ha någon att skylla makens död på), och han flyttar in i familjens garage. Filmen handlar egentligen ganska lite om makens död, och mer om hur man klarar att leva. Oavsett. I alla möjliga lägen och efterdyningar av olika händelser i sitt liv. I vart fall är det så jag tolkar den.
Nästan mest slås jag av en biroll i periferin; Audrey's bror Neal (Omar Benson Miller), som tycks finna sig i att göra allt för sin syster, no questions asked. Det är en vacker relation, trots att den inte ges (och nog inte bör ges) plats i filmen.

Det är en stark film, om starka band mellan människor. Jag har nog flytt sådana här filmer en längre tid nu, in i en massa billiga komedier och romantiska saker. För att det är jobbigt. Men jag är glad att jag såg den. Lite synd att jag var ensam när jag såg den.

Normalt sett brukar jag ge högsta betyg till filmer som får mig att bli glad, att må bra på ett speciellt sätt. Det är kanske orättvist, tänker jag nu. Jag vill ge den här filmen högsta betyg egentligen trots att jag inte blir särskild glad av den. Men jag fegar och säger 9/10. For now.

Yr av höstfeeling?

I min tro att jag var i stort sett frisk promenerade jag, visserligen långsamt men ändå, ner till stan på jakt efter nåt slags naturrep att bygga klösbräda av. Väl inne på Clas Ohlsson kom det konstiga trycket över bröstet plötsligt tillbaka, jag kände mig svettig och lustigt yr. Så jag gick ut och satte mig på en bänk en stund. Ringde Mattias som av nån anledning blev väldigt orolig och ville köra mig till sjukhuset... Men riktigt så var det ju inte, bara konstigt och ganska obehagligt. Som lite overkligt. Svårt att säga om det var resultat av hjärnspöken eller om kroppen fortfarande inte är riktigt i form. Jag promenerade i vart fall hem igen, väldigt sakta med några pauser längs med älven (som bara är så väldigt vacker så här års). Resterande av dagen har jag faktiskt mest spenderat i fåtöljen i vardagsrummet. Med en något febrig känsla. Skumt.

Jag hoppas verkligen att jag ska vara som vanligt imorgon igen. Sen på onsdag är det ju dags att jobba för fullt igen och då måste det vara bra. Och på fredag kväll är girlsen inbjudna hit för en uppföljning av förra gången vi sågs hos Fanny. Det ska bli väldigt trevligt.

TPB om FUP

Hittade idag ett uttalande från The Pirate Bay som ytterligare ger lite ljus på mediauppståndelsen som var i helgen. Både ett förtydligande och en ursäkt.

En ständig påminnelse

Idag kom ett efterlängtat brev från AMF pension med anledning av pappas pensionsförsäkring. Brevet behöver jag för att kunna slutföra pappas bokföring med hans hemkommun och därmed också få dem att betala begravningen, men själva beskedet och resultatet känns det som att jag kunde vara utan. Kring den 20:e varje månad fram till mitten av 2013 ska jag (och mina småsyskon) få en påminnelse om min döda pappa i form av drygt 100 pengar insatta på mitt konto. Yippie. (100 pengar gånger fyra barn i fem år; jag hoppas att det inte var tänkt att han skulle leva på det?)

Jag hade en svag förhoppning om att en liten summa som åtminstone kunde täcka en del av alla resor ner skulle komma nu och så skulle jag vara klar med allt det här. Men inte. Jag ska ringa dem och se om det går att göra förändringar men av pappret att döma ser det ut som att det är såhär det ska vara. Det är inte pengarna, verkligen inte, jag hade inte förväntat mig något alls från början. Det är mest att jag inte har lust att ha den här månatliga påminnelsen i fem års tid. Måste jag det?

Starta dagen med en bisarr film!

Vaknade tidigt idag av nån anledning. Redan strax efter sju, och sånt händer ju sällan utan anldning. För mycket i huvudet antagligen. I alla fall så kändes det som att jag hade lite eller ingenting (förutom obvious saker som städning etc) att göra uppe så jag såg en film i sängen istället.

Precis som en annan bloggare säger så är det ibland väldigt svårt att komma över lågbudgetfilm utan att använda sig av internet. Och det finns ju en del guld där ute. En hel del skräp men också en del guld som sagt. Jag läste av en slump om Kabluey för ganska länge sedan nu, men har inte lyckats få tag på den förrän nu i dagarna.

Som väntat var Kabluey en ganska bisarr och märklig historia om en 30-something kille (Scott Prendergast) som åker till sin svägerska (Lisa Kudrow, som faktiskt gör en lite mer annorlunda roll än hon brukar) för att hjälpa henne med sina "utmanande" ungar medan maken tjänstgör i Irakkriget. Man förstår att det finns en historia bakom; att svågern Salman inte direkt är ljuset i familjen eller den som svägerskan själv hade valt att lämna sina barn till i första hand. Men alternativen finns inte. I ett försök att försörja sig själv tar Salman jobb som flyerutdelare på en ödslig landsväg iklädd en gigantisk blå maskotdräkt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva filmen egentligen, den måste nog ses. Prendergast, som spelar huvudrollen och som också gjort filmen, lyckas på nåt vis få in ganska mycket i den här annars ganska stillsamma filmen. Det finns en skopa samhällskritik, en del utanförskap, bitvis civilkurage och en ganska vacker men udda familjekänsla mitt i allt det bisarra. Otroligt svårt att betygsätta, för på ett sätt skulle man kunna se den som oerhört långsam och konstig, på ett annat sätt är den bland det vackraste jag sett. 8/10 får det bli just nu.

Mannen som älskade Yngve

Apropå film såg jag just på filmtipset att en bok jag nästan läst nu blivit film. "Mannen som älskade Yngve" av Tore Renberg, en norsk författare. Jag kom aldrig så långt i den innan jag tappade bort den, minns faktiskt inte varför men det var inte för att den var dålig. Måste leta fram den igen och läsa den kanske. Norge gör ju en hel del intressant film, så jag har goda förhoppningar om denna också. Kul! Planerad dvd-release den 8 oktober.

Film film film

Nu var det ett tag sen jag skrev om film jag sett, så jag får väl försöka minnas tillbaka lite. Jag har faktiskt inte sett så mycket som vanligt, har haft svårt att känna lust för nån särskild film. Av nån anledning har flera av de jag faktiskt sett varit romantiska filmer, vet inte riktigt varför, men filmlust brukar ju gå lite i olika vågor.

På Stockholmsresan för ett par helger sedan såg jag I could never be your woman, med Michelle Pfeiffer och Paul Rudd (Phoebe's söta pojkvän i Vänner bl.a). En ganska söt, lite ålderskrisig film om en ensamstående karriärmamma som blir förälskad i en yngre kollega. Den är ganska enkel, inte så förutsägbar som man kanske kan tro, utan rätt ok. Lite störigt moment med "Moder Natur" som en biroll som på nåt vis ska försöka få Pfeiffer att förstå att hon är medelålders (hon är 40...), men annars är den helt ok som underhållning. Och som sagt, Rudd är ganska söt. 7/10 om jag är på gott humör.

På jobbet nån natt så såg jag och Arvid Dawn of the dead. En remake av en zombiefilm med samma namn från -78. Ett gäng överlevande bosätter sig på ett övergivet köpcentrum. Nu missade jag i och för sig en del eftersom jag jobbade, men över lag kan jag säga att den var grymt mycket sämre än andra zombiefilmer jag sett som tex 28 dagar resp veckor senare-filmerna. Sämre rollfigurer, ganska hjälplösa kvinnor och testosteronstinna män, lite konstiga logiska vurpor och bitvis ganska löjeväckande dialog faktiskt. Så nej, den var ingen jättehit. 4/10 i betyg.

Jag har också sett Sex and the city, långfilmen. Den var faktiskt bättre än jag hade förväntat mig. Lite som ett extra långt avsnitt på tv ungefär, varken mer eller mindre. Men helt ok. Serien tillhör inte mina absoluta favoriter alltid, men den är helt okej och ganska kul ibland, och samma gäller för filmen. Gillar man serien, gillar man filmen. 6/10 får det nog bli.

Och nu senast under en av mina sjukdagar blev det ytterligare romantik i form av P.S I love you med bl.a Hillary Swank, Lisa Kudrow och Gerard Butler. Jag har velat se den ganska länge men hållt mig ifrån den pga handlingen; Holly och hennes make Gerry är i 30-årsåldern och har varit gifta i 9 år när Gerry dör i cancer. För att hjälpa Holly att komma igenom sorgen har han arrangerat så att hon (och andra i hennes närhet) får brev från honom efter hans död på lite olika sätt, som leder henne till att börja leva utan honom. Jepp, sorgligt så det förslår och inte ens stenansiktet (nåja) Sara kunde hålla borta tårarna på ett flertal ställen. Men trots sorgen så var det aldrig en svart film, utan en komisk feel good-film av bästa sort faktiskt. Måste säga att jag gillade den mycket. Lite synd att Kudrow spelar samma figur som vanligt (halvcrazy, lite kontrollerande men söt) men i övrigt var rollerna trivsamma. Swank gjorde ett väldigt bra jobb och Kathy Bates som hennes mamma var som vanligt bra. Och jag skulle gifta mig med Jeffrey Dean Morgan any day!
Den har sina skavanker, men det gör inte så mycket. Jag gav den inledningsvis 9/10 och det står nog ganska fast fortfarande.

Men nu får jag nog hålla mig från romantiken lite ett tag. Verklighetsanknytningen blir så suddig annars... =)

Jag vet inte riktigt vad som är på gång på biofronten i höst, mer än att Wall-E (jag älskar robotar) nyss haft premiär och att Låt den rätte komma in äntligen är på intåg, i slutet av oktober. Jag hoppas på en bra filmhöst iallafall.

Hösttendenser

Jag är plötsligt extremt hungrig och ångrar lite att jag släppte iväg Mattias som var på besök, utan att be honom handla först. Men då, för tio minuter sen, var jag ju inte hungrig. Eller så glömde jag bara i vanlig ordning att känna efter, för nu mullrar magen som en galen. Och Mattias har min bil (eftersom kamremmen på hans bestämde sig för att gå av dagen innan han hade tid på verkstan för byte, maximalt och hysteriskt dyrt oflyt) och cykeln bor fortfarande i Ratan så det som återstår är antingen grym fantasi med det som finns i skåpen, eller en promenad till ica. Hm.

Jag är på bättringsvägen, mår faktiskt ganska hyfsat. Men det blir inget jobb inatt heller. Jag vet inte om jag riktigt orkar med full fart nattetid än. Som sagt är det svårt att gissa sig till hur det blir. En lugn natt fixar jag nog, men blir det stökigt är det mer tveksamt. Jag följde med Anna på en promenad längs med älven igår kväll och hela tiden hade jag nåt slags obehagligt tryck över bröstkorgen, som sa mig att helt bra är jag då inte. Och jag var ganska slut när jag kom hem. Trots att vi spenderade en hel del tid på en parkbänk, där vi spanade på alla flyttande gäss (så vackra!) och pratade strunt om livet. Det var en väldigt vacker kväll, mycket höst i luften. Så snart solen gick ner blev det genast väldigt mycket kallare.

Mmm, jag gillar hösten mycket. Jag gillar att klä på mig, de kyliga kvällarna med de vackra tokröda solnedgångarna och alla vackra färger på träden. Och att inte behöva överaktivera sig; att det är okej att sitta inne framför en bra film, dricka te och tända ljus. Det är Sara till 100%, promise. Hade det varit i ett mysigt hus på landet med trägolv och öppen spis också så hade lyckan varit total. Men man kan inte få allt, eller vad man säger.

I bakvattnet av uppståndelsen

Dagen efter all uppståndelse kring förundersökningen verkar det mesta ha lagt sig lite. Jag ställer mig fortfarande frågande till den uppfattning som tycks ha spridits i media om att människor laddar hem FUP för at se på bilderna. Det är ett väldigt olustigt antagande. Förundersökningen är på nästan 2000 sidor, om jag inte minns fel, och när jag fortfarande följde debatten på bl.a flashback (jag ledsnade sen på allt tjafs) så var den absolut vanligaste kommentaren att man hoppat över sidorna med bilderna, och en varning på vilka sidnummer de fanns på, las också ut. Så "gottandet" som bl.a Beatrice Ask talade om har jag då inte sett några tecken på. Vilka sorts människor som sen igår laddade hem FUP kan jag inte svara på, men reklamen för att det var möjligt stod media och barnens pappa faktiskt för. Och jag tror att resultatet hade vem som helst kunna räkna med.

Ikväll finns han tydligen igen i media; i Kalla fakta. Jag tycker att det börjar bli lite konstigt med all denna "extra" media, det får jag säga. Jag vet inte riktigt vad som är syftet med det längre.

Kalla fakta ikväll ska väl handla om att pappan inledningsvis blev häktad för morden på sina barn, ett polisingripande som jag inte alls tycker är konstigt faktiskt. Snarare tror jag att det hade skanderats om tjänstefel om man inte gjort det. Han hade/har ett väntande åtal för en tidigare misshandel av mamman, flertalet som förhördes direkt efter dådet uppgav hans namn som den enda de kände till en hotbild ifrån (något annat namn nämndes inte vad jag minns) osv. Så det var inte alls bara statistik som gjorde att man tittade mest på honom först.

Nåväl, låt oss hoppas att mediacirkusen kan ta ett slut snart. Åtminstone tills dess att det är dags att ta upp överklagandet i hovrätten.

Och resultatet?

Som väntat så tankar just nu fler än någonsin ner förundersökningen från nätet. Det blev ju inte så bra det där, eller? Jag tror att vi snart kommer att behöva mediaträna brottsoffer för att om möjligt skydda dem från att utnyttjas i liknande mediauppror, och det om något är sorgligt.

Sen kan man fråga sig varför man inte ber Google mfl att också plocka ner den samma och se vad man får för svar då?

VIP-galan

Igen; ni som är i Umeå-trakten, är hyfsat friska och glada; besök VIP-galan idag! Köp en väska, se uppträdanden, skänk en peng. It's a good thing.

Hur sjuk är för sjuk för att vara frisk?

Jag tycker alltid att det är så svårt att avgöra när jag är frisk nog att gå till jobbet. Jag hade nog tänkt gå ikväll, men blev sen tveksam. Jag var skaplig på dagen igår, men som bekant blir det alltid värre under kvällar och nätter, och det är då jag ska vara på topp egentligen. Och idag känner jag mig plötsligt inte alls lika pigg som igår så det är skitsvårt att gissa hur jag mår kl 21 ikväll, men samtidigt måste jobbet få tid på sig att få ut nån annan. Jag bestämde mig till sist för att det nog kan vara bra att vara säker, så även om det svider i lönekuvertet så blir jag hemma inatt också.

Jag tror att jag ändå ska försöka ge mig på en kortare promenad idag. Bara en liten sväng för att få lite friskluft. Jag känner mig helt instängd här. Men om jag klär mig bra ska det nog funka.

Om journalistiken och svenska rättsfall

Ser att min vapendragare i bloggning (eller nåt), Anna-Karin, skrivit om samma sak idag, med lite andra funderingar kanske. Hon skriver bl.a att det kan komma att ske en inskränkning av offentlighetsprincipen pga The Pirate Bays agerande. Jag är inte så säker på att det blir så, kanske. Men oavsett så är det en helt annan, men mycket intressant diskussion, där jag inte på något sätt kan se att Tpb bär hundhuvudet (i så fall en väldigt liten del av det).

Varför är folk så intresserade av fallet att man faktiskt laddar hem eller beställer det från tingsrätten för att läsa mer? Är det för att man inte litar på medias rapportering av fallet? Är det så att tv-serier som CSI mfl skapat ett större intresse för det tekniska runt omkring uppmärksammade fall? Är det kanske för att det skapats en stämning i media kring vissa rättsfall i Sverige den sista tiden som gör att människor fastnar i det likt en sur såpa på tv?

Jag tror att det finns en sanning i alla tre påståendena och att det säkerligen finns fler liknande som stämmer in som förklaring. Allt det här sammantaget är väl grundorsaken till varför förundersökningen hamnade på Tpb från början. Alla förundersökningar ligger ju inte där. Svenska rättsfall har blivit den nya dokusåpan, till viss del. De fall som media väljer att lyfta upp (de andra hör vi ju inte talas om) kan de, utifrån vilket intresse de bedömer dem ha, lyfta så att säga ännu mer och skapa en dokusåpa-liknande stämning kring. För jag vill påstå att mycket av denna upphaussning är regisserad av media. Medvetet eller inte.

Själv har jag ju också fastnat, som ni vet. Och jag tycker nog att det känns märkligt. Jag har alltid varit intresserad av rättsfall (jag minns fortfarande detaljer i tex Helén-mordet i Hörby, då jag som 10-åring slukade allt som stod i tidningarna), men det är något särskilt som skett den sista tiden. Informationen är så oändlig, det tar aldrig slut. Det skrivs bloggar direkt från rättssalen, bilder läggs ut, ljudupptagningar från förhör (och även videoupptagningar; jag vill minnas att Anders Eklunds erkännande låg på kvällspressens hemsidor), man söker upp avlägsna släktingar till de närmast inblandade (och kommer inte sällan med beskedet till dem), man försöker få fram snaskiga detaljer från grannar etc etc. Allt det här sammantaget skapar ju just denna stämning och det stora intresset från allmänheten. Är det något som har förändrats så är det väl det? Och det är det intressanta, anser jag.

Nu senaste dygnet har det rullat upp en historia som jag tror har fått många tidningsredaktioner att glöda av upphetsning; kvinnan som påstås ha hållts instängd i nio år i en stuga. Bara tanken på en "egen svensk" Fritzl-historia tror jag skapar adrenalin (jag hade faktiskt tänkt skriva nåt annat, men jag cesurerar mig själv...) hos "journalisterna" som antagligen just nu jagar livet ur alla som kan tänkas ha befunnit sig i de inblandades liv vid något skede, eller kanske bara stått utanför och sett på.

Frågan är; var går gränsen? När falnar intresset?

Billig journalistik

Läste att Pirate Bay hamnat i blåsväder igen. Men den här gången är jag mer än annars beredd att stå bakom dem. Det handlar om förundersökningen från Arboga-fallet som sedan en ganska lång tid finns att ladda hem där (och på en hel del andra ställen också, bör tilläggas).

Om vi nu bortser från allt otäckt som finns i dokumentet och fallet bakom för en stund, så tycker jag att expressens rapportering av just detta är väldigt onyanserad och lite snaskig (på erkänt kvällspressmanér). Tpb målas ut som oetiska och otrevliga, men man "glömmer" att lämna ut all information. Det viktigaste; förundersökningar är offentliga handlingar i Sverige om man inte beslutat om sekretess, vilket inte är gjort i det här fallet. Alltså är undersökningen kanske det mest lagliga som ligger på Tpb. Att be dem censurera något som tingsrätten samtidigt delar ut (men då till självkostnadspris för en bränd skiva) är faktiskt lite absurt. Ska det vara privatpersoners uppgift att censurera offentliga handlingar? Den som man i så fall bör vända sig till är väl polisen?

Jag kan förstå att föräldrarna tycker det känns väldigt otrevligt att bilder från obduktionen av deras barn finns ute, det kan jag verkligen inte säga mycket om. Men jag vet inte om det nödvändigtvis är värre för att de finns på Tpb än att de lämnas ut direkt från Tingsrätten. Krasst sett så är det lite så det funkar med offentlighetsprincipen. Och av väldigt tragiska orsaker har hela familjen hamnat mitt i denna princip. Jag vet inte om jag tycker att bilder av liknande slag ska börja sekretessbeläggas, det är väldigt svårt att säga. Det finns poänger med offentlighet. Samtidigt tror jag att det är få som ägnar bilderna någon längre titt öht.

Över lag är det just nu artikeln som sådan jag reagerar över. Att man sjunker så djupt att man utnyttjar det här fallet och familjens sorg till att ytterligare måla ut och kritisera personerna bakom Tpb som oetiska, hemska människor utan att ge hela historien. Om det nu stämmer det som skrivs att Tpb bett "bonusmamman" att "sluta tjata" så är det naturligtvis ett onödigt dåligt beteende av dem. Men så illa som artikeln i övrigt är gjord tar jag det inte för säkert att det finns mer bakom den delen heller. Visste de vem de svarade? Fanns det en anledning till ordvalet "tjata"?

Nej, jag tycker nog att det här var ett lågvattenmärke av Expressen.

Edit: Ser att även andra som TV4, SVD och DN skrivit om samma sak, också utan att faktiskt nämna att detta är en handling som "vem som helst" kan beställa från tingsrätten, och inte något som finns exklusivt hos The Pirate Bay.

Att trilla av sin höga häst

Fick ett tips att läsa en krönika som i stort går ut på att den kvinnliga skribenten vid sin första graviditet som 23-åring träffade på en äldre kvinna som var nedlåtande om hennes chanser att hålla ihop sin blivande familj på sikt.

"För visst var hon bitter. Så måste det ha varit. Varför vill man annars förstöra för en ung människa som mår bra och är lycklig?
'Vänta du bara och se', sa kollegan. 'Det är inte lätt att hålla ihop', sa kollegan."

Att hon blev ledsen över det är inte så konstigt och nu vill hon antagligen visa att kollegan hade fel genom att berätta att hon är inne på sin tredje graviditet med samme man (får man anta). Sure, jag köper det, ingen har väl rätt att säga till någon annan att ens lycka är dömd att gå åt helvete. Jag hade nog också blivit pissed.

Men, sen läste jag hennes lilla plus- och minuslista uppe i hörnet. Under plus står:

"Såssarna vill kvotera föräldraledigheten. Äntligen. Synd bara att förslaget har lika stor chans att överleva som Bristol Palins förhållande."

Jaha? Hur var det nu med bitterhet och andras rätt att döma ut yngre människors framtida lycka? Eller finns det en magisk åldersgräns (igen) för när lyckan blir beständig? Nu tror väl inte jag heller att Palin dy kommer att fira guldbröllop med sin hockeyspelare, men erkänn att hela krönikan lite föll in i "mina barn och andras ungar"-fällan i och med plusrutan? Humor.

Polisens oändliga jakt på tända kvinnor?

Jag tror att rubriksättaren på expressens webbtidning har semester idag? Eller?

(Klicka för att se en större bild)

Fortfarande sjuk

De ringde från jobbet och ville veta om jag kom ikväll eller inte. Fast jag tror att de hörde svaret ganska direkt. Jag låter som jag vet inte vad och kan inte riktigt andas så jag halvflåsar typ fram det jag vill säga. Jag hade verkligen ställt in mig på att jobba inatt, men jag tror inte att jag orkar. Jag är fortfarande helt slut och minsta ansträngning ger svettdroppar i pannan. Det här var det segaste jag varit med om. Som "tröst" sa de att chefen varit hemma i nästan två veckor i samma och att ett par andra på avdelningen varit hemma i stort sett hela veckan. Så det är inte bara jag. Men det är ändå en klen tröst. Jag bad dem att inte ringa ut nån för hela helgen utan en natt i taget. Jag har fan inte råd att vara hemma hela helgen.

Nu hoppas jag bara att temadagen i onsdags blir min karensdag. Visst borde det bli så?

Fortsatta skaffa-barn-grubblerier

Hm, jag skulle kunna fylla en helt egen blogg med de där skaffa-barn-diskussionerna. Säkert har det en del att göra med den numera inte så akuta 30-årskrisen, men det är också ett väldigt intressant ämne. Allt från tonårsföräldrar till sena förstföderskor, fertilitetsproblem och annat. Det känns som att jag till stor del befinner mig mitt i många såna diskussioner. Kompisar skaffar barn, andra lyckas inte skaffa barn, ytterligare några vill inte ha alls, andra skaffade sina för länge sen och är inne på att bilda ny familj nu med ny man/kvinna osv.

Jag träffade nyligen en tonårsmamma som berättade att det just nu är "trendigt" att skaffa barn på hennes gymnasieskola i Vännäs (en grannkommun till Umeå). Man behöver inte ens ha en pappa till barnet, fortsatte hon. Jag blev nog lite stum av denna information. Som sagt så har jag inget emot tonårsföräldrar per se, men att skaffa barn som en del i trend måste jag ställa mig ytterst frågande till. Att det dessutom enligt samma tjej finns ett begrepp som "socbarn" i sammanhanget är inte heller jättekul att upptäcka.

Hur står det till med sexualkunskapen i skolan egentligen? Hur närvarande är sådana här diskussioner i skolorna? Jag tror att det är oerhört viktigt att diskutera annat än det själva tekniskt reproduktiva i skolan, att inte glömma relationer, den egna sexualiteten, lusten etc. Och, att inte blunda för tonåringars tankar kring föräldrarskap och familj utan låta dem lyftas upp i ett tryggt samtalsklimat.

Jag kan också minnas mig själv som 17-18-åring när jag faktiskt tänkte att barn skulle vara en lösning på mitt eget bekräftelsebehov. Att jakten på "ovillkorlig kärlek" då skulle vara över. Inget jag är stolt över idag kanske, men som jag kan sätta in i ett annat sammanhang nu som äldre. Och jag inbillar mig att faktiskt fler tänker jag som jag gjorde då.

Sen tror jag också att konsumtionssamhället har en del i skulden till att många väntar. Det har jag säkert tjatat om förut. Det ska inte bara skaffas det allra nödvändigaste idag, det ska vara rätt årsmodell på barnvagnen (som numera tom kan vara utrustad med inbyggd mp3-spelare och annat "nödvändigt"), man ska ha skötväska av designermärke, barnkläderna ska vara nya och trendiga (sen att de växer ur dem på en kvart är visst ovidkommande) och så ska man absolut plötsligt ha en gigantisk bil med dvd. På många sätt tror jag att föräldrarskapet utåt sätt har blivit en bedömning utifrån materialism. Den som har mycket prylar är en bra förälder. Och kan man inte ge sitt barn "allt som man själv inte fick", eller vilket anledning man nu har, så är det ytterligare ett argument för att vänta. Inte det avgörande, men nog inte helt oviktigt. Undrar om detta är en trend bland 70- och 80-talister som är på utgång? Jag hoppas det.

Som vanligt generaliserar jag en del, variationerna är såklart många, men ovanstående trender är inte helt osynliga. Sen ska vi såklart inte glömma, som A-K påpekade i mitt förra inlägg, att alla faktiskt inte hittat sin "livspartner" vid 23 års ålder. Eller kanske ens vid 30-35. Det är ju inte helt ovidkommande i den sk "val-situationen".

Skaffa barn-debatt

Det har, som jag tidigare nämnt, blossat upp en ständigt återkommande debatt om tonårsgraviditeter i USA och i andra länder, inte minst i och med utnämnandet av Sarah Palin. Igår läste jag en artikel, kopplad till följande debattartikel, som menar på att det är "normalare" med tonårsgraviditet än det faktum att unga människor idag väntar länge med att skaffa barn. Debattören anser att det har skett en normförskjutning som gör att vi reagerar mer negativt på unga förstagångsföräldrar än på "gamla".

Personligen kan jag hålla med om att det skälls för mycket på unga mödrar. Att skaffa barn i tonåren innebär inte per automatik att man "förstör sitt liv", att man inte är mogen nog eller nåt av alla andra argument som förs fram. Visst, långt ifrån alla kanske är de mest lyckade föräldrarna (vad nu det är), men det finns många "vuxna" som i mitt tycke inte borde skaffat barn heller. Därmed inte sagt att jag tycker att det är ultimat att skaffa barn vid 17 års ålder.

Jag tycker däremot inte att det är läge att börja kritisera de som av olika skäl skaffar sitt första barn sent. Är det inte vettigare att kolla vad som ligger bakom båda dessa "val" (om det är ett aktivt val eller inte kan jag verkligen diskutera i evigheter); att vänta eller skynda, och se vad som faktiskt är en produkt av det samhälle vi lever i?

Debattören har dock många kloka poäng. Bland annat menar hon att det finns många ekonomiska omständigheter som bör tittas över igen. Hon skriver också:
"Dagens blivande föräldrar verkar ha höga krav på perfektion inom livets alla områden. Man vill ha barn först när allt är väl tillrättalagt för detta. Barn ses inte som ett komplement till det liv som pågår, utan som ett eget stort projekt. Häri ligger troligen en av förklaringarna till det uppskjutna föräldraskapet."
Frågan är vad som är grunden till dessa tankar. Jag kan hålla med om att ovanstående "kriterier" gör att vissa som egentligen gärna vill, istället väntar in det där bättre jobbet, resandet, att ha råd att köpa hus, stadsjeep eller whatever, och vart den pressen om perfektion kommer från vet jag egentligen inte.

Hon gör också en koppling till kvinnorörelsen och menar att den stått tyst i frågan alltför länge. Att frågan om kvinnor och mäns respektive biologi inte diskuteras. Jag förstår nog inte helt på vilket sätt hon vill att det ska diskuteras. Att kvinnans biologi stått i vägen i diskussionen om lika villkor är nog sant, men jag tycker att den feministiska rörelsen på många sätt har lyckats påvisa att dessa argument i många fall är överdrivna. Kvinnans biologi måste inte alls ses som en betongsugga på vägen. Att det biologiskt sett är kvinnor som är gravida och ammar (även om män faktiskt också kan amma) är förståss riktigt, men jag tror inte att det är det största hindret till jämställdhet. Det handlar fortfarande om makt och ansvar. Frågan är dock intressant och jag får fundera vidare.
Sen är det naturligtvis så att det är kvinnans ålder som är det avgörande, inte mannens, om man ska se till debatten, och det kan man verkligen diskutera mer kring ur jämställdhetssynpunkt. Men jag tror inte att det är det som debattören avser.

Jag kan iallafall konstatera att man inte ska skaffa barn för tidigt, men inte heller för sent. När den ultimata åldern är kan jag dock inte riktigt utröna. Hur var det där med lite press och dagens ungas många valmöjligheter?

"Jag var så sugen" -Jaha, men då så, det var ju en annan sak...

Apropå tingsrätter så har Mölndals tingsrätts nämndemän (rättens ordförande ville fälla) visat sig på den smarta sidan. Anna-Karin skriver här och här så smart om det att jag kan få lov att hoppa över mitt eget rasande den här gången.

Dagens idiotförklarande

Sara: Saltgurkan jag la in är inte salt.
Mattias: Har du haft i salt?

I've got mail!

Nån slags post damp ner i brevinkastet och min nyfikenhet sa mig att nu kanske det är läge att göra te? Har nog inte fått post sedan Ordfront magasin kom i förra veckan. I alla fall så såg jag direkt att det som låg på hallgolvet var ett tjockt brev från Mia. Lite hallelulja-moment faktiskt. Jag älskar att få brev från Mia! Och inte trodde jag att hon skulle ha tid att svara så fort. På med vattenkokaren och så la jag mig i soffan och läste. Precis som vanligt; marvellous läsning och jag skrattade högt flera gånger. Min älskade Mia-tjej. Egentligen är vi nog rätt olika, men ändå inte. Vi tänker lika, fast på olika sätt. Ja, det går inte att förklara. Det är ganska exakt 19 år sen vi lärde känna varandra nu, helt otroligt.

Nu är jag på lite bättre humör. Och sugen på glass...

Min säng är min borg

"Det känns som att jag har vattenskalle", skrev jag nyss till Anna på msn. Och det är sant, huvudet känns gigantiskt och fyllt av äckel. Jag ligger fortfarande i sängen och överväger på allvar om jag ska flytta in vattenkokaren hit. Jag har varit uppe ett par gånger, och varje gång har jag i min långsamt-tänkande hjärna försökt komma på så många saker som möjligt som jag kan komma att behöva, och sen burit med mig dem till sängen, för att om möjligt slippa stiga upp igen. Men nu vill jag ha te, kanske det enda som inte bor i min säng.

Jag skulle kunna passa på att skriva, läsa någon av alla de böcker som ligger och väntar, se film, spela WoW...vad som helst, men inget faller mig i smaken just nu. Jag har inte lust med något. Motsägelsefullt så har jag ännu mindre lust att ligga och stirra i taket, det finns liksom inte. Så jag vet inte vad jag ska göra. Söka rätt på nya bloggar att fastna i? Läsa puckade saker på flashback? Hm...nej, inte det heller.

Avhållsamhet och politik

På tidningarnas förstasidor trängs Tito Beltran med Sarah Palin. Den första ids jag inte kommentera. Vad gäller Palin tycker jag att det är trist att amerikansk politik så sällan tycks handla om - politik. Det är skandalerna som ska avgöra. Undrar om det verkligen är så hos folket, eller om det är så media vill att vi ska se det. Oavsett är det väldigt fördummande av det amerikanska folket. Sen kan vi väl konstatera att Palins familjeangelägenheter är som en reklampelare för varför dessa ihärdiga predikningar om avhållsamhet och tystnaden kring sexualkunskap är idiotiska. Ge dem kondomer istället for God's sake!
Oavsett detta så tillhör jag inte Palins anhängare, kan jag ju säga. Jag vet inte riktigt vem man borde heja på egentligen i denna högertävling, men kristna galna NRA-kvinnor (och -män) är inte min grej, oavsett hur mycket eller lite sex deras barn har haft.

Sicko 2

Jag har gett med mig och ringt in mig sjuk inför morgondagens temadag med jobbet. De brukar iofs inte vara superroliga, men det är trevligt att träffa dagpersonalen, få prata med de andra nattarna och så är det, ärligt talat, lätt förtjänta 8-timmars betalning. Men det får vara och nu hoppas jag att jag hinner bli bra till fredag. Jag har inte råd att vara hemma.

Men men, det kanske går över fort. Ikväll har jag feber, är trött och hängig och så gör det ont på konstiga ställen. Skit. Har inte ens ork att spela WoW. Försökte slötitta på en film på tv, men den lyckades inte riktigt kvarhålla min uppmärksamhet.

På tal om film har jag sett några den senaste veckan, men jag ids inte skriva om dem nu. Det får bli senare.

Sicko

Jaha, nu har magen börjat lugna sig men istället har halsen svullnat igen och jag känner mig definitivt sjuk. Jag har ingen lust alls att vara sjuk! Men jag fryser och känner mig superhängig. Orkar typ ingenting. Och linserna, de nya fina, grumlar igen. Vad är det här? Bakteriernas hämnd?

There's a gnome warlock sleeping on my couch

Måste göra en nerd-post också. Jag läser Felicia Days blog och idag har hon bloggat om ett spelkonvent hon var på i helgen (yes, hon är också spelnerd, betydligt mer än jag), PAX. Hon har lagt in ett par youtube-klipp, bla ett från där hon sjunger den söta knasiga låten från spelet Portal, men även hur hon blev "bad horsed" (kul kanske enbart om man sett Dr Horrible):

Jag vill också gå på spelkonvent! Jag måste nog nerda in mig i lite fler spel först bara.

Mullret fortsätter

Hm, fortfarande ledsen mage. Den tycks dock ha gillat proviva-dryckerna som Mattias kom med igår kväll. Vi får väl se vad som händer. Svårt att säga om jag är sjuk eller om den bara är ledsen på magkatarrvis. Är jag sjuk så borde jag kanske hålla mig från jobbmötet imorgon, det vore illa att smitta hela personalstyrkan och så skulle det säkert slå tillbaka snyggt mot mig själv med en hög sjuka boenden min kommande jobbhelg. Men vi får se.

Gala till helgen

Jo, jag passerade också Öppen gemenskaps fotoutställning med bilder på utsatta personer. Men det var lite jobbigt och snörde ihop hjärtat lite så jag stannade inte och läste historierna som fanns med bilderna. På lördag hålls en gala till förmån för nämnda organisation som gör ett väldigt bra arbete och som är värda alla slantar de kan få ihop. Väldigt bra att frågan lyfts också på ett bra sätt. Lite synd att jag jobbar hela helgen, men jag hoppas att jag ska orka mig ner en stund på dagen i vart fall. När Anna och jag var på stan i förra veckan köpte vi på oss några av de fina väskor som säljs i och med satsningen. Visst var den snygg? Den är gjord av återvunna PET-flaskor och säljs för 20kr styck. Otroligt billigt. Det ska bli min nya jobbväska och så blir det kommande presenter av ett par andra.