'Ska det vara på det viset?'

Jag har inte sett Kalla Faktas granskning av Frälsningsarméns syn på homosexuella, men oavsett blir jag förvånad över andras förvåning. Var inte det redan ganska känt? Det är så konstigt med de här sk granskande programmens effekt, upprördheten varar en stund men sen glöms det bort igen efter ett tag. Hur många har inte glömt den granskning som var av Svenska kyrkan för några år sedan där det visade sig att man bl.a satsar donerade pengar i vapen- och krigsindustrin? Då upprördes också folk men sen glömde man bort det och när det i en liten notis i en tidning för nåt år sedan stod att man åter ökat sitt ägande i just sådana papper så uteblev kalabaliken. Det behövs en irriterad och jagande journalist i ett 'granskande' program för att vi ska uppröras, tydligen. Vad som krävs för att vi ska agera är däremot fortfarande en gåta.

Själv upprörs jag ständigt av att organisationer som exv Frälsis med sin människosyn får fortsätta bedriva verksamhet som tex friskolor. I Umeå drivs en förskola av dem, det känns ju sunt. Är det inte snart dags att lyfta frågan om religiösa friskolors vara eller icke vara igen?

Den sura mansrollen

Sitter och läser om "resultaten" efter helgen. En utomhusvåldtäkt utanför Umeå där en 17-årig "man" är misstänkt förövare. I Gävle har två sk artister suttit gripna för våldtäkt på en 17-årig tjej på det gymnasiedisco där de var anlitade som underhållning. Efter att ha läst om oändligt många våldtäktsdåd kan jag inte låta bli att fundera över oddsen att få förövarna dömda. Ska man bli våldtagen ska man helst inte bli det av någon man känner. Det ska ske via ett överfall utomhus och allra helst av en känd serievåldtäktsman, som Hagamannen. Då är chansen störst att både bli trodd och få upprättelse rent juridiskt.

Det sistnämnda fallet från i helgen lär väl bli det svåraste att bevisa. Två artister har sex med en packad 17-åring på ett kontor bakom scenen. Visserligen är den ena av artisterna (den jag känner till, det är annars inte riktigt min "genre") inte känd som guds bästa barn (kanske inte den bästa förebilden för gymnasieungdomar heller, men vad vet jag hur man tänker som arrangör) och har väl varit i trubbel ett antal gånger förut, men erfarenheten säger att det är ett svårt läge att bevisa iaf. Tyvärr. En packad 17-åring som blir erbjuden att få komma backstage till sina idoler eller whatever och som sen blir våldtagen av dessa, har inte så mycket chans, skulle jag vilja säga. Det är riktigt jävligt. Vi får hoppas att jag har fel i det här fallet.

Och åter igen; de stora förlorarna på att världen ser ut såhär är männen, skulle jag vilja påstå. Åtminstone på ett sätt. Mansrollen gestaltas i media, rättssalar osv på ett riktigt unket sätt; män målas upp som ett släkte som inte besitter någon som helst behärskning, som inte uppskattar ömsesidiga relationer, som inte kan få sex annat än via tvång ("trots att de är kända") och som ser våld som ett naturligt inslag i sexuella akter (man kan ju uppenbarligen tvinga isär ett par ben efter ett nej och samtidigt frias för våldtäkt). Och allt det här ska kvinnor uppenbarligen "räkna med". Vidare byter kvinnor sida på trottoaren om de möter en man ensam på gatan mitt i natten och rättsligt ses långt ifrån alltid män som likvärdiga föräldrar. Osv osv. Samtidigt målas gärna män ut som aningslösa offer för konspirationer och annat på diverse forum och kommentarsfunktioner efter sådana här händelser. Ja, den sterotypa kvinnorollen må vara kantig, nedvärderande och hämmande, men den dito mansrollen är riktigt sur. Att inte fler män reagerar över den snedvridna bilden är märkligt. För inte kan väl "vinsterna" som mer i lönekuvertet osv verkligen väga upp den bild som f.ö förmedlas?

Sånt funderar jag på en söndagsmorgon.

Att tala i eget syfte

Jag borde egentligen, och har varit på väg ett par gånger, kommentera den debattartikel som var med i VK i måndags med anledning av FRA-debatten. I stora drag gick den ut på att de som säger sig vara emot lagens införande har anledning till det; har dvs "något att dölja". Jag hoppas vid mitt liv att debattören aldrig får rätt; om människor bara skulle engagera sig i frågor som direkt rör dem själva enbart i syfte att rädda sitt eget skinn, ja då vet jag inte vad vi kan göra mer.

Läser man artikeln känns det inte han tagit de argument som framhävts mot lagen i beaktande what so ever utan tycks enbart se det som:
a) nån slags moralpanik baserad på okunnighet/aningslöshet eller
b) ett uppror från de som har något att dölja.
Jag vet inte vilken kategori som jag mfl. hamnar i; bland de okunniga/aningslösa eller de presumtiva brottslingarna.

På något vis verkar det vara så enkelt när det kommer till kommunikationen över internet. Jag tror att få faktiskt skulle tycka att det var okej att avlyssna deras privata telefonsamtal eller öppna och läsa deras (snigel-)post, utan deras vetskap om att det gjorts eller vad som görs med den information som kommit fram i och med detta. Och det spelar nog ingen roll att man har "rent mjöl i påsen", som han skriver, jag tror att intrånget likväl skulle kännas som ett intrång.

Det han också tycks ha missat är att det med största sannolikhet inte kommer att störa den verksamhet som man säger sig ha till syfte att störa. De som verkligen vill använda internetkommunikation och annat i destruktiva syften gör naturligtvis det ändå. Idag finns det en uppsjö av enkel krypteringsteknik som vem som helst kan använda och därmed blir FRA:s möjligheter lika med noll i alla fall. Dagens grova brottslingar och terrorister är knappast DynamitHarrysar.

Som vanligt frågar jag mig vad som blir nästa steg? Registrera alla piratpartister och djurrättsförespråkare (som han pekar ut som ett par grupper som tycks vara farliga för samhället)? Kanske registrera alla som lånar George Orwell på biblioteket, eller varför inte kartlägga alla boklånares läsevanor i syfte att förekomma ev destruktiva planer? Jag menar har man rent mjöl i påsen så kan man väl visa upp vad man läser för litteratur?