Joe (Joel Courtney) har just förlorat sin mamma och står inte så nära sin pappa Jackson (Kyle Chandler), en av stadens poliser, som inte riktigt vet hur han ska närma sig sin son efter hustruns bortgång. Det har just blivit sommarlov så istället ägnar Joe all sin tid åt sina vänner. De håller som bäst på att spela in en zombiefilm på vännen Charlie's (Riley Griffiths) Super 8-kamera när de blir vittnen till en gigantisk tågkrasch. Flygvapnet kallas märkligt nog in för att skapa ordning i oredan som uppstått efter kraschen och långsamt står det lilla samhället inför allt fler märkliga händelser. Kompisgänget misstänker snart att kraschen inte var en olycka och deras inspelade filmsnutt visar att något mycket märkligt och otäckt är på gång i staden.
Super 8 har fått väldigt blandad kritik och jag tror att orsaken till det kan vara att det är en film som inte passar en så bred publik som kanske regissören
J.J Abrams (Lost, Star Trek, Felicity, m.m) önskat. Personligen tror jag att inte alldeles för unga barn samt de av oss som växte upp under 80-talet och som fortfarande har behållt en del av vårt barnasinne är de som kanske mest kan uppskatta filmen för vad den är. För det är inte bara producenten
Steven Spielbergs närvaro som märks av utan även filmer som var stora bland unga under 80-talet, filmer som
Goonies,
Stand By Me,
E.T osv. Och det gör att jag i vart fall jag myser lite extra i biostolen.
Som alltid när det kommer till skräckinjagande monster, aliens osv så är det som mest spännande när det vi räds inte syns i bild. Så också i Super 8. Så snart det börjar stå klart vad det okända står för tappar filmen lite i både spänning och mysfaktor. Och gör en del logiska vurpor. Fram tills dess är det dock väldigt spännande. Trots den dippen tycker jag att filmen håller styrfart in i mål. Det är en snygg film, med alldeles lagomt ambitiösa specialeffekter, som med fördel ses på bio.
Skådespelet är något av det som utöver manuset imponerar allra mest på mig. J.J Abrams lär ha haft hjälp av både Spielberg och Rob Reiner (Stand By Me) för att välja ut de unga skådespelarna och resultatet blev riktigt bra. Två av huvudkaraktärerna (Courtney och Griffiths) gör debut i filmen så det var något av ett genidrag att casta Elle Fanning (Somewhere, Benjamin Buttons etc) att spela Alice, gruppens enda och lite äldre tjej. Fanning lyser som den stjärna hon är och jag har svårt att tro att det riktigt blivit detsamma utan henne.
Det var länge sedan jag blev så glatt överraskad av en film och det var roligt att bli påmind om barndomens klassikerfilmer utan att för den sakens skull känna att jag såg en remake. Super 8 står för sig själv och hittar förhoppningsvis fram både till en yngre generation och till de som faktiskt redan före filmen visste vad Super 8 stod för. Betyget blir: 4/5.
Edit: Läste just Per Perstrands krönika på WS om filmen och känner mig inte längre så ensam om min upplevelse. Han uttrycker det bara lite annorlunda (bättre) Jag är dock glad att jag läste de sågande recensionerna före filmen och inte Perstrands hyllning; låga förväntningar är alltid det bästa utgångsläget.
