Titta framåt, inte bakåt

Satt just och spanade igenom en del av mina foton. Syftet var mest att studera iPhoto som det heter på Mac, men istället fastnade jag i bilderna. Lite märkligt att skrolla sig genom sina senaste 6-7 år sådär. Det finns mycket blandning. Många olika Saror, inte minst. Det kanske är så man upptäcker var och hur man trivs?

Begravningsbilderna skrollade jag mig förbi som hastigast och stannade istället vid bildalbum som Annas och min semestertripp (2009?), blandade Stockholmsbesök, Gudruns icke-bröllop, M & jag på 'riktiga' bröllop, bilder på det nyköpta huset osv. Och så bilder på familjen, den blodsbundna. Glada Sara-bilder med syskonbarn av olika storlekar i famnen, bilder på syskonen med tillhörande galna minnen, bildbevis över en lillasyster som gått från en nervös blond lucia-unge till en nästan vuxen, svartklädd tjej med kedjor och tre olika färger på håret. Och jag tror att min familjesaknad från helgen inte riktigt har gett med sig. Säkert en avspegling av många saker samtidigt; reell saknad av syskon jag ser för sällan, en oundvikligt ankommande familjepräglad högtid, ett nyligt, inte jättebra skaffa-barn-samtal med en vän samt allmän livsförvirring.

Jag antar att det går över om jag bara försöker att begrava mig i uppsatsarbetet istället, inte sant? Och så borde jag planera in en besöksresa söderut tidigt i vår.

Dansa fastän

Dagens energikick står Säkert! för:

Ser ni vilken vacker stad som Annika Norlin och bandet dansar sig igenom? Mhm...

And the Oscar leds av...

Och så har det tydligen officiellt bekräftats att det blir Anne Hathaway och James Franco som tillsammans leder Oscar-galan i februari. Ett lite oväntat val, får jag säga. Det brukar ju vara idel välrenommerade komiker och även om Hathaway har visat sig vara rätt vass i intervjuer så är hon väl inte direkt känd som komiker, inte Franco heller. Men jag tokgillar verkligen båda och ser fram emot vad de kan göra av värdskapet.

Hathaway har ju sångkapacitet (vilket visades just på Oscargalan då hon var med i öppningsnumret tillsammans med Hugh Jackman när han var värd för galan 2009), kanske får vi se prov på det igen?

Två stjärnor färre i Hollywood

Imorse hann jag läsa att Leslie Nielsen gått bort vid 84 års ålder. Han var väl mest känd som "rolig farbror" i Nakna Pistolen-filmerna men han har definitivt gjort väldigt mycket mer. Bl.a en del mer okända sci-fi-filmer för evigheter sedan. Kanske inte superbra (eller politiskt korrekta) men lite kultigt på nåt vis. Jag får erkänna att jag sett ganska lite av det, men jag ska försöka vidga kunskaperna så snart jag kan. Här är iaf en trailer till lite skojiga Forbidden Planet (1956):



Även Irvin Kerschner gick bort i dagarna, vid 87 års ålder. Han är väl mest känd som regissör till Star Wars: The Empire Strikes Back (1980) och Bond-filmen Never Say Never Again (1083).

WoW-rekryterarna...

Dagen har annars till största del spenderats med Simon. Han bjöd först mig och M på hemlagad lunch och sen åkte han och jag runt till lite butiker i jakt på battlechesten till WoW som han lurats till att börja spela. Eller lurats...han har varit lite motstridig förut men har sedan ett tag visat ett visst intresse och nu meddelade han att han ville testa i vart fall.

Sen blev det lite strul med datorn så M fick hjälpa till med lite felsökning (ett trasigt minne) innan det funkade som det skulle. Så det blev pizza till middag och en sen dag innan vi kom hem. Nu ligger jag i sängen och tinar upp kroppen med lite varm glögg.

Burr!

Fasen vad kallt det är. Ikväll när vi for hemåt visade termometern på 21 minusgrader. Och det känns faktiskt. Jag måste verkligen ta tag i att byta blixtlås på min vinterjacka så att jag slipper bli så kall i min, förvisso vindtäta men inte så varma, höstjacka. M:s supersnälla syster har lovat hjälpa mig att sy i en ny bara jag sprättar bort den gamla och köper en, så det måste jag genast ta tag i.

Fel väglag att ha bråttom på

Läser lite nyheter från dagen och inser att det mest består av rapporteringar om olyckor som följd av den bitvis ganska intensiva snörök som vi upplevt när vi varit ute på vägarna de sista dagarna. Många olyckor skulle säkerligen kunna undvikas om folk bara hade lite vett att hålla avstånd, anpassa hastigheten och inte göra galna saker i strävan att komma om trafik som följer de första två punkterna. Snörök är lurigt men kan man sin sak så ska det egentligen inte alls vara något problem. Blir snöröken framför plötsligt tätare så är man med säkerhet i närheten av en framförfarande bil och bör öka avståndet igen. Och aldrig köra fortare än man kan stanna om det plötsligt dyker upp ett hinder. Men så tycks inte alla funka.

M och jag diskuterade det här i bilen idag. Jag upplever att det oftare är finare, nyare bilar som prompt ska om och gör galna omkörningar vid sånt här väglag och hade en teori om att såna bilar kanske inger en falsk trygghet om att man är förskonad från faror. M trodde mer att persontypen som har såna bilar oftare tenderar att köra obetänksamt. Jag vet inte vem som har rätt, men oavsett så håller jag fast vid att det bästa vore om det inte var människor bakom ratten alls.

Lördagsmys

Händelserik dag blev det av min lugna förmiddag. Perfekt det. Först en tur in till stan för besök hos Simon som behövde lite datahjälp. Det tog (som vanligt) lite mer tid än planerat men det var trevligt. Sen en snabb tur till en butik för att köpa present till M:s pappa som fyller 72 år imorgon. Vi var ditbjudna ikväll och har just kommit hem från en väldigt trevlig middag. Presenten var också väldigt uppskattad så det var lyckat.

Nu har jag krupit upp i soffan med en stort glas rom & cola, några ädelostbeklädda pepparkakor och en gosig Smilla-katt vid min sida. M sitter vid sin speldator och spelar WoW med katten Rosa på sin sedvanliga plats (en dedikerad egen stol alldeles bredvid husse ska det vara). Lördagsmys av lugnare karaktär alltså.

Och plötsligt var den där, den sentimentala lördagsförmiddagen

Jag har börjat få en förkärlek för lördagsmornar. Det är nåt särskilt trivsamt med dem. Jag vet egentligen inte riktigt vad.

Just den här lördagsmorgonen vaknade jag halv nio med ont i halsen och seg kropp. Lämnade sängvärmen, hämtade te och skumtomtar (förbjudet, men hallå, det är lördag?) och kröp upp mellan två sovande kattdamer i soffan. Fram med stickning och senaste avsnittet av Cougar Town (som jag gnällt mycket på men som helt klart tar sig så sakteliga). Och sen det bästa, mest efterlängtade till sist; veckans Parenthood. How I love it.

Det ger mig en stor familjekänslados per vecka och jag suger åt mig varenda sekund. The Braverman's är min surrogatfamilj tre kvart i veckan. Det får mig att längta efter min familj, en familj och att tänka att den numera nästan utrotade företeelsen att familjer växer upp och lever vidare alldeles nära varandra med ett kvarvarande föräldrahem som hjärta och samlingsplats inte alls behövde vara en så dålig idé egentligen. Inte guld och gröna skogar heller såklart (och i vissa fall säkerligen rent destruktivt), men visst finns det något gyllene i tanken trots allt? En nästan villkorslös gemenskap som jag saknar ibland. Eller är det kanske bara jag som luras in i tv-serievärldens fiktiva bomullsmys? Kanske så.

Kändisspotting istället för bokläsning

Tillbaka på skolan igen. Skapligt pigg efter en bra nattsömn. Återstår att se hur jag känner mig i eftermiddag och ikväll. Halsen känns mer obra idag dock.

Har just intagit fikets godaste macka (chevré och valnötter på mörkt fruktbröd) som sen frukost och borde väl återgå till böckerna igen. Men istället sitter jag och funderar på om det är Bo Strömstedt som sitter vid bordet mittemot. Det ser då ut som det, fast vad skulle han göra här? Han ser dessutom nästan lite för ung ut. Nästa fråga som dyker upp är om jag inte egentligen borde vara för ung för att veta vem det är?

Nu är det slut för idag

En heldag på universitetet idag. Med visst resultat. Det känns i vart fall lite bättre nu när jag fått med mig mer informativ litteratur att begrava mig i. Imorgon ska jag försöka få en dryg halvdag med näsan i böckerna på universitetet igen.

Om jag är pigg nog, vill säga. Kom hem lite sent idag eftersom M:s mamma behövde hämtas vid flyget som dessutom var nästan en timme sent. När vi väl kom hem drog jag bara av mig det yttre lagret av kläder och kröp ner under täcket. Och där ligger jag nu, med en kopp varm glögg som M just kom förbi med. Alldeles sådär märkligt matt och trött igen, med tungt huvud. Ska samla kraft för att stiga upp och borsta tänder och annat, men sen lär det inte dröja länge förrän de här korpgluggarna slår igen. Känns som att nånting äter upp all energi jag har. Märkligt.

Death by books

Har just kommit upp från universitetsbibliotekets källarmagasin med famnen full av fynd. Magasinet har motordrivna hyllor som man flyttar med en knapptryckning. Tänkte en stund på skräckfilmscenariot att klämmas ihjäl mellan två hyllor av magasinerade böcker i en källare innan jag såg att de var utrustade med en golvsensor och nödstopp. Stor besvikelse.

Påverkbar soffhängare

Låg i soffan och stirrglodde på tv (utan stickning eller något för händerna; jag är inte helt med i matchen) och hamnade framför nåt konstigt matlagningsprogram med en allergiframkallande fånig speakerröst. I vilket fall, det jag skulle säga var att jag blev väldigt sugen på att göra vegetarisk palt. Helgnöje kanske?

Sen såg jag lite på Uppdrag Granskning och blev mer sugen på Falling Down-aktiviteter.

Sick day

Känner mig frusen och hängig idag. Började känna mig skum redan igår kväll. Huvudet känns tungt och jag är lite konstigt trött. Vet inte vad det är, känns som det varit såhär i några omgångar nu utan att det riktigt blivit något av det.

Hade tänkt vara duktig och ha en heldag på universitetet idag men motivationen och den fysiska orken var totalt bristande. Så jag stannar i soffan idag. Ska försöka få läst lite i en bok om lobbying i vart fall så att jag får lite mer grepp om hur mycket av det som behöver ingå i min uppsats.

Luciavaka för vuxna nerdar?

Apropå film så kanske det hade varit koolt att gå på SF:s Lucia Movie Night i år. Tre hemliga förhandsvisningar av kommande filmer, lättare mat och dryck för 230:-. Beroende på vilka filmer det är så skulle det kanske kunna vara kul? De filmer som har premiär strax efter lucia är bl.a Tron Legacy, Easy A, Megamind, Get Low, Narnia osv. Dessvärre har även Änglagård 3 premiär i krokarna och det vore ju ett riktigt bottennapp. Annars tror jag att det mesta är sevärt.

Nerdalert!

Idag kasserade jag för första gången in lite på att jag sett film nog för att få guldmedlemskap på SF. Jag köade en stund i den snöiga snålblåsten tillsammans med andra filmnerdar (really) och fick med mig ett par gratisbiljetter till förhandsvisningen av Svinalängorna.

Först i kön för min extrabiljett står förstås Anna som var den som fick mig att läsa boken och gå på författarmötet med Susanna Alakoski när hon var i Umeå. Så vad säger du, Anna? Orkar du med en sen onsdagskväll nästa vecka?

Den självklara lösningen

Jag ringde M och bad att få låna en adapter och kopplade in lilla sötdatorn i min stoora skärm på skrivbordet och vips var problemet med sysselsättning under visuell underhållning löst. I vart fall när jag spenderar kvällarna hemma.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Andra rastlösa uttryck

När vi ändå är igång och bekänner galenskaper:

1. Jag kan inte bada badkar utan att ha en bok/tidning, pratradio eller någon ditkommenderad person som för ett samtal med mig samtidigt. Vad är poängen med att bara ligga där? Ångest!
2. Jag lyssnar bara på ljudbok (eller pratradio) om jag har en sträcka att promenera (typ till stan) alt städning att utföra. Att bara sitta rakt uppochner och lyssna är craziness.
3. Jag har blivit expert på att mäta och minnas hur lång tid vissa bilsträckor tar så att jag kan minimera ev väntetid när jag väl kommer fram.
4. Att lyssna på reklam i radio är som att vänta på nästa låt varför jag har programmerat alla 'bra' kanaler som finns och växlar mellan dem som en tok när jag åker bil om det inte finns intressant pratradio på P1. Som backup finns också alltid en skiva med musik i spelaren utifall att det blir reklam överallt samtidigt. Att åka ensam i en tyst bil vore som att vänta på att komma fram; omöjligt.
5. Min smartphone är som gudasänd med alla dess funktioner att fördriva tiden med när jag tvingas vänta på universitetet.
6. Att på deltid dela liv med en man som är grym tidsoptimist är en daglig prövning (som jag gör mitt bästa för att utföra i tysthet).

Så, the madness is out of the box!

Botemedel sökes

Jag må vara slö och segstartad ibland men besitter samtidigt den omaka egenskapen 'rastlös till förbannelse', när det så vill. Det tar sig lite olika uttryck. T.ex så klarar jag inte av att vänta. Att vänta på bussen är som tortyr. På mornarna efter jobbet kom jag nästan aldrig ut ur omklädningsrummet i perfekt tid utan hade 10-20 minuters väntande på bussen framför mig. Så jag promenerade så långt jag vågade längs med bussturen tills dess att bussen och jag var vid samma hållplats samtidigt. Och ja, vi missade varann nån gång varpå jag fick gå hela vägen; surt men klart värt det. Jag hatar att vänta.

Med den nya, vackra, men lite mindre datorn har min rastlöshet på nytt fått sig en prövning. Det är nämligen så att jag inte heller klarar att se film eller tv-serier på datorn (eller tv:n) utan att samtidigt göra något annat. Händerna får spel då. Förut hade jag så pass stor skärm att jag kunde dela den mellan rörlig bild och internetspel av hjärndöd variant, typ yatzy. Men nu går inte det längre på ett tillfredsställande sätt. Istället har jag tagit upp en sysselsättning jag inte haft på åratal; strykning. Efter att ha varit några dagar hos M på landet har han därför i stort sett ingen ostruken rentvätt längre. Så vad ska jag nu hitta på till kvällens underhållning?

Det får bli ett besök på garnbutiken i eftermiddag helt enkelt.

Ständigt i mina lurar just nu

Energikick av bästa sort. Gick tyvärr inte att bädda in men klart värt ett klick.

"This isn't an aeroplane, it's a cinema"

Via Facebook dök den här bilden upp:

(Klicka här för större.) Från eminenta Kermode & Mayo, såklart. Jag funderar allvarligt på att kopiera upp den och dela ut den före nästa biobesök. Jag har nog aldrig stött på någon som stickat under en film, men jag tror ändå att jag skulle byta ut det mot vilken mobilflippande besökare som helst. "Light pollution", som de kallar det ovan, is a bitch.

Film 41/10: Fanboys

Det är 1998 och ex-nerden Eric (Sam Huntington) har en lovande, om än ganska tråkig, karriär i sin pappas nationella bilföretag. Han har gjort det man förväntas göra efter skoltiden; vuxit upp och skaffat sig ett jobb. När han så åter träffar sina fd vänner som hävdar sin rätt att fortsätta leva och vara som under skoltiden är krocken ett faktum. Kompisarna är lite bittra och svikna över Erics bortavaro och även om Eric verkar ha saknat sina forna kamrater tycks han inte sugen att ta ett steg tillbaka i tiden.

Men så får han veta att en av killarna, Linus (Chris Marquette) är döende. Han har några få månader kvar att leva, några för få för att hinna uppleva premiären av den första av de tre nyare Star Wars-filmerna. Gänget har därför en plan; de ska åka tvärs över landet i sin Star Wars-ifierade van, bryta sig in hos regissören George Lucas "Skywalker Ranch" och stjäla den färdigklippta versionen av filmen. Eric bestämmer sig för att hänga på för att uppfylla Linus sista önskan. På sin väg möter de såklart en del hinder, såsom ett gäng "Trekkies" som såklart måste utmanas.

Jag tror att man behöver ha en viss förkärlek för antingen Star Wars och/eller nerderi av något slag för att kunna uppskatta en så förhållandevis simpel film som Fanboys. Filmen håller nämligen generellt sett ingen högre nivå, men jag har svårt att inte tycka att den är ganska kul. Kul för att jag vet att de här exemplaren av människor finns, i någon tappning, och kul för att den lyckas hålla den enkla ambitionen tydlig och levande filmen igenom. Den försöker helt enkelt inte vara något mer än vad den är.
Karaktärerna är över lag (med lite vilja iaf) rätt kul, med ett undantag. Till en början tyckte jag att det var rätt trist att den enda (numera obligatoriska) tjejen i gänget, Zoe (Kristen Bell) blev någon form av måttstock för vad som anses normalt. De andra mättes mot henne, även Eric, vilket gjorde karaktären icke trovärdig såväl som trist. När så hennes karaktär blir släpper hämningarna blir det (och hon) betydligt bättre.
Kul är också flera av birollerna (Seth Rogan spelar tre), inte minst de Star Wars/Star Trek-relaterade som Carrie Fisher (aka Princess Leia), Billy Dee Williams (aka Lando) och William Shatner (aka Capt Kirk), varav den senare såklart spelar en anti-George-Lucas-variant av sig själv.
Inga överraskningar, inget filmiskt underverk men skön underhållning en söndagskväll. Betyg 3/5.

Övergången till MacBook såhär långt...

Jag börjar så smått lära mig det här med MacBook och gillar den definitivt ju mer jag lär mig. Den är väldigt smart gjord. Jag har dock inte helt köpt det här med touchpad än, multitouch eller inte. Jag är fortfarande så pass ovan att jag spänner armen på nåt konstigt sätt när jag ska använda den vilket gör att jag tidvis ändå drivs till att plugga in en vanlig mus.

Sen är ju skärmen också en hel del mindre än den jag hade tidigare vilket gör att jag inte kan multitaska lika bra som förut. Men jag får helt enkelt flytta det användandet till något annat, alt göra om det lite. För litenheten kommer oerhört handy när det är dags att ta med sig datorn nånstans. Min tidigare koloss var helt enkelt inte lika bärbar.

Så över lag väldigt nöjd alltså.

Inte jul än, hörni!

Och jag såg att majoriteten av grannarna i stan redan hade fått upp ljusstakar, ljusgirlanger och stjärnor i fönstren. Vädret och snön till trots så känns det ändå väl tidigt, gör det inte? En vecka till kunde de allt vänta.

Å andra sidan så passar julstjärnan som hänger kvar i mitt sovrumsfönster sedan förra året in ganska bra nu... Till mitt 'försvar' är den vit och i papp och inte så 'julig' varför den fick lov att hänga kvar de resterande mörka månaderna i vintras/våras. Och sen blev den kvar resten av året med av bara farten. Oops.

Ljuva Västerbotten

En vacker söndag snart till ända. Idag var nog första dagen som det riktigt slog mig hur sent på året det är. Det var bara några grader kallt idag så jag tog en långpromenad på två timmar i eftermiddags. Men så snart solen började gå ner blev det genast kallare. Och det blev mörkt väldigt tidigt. Jag körde mot Ratan vid halv fyra och innan jag var framme var det mörkt. Känns i vart fall bra att inte vara nattuggla den här hösten/vintern utan istället ha möjlighet att ta vara på de timmar av ljus som faktiskt är.

Men det är som att det slår mig varje år hur obeskrivligt vackert det är här uppe när snön har lagt sig. När jag for ut på landet i mörkret som lystes upp av en stor fullmåne på klar himmel och ett gnistrande snötäcke, ja då kändes det sådär nästan orimligt mysigt att vara här.

Dagens goda nyheter

Tre riktigt bra nyheter bjöd den här dagens nyhetsläsning på;

1. Manic Street Preachers släpper nytt album! Och jag som knappt har hunnit lyssna på det föregående.
2. John Ajvide Lindquist gör en ny novellsamling där bl.a en epilog till "Låt den rätte..." kommer att finnas med. Spännande!
3. Teaterföreställningen "Scener ur ett äktenskap" med Jonas Karlsson och Livia Millhagen i huvudrollerna far på turné och landar i Umeå i april!
   

Tonight it's not me it's you!

Jag har hört att det ska vara nyttigt att vara uttråkad och det passar ju bra eftersom min övriga livsföring idag inte varit rakt igenom nyttig. Jag fick i mig en 'fulpizza' (fryst pizza, värmd i ugnen) som jag närapå lyckats bränna, och toppade det med ahlgrens bilar och djungelvrål tills dess att jag började må illa.

Men ja, lite uttråkad är hon allt. Tänkte att det skulle passa att ringa folk jag inte känt att jag hunnit med som jag borde, men utfallet var ungefär så dåligt som jag gissar att man kan förvänta sig en lördag kväll. Anna kunde jag "inte nå för tillfället, var god försök senare", enligt en telefonröst. Miss J svarade inte vilket antagligen betyder att han är ute i Stockholmsnatten och svänger med benen. Lillebror (den yngre av dem) svarade förvisso men satt nånstans på Liseberg med flickvännen och drack glögg. Därefter gav jag upp mina försök till social kontakt via verbala medier.

Istället såg jag en halvbra film och läste sedan, noggrannt den här gången, x antal blogginlägg. Och nu då? Jag skulle lätt kunna lägga mig och sova (vad hände med nattsuddaren?) men det känns lite osmart med tanke på att jag lovat bort mig som chaufför nån gång inatt. Mer film kanske? Eller nån ny serie jag inte hunnit ta itu med? Fast egentligen kanske jag borde fortsätta sorterandet av data och överförandet av detsamma från gamla lappisen till den nya tjusiga. Man kan aldrig vara för organiserad, inte sant?

Film 40/10: Edgeplay

Efter att ha haft lite svårt att släppa spelfilmen om The Runaways letade jag upp Edgeplay: A Film About The Runaways. Det är en dokumentär från 2004 gjord av Victory Tischler-Blue, också känd som 'Vicki Blue', en av The Runaways många basister.

Spelfilmen fokuserade på Joan Jett och Cherie Currie och bandets två första år. Inför den filmen hade resten av bandet avböjt att delta i produktionen. När Edgeplay gjordes några år före spelfilmen var det Joam Jett som inte ville vara med och som också nekade dem rätten till musiken, varför det som spelas i filmen uteslutande är covers som bandet gjorde, samt musik som de andra varit upphov till i sina respektive andra projekt. Jag hittade en intervju från 2006 med Joan Jett där hon förklarade att hon inte ville vara med i något som inte handlade om musiken utan bara fokuserade på det negativa under bandets korta liv; "I'm not gonna participate in a Jerry Springer fest..."

För det är ingen ljuv stämning i filmen. Visst lyfts det upp roliga anekdoter, men de dåliga minnena är flera och mycket handlar om konflikterna bandmedlemmar emellan eller med deras förste manager; Kim Fowley. Men det är ändå en rätt ärlig och enkel dokumentär. Det är långa klipp, ofta med långa tysta perioder som ska ge stämning till bilderna, vilket funkar till viss del samtidigt som det ibland känns lite konstlat. Jag får återkommande för mig att filmen är från början av 90-talet eftersom frisyrerna och kläderna som majoriteten av de nu 40-plussiga kvinnorna bär antagligen var populära just då. Men det gör filmen lite kul.

Och det är charmen med det amatörmässiga i filmen och den i vart fall skapligt ärliga dialogen som gör filmen sevärd. Se den i anslutning till spelfilmen så tror jag att de båda gemensamt skapar ett ganska bra ljus över vad The Runaways egentligen var. Betyg 4/5.

Trollkarlsfebern inom räckhåll?

Jag tillhör ju den lilla (?) skara som inte sett (eller läst för den delen) Harry Potter än. Inte någon volym. Eller jo, jag var med lillasyster och såg någon av filmerna för ett antal år sen, men inte minns jag så mycket av den idag. Jag såg den ju dessutom out of context, vilket väl är en av orsakerna till att jag inte minns den.

Men nu har jag skaffat mig majoriteten av de som finns på DVD så jag kanske skulle börja plöja igenom dem från början för att sen kanske hinna se de två sista på bio? Låter som en plan det.

Lördag

Men åh, gäsp klockan fem en lördag? Really? Kanske jag borde äta något så jag blir piggare.

Helg nu. Tydligen. Och vad är planen? Hm, ja större delen av lördagen har hittills spenderats hos en numera pensionerad arbetskamrat som behövde lite datorsupport. M har hjälpt dem i flera år och nu var det så nära en hårddiskkrash man kunde komma så det var god tid för ett nytt besök. Och det var trevligt, vi hade inte setts på ett tag.

Kvällen erbjuder typ ingenting. Jag är magiskt pank (eller egentligen inte, men det är en annan historia) vilket begränsar möjligheterna ytterligare. M ska till en kompis och se film och dricka öl, lillasyster och pojkvännen är hos mamma och själv är jag i min tysta lägenhet i stan utan särskilda planer. Kanske blir det att se nån film eller nåt sånt. Men först borde jag kanske alltså ordna någon mat. Jag har slarvat alldeles för mycket med det de sista dagarna.

Jag önskar mig en snöhög

Jag insåg för ett par timmar sen att det är fredag idag och därmed också fredag kväll as we speak. Jag vet inte varför jag missat det, det känns bara inte alls som att det är dags för helg igen.

Kanske var det därför det var så lite folk på gymmet när jag var där. Eller så var det för att det var så nära efter lunch. I vilket fall så var det en absolut trevlig sak och det gick också en hel del bättre idag än i förrgår.

Kvällen har sen till stor del spenderats hemma hos M:s syster som fyller år idag. Trevligt och mysigt som alltid. När vi for hem hade det börjat snöa och det är nästan så att jag i hemlighet önskar mig en insnöad dag imorgon så att jag får stanna i sängen hela dagen. Men så blir det antagligen inte. Men det vore lite skönt.

Ett ljus tänds

Jag tror att jag behöver en nedvarvningshelg med trevligt sällskap och inga måsten. Och att någon säger med skarp röst att det här med uppsatsen kommer att gå bra bara jag slutar noja och börjar jobba med den. Ingenting blir ju bättre av att jag mest går runt och fasar för ett idag väldigt oklart januari.

Oj, jag tror jag hittade den ömma punkten minsann.

Om blogglistor

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är påhejare eller inte av den fascinerande väl spridda blogglistegrejen som nästan hela min blogroll tycks ha hoppat på för tillfället. Den med färdiga rubriker i 30 dagar (eller nåt sånt). En del av mig vill också vara med, en del av mig känner att bloggarna jag läser bara blev än mer lika varandra. Fast mest tror jag att det beror på att jag skummat majoriteten av dessa inlägg eftersom de tycks tendera till att bli ganska långa och då den stressade delen i mig inte orkar med med såna inlägg. Egentligen vill jag ju läsa, kanske bara inte 11 stycken (typ) på samma dag.

Torsdag betyder ärtsoppa, visst?

Hemma (i hem nr 2) igen, mätt och belåten efter att mer eller mindre ha inhalerat två skålar grön ärtsoppa (som undertecknad slängde ihop på måfå men som blev något av en succé enligt M). Och trött, men what's new with that liksom?

Sitter och leker lite med mac:en, försöker hitta rätt knappar samt förstå allt det antagligen underbara som t.ex den magiska touchpaden står för men som jag inte riktigt greppat än. Just nu fuskar jag dock och kör med vanlig mus. Jag tror att det är en enorm timesaver att lära sig touchen, men just ikväll orkar jag inte. Måste också börja spara över allt som är på den gamla datorn men inte heller det orkar jag för tillfället.

Trött och lite hängig är hon, vad är det frågan om egentligen?

Nån snattar tid!

Frågan är varför jag upplever sån tidsbrist plötsligt. Det uppstod när jag slutade jobba. Och det är märkligt för jag skulle ljuga om jag sa att jag ägnar 8 timmar per dag åt intensivt pluggande. Men ändå känns det som att jag aldrig hinner ringa de jag borde ringa, inte hinner blogga, läsa bloggar, svara på mejl, umgås med folk, se saker jag vill se osv osv. Samtidigt som jag alltså inte är helt i fas med studierna. Men vad gör jag med tiden då? Jag vet faktiskt inte.

Jag måste nog börja strukturera upp mina dagar lite bättre. Planera mera och inte ändra planer så lättvindigt. Jag tror att det delade (och dag-för-dag-planerade) dubbla boendet har en del av skulden, men det kan jag nog inte göra så mycket åt för tillfället.

Splittrad...

Sitter på universitetet och väntar på att S ska ringa och vilja fika som planerat. Passar på att försöka läsa ikapp bloggar. När jag inser hur många blogginlägg jag ligger efter med börjar jag undra hur det kommer sig att jag numera känner mig efter med denna sysselsättning mest hela tiden? Jag kanske läser för många, men vilka skulle jag vilja dissa? Ingen just nu egentligen.

Och så landar jag som vanligt i att jag tycker att min egen är alldeles för obalanserad igen. Att den känns splittrad och inte så rolig. Men det kanske speglar mig ganska bra just nu; splittrad och inte så rolig.

Jag läste också nånstans (se, jag har redan glömt vars) om det här med att inte svara på alla kommentarer i sin blogg och tänkte halvt i panik att jag nog inte kommit ihåg det heller. Delvis beror väl det på att jag får så mycket kommentarer på länkarna till blogginläggen som publiceras på facebook och att jag svarar där mest hela tiden. Splittrad, alltså. Jag skulle vilja flytta kommenteringen helt hit, till själva bloggen, men jag tror inte att det går. Och samtidigt är det kul oavsett var någon kommenterar, även om det innebär att de som inte är vän med mig på fb inte ser. Hm, ja, vad skulle jag säga med det här? Minns inte.

Lukta gott som lukta gott?

En av 'fördelarna' med dubbelt boende (eller vad jag nu ska kalla det) är att man endera morgonen inser att man har tre deosar (heter det ju?) på ett ställe och ingen på det andra och därför får gå till universitetet och lukta som Rexona for Men.

Låt oss kalla det för ett feministiskt experiment, eller nåt.

Jul kom tidigt i år?

Jag har nog smågnällt lite högt ibland över att min laptop håller på att falla ihop lite. DVD-läsaren har pajjat, strömkontakten glappar lite och den knakar och knäpper och verkar allmänt less på att fara runt så mycket. För trots att 'bärbar' borde innebära just det så har jag genom åren lärt mig att bärbar inte betyder att den nödvändigtvis klarar av att fara mellan dubbla boenden, skola, resor osv. Då behövs ett stabilt chassi.

Och det har jag nu! M kom med en låda (se inlägget en bit nedanför) som innehöll en ny dator, en MacBook. Och jag som nästan inget kan om Mac, jag är ju en inbiten Linuxanvändare! Så ikväll har jag haft lite kurs i att lära mig att använda den vackra, vita saken (den är ruskigt fin). Än har jag en bit kvar, men förhoppningsvis blir jag lika flink som M om ett tag.

Nu får den gamla laptopen bli speldator och mest sitta ihop med storskärmen på skrivbordet hemma, tror jag. Så gör jag 'det löpande' på findatorn istället och backup och annat på en stationär dator i nätverket. Sicken überlyx, jag vet faktiskt inte vad jag gjort (annat än att gnälla lite, men det har varit ganska lite det) för att förtjäna den.

Energifattig träning

Jag for och tränade idag, med lite för lite energi i kroppen antagligen. Blev konstigt trött ganska fort och slutade redan efter en halvtimme på crosstrainern eftersom jag började bli snurrig och illamående. Det där med att hoppa frukosten och äta en macka till lunch var ju ingen bra idé om man hade tänkt träna. Glömde det.

Men det är skönt att vara igång igen. Jag har saknat det helt klart. Suger åt mig 'duktighetskänslan' som en liten svamp.

Måste gjort nåt bra...

Titta vad jag fått för spännande låda!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Gudrun Schyman på umu

Efter handledningen skyndade jag vidare till föreläsningen med Gudrun Schyman som utrikespolitiska föreningen arrangerade på campus. Under min lektion fick jag sms från M om att den blivit flyttad till Aula Nordica (också på campus) på grund av det enorma intresset. Verkligen kul, men föga förvånande att Gudrun drar så mycket. Lite synd bara att inte fler av alla de som var där skulle vilja dra igång något här i stan igen.

Det rycker såklart lite i mig med, som alltid efter ett möte med Gudrun, men jag vill inte dra och leda en grupp igen. Jag ska inte börja om med en massa extrasaker och -ansvar nu när jag så smått börjar få koll på läget och faktiskt både har schemafria helger och något man skulle kunna kalla fritid. Men klart att det vore roligt...

Vi hann hälsa och kramas snabbt efter föreläsningen, sen var hon på väg mot intervju och flyg söderut. Samma speed som alltid. Imponerande, verkligen.

Uppsatsarbetet som ska vara igång

Back in the real world så gick handledningen ganska bra idag trots allt. Jag förstod till sist artikeln hyfsat (eller nja) och till min glädje (jepp, sån är jag) var jag inte direkt ensam om att ha tragglat med den rent språkligt, tvärtom. Jag vet fortfarande inte om jag tycker att den var så supermeningsfull för vårt uppsatsarbete, men visst. Efter den diskussionen gick vi över till själva grupphandledandet av uppsatsarbetet och på nåt vis tyckte jag nog att det var både mindre strukturerat (något jag eg ogillar) och skönare stämning på samma gång. Det kom några bra grejer ur det hela och handledaren uppmuntrade oss till att börja skriva.

Och det tror jag vore bra, oavsett vad jag skriver egentligen. Bara att få känslan av att något är på gång vore nog bra för min del. Imorgon ska jag dock leta lite mer material eftersom jag inte riktigt blev näjd med fångsten sist. Jag ska försöka ta hjälp av bibliotekarierna tror jag, för att få ett bättre resultat. Och sen börja på med bakgrunden och skriva ner den tänkta dispositionen. Det måste ju vara en bra start?

Film 39/10: Extract

Joel (Jason Bateman) äger ett företag som tillverkar smakextrakt för livsmedel, en idé han kom på som ung student. Men efter att ha drivit företaget några år känner han inte riktigt samma glädje längre, även om han försöker frambringa samma entusiasm kring sin uppfinning som tidigare. På hemmaplan är det inte mycket roligare; hustrun Suzie (Kristen Wiig) har hamnat i "mysbyxlandet" och deras gemensamma liv är inrutat och består mest av att se på tv tillsammans.

Joel flyr när han kan till den lokala puben där han filosoferar med sin drogliberala, inte alltid så kluriga vän Dean (Ben Affleck). Det är han som kommer på att idén att i hemlighet anlita en gigolo åt Suzie; är hon otrogen kan nämligen även Joel kan vara det med gott samvete. På fabriken har det just anställts en ny tjej, Cindy (Mila Kunis), som visat intresse för Joel. Cindy är dock (såklart) inte riktigt den hon utger sig för att vara och snart har Joel trasslat in sig i en härva avlögner, gigolos, jobbiga grannar och bedragare.

Extract är regisserat av Mike Judge som bl.a gjorde den numera kultförklarade Office Space (1999), och det märks stundvis. Han lyckas inte riktigt få till samma klaffande historia, men man känner igen det hjärtliga och att saker inte riktigt följer den gängse mallen för hur det brukar utveckla sig i sådana här komedier. Och det räddar den här filmen mer än en gång. Bitvis blir det lite för många testikel-skämt, men samtidigt är det också en riktigt kul film stundtals. Jag har sedan tidigare ett mycket gott öga till både Mila Kunis (That 70's Show, bl.a) och Jason Bateman (Arrested Development m.m) även om den senare tenderar att spela ganska lika roller, så också här. Men ingen av dem gör mig besviken, även om jag föredragit om Judge hade vässat till Cindy-rollen lite mer för att utnyttja Kunis hela potential. Kristen Wiig är också bra i rollen som hustrun och till och med Affleck gör en okej insats. En klart godkänd film med glimten i ögat; 3/5.

Film 38/10: Peacock

John (Cillian Murphy) är något av en enstöring som lever ett väldigt väl inrutat liv. Han cyklar till sitt jobb på banken, hälsar artigt på alla men håller i övrigt kommunikationen med omvärlden ganska sparsam. Men så händer något högst oväntat; ett tåg spårar ur och hamnar mitt i Johns trädgård. Och plötsligt vänder alla uppmärksamheten mot John, som får det allt svårare att leva på det sätt han gjort. Hans rutiner hotas och hemligheterna han bär på riskerar att komma ut. Dessutom knackar Maggie (Ellen Page) på en dag med en förfrågan som tvingar honom att se på det förflutna med lite nya ögon.

Peacock är en märkligt vacker dramathriller som jag råkade trilla över. Handlingen och karaktärerna tänjer på det vi normalt sett ser på film på ett sånt sätt att den påminner om min favorit Lars and the Real Girl (2007). Dessvärre lyckas den inte riktigt lika fullt ut som Lars-filmen, men den gör helt klart ett gott försök. Foto är vackert och miljöerna likaså. Murphy gör en enastående rollprestation och lyckas gripa tag ordentligt stundvis. Page är också bra, även om hennes prestation hamnar lite i skymundan för Murphys. Men någonstans tappar det, och det är svårt att säga riktigt vad det är som gör det. Det är som att en pusselbit saknas. Betyget blir en väldigt stark 3/5.

Jag, Ben & Jerry

Nu har jag läst noggrannt ungefär halva artikeln och tycker mig ha lov till en paus. Jag förstår ungefär innehållet nu men kan definitivt inte svara på frågan som ska diskuteras imorgon. Så mycket förstår jag inte. Hatar att känna mig såhär korkad.

Hela grejen med att vi måste läsa artikeln grundar sig i att man från ämnets sida ville få möjligheten att göra handledningen obligatorisk, vilket i sig skulle öka andelen godkända uppsatser i slutändan. För att göra dem obligatoriska behövs det moment som detta, men varför då välja en artikel som är apsvår att förstå? Jag blir bara frustrerad och får inte med mig så mycket ut på andra sidan.

Nej, nu tänker jag ta kväll och plocka fram Ben & Jerry-glassen som M hade med sig hem till mig som liten 'belöning' för mina andra, bättre studieresultat från tidigare idag. Glass och nattens avsnitt av Desperate Housewives. Sen kanske några sidor till om jag ids. Annars får det bli förmiddagens uppgift.

Jag ser att där står något men jag förstår inte vad...

I eftermiddag har jag dock kämpat med att förstå en artikel som ska diskuteras på grupphandledningen imorgon. Vi ska redovisa för om det finns en röd tråd i den eller inte, men problemet är att jag knappt förstår vad den handlar om. Eller, jag gör inte det. Än iaf. Jag vet inte om det bara är mina engelska språkkunskaper som inte räcker till, men jag tror faktiskt att det är en rätt svår text. Jag har övergett den en stund nu och tänker att jag får ge den en ny chans efter middagen. Just nu när jag läser ekar bara "jagkanintejagkaninte..." i huvudet när jag försöker läsa och då funkar ingenting. Så en paus och så upp i sadeln igen lite senare.

Dagens bästa

Och dagens bästa nyhet fick jag när jag kom på att jag kanske borde logga in på de olika internwebbgrejerna som vi har på skolan för att kolla om något nytt hänt (jag är så dålig på att minnas det). Min metodkurs hade rapporterats in, och rapporten och opponeringen som jag hade sån vånda inför tycktes ha gått bra. Jag hade inte bara klarat det utan dessutom fått VG på kursen! Jag är definitivt förvånad och fortfarande inte helt säker på att de satt rätt betyg på rätt person. Men stämmer det är jag ganska stolt över min prestation. Yeay me!

Izzard tillbaka i tv!

Helgens kanske skojigaste nyhet var det här:

Eddie Izzard gör åter entré i tv-serievärlden och det i en av mina absoluta favoriter, United States of Tara! Kan det bli bättre? En snabb koll på IMDb visar att hans 'Psychology Professor' är med i 12 avsnitt den kommande säsongen, vilket låter som hela säsongen. Jag hoppas så att den har premiär tidigare än mars 2011, vilket står som preliminär tid för tillfället. Can't wait!

Film 37/10: Knight and Day

Vi gjorde så ett nytt försök, med en annan actionkomedi i hopp om att bli lite lättsamt underhållna.

I Knight and Day spelar Cameron Diaz June som är på väg hem med flyg för att restaurera färdigt sin avlidna fars gamla bil i tid för att bli present till hennes syster som ska gifta sig. På flygplatsen stöter hon ihop med Roy (Tom Cruise) och efter lite tur lyckas hon komma med på samma flyg som han. Men det visar sig att det inte var så turligt ändå, eftersom samtliga övriga på planet är ute efter att döda Roy som är en hemlig agent som bär på ett überbatteri som alla andra vill ha. Och så har vi starten på en katt och råtta-lek där June ömsom litar på Roy, ömsom ansluter sig till de andra agenterna (bl.a Peter Sarsgaard) som hävdar sig vara 'goda CIA-agenter' på jakt efter avvikaren Roy och hans stulna batteri.

Cameron Diaz är lite av en favorit hos mig, hon brukar ofta göra ganska koola, självständiga kvinnor på film och hennes ständiga leende är svårt att inte uppskatta. Tyvärr så förvandlas snart den icke-stereotypa June ganska snart till något som i många fall liknar den evigt gallskrikande Katherine Heigl-figuren i Killers som jag just recenserade. Mot slutet tittar den självständiga tjejen fram igen, men det är så dags då. Tom Cruise då? Ja, efter att ha varit mer känd i pressen för knasigt agerande än häftiga rollprestationer så återfick jag nog lite hopp efter att ha sett honom som den överraskande roliga Les Grossman och som tysk officer i Valkyrie. Men rollen som Roy är för Cruise-irl-knasig för att kännas rolig. Historien i sig känns ganska ointressant och efter ett tag bryr jag mig knappt vem som egentligen är 'god' eller 'ond' eller hur det ska sluta. Och även här är replikerna ibland så fåniga att skämskudden kommer fram. Men det blir ändå precis godkänt, filmen håller åtminstone ibland någon slags nivå av underhållning; 2/5.

Film 36/10: Killers

Jag vill tycka om Ashton Kutcher, jag vill verkligen det. Han verkar trevlig, är rätt söt och gör sinsemellan rätt charmiga filmer. Men tyvärr väljer han lite för ofta skräpfilmer. Jag borde kanske ha räknat ut av omslaget (se intill) att Killers inte skulle vara någon höjdarfilm, men jag förväntade mig i vart fall lite lättsam underhållning.

Spencer (Kutcher) träffar Jen (Katherine Heigl, som också hon har valt en hel del dåliga filmmanus) när hon just blivit dumpad och är på semester med sina föräldrar (Catherine O'Hara och Tom Selleck) i Frankrike. Själv är Spencer där för att utföra ett uppdrag i sitt jobb som yrkesmördare. Men tycke uppstår, som det heter, de båda blir ett par och gifter sig, varpå Spencer pensionerar sig från sin hemliga karriär.

Några år senare hör så Spencers gamla chef och uppdragsgivare av sig och problem uppstår. Han har fått ett pris på sitt huvud och måste nu skydda både sig själv och sin ovetande hustru.

Det känns ju onekligen som att vi sett historien förut. Med vissa variationer. Nu har vi en tid haft förmånen att se en del actionfilmer med koola brudar så tydligen var det någon som ansåg att det var dags för en hysteriskt skrikande, irriterande självisk och lite småkorkad actionbrud istället. Och det är lite svårt att säga om det är själva rollen som är dålig eller Katherine Heigl helt enkelt spelar dåligt, det kan mycket väl vara en kombination. Replikerna är dåligt skrivna och Heigl ser inte så väldigt engagerad ut. Hon är faktiskt som bäst just när hon vid några få tillfällen får iträda en lite tuffare roll.

Kutcher i sin tur är inte jättedålig, men även hans roll är dåligt skriven. Och kemin mellan de båda rollerna är väldigt fattig dessutom. Det blir lite för många pinsamma scener med pinsamma repliker för att jag ska tycka att det här är en okej film. Den duger i mitt tycke inte ens som underhållning en hjärndöd kväll. Betyget blir en stark 1/5.

Helg

Snart är den här, hm, lite speciella helgen över. Det känns som att den gick väldigt fort. Idag har i vart fall varit en väldigt trivsam dag, och det trots att den nästan helt innehållit städning. Jag har hjälpt M att storstäda och möblera om i huset och det kanske inte låter så kul, men det har det faktiskt varit. Vi har lyssnat på bra musik, grejat ihop och fått ett bra resultat. Men jag erkänner lätt att jag nu är lite trött. Så för tillfället sitter jag och tittar på medan han monterar ihop sin träningsmojäng han ska ha (och som jag ska tjyvlåna). Och så äter jag lite chips från igår för att jämna ut det hela.

Och längtar lite efter julmust. Men ibland är det bra att vara långt ifrån affären.

Ett blogginlägg om bloggar

Läser ikapp lite blogginlägg och måste härmed dela med mig av det här från Linnas blogg. Om just bloggande, fördomar om bloggande och det märkliga med att det tycks vara helt okej att agera föraktfullt mot någons intresse om intresset råkar vara just att blogga.

Jag har också stött på det några gånger, att någon helt apropå ingenting plötsligt säger att de tycker att det är töntigt/meningslöst/fånigt/whatever att blogga. Som om jag skulle slänga ur mig något liknande om något som den personen gillar att göra. Mycket märkligt.

Vissa byter browsers som hobby

Firefox segade ju till sig något enormt ett tag så när Google plötsligt kom in på banan med sin blixtsnabba Chrome var inte jag sen att byta. Och jag var väldigt nöjd ett långt tag. Men nu har det nästan blivit ombytta roller. Firefox verkar ha speedat till sig medan Chrome mer tycks gå tillbaka och har svårt att visa vissa java-grejer, bilder och annat, plus att den segat till sig lite. Och så har den ingen adblock (eller 'https everywhere') vilket gör att mina oskyldiga ögon exponeras mot en massa reklam. Är det dags att ta sina bokmärken och byta standard-browser igen?

In search of the perfect...

Fast lite ledsen är jag att min favvoledare av afropowerdance inte verkar vara kvar. Det var ju faktiskt en riktigt kul träningsform (och jag är lika förvånad som er över mitt eget gillande). Kvar är hon som hade inslag av 'frigörande dans' och 'grottkvinnliga urskrik' i sina pass. Inte alls min tekopp.

Jag skulle vilja hitta den perfekta träningsformen där jag får bli tokslut och svettig och samtidigt träna upp bålstyrkan utan att behöva belasta eller slänga så mycket med axlarna och nacken, för det är då som det blir sådär dåligt igen. Finns den träningsformen?

Blandad smärta

Åh ajaj träningsvärk! Jag återinvigde mitt träningskort (long time no see!) genom att testa en ny träningsform igår; Body Balance. Jag har blivit rekommenderad pilates för ryggen och BB är vad jag förstår en blandning av det, Tai Chi och Yoga. Nära nog, liksom, så jag testade.

Efteråt kände jag det som att det nog inte skulle bli någon mer gång. Det var för det första inte så jätteroligt, jag kände mig klumpigare och orörligare än någonsin, och det är inte en trivsam känsla att ha när man tränar. Men framför allt så gjorde det ont, på fel sätt. Det får gärna göra ont i musklerna och vara lite jobbigt, men det var lite för mycket av att sätta tyngd på axlarna och sånt som inte mina överspända axlar riktigt fixar (och som jag inte får göra eftersom jag då kommer tillbaka till ruta ett vad gäller ryggen). Vid nåt tillfälle skulle vi tex gå upp i brygga. Jo tjena... Och det är trist att vara den som inte gör allt. Jag och tanterna, liksom.

Men idag har jag träningsvärk på "rätt" ställen trots allt. Jag som tänkte att jag gjorde allt fel och inte fick ut något av det. Jag har faktiskt träningsvärk i ryggen (vilket känns underligt i jämförelse med den vanliga värk jag brukar ha där). Och i låren och rumpan. Helt enligt planen alltså. Så nu blev jag lite fundersam till om jag kanske skulle ge det någon gång till och se. Men då vara än försiktigare med nacken, känner jag. Fast hur lätt är det när man ska ha kroppen i skumma positioner och samtidigt ha koll på hur ledaren gör? Not easy...

Umedalens sjukhus

Det är den årliga psykeveckan i Umeå den här veckan och som en del av det höll bästaste Fanny en föreläsning om sitt magisterarbete om Umedalens mentalsjukhus, så Anna och jag for till Umedalens bibliotek för att lyssna. Vi såg ju hennes utställning när hon examinerades, men då var vi aldrig och lyssnade på själva föreläsningen. Och det var absolut väldigt intressant.

Jag jobbar ju annars i ett av de där gamla husen som varit mentalsjukhus och har sedan jag började där hyst ett ganska stort intresse för dess historia. Men jag lärde mig en del nytt idag igen. Det är absolut spännande och jag hoppas att Fannys intressanta arbete och fina fotografier blir en bok till slut.

Jag skulle också önska att någon passade på att intervjua de som arbetat (och bott, i den mån det går) på mentalsjukhuset och gjorde ett större, personligt reportage (eller varför inte en bok?) med deras historier. Jag har ju jobbat tillsammans med flera av de som började sitt arbetsliv på mentalsjukhuset som 18-åringar och som funnits där och följt med till de nya verksamheterna tills dess att de gått i pension, men det börjar bli få kvar nu som fortfarande arbetar. Men de historier och anekdoter jag har hört skulle absolut dokumenteras och spridas. Det är ömsom ljus, ömsom mörker. För även om behandlingsmetoderna idag kan tyckas brutala och omänskliga till viss del fanns det något annat innanför de där stängslen som erbjöds som vi inte har så mycket av idag. Sysselsättning, gemenskap och högt i tak för det som annars anses som "onormalt beteende". Det fanns något värdefullt och härtligt i det hela. En tillhörighet som rycktes bort från många i och med psykiatrirefomen. Det är absolut en intressant del av vår historia som inte får glömmas. Och då inte bara det rent politiska utan även berättelserna från de som var med. Det mellanmänskliga.

Sovtider som hos ett spädbarn

Snäll storasyster som jag är (jodå, ibland så) steg jag upp tidigt som attans imorse för att hämta upp syrrans pojkvän vid tåget halv sju. Jag hade väl tänkt lägga mig igen sen men jag var helt enkelt för pigg så det lär väl bli en tidig kväll idag. Jag hoppas att jag är hyfsat vaken för skypemötetmed valberedningen ikväll iaf.

Weird Science ryter i

Och som vanligt kunde jag inte sagt det bättre själv. Och, jag kan också passa på i samma andetag att rekommendera Lovefilm som komplement till de delvis gratis filmtjänster som finns på nätet (Voddler, Film2Home osv osv). En stor fördel med Lovefilm är att de även hyr ut tv-serieboxar. Lite synd att man får en skiva i taget (som oftast bara har några få avsnitt) men man får blixtsnabbt en ny. Jag har då alltid fått nya skivor med vändande post, aldrig behövt vänta. Helt klart en värdig tjänst!

Bored to Death

Och på tal om tv-serier så har jag i min flykt från att göra andra, mer nödvändiga saker nu sett ikapp alla avsnitt av Bored to Death. Och den är faktiskt rätt kul. Visst kanske nåt snoppskämt för många ibland, men över lag är det lite småkul. Jason Schwartzman har helt klart något särskilt, jag vet inte vad. Nu gör han ungefär en sån roll han brukar göra i filmer, men den funkar. Och Ted Danson, aldrig trodde jag att jag skulle se honom göra något vettigt mer.

Har jag sagt...

...att jag älskar Parenthood? Jag älskar Parenthood! Nåde den som lägger ner det!

Heja vintern!

Äntligen har det kommit snö på riktigt! Imorse kände jag äntligen igen mitt norrländska vinterlandskap igen. Ja, jag gillar snö, jag tycker att det blir mysigare, ljusare och skönare på nåt vis. Igår var det bara kallt och eländigt, idag är det snöfall och tre minusgrader, helt okej. Den perfekta vintern, i mitt tycke, innehåller snö och 5-15 minusgrader.

Lillasyster hade missuppfattat nån info om skolan och var således sen nu på morgonen. Jag tvekade rejält innan jag gick med på att köra henne, men väl ute på vägen så var det ganska välplogat och inga problem att köra. Dessutom körde folk som man bör när det är sånt här väder; lugnt. Jag fick åter en "jag bor i Norrland"-aha-upplevelse.

Inte missa Sherlock!

M och jag har förresten sett den första delen av tre av brittiska kortserien Sherlock, som jag skrev om för ett tag sen. Riktigt kul och bra var det. Otroligt rapp och smart dialog, kanske lite smått ologiskt brottsfall (i enlighet med de flesta deckarserier) men med mycket bra skådespeleri. Benedict Cumberbatch var otroligt bra som den inte så medkännande Sherlock Holmes och Martin Freeman gjorde en väl godkänd Dr Watson. En dos spänning, en dos klurerier och en dos torr brittisk humor och jag är helt ombord!

Serien utspelar sig som sagt i nutid med smartphones, gps:er, bloggar osv och Dr Watson är en sårad Afghanistan-veteran som flyttar in med Holmes för att spara pengar till hyra.

För övrigt tror jag att makeup-teamet bakom Twilight-filmerna kanske skulle göra ett studiebesök hos den som sminkade Cumberbatch/Holmes för make till vit porslinshy har jag nog knappast sett annat än hos avlidna. En nästan kuslig kontrast till hans så livfulla ögon.

"Because you're gorgeous, I'd do anything for you"

S kom idag hem från sin andra inlandstur på kort tid (sicka dumheter) så vi tog igen lite missat umgänge och for och åt onyttig lunch samt strosade i lite butiker. Trivsamt. Och skönt att koppla bort tankarna lite. Jag hittade bl.a ett schampo som jag läst ska vara bra, så jag fortsätter väl mitt schampotestande en sväng till. Hittills har jag annars inte hittat något som jag varit fullt ut nöjd med, sen jag dissade det billiga och bra*. Speciellt inte nu när det blivit kallt och håret står som en statisk Tommy Nilsson-frilla upp från hjässan. Men det här nya lovar i vart fall stort:

"...helps turn your long hair into a soft, luscious, swingy curtain of gorgeousness."

Must be a winner, inte sant?

*Varför gjorde jag det? Jo, dels för att reklamen är så horribel att jag inte står ut med att sponsra den och dels för att jag var less på samma gamla schampo.

Måtte inte nyår komma alltför snart!

Handledningen idag gick ganska bra. Betydligt bättre än sist, även om jag var ganska nervös innan. Men jag fick en del god input (och en hel del annat som jag nog måste sålla lite bland) och känner att jag är på en bra väg, även om det känns som att jag borde hunnit längre än vad jag gjort. Men imorgon ska jag försöka förkovra mig lite på biblioteket, ta hjälp av den beundransvärda expertis som finns där och förhoppningsvis ha med mig en hög läsvärda saker hem.

Det kanske kommer en uppsats ur den här gamla tanten ändå!?

Upp på bandet igen!

Jag har också tänkt återuppta träningen den här veckan. Den har som annars helt fallit bort sen jag hade ont i ryggen, började plugga osv. Vi får väl se om jag har kvar det så förmånliga träningskortet efter nyår. Är jag fortsatt tjänstledig så lär jag inte få det, men vi får väl se på det. En sak och en termin i taget, kanske. Jag har nästan två månader kvar att träna på så det är bara att köra. Jag betalar ju fortfarande för det. Och så vet jag att jag tycker att det är hemskt kul också. Egentligen. Jag har bara tappat lite fart.

Och det goda resultatet som vågen visade för ett tag sen har nog fallit bort igen. Gissar jag iallafall. Oron och alla hjärnspöken som uppkom kring uppsatsproblematiken ökade kraftigt mitt småätande, kan jag säga. Nu får det vara slut på sånt. Mindre socker, mera träning!

På rätt kurs

Tillbaka till allvaret. Nu har jag låtit arbetet med uppsatsen ligga orört i flera dagar trots att jag just (förhoppningsvis) gjort färdigt metodkursen. Inga fler ursäkter alltså.

Idag har jag bokat tid för handledning imorgon. Dessvärre har jag lite för lite att redovisa och utgå ifrån, men jag hoppas hinna få ihop något ikväll. Jag har varit på gång hela dagen men inte fått ner en enda rad. Däremot var jag förbi studentexpeditionen när jag ändå var på unviersitetet och kikade på lite gamla uppsatser. Fast jag hittade inte riktigt någon med samma typ av problemformulering som jag tänkt mig. Det var iofs lite svårt att lista ut vilka uppsatser administratören skulle plocka fram ur arkiven; jag fick välja utifrån listor med titlar på uppsatserna som godkänts de senaste åren, och titlarna sa mycket mindre än vad jag hade önskat. Något att tänka på. Men jag fick med mig fyra hem som rör sig i ungefär samma område, fast ändå inte. Jag tänkte åtminstone kika på upplägget så får vi se.

Jag tror att min akuta skrivkramp idag lite beror på det absoluta stopp jag kände efter förra handledningen. Jag hoppas så att det inte blir repris på det imorgon.

Kvällens tv-tips

För er som faktiskt har tv; kanal 5 visar kl 21.30 ikväll Susanne Biers amerikanska Things We Lost in the Fire med bl.a Benicio Del Toro, Halle Barry och David Duchovny i huvudrollerna. Mycket bra film!

Det tv-lösa hemmet

Fast egentligen hade jag nog helst velat blippa på tv:n en stund. Jag har inte haft tv på evigheter men det är först nu jag känner en viss saknad. Efter just det där planlösa tittandet när man inte orkar nåt annat. Fast oftast brukar det väl resultera i att jag konstaterar att det bara är skräp att se och sen stänger av. Men iaf.

Bullbak och lördagsgodis aka nyttig lördag

60 bakade bullar senare och jag är tillbaka i stan igen. Jag har skjutsat M till en kompis och sitter nu själv, mätt på burksoppa (glamour) med en godisskål av gigantiskt mått framför mig. Inte så pjåkigt ändå. Jag kunde blivit med M, men var inte så ölsugen. Jag funderade en stund på att gå på bio ensam och se senaste Woody Allen-filmen (alt mutat med mig Anna om hon ville) men sen kändes en hemmakväll för mig själv helt okej.

Men det var trevligt att baka bullar. Nu har jag fyllt upp båda våra frysar. Det tog dock nästan hela dagen. Jag poppade först Iron & Wine (såå trivsamt) och ökade sedan farten när det började bli trist genom att spela the Runaways på hög volym. Då kom Smilla-kissen ner och blinkade med sömndruckna ögon och undrade om personalen kanske kunde dämpa sig lite. När personalen bara skrattade och klappade henne på huvudet så bestämde hon sig för att gå ut istället; kallt eller inte...

Nu blir det nog film skulle jag tro. Frågan är bara vad.

Tv-serier v 44

Tänkte göra en topplista över veckans serier istället. Fortsätt gärna att tipsa om nya. Denna veckan visades inga serier då det amerikanska valet ägde rum, så inget Parenthood, Glee eller No Ordinary Family den här veckan.

1. Dexter
2. The Big Bang Theory
3. Modern Family
4. The Walking Dead
5. How I Met Your Mother
6. Grey's Anatomy
7. Desperate Housewives

Varför Dexter är i topp har jag redan skrivit om. Hela TBBT-avsnittet var inte egentligen värt en andraplacering, men när Sheldon 'spottade i glaset' lyfte det avsnittet ett par snäpp extra. I Grey's tycks mitt tidigare Cristina-problem fått en lösning (väl?) och mer om The Walking Dead kan du läsa här. Cougar Town hamnar utanför listan.

Dessutom:

The Event (S01E01-06): Började se det omtalade The Event (finns delvis på SvtPlay) och har nu kommit ifatt de avsnitt som gått. Lite för mycket 24/Lost-mix för att jag ska vara helt ombord och jag blir lite frustrerad på karaktärerna ibland, men det kan helt klart ta sig.

The Big C (S01E01-03): Ny serie som hunnit gå några avsnitt och som jag försöker se ifatt. Med min favorit Laura Linney och min inte så stora favvo Oliver Platt. Om stage-4-cancer-drabbade Cathy som går bananas och lämnar det inre kontrollfreaket bakom sig(!). Lovande men inte klockrent, än.

Boardwalk Empire (S01E01): Äntligen har jag sett första avsnittet. Och det lovade stort. Kändes som en film bitvis, säkerligen för att Martin Scorsese stod för regin. Mycket intressant.

Vad gör man halv åtta en lördagsmorgon?

Det kändes galet att vara trött redan strax efter tio igår kväll, men rätt skönt att vakna halv åtta imorse alldeles utvilad. Men helt har jag nog inte greppat det här med normal dygnsrytm än. Vad gör man uppe en lördagsmorgon halv åtta?

Jag surfade lite nyheter i sängen innan M vaknade till liv en timme senare. Sen blev det stillsam frukost till oss och nykokt fisk till svansarna. Nu har M farit iväg för att byta däck på bil nr 2 så att vi åter har varsin bil att röra oss med (med två boplatser nästan fem mil från varann och två olika planeringsbenägna personer är det en förutsättning). Under tiden han är borta har jag fått ett infall att baka bullar. Tänkte att jag skulle passa på när jag har tiden och dessutom är i huset där bakassistenten finns.

Snäppet över bingolotto?

Hämtade upp übertrött M på jobbet och efter många tystlåtna "vet inte" till svar så bestämde jag att vi skulle fara till kattdamerna, laga mat och slappa framför senaste TBBT och kanske nån film. Så nu väntar vi på att qournfärspajen ska svalna lite, jag sippar rött ekovin, M spelar rysk folkmusik på spotify och katterna sover.

Det känns som fredagsmys på PRO men jag är nöjd. Imorgon lutar det åt ensamkväll i stan för undertecknad.

Kanske-helg

Typiskt tecken på att jag bestämt mig för att vara frisk; jag är sjukt rastlös. Och jag märker ju på fb, twitter, bloggar och allt vad det är att det är helg nu, men ändå känner jag mig inte riktigt där. Det känns ungefär sådär som det brukar när jag ska jobba helg, som nåt slags limbo, ingenting alls.

Och så kan vi ju inte ha det.

Delvis beror det nog på att jag inte har några klara planer för helgen. Inte ens en liten. Bara en massa kanske:n. M kanske kommer förbi (eller jag följer med honom hem) ikväll och så lagar vi mat, ser film och delar en flaska vin. Alt så sitter jag själv och...ser ikapp film jag borde se? Imorgon kanske vi gör kvällens planer om de inte blir av idag, eller så tackar kanske M ja till halloweenpartande (som jag trodde var förra veckan?) med några kompisar, vilket jag kanske kan bli med på. Eller så gör jag....sitter hemma och ser ikapp film och kanske agerar fyllechauffis?

Massa kanske alltså och inget roligt planerat på riktigt. Jag borde såklart ha tagit tag i det själv men så visste jag inte om jag skulle ha nöjet att vara sjuk eller inte. Och det hade varit roligt att spendera en kvalitetshelg tillsammans för en gångs skull. Fast egentligen borde jag såklart vara duktig flicka och fortsätta min research inför uppsatsämnet jag tror att jag kan ha kommit på.

The Walking Dead

Den hade premiär i söndags, amerikansk tid, men har vad jag förstår redan ett löfte om en andra säsong. The Walking Dead är en tv-serie baserad på en serietidning med samma namn, som kan vara det som vi zombiefilmsälskande weirdos längtat efter. Den som sett 28 Days Later och som uppskattade den kommer antagligen inte att bli besviken. Serien börjar på samma sätt; en man som legat medvetslös en tid vaknar upp ensam på sjukhus i en värld som tagits över av zombies. Och så börjar sökandet efter hans familj, eller efter överlevande i allmänhet.

Det första, 60 minuter långa, avsnittet såg M och jag igår och det var helt klart lovande. Huvudpersonen Rick (Andrew Lincoln) var dock stundvis så naiv och korkad (even for an american cop...) att jag blev lite galen och nästan önskade honom en släng av zombiefebern. Men det hör liksom till genren. Den lite långa trailern kan ni se här:

Blogglandskapet igen

Jag har blivit förärad med en länkkärlek från Alexmo (vars konvalescenstid jag hoppas blir kort) för mitt feberyriga och halvfilosofiska inlägg om bloggosfärens interna kopplingar. Men faktum är att jag fortfarande efter att det tunga i huvudet lättat något, tycker att det skulle vara en intressant idé.

Spana själv runt på blogrolls bland de bloggar du läser och se hur snabbt du kommer tillbaka till någon du redan varit hos. Och även om man försöker ta till de mest spretiga blogglänkarna så hittar man ofta tillbaka till någon 'kändis'. Och gör man inte det så dyker det säkerligen upp en ny intressant bekantskap som man kan lägga in på sin egen lista. Och så var vi där igen!

Fascinerande, inte sant? Nån gång ska jag försöka mig på nån slags relationsbaserad bloggkarta.

Vem bryr sig om Kungen?

Alltså den här uppståndelsen kring Kungen och den nya boken, jag förstår inte riktigt grejen? Ryktena kring hans 'smutsiga privatliv' har väl florerat sedan internet blev folkligt (alt sen flashback grundades), om inte tidigare? Jag vill då minnas att jag hört rykten om kvinnoaffärer och annat bra länge. Och varför uppröras?

Är det nån som på riktigt tror att Kungen är en Bullerbyinvånare som bara reser världen över och klipper band, skakar lite tass med viktigt folk och skjuter några oskyldiga djur i skogen då lusten faller på? Att han inte skulle ha trillat bredvid pallen ibland?

I mitt tycke gör det ingen större skillnad det som 'nu' kommit fram. Jag gillar inte kungahuset och monarkin oavsett om han så skulle visa sig vara den bästa av Bullebyinvånare. Sen ska han väl tåla granskning som vem som helst, men är det verkligen det som är i fokus?

Film 35/10: Scott Pilgrim vs. the World

Vi är vid det här laget vana att se Michael Ceras nervösa, geekiga roller på duken, och jag om någon var tveksam till om jag skulle köpa det en gång till. Men i Scott Pilgrim vs. the World (i regi av Edgar Wright) tog han det till nya höjder av geeky awesomeness.

22-åriga Scott Pilgrim (Cera) är nöjd över att han har en flickvän. Hon går förvisso på high school och de har inte hållt handen än, men han har en flickvän. Wallace Wells (Kieran Culkin) som han delar källarrum (och säng) med, och medlemmarna i Scotts rockband Sex-Bomb-Omb", hävdar att han bara försöker ta poäng efter det smärtsamma uppbrottet med Envy (Brie Larson) som blev rockstjärna och skaffade ny pojkvän. Hans nya flickvän, Knives (Ellen Wong), är dock väldigt förälskad i Scott, vilket skapar lite problem när han får upp ögonen för en nyinflyttad tjej, Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead). Mot förmodan visar till sist även Ramona intresse för Scott, men det är då komplikationerna börjar på riktigt. Ramona har "seven evil exes" som Scott måste utmana, en och en, i våldsamma fighter eller banddueller.

Scott Pilgrim vs. the World baseras på en serietidning med samma namn (se jämförelsebild bredvid) som jag faktiskt aldrig läst. Men jag tror inte att det behöver spela så stor roll. Man behöver antagligen inte ha koll på alla referenser till blandade (nintendo- framför allt) spel heller, men känner man till världen på något sätt så kommer man ändå att roas. För hela filmen är som en hybrid mellan tv-spel och film. Ljudeffekterna vid fighterna skrivs ut som bokstäver, gitarrer blir neonfärgade vapen och lasersvärd kommer från ingenstans. Ologiska fighter, gjorda med mycket humor och hög geekfaktor, mäts stundvis mot det normala/verkliga som hans storasyster Stacey (Anna Kendrick) får stå för. Ett stort plus är också karaktärerna, inte minst de 'onda exen' där t.ex i sig själv nerdiga Jason Schwartzman dyker upp som en (i sammahanget nästan läskigt vuxna) utmanare till Scott.

Jag älskade humorn, det fåniga och flertalet av karaktärerna, speciellt Kim (Alison Pill) och Wallace (som spelas väldigt bra av Culkin). Filmen flöt på bra, fram till slutet ungefär, där jag om möjligt blev något besviken på att både själva filmen och ett par av de innan så koola karaktärerna (de kvinnliga framför allt) plötsligt blev lite passiva och backade ett steg för långt för att ge extra utrymme åt Scott. Hade slutet varit annorlunda hade det antagligen blivit full pott, nu blir det ändå en stark 4/5.

Läs mer här, här, här och här. Se trailern här:

Nöjd kund

På tal om ingenting så är Dexter så grymt bra just nu! Ok, kanske på gränsen ibland till vad som är köpbart på den logiska skalan, men samtidigt så välspelat och gräsligt spännande att jag förlåter dem alla logiska vurpor i världen. Och att Quinn är Doakes 2.0.

Och ja, rätt så hilarious när han jagade den så när som på lite plastlindor nakna mannen över brottsplatsen.

Bloggfunderingar i feberns tid

Om man bortser från filmbloggarna (och kanske bloggarna jag känner personligen) på min blogroll så inser man efter en stunds runtläsande att de flesta andra på något vis länkar till varandra, känner varandra eller åtminstone påminner om varandra på något sätt. Ibland när jag läser ikapp får jag som en känsla av att jag är nån slags tjyvkikare som tjyvläser det som en kompisgrupp 30-something-kvinnor skriver. Jag vet inte om jag kan förklara bättre än så.

Inte så att jag känner mig utanför, inte egentligen, utan mer som att jag börjar fundera på vad det beror på. Är det så att bloggar med liknande topics, i liknande ålder osv liksom hänger ihop? Är det så inom andra kategorier också? Modebloggarna hamnar ju snarare i kvällsblaskorna titt som tätt för att de bråkar med varandra, men kanske är de polare också?Bland film- och nöjesbloggarna är det mer av en vänlig konkurrens-känsla som sprids. Hm...nästan så att man blir sugen på att göra en sociologisk studie över hur den svenska bloggvärlden egentligen ser ut. Could be interesting.

Så länge funderar jag vidare på om jag kanske skulle ta mig en titt på blogrollen och göra lite förändringar. Behöver jag verkligen läsa alla i 'kompiskretsen'? Borde jag kanske vidga mina vyer lite? Och så det där som kommer då och då; borde jag kanske lägga ner min egen och stoppa in blogrollen i en rss-läsare och bara vara den där outsidern som tystlåtet kikar in istället? Fast vart skulle jag då göra av mina skumma funderingar som inte får plats på insidan av tjockskallen? Hur gjorde jag före bloggarnas tid?

Tre timmars sjuka är tillräckligt

Efter seminariet var jag ganska mör och lite halvskakig i kroppen av vad det nu är som äter på mig, så M skjutsade hem mig och lagade lunch åt oss båda. Hyvens grabb. Sen har jag faktiskt mest spenderat tid i sängen, trött och lite emlig med konstig ömhet i hela kroppen.

Efter bara några timmar är jag dock redan less. Det här är inget roligt alls. Men så snart jag stoppar mina raggsocksklädda fötter utanför duntäcket blir jag frusen och trött. Jag hoppas att det går över fort.

Inspiratörer och kursavslut

Jag höll mig på benen för opponeringen, även om jag inte kände mig helt pigg. Och den gick bra i övrigt också. Eller, tror jag i vart fall. Det kommer dröja en stund innan vi får veta. Men det var kul och intressant. Nu är metoddelen på kursen över och kvar är 'bara' att skriva uppsats.

Måste säga att det är synd att vi inte får med oss metodlärarna in i uppsatsarbetet. Det hade varit bra. De har båda varit väldigt engagerade och pedagogiska. Jag gillar verkligen lärare som visar ett genuint intresse för sina studenter, som sitter och ler under gruppredovisningar och verkar mena det på allvar när de säger att de uppskattat att läsa våra rapporter. Det känns kul och väldigt inspirerande. När lärandet är något de brinner för och inte bara ett nödvändigt ont i deras forskaranställning. Jag förstår att inte alla ser det så, men det är kul när man träffar på dem och universiteten bör hålla hårt i dem.

Ta i trä

Jag skulle kanske inte skrivit att jag håller på att bli sjuk för plötsligt så eskalerade sjukdomskänslan tvärt. Jag fryser som en galning, känner mig febrig och huvudet dunkar på ett 'trevligt' sätt. Plus att näsan rinner. Mys. En liten vinst är att jag är för seg i huvudet för att idas vara nervös inför morgondagen.

Jag har i vart fall suttit och läst rapporter nu och känner mig hyfsat förberedd till opponeringen imorgon. Jag lär inte kunna hålla låda i 20-25 minuter enligt instruktionerna, men det känns också som en väl optimistisk rekommendation när det handlar om en rapport om 7-8 sidor text.

Hoppas bara att jag piggnar till lite och får igång huvudet igen, för just nu är tankeverksamheten seg som sirap. Så kroppen; imorgon kl 8 är du på topp!

Tv-serier v 43

Desperate Housewives: Förutsägbart, är väl kanske ordet just nu. och inte sådär väldigt roligt. Som vanligt är det familjen Scavo som håller mitt intresse uppe mest.

Dexter: Hyfsat spännande, men framför allt välspelat. Hur ska Lumen koexistera i Dexters liv? Börjar ana nanny-ugglor nånstans också, fast det är antagligen helt obefogat.

How I Met Your Mother: Väldigt roligt och ganska tänkvärt avsnitt. Och så kom Robin fram på sitt bästa sätt. I wish I were Robin...

Starke Man: Inte hunnit se än.

Glee: Ligger efter med två avsnitt nu. Ska bara...

No Ordinary Family: Skapligt avsnitt, men inte säker på att själva 'bandit-historien' är så spännande. Kanske det tar sig lite till nu när det åter är i fokus?

Parenthood: Nästan så att alla är liiite för förstående och snälla mot varandra. Jag vill nog inte se det eftersom jag gillar deras expanderade familjekokong. Kanske någon konflikt skulle kunna vara längre än ett avsnitt?

Modern Family: Det absolut bästa på hela veckan. När spindelmannen Mitchell klättrade nedför stuprännan skrattade jag tills tårarna kom. Sen tappade det lite fart, men över lag ett höjdaravsnitt!

Cougar Town: Veckans avsnitt kändes som ett seriöst försök att ta sig ur klubben för inbördes roande. men nja. Lägg ner det så jag slipper dras tillbaka till det.

The Big Bang Theory: Underbart kul avsnitt där alla nerdpojkarna var lite mer delaktiga. Lite farsliknande avsnitt. Smart gjort utan Penny, men ser fram emot när hon är tillbaka nästa vecka.

Grey's Anatomy: Gjort som en dokumentär efter skjutningarna. Intressant idé som till en början kändes trist, men som funkade till viss del trots allt. Men de ter sig fortfarande inte som läkare utan snarare som high school-kids som leker läkare. Men det funkar.

Dessutom:

The Event (S01E01-3): En ny serie som visats i sex avsnitt såhär långt. Kändes lite för mycket som en blandning av 24 och Lost; två serier jag ledsnade på efter vardera två säsonger. Men vi får se.

Hemma är

Lillasyster har farit hem till mamma några dagar på kulturlovet (hon säger "kulturlovet"* och himlar med ögonen) och jag blev plötsligt så less på tystnaden hemma att jag for ut till landet och den alltid saknade kattfamiljen igår kväll. Idag var jag inne i stan ett par timmar för att klippa mig (yeay!) och hämta upptryckta rapporter inför seminariet imorgon, men annars har jag varit här ute. Och det har varit lite av en kamp för uppmärksamheten, dem emellan, men nyss låg jag och tantlurade en timme med alla tre inom armlängds avstånd i stora sängen. Mysmongosarna.

De har knappt någon lust att gå ut, ser anklagande ut varje gång de kommer in efter ett nytt 3-minutersförsök (utom mellankatten, som är något av en sibirisk katt ibland, med sina jättetassar, tofsöron och brist på avsky inför blötan till skillnad från de andra). Det är ju ändå inte så väldigt kallt och visst är det lite fuktigt, men någon snö ligger ju inte än. Men sura kan man alltid. Katter kan. Smilla Katt kan verkligen.

De fattas mig alltid när jag är hemma i stan, vilket varit mycket den sista tiden. Det är kanske ändå så att hemma är där svansarna är.

*Tycks vara en ny benämning av höstlovet?

Bara nästan sjuk

Jag har som haft på känn i några dagar att det kanske närmar sig nån förkylning eller nåt, men inget bryter riktigt ut. Jag är trött och lite småhängig och ansträngning följs av matthet. Snörvlar och är tung i huvudet, men det är egentligen bara just på morgonsidan som jag känner mig sådär riktigt nära gränsen till sjuk. Jag hoppas att jag står på benen imorgon också, då det vankas opponering på den där ångestrapporten jag lämnade in igår. Jag vill inte missa ett obligatoriskt moment, det blir bara struligt.

Facebook-filmen irl

Vad sägs om några ord om 'sanningen' bakom filmen? Jag blev iallafall i vanlig ordning nyfiken på vad som egentligen hände, hur de riktiga personerna ser ut och om de verkligen är som i filmen. Det finns oändligt mycket att läsa på nätet om man ids, här är några av de mest intressanta sakerna jag hittade (en viss spoiler-alert är här på sin plats):

• För det första har man såklart gjort karaktärerna lite snyggare. Men jag får nog ändå säga att de inte bara hittat bra skådespelare utan även fått dem att påminna rent utseendemässigt om dem de ska föreställa. Bra casting på många sätt, alltså.
• Det som filmen bygger upp den inledande intrigen på; Erica Albright (Rooney Mara) som dumpar den känslokalla Zuckerberg som blir så bitter på det kvinnliga könet att han skapar en sexistisk betygsida om sina Harvardpolare, har så vitt jag förstår aldrig skett. Någon Erica existerar inte överhuvudtaget.
• I allmänhet framställs Zuckerberg som en ung man som passar på att utnyttja kvinnor som faller för hans framgång. I själva verket har Z dejtat en och samma kvinna, Pricilla Chan*, sedan före det att Facebook blev stort. Och hon verkar inte alls överensstämma med den flickvän som ett tag finns i filmen.
• Hans 'före detta bästa vän', Eduardo Savarin stämde Zuckerberg efter en inte så snygg blåsning, det stämmer med verkligheten. Men orsakerna till Zuckerbergs agerande har kanske inte varit så klara. Jag hittade den här artikeln som gav en hel del nytt ljus på hela dispyten. Fortfarande inte snyggt, men...
• Filmen The Social Network baseras på "The Accidental Billionaires" av Ben Mezrich, en författare som det hävdas att Eduardo ska ha kontaktat under tiden han låg i tvist med Z i syfte att "ge sin sida av historien". Z själv tackade nej till att bli intervjuad så boken är skapad ur en pågående tvist ur ett perspektiv, kan man säga. Efter att Z/FB och Eduardo förlikades uttalade sig inte E något mer (han fick nog munkavel i förlikningen). Faktum är att han i den här artikeln snarare smörar upp sin forna kamrat och fokuserar mer på uppkomsten av webb-genier i allmänhet än på historien som sådan. Idag är han miljardär av sitt lilla aktieinnehav och ligger bakom Causes på FB.
• De tre äldre studenterna som också stämde Z för att ha stulit deras idé, finns också de på riktigt. Vissa hävdar att de görs till offer i filmen, jag tycker nog inte det, snarare lite fåniga och clueless. Visst kanske de hade en idé om en dejtingsida (vilket var fb:s ursprungliga idé ungefär) men det innebär inte på något vis att de skulle ha skapat Facebook själva. Sen var det kanske inte snyggt av Z att ta på sig uppdraget att programmera sidan åt dem, medan han i själva verket gjorde 'thefacebook' utan några intentioner att göra deras Harvardsida. Men de 65 miljoner dollar som det sägs att de fick i en förlikning avspeglar nog mer USA:s märkliga juridiska system än Z som en bedragare. Mer om det finns här.
• Sean Parker, som i filmen är något av en bortskämd brat med en oförklarlig förmåga att veta hur man ordnar pengar till nya projekt är kanske inte heller så osympatisk i verkligheten. Udda, visst. Drogliberal, absolut. Respektlös, till viss del, men faktum är att han verkar ha ett ohejdat stöd bland framstående människor. Smörande? Kanske.
• Det tycks också vara så att filmens huvudperson, Z, tolkas olika av olika generationer. En artikel jag läste hävdade att den äldre generationen tenderar att se Z som just en osympatisk typ, medan den yngre ser honom som ett geni och entreprenör. Jag skulle vilja säga att min ståndpunkt var någonstans mittimellan direkt efter filmen. De mest framgångsrika programmerarna är speciella, inte så att de alla saknar social skills, men jag gissar att man i programmeringens värld ser saker lite annorlunda. Inte märkligare än i andra branscher. Dessutom är det nog så, som taglinen till filmen lyder "You don't get to 500 million friends without making a few enemies". Man blir inte miljardär genom att vara rakt igenom snäll och generös. Tyvärr.
• Är då Zuckerberg den nästan i-behov-av-diagnos-osociala och oempatiska varelse han utmålas som i filmen? Nja, jag vet inte. Sök själv efter intervjuer med honom på youtube och bedöm.

Oj, det blev långt. Men jag fastnar som sagt gärna. Har du fler intressanta lästips så lämna en kommentar!

*En kul kuriosa; Chan (som pluggar till läkare och arbetar på fb) och Zuckerberg lär ha ett kontrakt över sitt förhållande där en passage lyder: "One date per week, a minimum of a hundred minutes of alone time, not in his apartment, and definitely not at Facebook." Klok tjej!