Film 13/10: The Lovely Bones (Flickan från ovan)

Susie Salmon (Saoirse Ronan) är en ganska vanlig tjej i tidig tonår som just fått upp ögonen för vad som skulle kunnat bli hennes första kärlek när hon mördas av en man i närområdet. Hennes kropp hittas inte och föräldrarna (Mark Wahlberg och Rachel Weisz) fortsätter hålla hoppet uppe om att hon fortfarande lever. När polisen efter ett tag ger upp sökandet efter Susie fortsätter hennes pappa Jack att nästan hysteriskt söka trådar för att lösa gåtan vad som hände Susie. Familjen slås sönder av sorgen och ovissheten och det blir inte bättre av att den alkoholiserade mormodern (Susan Sarandon) flyttar in för att hjälpa den trasiga familjen att fungera igen.

Parallellt med familjens kamp får vi följa Susie från "andra sidan", varifrån hon sporadiskt kan följa sin familj och försöker skicka ledtrådar för att hjälpa dem. Och det är just här i den parallella handlingen som regissören Peter Jacksom tappar mig som mest. Övergången är drömsk och vacker och lovar mycket, men sen stannar det hela av och de båda världarna möts inte på det sätt man kan tro av filmens trailer. Det blir mer segt och lite konstigt. Det är absolut vackert, fantasifullt och stundtals lite skrämmande men det är också lite för mycket. Jag tappar intresset och vill nästan spola i filmen. Försöket att mixa fantasy med mördarjakt misslyckas nästan helt, skulle jag vilja säga.

Fotot är det annars inget fel på. Möjligen har Jackson skruvat på lite för mycket färg här och var. I övrigt är det klart godkända rollprestationer, även om ingen direkt briljerar. Det är en (bokstavligt talat) färgstark och vacker film som lyfter en intressant tanke, men det blir tyvärr inte mer än så. Det blir för mycket tyst fantasy och för lite dramathriller. Idén och bitar av storyn lyfter iallafall filmen från enbart godkänt till 3/5.

Edit: Nu har det kommit recensioner av filmen och de är högst blandade. AB (Emma Grey Munthe) samt SvD tycks ganska eniga med mig medan Tv4 (Ronny Svensson) och GP ger filmen en fyra respektive en etta.

Segtanten behöver tantlura!

Blä, jag har en dålig dag idag. Inte minst på hälsofronten. Inte så att jag är sjuk men jag är sjukt seg. Åkte till gymmet och först en dryg halvtimme på crosstrainern. Och det tog emot. Mer än det brukar. Och inte hjälpte den sega musiken på den inbygda musikkanalen till heller. Därefter en halvtimme i gymmet med fortsatt seg kropp. Märkligt seg. Inte att tänka på att pressa särskilt mycket, det kändes så tydligt att det var stopp idag. Men en timmes träning är väl ok trots allt.

Väl hemma åt jag en slarvig lunch (precis som frukosten var) och kunde sen dessvärre inte motstå den undangömda godisburken som är tänkt att svullas med i helgen.

Dålig dag helt enkelt. Och massor med saker som jag borde göra. Just nu skriver jag mail i raketfart samtidigt som jag plitar ner formuleringar till en text så snart de kommer upp, blandat med lite sporadiskt plockande i den röra som uppstått här hemma.

Blä-dag! Jag behöver nån som klappar mig på huvudet och låter mig sova en stund innan nattpasset ikväll.

Färdigheter jag saknar; skaka rumpa

Lite seg idag. Men inget över det vanliga. Helgen sitter i ett tag. Träningspasset igår var tufft, tuffare än det i torsdags och jag tror inte att det bara berodde på att jag var trött. Ledaren var definitivt mer taggad än sist. Men kul var det, även om jag mot slutet funderade på om jag skulle kräkas eller dö samtidigt som kroppen fortsatte att göra alla rörelser hyfsat rätt trots att huvudet inte längre mindes ordningen.

"Ut med bröstet, spänn magen, skaka rumpa, höga knän, upp på tå, nu kör vi!" För en halvstel förvirrad person som jag kunde det lika gärna vara cirkus cirkör jag var på. Men det är som sagt skitkul och även om jag ville dö i slutet så är det en befriande känsla att bli så svettig och trött. Ny upptäckt, helt klart.

Min inre Hans Landa är tuff idag

Som vanligt efter en lite tung jobbhelg vill jag bara sitta och stirra rakt fram och inte göra någonting. Men eftersom det tydligen är påsk till veckan (jag hade helt missat att det var på gång redan) är nästan alla träningspass utom de idag inställda på simhallen. Så jag måste verkligen försöka dra mig iväg till mitt bokade kvällspass, även om det nästan är det sista jag har lust med just nu. Sen får det bli träning på egen hand resten av veckan, men det blir nog bra.

Nu ska jag försöka improvisera ihop en hyfsat nyttig toksen lunch från mitt ekande kylskåp så att jag nåt i magen före träningen.

Helgen är över...

...prisa någon!

Ungefär så har min helg varit. I synnerhet den sista jobbnatten. Hur har din helg varit?

Borta bäst för svensk film?

På min resa hem från Stockholm i veckan läste jag favvo-filmtidningen Empire. Och jag får erkänna att också jag blev ungefär såhär förvånad över Kim Newmans femma till The Girl With the Dragon Tattoo*. Jag tror, om jag får lov att gissa efter att ha läst recensionen, att Newman blev lite kär i Salander och lät sig dras med. För det finns väl ingen filmrecensent i världen som kan anse att filmen är en femma? Eller gör den sig kanske bättre för icke-svensktalande? Kanske.

I samma tidning fanns en ovanligt öppen intervju med Noomi Rapace. Eller i vart fall var det så jag reagerade på den. Men idag fick jag indikationer på att det kanske sänds en lika öppen intervju med Rapace (eller snarare makarna Rapace, det är lite skillnad förstås) i Skavlan ikväll. Jag lär ska spana in SvtPlay när jag vaknat imorgon.

Empire har förresten en videointervju med Noomi Rapace på sin sida. Den ska jag se nu.

*I recensionen i Empire får jag förresten tom utländskt stöd för att den engelska titeln på triologin är ologisk och inte i närheten så bra som Larssons egna titlar.

Bjästa finns överallt

Läser vad Ann Heberlein skriver om manlighet angående det i Bjästa som nu flitigt debatteras överallt och tänker att jag delat funderingar med henne. Inte är det här något nytt eller speciellt för Bjästa?

Som jag minns det från min tonårstid blev det aldrig några större uppslutningar kring tjejer som anklagade killar för att ha "gått över gränsen för vad de velat" (jag minns inte att man talade direkt om våldtäkt utan snarare i just de termerna). Möjligen tisslades det lite mellan tjejer att man kanske skulle passa sig lite för killen i fråga "ifall det stämde" men över lag var det tjejen som anklagades för att ljuga, överdriva, ha ångrat sig, som antagligen t.om var den pådrivande och därmed fick skylla sig själv. Klassiskt slamprykte. De närmaste kompisarna kanske fanns där men något större stöd uttrycktes aldrig som jag minns det. Snarare fanns där ett rätt stort stöd för killen som både var kool och behövde tröstas av andra tjejer på en och samma gång.

Nu fanns det ju förvisso inga facebook-grupper som kunde samla 4000 till stöd för en anklagad/dömd kille heller, men hade det gjort det kan jag ge min arm på att samma sak skulle kunna ha skett där och då också. Inte bara i Bjästa.

Nu vet inte jag hur Uppdrag Granskning fick nys om fallet men nånstans har väl jag i min naiva tillvaro ändå tänkt att företeelser som just facebook och andra sociala medier skulle kunna se och reagera mot när grupper av sådant slag bildas. Men tydligen inte. Gruppen fanns och drog till sig 4000 anhängare. Det är knappast den enda gruppen på fb där man undrar hur de som sluter upp tänkte när de gjorde det. Tyvärr.

Gääääsp

Oj vad jag är trött idag. Känns som att jag skulle kunna somna sittande. Jag har sovit mina timmar men jag vet inte hur bra de var då jag vill minnas att jag vaknat flera gånger. Vet inte vad som händer. Men just idag kan jag ju tantlura med gott samvete eftersom jag ska ut och jobba inatt.

Jag får väl ta det lugnt med to-do-listan idag helt enkelt.

Det börjar kännas beroendeframkallande

Jag överlevde! Och det var riktigt roligt. Inte alldeles tokenkelt, men lagom svårt, väldigt svettigt och riktigt roligt. Det lär bli fler tillfällen med afropowerdance för min del. Ledaren var som en mask och det såg såklart väldigt bra ut det hon gjorde. Det vi andra gjorde var väl kanske kanske besläktat, men inte i närheten av så koolt. Och allt enbart till afrikanska trummor; oväntat kul helt klart.

Mot slutet var jag dock ganska trött, sådär så att jag fick seriösa problem med att minnas vad som var bakåt och framåt. Höger/vänster existerade typ inte längre. Och nu är jag öm och trött i kroppen men sådär märkligt pigg i huvudet, som jag hört talas om men nog mest trodde var en myt som träningsfascister försökte slå i oss soffliggare.

Om det här blir det sista jag skriver...

För ett par dagar sedan hade jag en modig stund och bokade in mig på ett träningspass som låter allt annat än Sara. Resultat; när det är mindre än två timmar kvar är jag skitnervös och tänker att jag antingen kommer att dö av skam eller av att jag brakar in i någon annan alt i nån vägg med full fart. Men nu är det försent att avboka så det är bara att plåga sig iväg...

Träningsvärken från mitt förra äventyr har dock lagt sig något idag. Lite stel i nacken och öm på lite ställen fortfarande, men fullt rörlig. Igår kväll var det lite mer tveksamt. Så snart jag suttit en stund och skulle börja röra på mig lät jag ungefär som om jag vore 90 år och hade tre höftledsoperationer bakom mig. Men det borde betyda att det funkar, va? Jag försöker tänka så iaf.

Nu übersen lunch (jag glömmer fortfarande bort att man måste äta, men blir allt bättre...) innan Bambi ska på tokträning.

Idékläckning

Nu är jag i vart fall ikapp med registerarbetet, iaf själva registreringsdelen av det, vilket känns oerhört skönt. Ett dåligt samvete mindre. Det kontinuerliga arbetet är såklart kvar men jag ligger inte efter längre. Valkonferensen är dessutom över och därmed kan valberedningen också pusta ut ett tag.

Nu väntar ett nervöst men roligt uppdrag som jag försökt förskjuta i huvudet ett tag men som jag nu måste lyfta fram på riktigt. Inga idéer känns än så länge bra nog och en viss oro för att jag aldrig kommer att hitta någon finns såklart. Men jag vill tro att det löser sig.

Att vara rättvänd en stund

Försöker få ihop allt jag borde göra och allt jag vill göra så att jag har fått ut det mesta av veckan när det är dags att gå på helgtjänstgöringen imorgon kväll. Det känns faktiskt som att jag lyckats koppla bort jobbet ganska bra den här lediga perioden. Jag har vänt dygnet rätt, fått till hyfsade rutiner, inte tänkt på jobbet varje timme eller minut och det har känts ganska bra. Det finns väl en poäng med att grundschemat för nattjänsterna har det där stora ledighetshålet i mitten. Men jag har inte råd att jobba så lite, så jag får passa på att suga åt mig de gånger jag har möjlighet att ta ut lite semester.

Men nu är det snart slut på ledigheten (om man nu kan kalla det för det trots allt), ett dygn kvar att spendera på annat alltså.

Energiprojektet fortsätter

I eftermiddag har jag varit på ett träningspass för ljusskugga. Nä, kanske inte riktigt så, men det var ett otrendigt, svettigt och kul pass. Känns riktigt skönt nu efteråt. Jag lär få kämpa för att inte toksomna här i soffan alldeles för tidigt ikväll.

Kul med opretentiös träning måste jag säga. Med en ledare mycket tyngre än mig, men sjukt stark och som bjöd väldigt mycket på sig själv. Passar mig som handsken. Det känns som att träningskortet så smått börjar betala av sig i form av energitillskott. Bara jag kan fortsätta hålla det kravlöst och roligt ska det säkert gå bra.

Nu välförtjänt soffhäng en stund!

Fi har startat

Tänkte försöka få ihop lite länkar till efterspelet från helgens valkonferens. Fi fortsätter utvecklingen av användandet av sociala medier i politiken och låter väljarna bestämma vilka frågor man ska driva i valrörelsen. Ett fräscht, modernt grepp, tycker jag. Något som också fått mycket positiva gensvar och som omtalats i blandade sociala medier av personer utanför Fi. Även DN skriver om det.

Sveriges Radio sände ett reportage om valkonferensen som går att lyssna på i efterhand och ni måste såklart kolla in hur den framröstade riksdagslistan blev!

Och, när jag ändå är igång, vill jag uppmana och tipsa er om att besöka sidan för den kommande valsedelsdistributionen där det går att anmäla sitt intresse för att hjälpa till med just det. Landet är stort och vallokalerna är många. Alla kan göra något.

Ibland är traditioner bara dåliga idéer som upprepas

Läser om studentfesten i Umeå som nu även blivit riksnyhet. Vad ska man säga? Jag suckar mest. En liknande fest hölls i höstas men då var det omvända roller. Lika illa det. Nu är det här studentinitierade fester men det går inte att blunda för att universitetsvärlden har starka traditioner på både gott och ont som oftast motiveras just genom att de är traditioner, något som spiller ner på deras studenter.

Jag har som bekant också befunnit mig i studentsvängen men fester av det här slaget har aldrig lockat. Där jag läste förbjöds de dessutom. De känns oerhört omoderna och lockar bara fram det sämsta ur människor. Och det oavsett om de är herr- eller dammiddagar. Det känns som fester där man inledningsvis "leker vuxen" i en formell middag och sen låter det hela spåra ut i chokladsås och halvnakna kroppar. Alla vet att det handlar om att bryta mot de tabun som finns i samhällets vardag, och som vanligt tycks det locka som inget annat. Ett annat exempel är det sunkiga "Ladies night" som blivit rikserkänd "underhållning" för vuxna kvinnor och vars legitimitet förbryllar mig.

Mest less blir jag som vanligt av kommentarerna till VK:s artikel som tycks locka åt sig ideliga idioter som inte kan tänka längre än "men det var ju en rolig, frivillig fest". Ja, eller hur?

Spermaslöseri?

Bläddrade i Sthlms-Metro på centralen och fastnade för denna kolumn, som i den tryckta versionen hade rubriken "Sluta slösa med sperman". Och på många sätt är den kanske fel eller galen, men jag gillade ändå det oerhört obrydda sättet den var skriven på. Ett seriöst ämne med ett säkerligen seriöst budskap, i en förpackning som nästan gör mig förvirrad men lite glad.

Tidningsproblemet

Spenderade en dryg timme på centralen före avgång. Den här gången utan stalker, som tur var. Men som vanligt promenerade jag in på pressbyrån i syfte att hitta en "lättsam men bra" tidning att läsa på resan. Och som vanligt gick jag bet och kom ut med senaste numret av Empire istället. Det finns triljoners tidningar där verkligen, men tydligen ganska få som passar undertecknad i smaken. Det finns gott om samhällsengagerade och politiskt inriktade tidningar som jag gillar förvisso, men när jag mest vill ha nåt lättsmält som inte engagerar mig så mycket på det viset, ja då tycks idéerna sina.

Problemet är att jag inte riktigt heller kan säga exakt vad det är jag vill ha så det är svårt att säga om det är mig det är fel på eller om det faktiskt finns ett hål i tidskriftsutbudet.

Hemma-funderingar

På väg hem igen. Sitter på ett ganska skumpigt X2000 på väg mot Sundsvall. Ute har snölagret bättrats på men solen skiner och det är ganska vackert landskap utanför fönstret.

Som alltid när jag är/lämnar Stockholm funderar jag över om jag kanske inte ändå skulle göra en lite större ansträngning och ta mig dit ett par år. Men jag vet aldrig säkert vad jag känner. Jag gillar Stockholm, även om det ofta känns ganska skönt att fara hem. Men det finns kanske möjligheter där som inte finns hemma i Umeå. Framför allt vad gäller jobb.

Men jag vet inte. Jag har verkligen kommit att älska Västerbotten för dess natur och mentalitet (även om jag tycker mig se en något nedåtgående trend vad gäller trevligheten hos folket också) och en del av mig känner att jag skulle kunna vara hemma där. Jag vet att om jag skulle flytta skulle jag troligen inte komma tillbaka, trots att jag kanske egentligen skulle vilja. Varför skulle jag, på nåt sätt.

Men jag funderar säkert vidare och om det inte dyker upp ett gyllene tillfälle så funderar jag säkert fortfarande lagom till 40-årsdagen men då kanske snarare i termer som "jag skulle ha...". Den som lever får se.

Det blev en annan typ av söndag

Jag har annars inte gjort så mycket idag. Varit lite loj både i humöret och kroppen. Hjälpt J med tvätten (och smugglat dit min egen, det tycks vara min modell överallt), handlat lite mat osv. Lagade till grönsakssoppa som kändes skonsamt för öm mage. Miss J knorrade lite över tråkighetsfaktorn men han blev nog ganska nöjd då han tog om av soppan trots allt.

Men lite bättre känns det alltså. Vet inte var det är heller, det gör mest bara ont. Sugande och tryckande ont samtidigt. Inte så mycket annat, förutom illamående som kommer och går lite.

Delta på avstånd

Jag känner mig möjligen något bättre nu. Inte så ont i magen längre i vart fall. Nu är det mest jobbigt att inte vara på plats i Årsta och delta i rösträknandet. Jag har haft lite kontakt med valberedningen via telefon och sms under dagen och det verkar iallafall hittills som att valkonferensen trots allt gått mycket på vår föreslagna linje. Det talades om frinominering och det fanns funderingar kring vårt föreslagna antal men inget av det blev det något med tydligen. Och det måste väl vara ganska bra betyg till det gedigna arbete som vi tillsammans lagt ner.

Jag trodde listan skulle vara framräknad och klar nu men senaste sms:et från Björn sa att de fortfarande räknar. Spännande!

Det blir inget med det

Bara försöket att tillreda frukost fick mig att må illa så jag lägger nog ner de här försöken. Så jäkla typiskt! Dumma stockholmsbaciller! Det är ju idag det händer på valkonferensen, det är ju idag jag ska och vill vara där! Dessutom har jag lovat att hålla en halvspontan utbildning för lokala registeransvariga. Med mera. Arghn!

Och inte sänds det på teve heller. Livet känns orättvist idag. Eller "slash fail" som trying-to-be-hip-when-I'm-33-Miss-J skulle ha sagt...

Dålig tajming

Beslutsångest! Jag mår inte riktigt bra men kan i vanlig ordning inte bestämma mig för hur dåligt jag mår. Grejen är väl att jag faktiskt väldigt gärna vill åka in till andra dagen av valkonferensen, dagen då jag har mest åtaganden. Men jag mår faktiskt inget vidare.

Igår hade jag huvudvärk och kände mig i allmänhet hängig och konstig. Tänkte att det skulle ge med sig. Men när jag åt middag med J började jag må ordentligt illa redan efter en kort stund. Det lugnade sig efter att vi promenerat ute en sväng men så inatt har jag vaknat flera gånger av jag mått superilla och att magen gör ont. Kanske har jag dragit på mig magsjukan som min bordsgranne på konferensen igår hade sjuka barn i? Jag vet inte, men bra känns det inte.

Jag vill absolut åka men vet inte om jag törs, helt enkelt. Jag vill inte fara dit och börja må illa just under anförandet om valet. Det skulle kännas som katastrof. Men vi är redan en kvinna kort i valberedningen (som är hemma i magsjuka) så jag vet ju att jag behövs. Skit också. Försöker med frukost så får vi se.

Inbrott

Fick förresten höra att det varit inbrott i lokalen (Årsta Folkets hus) som Fi:s valkonferens hålls i. Konferensgruppen jobbade hårt igår med att göra fint och ställa fram saker som skulle säljas och delas ut, men möttes imorse av en trasig ruta och försvunna saker. Godis, Fi-pennor, Fi-tröjor osv är borta. Trist såklart. Men kanske har Årsta nu ett gäng godistuggande, Fi-klädda inbrottstjuvar?

Den flytande tidsaspekten

Just nu sitter jag på Fi:s valkonferens och lyssnar på en lite utdragen diskussion om diskrimineringsgrunder. Lite halvhjärtat dock, inte för att det är alldeles ointressant utan för att jag dels hört det förut och dels för att jag har en konstig dag rent måendemässigt. Känner mig tung i huvudet och hängig i humöret på nåt vis. Vet inte vad som pågår riktigt, men det är väl en del av den grubblande Sara.

Det känns också lite märkligt att vara här. Lite som att jag backat flera år i tiden, samtidigt som så mycket saker känns så annorlunda. Jag saknar verkligen Umefolket som lyser med sin frånvaro. Lite som att tiden går framåt och bakåt samtidigt, medan jag står som en förvirrad sak i mitten. Låter det konstigt? Antagligen.

På neutral mark

Jag hade innan igår inte sett till Ulrika på evigheter (och det trots att vi bor några få hundra meter från varann) men plötsligt igår när jag just lämnat min lunchdejt kom ett sms med en inbjudan till Ulrika-dejt på Stockholms central. Det blev några väldigt trevliga timmar av catching-up! Får väl hoppas att jag inte ska behöva fara 70 mil för nåt liknande framöver... *hinthint*

Mer Xperia

Läser efter min X10-besvikelse imorse en recension (el 80% historiebeskrivning 20% recension) av samma mobil som inte i ett enda ord tar upp de problem som nämndes i de filmer jag länkade till tidigare. Inget om att telefonen är seg, har problem med touchpad osv. Märkligt (mitt nya modeord?).

Kollektiv turnébuss

Åhå, så det var därför som hela "RAW-gänget" (el "Sveriges humorelit", som AB säkert skulle kallat dem) satt på samma buss som jag från Umeå till Sundsvall. Hade helt missat det.

Det kommer alltid nya efter de nya

Som bekant har jag span på att investera i en ny mobil "any day now". Högst på önskelistan ligger såklart en android av något slag. Jag har haft span på Sony Erikssons Xperia x10 så det var lite tråkigt att se att den inte lever upp till mina förväntningar, som det verkar. Näst på tur står att invänta mer info om HTC Desire som vad jag förstår är HTC egen variant på Google Nexus (som också görs av HTC).

Jag vill gärna ha en hyfsad kamera på min mobil och det har ju inte riktigt varit HTC:s grej tidigare, men det ryktas om att det nu ska ha åtgärdats på den kommande Desire. Trist nog så stämde inte ryktena om en lansering den 22 mars utan det tycks vara så att man får vänta till mitten av april innan den kan börja finnas tillgänglig.

Jag börjar dock misströsta om att någonsin hitta en telefon som lever upp till mina förväntningar. Ska jag byta ut min "sms:a-och-ringa-telefon" mot en som kan "göra allt" vill jag inte ha en plastig, laggande och seg sak. Speciellt inte för de priserna som de här telefonerna har.

På resande fot igen

Sitter på bussen mot Sundsvall och åker genom nån slags snöyra. Mer snö, alltså. "Onödigt", som nån uttryckte sig på fb. Våren har svårt att riktigt få fart, men men, det kommer väl.

Det känns som att jag blir mer och mer oplanerad för varje gång jag far ner till Stockholm. Den här gången kan jag ha slagit rekord. Jag sov halvdåligt som vanligt; vaknade flera gånger och kom på saker jag inte skulle glömma (vad det var hade jag såklart glömt när jag väl vaknade i rätt tid). Jag landade i lägenheten kl 9. M gjorde lite frukost medan jag la ner typ alla hela kläder jag äger i min lilla resväska (yes, de ryms där, ungefär) i hopp om att något funkar att kombinera så att jag ser hyfsat representabel ut på mötet jag har imorgon förmiddag och på valkonferensen i helgen. Lämnade lägenheten igen 9.40 för att fara till bussen, säker på att jag glömt något väldigt viktigt.

Förra gången glömde jag mobilladdaren så den har jag sett till att jag säkert har med mig den här gången. Det blev så krångligt utan den. Resten ordnar sig väl, tänker jag.

På väg igen

Annars har jag jobbat ett par nätter. Och försökt att få ihop allt annat som ska ske den närmaste tiden. Imorgon förmiddag bär det av till Stockholm igen över helgen och jag är allt annat än förberedd. Jag har inte ens packat. Logistik har gjort att jag är på landet så jag får packa i huvudet och göra det praktiska arbetet med packningen en timme före avgång imorgon bitti. Men jag tror att det ska bli bra. Det jag glömmer glömmer jag väl, helt enkelt. Ska försöka göra lite listor över vad som måste med ikväll.

Positivt i det hela är att jag inte hunnit arbeta upp nån resfeber än...

Märkligt fokus

Inte heller i Umeå är allting så logiskt. Jag kan fortfarande inte förstå hur man egentligen tänkte eller vad man trodde skulle hända i det agerande som i måndags kväll resulterade i att en ung människa blev mördad. Och det människor diskuterar i artikelkommentarer och forum på nätet är inte vad som egentligen låg bakom bråket utan vilken etnicitet de inblandade har och huruvida bostadsområdet Ersboda är ett trashigt slumområde där befolkningen borde hålla sig inne, eller inte.

Det är också märkligt i mina ögon.

Den svenska medmänskligheten

Sitter och tittar på Uppdrag Granskning om Vellinge kommun och Sveriges flyktingmottagning. Konstigt vad hotade människor kan känna sig utan att egentligen kunna säga varför. Det är en märklig och inte alldeles sympatisk värld vi lever i.

Naturens egen wake up-lampa

Ikväll är det dags att inleda två nätters jobb igen. Lite fundersam över hur det ska bli med sömnen. Jag brukar inte ha problem att sova oavsett årstid (vilket annars är en vanlig orsak till att man slutar jobba natt) men nu har jag vaknat mystiskt tidigt två mornar i rad. Halv åtta igår och kvart över sju idag. Och det utan att jag lagt mig särskilt tidigt. Måste vara ljuset trots allt. Igår tantlurade jag iofs nästan två timmar på eftermiddagen och det vore ju bra om jag kunde idag med.

Tricket är väl att jobba sig toktrött och det lär det väl inte bli några större problem med.

Svett in the city (hihi)

Hemma från min helgvistelse hos M och kattfamiljen på landet. Tillbaka till vardag och verklighet. Eller nja, så verklighetsfrämmande är inte en helg på landet heller. Det är ju inte direkt som att jag latat mig hela helgen.

Nu har jag lagt in min överblivna pizzabit från baket i lördags i kylen (lunch, check!), lagt in mina nytvättade kläder i garderoben (lyx med tvättmaskin eller vad?), ätit en hyfsad frukost och är på g att byta om och fara iväg och träna en timme eller så. Känns som en bra start på dagen.

Att äta godis med andras händer på

Godisråtta som jag normalt sett är (även om det blivit betydligt bättre sista året) läste jag den nästan skrämmande uppgiften imorse att vi svenskar äter ca 17 kg godis per person och år. 17 kg! Det är mer än ett kilo per månad. Snacka om att formligen trycka i sig konstgjorda ämnen, läskigt gelatin (om man inte väljer bort just det då) och en massa färgämnen.

Men det är ju så gott. Och uppenbarligen som ett opium för folket, för hur många känner man inte som försökt sluta äta godis och misslyckats fatalt?

Själv har jag lagt ner det där med lösgodis, som artikeln delvis handlar om. Och anledningen är inte det onyttiga innehållet utan just vad man med lite fantasi kan se på bilderna i artikeln. Jag har helt enkelt sett lite för många kladdiga barnhänder (även vuxenhänder faktiskt, men lite mer sällan) långt ner i lådorna medan den andra handen håller skeden man egentligen ska ta med. Och nånstans har det slagit mig att i en tid där vi nästan överkonsumerar handsprit, använder bakteriedödande medel i städningen, vaccinerar oss för influensor etc så har vi inga problem med att dela bakterier via lösgodiset. Så nu är det i undantagsfall som jag handlar lösgodis, jag kan helt enkelt inte koppla bort tanken på vad som varit i lådorna tidigare.

På så vis kan jag sakna barndomens godisbutiker där man fick peka på vilka godisar man skulle ha. Något även Anna-Karin minns med anledning av samma artikel.

Och när vi ändå är inne på det; skölj era grönsaker! Där har man utöver andras tafsande även bekämpningsmedel osv att fundera över. Men trots det tycks alldeles för få bry sig om att skölja av dem. Inte för att jag generellt sätt är så rädd för bakterier, men lite snuskigt är det faktiskt.

Saturday night!

Nu har jag dock bestämt mig för att lägga ner det ideella arbetet för idag och hjälpa M att baka pizza. Sen blir det soffhäng för hela slanten. Jag vet inte om det finns nåt intressant på tv att bänka sig framför, men om inte annat finns det gott om intressant film jag/vi inte sett.

Kattorna är lite uttråkade och ägnar tiden åt att antingen småbråka lite med varandra, putta ner saker från bord eller att gå fram och tillbaka på tangenbordet när det är som mest olämpligt att de gör just det. Jag försökte få ut dem i det fina vädret, men efter två minuter krafsade det ihärdigt på dörren (ungefär som om det vore 30 minusgrader ute, vilket alls inte var fallet). Jag gissar att de inte skulle ha något emot att flytta till varmare breddgrader. Sura närkingar.

Mrs Sherlock

Det känns nästan lite skamligt att erkänna att den enda tiden jag spenderat utomhus denna väldigt vackra senvinterdag var när jag gick till och från bilen, här samt vid Ica i Bygdeå... Större delen av dagen har jag istället spenderat med att försöka hinna ikapp med arbetet med Fi:s medlemsregister. Och det alltid så mycket längre tid än jag tänker mig. Dessutom ska man gärna vara lite lagd åt Sherlock Holmes-hållet så att man kan klura ut vad folk menar i sina kryptiska, förkortade meddelanden eller vad de egentligen har skrivit för namn och adress på sina inbetalningskort. Inte alltid alldeles enkelt.

Men det brukar vara ett ganska intressant och kul jobb. Nu känns det dock inte så eftersom jag är så stressad av att jag ligger efter lite. Men nån gång ska jag väl komma ifatt?

Energitillskott

Helgen har ju redan börjat ganska lovande. Klev upp tidigt, pysslade lite och begav mig sen ner till stan för en fikadejt med Anna och Samuel. Det var evigheter sedan jag såg Samuel-vännen senast så det var absolut trevligt. Mer sånt, mer fikadejter åt Sara-folket!

Helg!

Efter den lugnaste natten på länge på jobbet sitter jag nu här och kämpar för att hålla mig vaken samtidigt som jag är så oerhört nöjd med att ha en ledig helg. Jag har inga egentliga planer men gott om saker på den aldrig sinande to-do-listan. Jag hoppas få lite vila och kunna göra något rent bara trivsamt också. Egentligen hade jag velat gå och se A Single Man på bio, men självklart visas den inte i detta bio-Mecka jag bor i...

Men, jag hoppas på en trevlig filmkväll i något av hemmen imorgon, gärna omgärdad av kissedamerna och med ett gott glas rött i handen.

Imorgon är det fredag

Dagen efter och inte alls så mycket träningsvärk som jag räknat med. Men visst känner jag att jag har muskler som gått ur ide på blandade ställen. Och lite stel var jag på jobbet inatt, men samtidigt kände jag mig faktiskt lite piggare i kroppen. Men det kan ha varit inbillning.

Skjutsade hem en übertrött M i morse efter jobbet. Han har spenderat i stort sett tre dygn på sitt jobb. Och jag var inte svårövertalad för möjligheten att fara ut och sova omgärdad av kissekärlekarna. Så fort jag rörde halvvaket på mig nu i eftermiddag hördes ett "Brrrmau?" bakom min rygg. Där satt en spinnande Smilla och jag gissar att ljudet antingen betydde "Har du äntligen vaknat så vi kan gosa nu?" eller "Stig upp och ge mig fisk!". Jag hoppas på det första eftersom hon fick fisk till frukost. Just nu sitter hon och äter upp min frukost/yoghurttallrik. Det är kärlek det...

En natt kvar innan helg. Som jag längtar.

Hej bortglömda muskler!

Det blev ingen gruppträning igår så jag piskade mig att åka iväg och träna på gymmet på egen hand. Lite läskigt var det, men det gick över förväntan trots allt. Alldeles enkelt är det dock inte. Jag tror att jag lyckades göra mig lite illa i ena axeln i en av maskinerna. Hade jag varit rik hade jag definitivt betalat för en tränare några gånger till. Det är liksom svårt att se riktigt hur man gör och hur man bör göra.

Roligast var nog trots allt uppvärmningen i form av 15 minuter på en crosstrainer. Det var ganska många runtomkring mig så jag var lite orolig för att jag skulle klara typ en halvminut och sen trilla av. Efter tre minuter ville jag typ dö, de första sex minuterna fick jag återkommande meddelandet "slow down to lower heart" (jag vet inte exakt, men hjärtslagen ska vara inom vissa gränser tydligen) men eftersom jag inte ville ge mig så tidigt fortsatte jag bara på i hyfsad takt. Plötsligt gick det bara enkelt och när jag kört på i 9 minuter kändes det riktigt bra. Visst, jag svettades som en tok och var trött, men det kändes bra.

En dryg timme blev det allt som allt och nu är jag rätt svajig i ben och armar. Jag vet att jag stretchat för lite, mycket för att jag inte riktigt minns hur instruktören sa, så träningsvärken är väntad. Men jag känner mig triggad och glad och lär kunna sova en stund nu inför nattens jobb utan problem.

Jämställda spel

Gårdagens roligaste what a twist! levererades av Johan. Det finns ju faktiskt en del lek med könsföreställningar i spel, som görs både på ett kul och intressant sätt av till synes ganska upplysta personer. Men fler feminister skulle helt klart behövas inom området spelprogrammering.

Vad är väl en gala på Kodak theater?

Och här är visst svaret på min andra frånvaro-fråga i Oscarinlägget nedan. Good call, skulle jag säga. Och jag tror inte att de ångrar sig ens efter att ha sett den faktiskt ganska trista galan.

Det ständiga trött-experimentet

Det var inte så enkelt att somna igår kväll som det kändes. Försökte lägga mig i soffan en stund, men huvudet snurrade av saker som jag istället borde göra men som jag definitivt inte orkade. Ringde Miss J som sa "Gå och lägg dig!" och till slut gav jag med mig och bakade ner mig i sängen. Jag tog med mig datorn och ställde på sängbordet men jag måste ha somnat mitt i något jag skulle göra för när jag vaknade första gången, vid halv två inatt, hade jag en "vill du öppna eller spara den här filen?"-ruta överst på skärmen. Klickade bort det och tänkte att vad det än var så kan jag säkert komma på det imorgon. Än minns jag inte vad det var jag skulle göra.

Men totalt nästan tio timmar blev det. Inte av den bästa kvalitén, jag vaknade flera gånger, men sömn blev det i vart fall. Trots det känner jag mig ganska seg och trött idag. Ryggen ömmar lite och huvudet känns tungt. Jag har en inbokad plats på gruppträning ikväll, men samtidigt lockar det att följa med M hem till katterna. Får se när han tänkt sluta om det går att få ihop båda kanske.

Oscargalan 2010

13 rätt av 24 möjliga. Det blev det slutgiltiga resultatet av mitt Oscarstippande. Inte jättebra, men det var inte alldeles enkelt heller. De flesta trodde nog att Avatar skulle bli galans mesta vinnare, inte minst i de tekniska kategorierna, men The Hurt Locker tog hem dubbelt så många Oscarsgubbar, sex stycken. Jag är som bekant inget jättefan av Avatar, men frågan är om jag skulle gilla The Hurt Locker mer. Troligen inte, men jag ska försöka ta reda på det snarast möjligt. Nu såg jag inte hela galan live eftersom jag jobbade samtidigt, men det finns gott om klipp utlagt här och var och det här är min sammanfattning av galan:

Värdparet: Steve Martin och Alec Baldwin må vara "funny guys" men på galan var det snarare gubbtråkiga. Jag ser gärna att man väljer någon vassare och rappare nästa år. Istället för att låta Neil Patrick Harris göra ytterligare ett inledande shownummer med skojigt rimmande om de närvarande kunde de låtit honom få fungera som ett alternativ till de andra två under galan.

Roligast: Ben Stillers utdelning av pris för bästa makeup var roligare än värdparets alla skämt tillsammans. Enkelt, men faktiskt väldigt roligt. Nattens skratt.

Politik: Som vanligt omgärdas galan av politik, men det börjar kännas tråkigt att det läggs en politikstämpel över varje Oscar som delas ut till en svart amerikan. Klart det fortfarande är politik bakom det till viss del, men ibland känns det bara som det. Kan vi inte passera det nu så att vi kan erkänna talang istället? Troligen inte.

Politik 2: Vi kunde fått se en Oscar gå till en svart amerikan för bästa regi gör första gången (Precious), men istället fick en kvinna, Kathryn Bigelow, regi-Oscarn för allra första gången. Roligt och på tiden såklart, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att det är sorgligt eller koolt att det krävdes regi av en krigsfilm innan det hände.

Självklarast: De två priser jag hoppades allra mest på gick igenom. Både Mo'Nique (Precious) och Christoph Waltz (Inglourious Basterds) knep varsin birolls-Oscar. Absolut välförtjänade båda två! Kanske de mest välförtjänta av alla.

Svenskt: Patrik Eklund och Mathias Fjellström fick ingen Oscar för bästa kortfilm. Men när The Hurt Locker började vinna ljud-Oscars var det svenskt på scenen. Paul NJ Ottosson (med den hemska frisyren...) gick hem med två gubbar i händerna. Ny bekantskap för min del.

Förbättring: Dels var inför-programmet lite roligare än förra året, även om det snackas alldeles för mycket av de 7-8 (!!!) väldigt amerikanska programledarna. Jag vill se och höra besökarna på väg in på röda mattan, inte deras tråkiga analyser. Men, som sagt, lite mer av den bra varan i år än förra året.

Förbättring 2: Istället för att låta orkestern spela upp de nominerade till bästa musik hade man i år dansnummer till varje låt istället. Absolut roligare även om det är svårt att undvika att det blir lite av "dagens pausfågel" över det hela.

Förbättring 3: Tacktalstiderna tycktes ha utökats, åtminstone på de större priserna. Skönt, får jag säga. För även om det inte är kul med långa malande tal som bara består av uppradande av personnamn så finns det inget tråkigare än när bra talare stoppas halvvägs mot poängen av irriterande musik.

Hang-up: Producenten måste ha varit en kvinna/man med en gigantisk crush på George Clooney. Den stackarn fick inte vara ifred en sekund. Jag tror knappt värdparet fick så mycket kameratid som Clooney. Nästan förståeligt att han såg lite putt ut mot slutet (eller var det kanske pga de uteblivna statyetterna för Up in the Air?)

Fundering: Jag hoppas att det är ett sparprojekt inför en kommande film (eller hoppas jag det egentligen?), annars finns det inget som förklarar den konstigt långa och platta frisyr som just nämnda George Clooney bjöd på under galan. Han såg ut som en 7-årig buspojke från 50-talet, vars frisyr mamma rättat till genom att diskret slicka sig på handen innan hon plattade till lockarna...

Frånvaro: Vi är vana att se Jack Nicholson på sin vanliga plats längst fram, men inte i år. How come?

Frånvaro 2: Oscargalan har de senaste åren till viss del bestått i en medialt påhittad rivaltävling mellan Angelina Jolie och Jennifer Aniston med Brad Pitt i mitten. I år såg jag inte någon av dem. Åtminstone Pitt och Aniston har ju gjort filmer 2009? Nån som såg dem?

Huvudroller: Jag har inte sett Crazy Heart än, men tvivlar inte en sekund på att Jeff "the Dude" Bridges gjort sig förtjänt av en Oscar. Det var, om inte annat, på tiden. Kanske lite så även vad gäller ssandra Bullock, som kanske inte har en lika rak karriärutveckling bakom sig. Jag gilalde The Blind Side och den var lite utöver det hon brukar göra så jag opponerar mig inte mot hennes vinst alls. Sen är hon charmig och höll ett ganska bra Oscars-tal.

Huvudroller 2: Jag vet däremot inte om jag gillade den lite påklistrade sentimentala metoden att presentera de nominerade i huvudrollskategorierna genom att mer eller mindre närstående skådespelarkollegor berättade hur stora skådisar var och en är. Långt ifrån alla lyckades göra det intressant nog. Stundtals lät det mer som att de var nominerade i kategorin mänskliga rättigheter än för en välbetald huvudroll i en Hollywood-film.

Allt som allt: Jag håller med om att det var en ganska tråkig gala. Jag har sett betydligt roligare. Men så var väl filmutbudet något sämre än tidigare år också, så kanske gick det hand i hand. Oscars är ändå alltid Oscars och jag ser redan fram emot nästa år.

Jag är vak...zzzzz

Jag borde såklart sammanfatta Oscargalan och räkna ut hur många rätt jag hade, men jag är nog lite för trött för att hänga med i huvudet efter bara drygt två timmars sömn. Nu ska jag försöka hålla mig vaken så länge jag kan för att inte vakna upp mitt i natten.

Oddsen för att jag är vaken mer än en minut om jag sätter mig i soffan framför tv:n är dock ganska låga, samtidigt som jag inte lär orka något mer avancerat än så.

Kanske borde be hyresvärden om ett titthål?

Eftersom jag ska på jobbmöte och inte skulle få sova så mycket bad jag M om väckning vid 12-tiden idag. Han sa att han antingen skulle ringa eller komma förbi med lunch om han hade tid. Så när dörrklockan ringde drog jag på mig en tröja och gick ut och öppnade i tron att han som vanligt inte fått med sig nyckeln. Det tog ett par sekunder innan jag insåg att utanför stod inte M utan en blond, välklädd tjej, kanske 5 år yngre än mig, med en bibel i handen. Jag kisade glasögonlöst mot henne och hon synade mig övertydligt nerifrån och upp innan hon sa "Jo, eh, hej, jag går runt och pratar om bibeln." Jag svarade snabbt att jag tyvärr inte var intresserad och drog igen dörren.

Klockan var inte alls tolv utan tio och jag hade alltså öppnat dörren enbart iklädd trosor och en utochinvänd tröja, toppat med gårdagens smink halvsmetat i ansiktet och inga glasögon. Heja mig! Trogna läsare minns att jag vid två tidigare tillfällen nästan blottat mig för den äldre herre som tidigare (han kanske bara undviker min dörr numera?) gick runt och delade ut nån frikyrklig tidning. Det tycks vara min grej.

Iaf har jag inte riktigt kunna sova sen dess så väckning fick jag ju....

And the Razzie goes to...

Inatt kan alltså Sandra Bullock få en Oscar som "Best Actress" för The Blind Side, igår natt fick hon en Razzie (Golden Raspberry Award) som "Worst Actress" för All About Steve. Andra pristagare var bl.a "All Three Jonas Brothers" (Worst Actors) och Eddie Murphy (Worst Actor of the Decade").

Alla gillar inte att vinna Razzies och många har de varit som surat till rejält över sina vinster. Sandra Bullock däremot, gick på galan och höll sitt acceptance speach efter vilket hon delade ut en DVD med filmen hon vann för till alla i publiken. Jag gillar stora skådisar som tar sig råd att bjuda på sig själva. Efter det hoppas jag lite extra på vinst ikväll för Bullock, även om hon långt ifrån alltid är min favoritskådis.

Chimay!

Och just det, passa på att se det enda svenska bidraget till nattens gala, "Istället för Abrakadabra", på SvtPlay.

Fler Oscarstips

Jag har hittar lite fler tippare. Jag håller helt med SvD:s Jeanette Genteles om att Avatar inte är årets bästa film. Gissningsvis skulle jag dela hennes åsikt om The Hurt Locker (jag har i allmänhet svårt att dela Amerikanernas vurmande för krigs-/Irak-draman, oavsett vinkel) om jag sett den. Jag önskar att jag sett An Education före galan, men den få stå högt upp på min vill-se-lista.

Jag hittade också Andreas Reuters tips och vi tycks nästan helt överens om gissningarna, vilket borde båda gott för undertecknad. Jag hade dock också gärna sett hennes önskningar, vilka hon vill ska vinna.

Den intresserade rekommenderas också att läsa om all politik, kampanjkrig osv som precis som vanligt omgärdar galan.

Mina Oscarstips!

Som sagt har jag inte sett alla av de mest nominerade filmerna inför nattens Oscargala. Trots det tänkte jag ge mig på lite gissningar, for fun. Jag kommer inte gissa alla kategorier men här är de som jag vågar mig på (i följande ordning, med ev önskningar inom parentes):

Best Picture:
Avatar (önskan: Up in the Air, för att det vore lättsamt)

Actor in a Leading Role:
Jeff Bridges (önskan: Colin Firth, utan att ha sett filmen)

Actor in a Supporting Role:
Christoph Waltz

Actress in a Leading Role:
Sandra Bullock (kanske förtjänar hon den faktiskt)

Actress in a Supporting Role:
Mo'Nique (önskan: om inte Mo'Nique så kanske Anna Kendrick)

Animated Feature Film:
Up (önskan: Coraline)

Art Direction:
Avatar

Cinematography:
Avatar

Costume Design:
The Imaginarium of Doctor Parnassus

Directing:
Avatar

Documentary (Feature):
The Cove (vild gissning, har inte sett nån av dem)

Documentary (Short Subject):
Kan inte gissa alls

Film Editing:
The Hurt Locker (vild gissning)

Foreign Language Film:
The White Ribbon (har inte sett än men jag gillar Haneke)

Makeup:
Star Trek

Music (Original Score):
Up

Music (Original Song):
Crazy Heart; "The Weary Kind"

Short Film (Animated):
Ingen aning alls

Short Film (Live Action):
Instead of Abrakadabra (den enda jag sett, heja Arvidsjaur! :)

Sound Editing:
Up

Sound Mixing:
Avatar

Visual Effects:
Avatar (det absolut säkraste kortet av alla kategorier...)

Writing (Adapted Screenplay):
Up in the Air (möjligen Preciuos, men jag håller på Up in the Air)

Writing (Original Screenplay):
Up (möjligen The Hurt Locker, men...?)

Så, det var mina vilda tips. Vilka är dina?

Tålamod

Jag hade tydligen packat ner lite för lite tålamod i min jobbväska inatt. Frustrerad som få lämnade jag huset imorse och önskade att det skulle varit måndag morgon. Jag hoppas få med mig tillräckligt med tålamod ikväll och att natten blir lite lugnare.

Just nu ömmar hela kroppen, framför allt ryggen och min nyvunna lusta att besöka gymmet känns som bortblåst. Men jag hoppas att det återkommer och att jag fullföljer mina planer att bli av med gruppträningsoskulden till veckan. Jag är ju öm för att jag behöver träningen. Och jag tror att det skulle kunna vara ganska kul. Men just nu vill jag mest gömma mig under täcket.

Jag reserverar mig mot mig

Föregående inlägg har funnits i bakhuvudet ett tag men jag är ändå något imponerad över att det tvingade sig ut just nu, med tio timmars nattpass bakom sig. Jag kunde inte somna utan att få det ur mig. Får se om jag låter det överleva när jag vaknar igen om förhoppningsvis 6-7 timmar. Saker tenderar att inte låta lika klart när huvudet är med i större grad än vad det är just nu...

Grubblerier om psykisk ohälsa

Vk har en viktig artikelserie just nu, om psykisk ohälsa bland unga. Lördagens ledare spann även den vidare på ämnet och kopplade det på ett lika viktigt sätt till den valrörelse vi inte riktigt men snart kommer att trilla in i. Det privata är politiskt. Fortfarande.

Själv har jag också funderat en del. Jag blir ledsen av att se att vuxenvärlden inte hängt med i den tekniska utveckling som gör att ungdomar inte längre finns och öppnar sig på samma ställen som tidigare. Självklart är det fortfarande viktigt med ungdomsgårdar och kuratorer på skolor, vilket i allra högsta gra är en fråga om politik och resurser, men lika viktigt är det att det finns vuxna tillgängliga där ungdomar "hänger" på nätet. Virtuella ungdomsledare, om man så vill.

Jag vet inte om depressioner bland unga ökat eller inte, där har jag ingen riktig insyn. Även när jag var tonåring förekom självmord bland jämngamla. Men alla som mår dåligt tar inte livet av sig som tonåringar. Av olika skäl. Många lyckas säkert gå vidare och skapa en sunt vuxenliv men jag har i och med artikelserien och de samtida rubrikerna om Emil Forselius självmord inte kunna släppa tanken på de som bär sin själsliga sorg med sig in i vuxenlivet. De som fortfarande i 25, 30 och 35-årsåldern lider av depression och svårighet att få ihop livet helt och fullt utan besök av tung ångest. Saker försvinner inte för att samhället anser att du är vuxen. Snarare läggs fler saker till listan över det man kanske inte lyckas uppnå (åtminstone inte enl den egna måttstocken). Sista åren har vi haft åtminstone tre självmord bland kända personer i 30-35-årsåldern (Emil, Johanna Sällström samt Anders Göthberg). Många likhetstecken kan dras mellan de tre. Inte minst att de alla var småbarnsföräldrar. Jag har ingen vidare inblick i deras respektive ev orsaker eller bakgrunder, vill jag poängtera, men det är svårt att inte fundera/spekulera och relatera det till personer i ens egen omgivning som dras med psykisk ohälsa.

Jag tror personligen att det inte minst riskerar att bli besvärligt när det blir dags för just karriär- och familjebildande och man inte riktigt får till det efter normen, hittar trivsel i normen eller kanske lyckas uppnå det man hoppats. Inte minst om man känner sig pådriven av en önskan att kunna erbjuda något man inte själv blev erbjuden.

Min poäng med allt det här är att psykisk ohälsa bland unga måste tas på mycket större allvar bland vuxna än vad jag ibland tycker att man gör. Jag har hört åsikter apropå rubrikerna nu senast som "vad har en 13-åring att ta livet av sig för?", vilket är oerhört naivt och nedlåtande. Dessutom kanske vi bör tänka förebyggande för att undvika "fördröjda" självmord i den senare åldersgruppen där man förväntas en massa andra saker. För även om man inte löper banan ut och avslutar livet eller ens visar tecken på det som tonåring är det viktigt, tror jag, att man fångar upp människor med psykisk ohälsa tidigt och erbjuder hjälp. Allt för att undvika att ångesten följer med som en konstant självuppfyllande följeslagare på vägen. Depressioner självläker sällan utan är en lurig dödlig sjukdom som kan få kraft att slå över närsom.

Tips inför Oscarstippandet

Imorgon är det, som jag tidigare tjatat om, dags för Oscargalan. Jag lär inte hinna med att se så många filmer som jag önskat men det lär ändå bli en kul och intressant gala. Lite sämre startfält i år än förra året, men å andra sidan betydligt mer öppet. Och det är ju inte fel för spänningen.

Att Hollywood, och Oscars med för den delen, är ganska stereotypa är väl ingen nyhet. Jag läste om ABC News uppladdning i form av en lista på 10 säkra sätt att få Oscarjuryns erkännande och inser att de har fler än en poäng. Utgår man från den tror jag att man kan pricka ganska många rätt i tippandet om vilka som går hem med en gubbstatyett imorgon natt svensk tid.

Jag är lite ledsen att jag jobbar men förhoppningsvis kan jag hinna gå förbi tv:n på jobbet tillräckligt många gånger imorgon natt för att se iaf några av de stora priserna.

Dags att börja äta Ebixa kanske?

Minns ni den där grejen som pep om man visslade på den och som man kunde sätta på sin nyckelring för att hitta bortlagda nycklar? Jag skulle behöva en sån. Eller flera. En till bilnyckeln, en till jobbnyckeln och en till battledosan. Tre saker jag tycks ha svårt att hålla koll på.

Hade tänkt chilla en timme framför WoW före jobbet men så tycks jag ha lämnat battledosan i Ratan. Ytterligare en anledning till att jag behöver en mer avancerad mobil (då kan man göra mobilen till battledosa nämligen).

Bäst att packa tändstickorna ikväll

Lite springig natt. Iaf fram till strax efter tre. Sen satte trötthet de luxe i. Hela kroppen typ pirrade av trötthet, det var ordentligt jobbigt. Jag tordes knappt blunda när jag satt ner av rädsla att nicka till. Efter en stund på balkongen och lite friskluft så blev det bättre och sen vaknade huset till igen så då var det bara att köra på igen. Men det var en och en halv timme av plåga.

Jag hade kanske varit ledig för länge trots allt.

Film 12/10: Alice in Wonderland (3D)

Det har nog inte undgått någon att jag var på biopremiären av Tim Burtons Alice in Wonderland. Som vanligt har Burton visat prov på sin oräddhet när han på sätt och vis förvanskar den gamla barnsagan. Karaktärerna är kvar, kanske inte alltid som jag minns dem utan kanske ännu bättre, och han har dessutom blandat ner delar från uppföljaren "Alice i Spegellandet" i underlandssagan. Den största skillnaden är såklart att Alice inte är ett barn i Burtons saga utan en giftasvuxen 19-åring som redan varit i Underlandet en gång. Jag gillar det greppet även om jag önskat att Alice varit kanske några år yngre för den riktiga sagokänslan.

Alice är, utan att hon vet om det, på sin egen förlovningsfest där hennes tilltänkta Lord med magproblem just är på gång att fria inför alla gästerna när Alice ursäktar sig, jagar efter en kanin i väst och trillar ner i kaninhålet och hamnar i Underlandet. I Underlandet finns en profetia om Alices återkomst där hon ska dräpa Jabberwocky, The Red Queen (Hjärter Dam på svenska?) "krigsmaskin" i kampen om tronen som hon för mot sin syster The White Queen. Alla är dock inte säkra på att det är rätt Alice som trillat ner i hålet och själv hävdar Alice att hon minsann aldrig skulle dräpa något.

Om man bortser från att jag trots allt gärna sett en Alice som var några år yngre för sagans skull så gillar jag Burtons val av skådespelare. Helena Bonham Carter är definitivt inte vald för att hon lever med sagda Burton; hon är som vanligt alldeles underbart bra och gör rollen som huvudhuggande The Red Queen total rättvisa. Anne Hathaways The White Queen är en vansinnig variant av den vita drottning jag minns. Hon står definitivt inte bara för godhet utan också för skön, ibland nästan läskig, galenskap och Hathaway gör henne med den äran. Att jag gillar Johnny Depps Hattmakare behöver jag kanske inte nämna...

Men den nästan mest perfekta castingen är i mina ögon Matt Lucas (från Little Britain) i rollen/-erna som Tweedledee/Tweedledum; någon annan hade knappt varit möjlig att tänka sig. Mia Wasikowska som Alice känns inte lika perfekt placerad, men kanske det beror på att jag som sagt hade lite svårt för åldern man valt. Men jag gillar att Burtons Alice inte alltid är alldeles sympatisk.


Jag har svårt att inte älska den här filmen. Framför allt för galenskaperna men utöver det är den såklart vacker, jag tycker att man använt 3D-tekniken många gånger bättre än i hyllade Avatar (alla håller visst inte med om det) och kostymerna och miljöerna är förtrollande läckra. Jag smälter inför det faktum att det är kvinnornas kamp och att männen faktiskt mest spelar roller som fungerar mer som verktyg. Den är inte fullt ut svart och vit vad gäller godhet/ondska och det tilltalar mig också. Jag håller definitivt båda drottningssystrarna lika skräckblandat varmt om hjärtat när jag lämnar biosalongen.

Ska jag säga något negativt utöver åldersaspekten så är det nog att storyn utanför Underlandet inte riktigt engagerar. Den är rolig men mer som en nödvändig del av sagan än något som Alices äventyr omfamnar. Men i det stora hela spelar det alls ingen större roll. Totalt sätt blir det dock inte fullt betyg men nästan, en väldigt stark 4/5.

Alice tycks dock ha mottagits lite olika; alla älskar den inte som jag. Men förvånande nog verkar Emma Gray Munthe och jag ganska överens för en gångs skull (jag gillar hennes recensioner även om vi sällan är så överens). Men både DN (ovan) och SvD ger den medelbetyg och låter ganska besvikna. Mitt råd är att se den med ett öppet sinne (put your crazy on), på en 3D-biograf nära dig.

Entering mullvad-lifestyle igen

Nu har jag för första gången på evigheters evigheter lyckats vända dygnet alldeles rätt en längre stund. I och med semestern pgs Sthlms-mötet helgen som var har jag haft den långledighet som finns på grundschemat men som jag inte har eftersom jag jobbar mer än så. Och det är nästan, inte riktigt, som att jag känner mig lite förnyad på nåt vis. Jag är trött vid 23-24 och vaknar före 8 (därmed inte sagt att jag studsar upp direkt då...). Jag kan inte minnas när det var så sist. Normalt sätt är jag lite trött hela tiden.

Så det är med lite sorg i mitt nypigga hjärta som jag inser att det är slut med det nu. Ikväll är det dags igen och sen är det 7 nätter på 10 dagar som gäller. Jag ska definitivt passa på att lapa underbar vintersol idag innan jag lägger mig och ställer om min förvirrade kropp till "normalläge" igen.

Nyklippt!

Äntligen har jag klippt mig! Visa-kortet jublade väl inte direkt (det är ruggigt dyrt i den här stan verkligen) men håret och den fåfänga sidan av mig gjorde det istället. Jag hade dessutom en frisör som strödde lite smicker omkring sig så jag var på riktigt gott humör när jag gick ut. Nu behöver jag bara ett nytt ansikte också. Och den där lagomt vältränade kroppen.

Hm, den där studsande känslan varade inte så där väldigt länge va? Bäst att jaga tillbaka den.

Om psykisk ohälsa

Angående nyheten om Emil Forselius som jag skrev om tidigare idag så kikade jag runt lite på nätet och stötte på en del diskussioner om både det och självmord i allmänhet. Det är verkligen tragiskt slående vad dålig koll människor tycks ha vad gäller depressioner och självmord. Den gängse åsikten tycks vara att man inte borde kunna ta livet av sig när man just fått barn (vilket Forselius tydligen fått), speciellt inte om man uttryckt stor glädje över det samma. Samma sak minns jag att det diskuterades kring när Johanna Sällström tog livet av sig; just föräldraaspekten, att en ansvarsfull förälder inte gör så. Det tyder helt klart på att de som resonerar så aldrig har mått psykiskt dåligt på riktigt eller varit i kontakt med någon som gjort det. Resonemangen då är inte alltid logiska, även om de kan verka så för den det gäller.

Man kan tydligen inte heller begå självmord utan någon tidigare eller pågående kontakt med droger, "dåligt umgänge" eller någon form av "livsskuld". Att bara må dåligt utan en synlig anledning finns liksom inte med på kartan och att begå självmord av den anledningen är befängt. Tydligen.

Nu har jag absolut ingen aning om vad som låg bakom just det här, men min poäng är just okunnigheten vad gäller självmord. Jag tycker att det jobbas hela tiden med synliggörandet av både psykisk sjukdom (såväl depression som annat) och självmord men tydligen går det inte riktigt fram. Eller så är det karaktären på forumen och deras aktörer som det kommer an på. I vilket fall så är det tråkigt att se det.

Dagens lästips

Om att trixa med siffror vad gäller det sk RUT-avdraget. Mycket intressant, jag tänkte väl ändå att födelningen borde se ut så trots de senaste dagarnas rubriker.

Först träna, sen spika

Och nu efter att ha använt de spända musklerna och dessutom antagligen bitit ihop käkarna för kung och fosterland har jag en ökande huvudvärk på gång. Kanske ska lägga mig en kortis på spikmattan innan jag träffar dess ägare, Anna, på stan för lunch...

"Släpp ner axlarna, axlarna....du vet axlarna?"

Hemma från en länge fasad aktivitet; gymintroduktionen. Fyra gånger tror jag att jag skjutit upp den (två gånger pgs sjukdom förvisso) men den här gången hade jag bestämt att inget skulle komma ivägen. Fick träffa en jättetrevlig och lugn kvinna som lovade att se till att dämpa det läskiga snarast möjligt. Och det gick nog ganska bra, en bit på väg iaf.

Nu har jag ett ganska enkelt program som dock kommer att kunna innebära en del för mig. Vi bestämde att börja med att fokusera på min extrema överspändhet i nacke och axlar, vilken hon såg tidigt och "imponerades av" när hon försökte trycka ner mina ständigt uppdragna axlar. Så det blir en del sånt, med väldigt lätta vikter. Och jag tror att det kan vara en bra start. Konditionsmaskinerna som uppvärmning är nästan den största utmaningen, iaf vad gäller att starta och ställa in. Förhoppningsvis ger det sig. Alla andra som stod där såg ut som proffs så det är väl bara fake it til I make it som gäller...

Vi gick också igenom de gruppträningar som erbjuds med fokus på vad som är bra resp lite sämre för mig och min spändhet. Så nu ska jag försöka kasta mig ut i det också. Det känns bra såhär långt, jag hoppas att det kommer att fortsätta så.

I övrigt verkar det vara ett avspänt ställe. Majoritet kvinnor, framför allt över 40. De flesta glada motionärer som det verkade, med få undantag. Men det kanske inte var den mest utnyttjade tiden jag var där heller. Allt som allt verkar det lovande iaf, bara jag håller upp farten!

En förlust för svensk film

När jag kom hem igår kväll möttes jag av rubrikerna att Emil Forselius tagit sitt liv. Oerhört tragiskt. Fick mig direkt att tänka på Johanna Sällström. Båda duktiga skådespelare i 30-årsåldern som lämnat in på eget bevåg.

Se Tic Tac igen. Det har jag gjort ganska många gånger och den håller fortfarande måttet väldigt bra. Emils "Lasse the skinhead" (som det står på imdb) är helt klart en av höjdarna. Synd att vi inte fick se honom i så många fler stora produktioner.

Why is a raven like a writing desk?

Jag hinner inte skriva så mycket om Alice in Wonderland just nu, men måste ändå säga att det var en närapå magisk film. Tim Burton misslyckas aldrig av någon anledning. Hans fantasi och idéer måste vara något speciellt. Jag lyckades tom nästan stänga ute killarna bredvid som envisades med att prata alldeles för långt in i filmen, att det fnittrades märkligt typ hela tiden i början och att det prasslades en väldig massa. Efter ett tag fanns inte det, tack och lov.

Före bion var M och jag och åt på Balder i stan. Jag kan inte ens minnas när vi var ute och åt sådär sist så det var väldigt trevligt. Helt okej mat dessutom.

Mer rapport om Alice kommer senare gissar jag.

Inför Oscars

Parallellt med lunchätande kikar jag snabbt över listan på nominerade till Oscargalan som går av stapeln natten till måndag. Jag har ju som mål att alltid försöka se så många av dem som möjligt men i år ser det illa ut. Det är alldeles för många som inte ens är i närheten av att komma till Sverige än.

Dessutom är det fler än en som har koppling till Irakkriget och det lockar inte direkt. Men oftast är det när jag har som lägst förväntningar som det blir bäst så det är väl bara att förska se det som går. De animerade ligger jag totalt efter med och dokumentärerna likaså.

Jag skulle ju vilja gå och se A Single Man som blivit hyllad och som går på bio just nu. Kanske får springa till bion även imorgon eftermiddag eller ikväll... Vad gör man inte?

Edit: A Single Man visas såklart inte i Umeå än...

Vänta inte 50 år till!

Låt oss hoppas att det här blir en fråga som lyfts igen inför den kommande valrörelsen. Ta en titt på de goda svallvågor som kommer av ett jämställt uttag och lyft fram dem. För även om det går mot en delad föräldraförsäkring så går det för långsamt. Att papporna i Västerbotten är "bäst" och tar ut 25,8 procent av föräldraledigheten är en ganska liten tröst.

Ett litet ljus i tunneln har jag dock sett på mitt eget jobb där den senaste generationen av nyblivna fäder verkar villiga att ta ut, om inte halva så åtminstone en stor del av, föräldraledigheten. Och då inte bara under sommarsemestrarna eller liknande, som de något äldre fäderna mest tycks koncentrera sitt uttag kring. Det inger helt klart hopp om framtiden.

Och ja, jag vet att det inte alltid bara handlar om bristande intresse från pappan utan ibland också en ovilja att dela med sig från moderns håll. Men jag tycker mig ändå se att den oviljan blir mindre i samma takt som intresset väcks från fädernas sida. Det är ju ett delat ansvar, inte sant?

Film 11/10: District 9

Jag har också sett District 9, en science fiction-film som för en gång skull inte utspelar sig i USA utan i Sydafrika.

Ett gigantiskt rymdskepp kommer till jorden och lägger sig ovanför Johannesburg. Ingenting händer och omvärlden stannar upp förundrade över vad som ska hända. När så militären till slut tar sig in på skeppet hittas miljoner med utmärglade eller döda räkliknande utomjordningar. De överlevande tas ner till jorden och placeras i ett kåkstadliknande, övervakat område, District 9, där de ganska snart får anpassas till ett liv i slum. De utsätts för kränkningar av människorna och utnyttjas av gäng som skor sig på att sälja kattmat dyrt till "räkorna".
När tio år har gått börjar situationen bli ohållbar och regeringen vill tvångsflytta räkorna till ett nytt ställe, ett tältläger med ännu sämre förutsättningar, utanför Johannesburg. MNU blir ansvariga för att verkställa flytten och den välvilliga men något naiva agenten Wikus Van De Merwe är den som ska leda det arbetet. Han besöker ghettot och blir av misstag utsatt för en form av utomjordisk bioteknik vilket kommer att förändra hans liv totalt.

Filmen börjar som en dokumentärfilm som ska skildra en ny form av apartheid i Sydafrika. Just därför är inledningen ganska långdragen och tråkig i mitt tycke och det är först när man ändrar riktning till att bli en spelfilm på riktigt som filmen tar fart. Sharlto Copley (som vi snart kommer att se i filmen A-Team) spelar Wikus med den äran och hans förvandling under filmens gång är duktigt bra. Utomjordingarna funkar och storyn likaså. Parallellerna till apartheid är inte de enda, det finns återkommande liknelser med de stora krig som pågår as we speak och synen på de som inte är som oss.

Jag har egentligen svårt att säga vad jag, förutom den sega starten, inte gillar med filmen, men trots det blir det ett mellanbetyg. Storyn lyckas inte riktigt engagera mig fullt ut, den är helt enkelt inte tillräckligt originell. Jag ser gärna Sci-Fi men sällan krigsfilm och influenserna från det senare gör att jag mest känner avsmak till världens tillstånd istället för att engagera mig i filmhjältens öde. Att det är en sydafrikansk produktion (med Peter Jackson som omtalat producent) genom regissören Niell Blomkamp lyfter dock filmen från att vara en amerikansk dussinfilm till ett ganska nyskapande projekt som dessvärre alltså inte fångar mig fullt ut. Betyget blir 3/5.
(Fler recensioner!)

Film 10/10: The Wolfman

Miss J och jag spenderade en del av söndagskvällen på bio. Vi charmades av trailern till The Wolfman och for iväg. Med duktiga skådisar som Benicio del Toro, Anthony Hopkins och Emily Blunt; vad kan gå fel?

Det är slutet av 1800-talet och Lawrence Talbot (del Toro), en kringresande teaterskådis råkar vara tillbaka i sitt hemland England samtidigt som hans bror Ben försvinner. Bens fästmö (Blunt) skriver till Lawrence och ber honom komma hem och hjälpa till. När han väl anländer till den gamla familjegården har Bens kropp redan hittats och han får veta att det inte är det enda mystiska dödsfallet den sista tiden. Flera personer har dödats av något som verkar overkligt bestialiskt och byborna diskuterar vilt vad som kan ligga bakom; best eller människa?
Lawrences far (Hopkins) välkomnar honom hem varmt men med visst avståndstagande. Familjen har en tragisk historia bakom sig som är orsaken till att Lawrence inte varit en naturlig del av familjen på många år och hans återvändande drar upp gamla komplikationer. Och en kväll när han liksom många andra är ute och söker efter odjuret som härjar i trakten tillkommer ytterligare komplikationer då Lawrence blir svårt skadad av det som härjar i området.

Skådespelarna gör mig inte på något sätt besviken. De gör absolut sitt jobb och det med ett godkänt resultat. Själva filmen i sig är också snyggt gjord, med vissa referenser till Tim Burton, och med bitvis riktigt snygga specialeffekter. Att flytta den ursprungliga filmens 1940-historia ett halvt sekel bakåt i tiden är också ett bra grepp; det är en mystisk tid rent utseendemässigt och det finns mer att leka med rent scenografiskt.
Men, dessvärre faller filmen ganska platt och jag kan inte känna annat än att jag sett filmen förut. Flera gånger. Utöver specialeffekterna och tidsförflyttningen har inget utvecklats vad gäller historien i sig. Manuset innehåller inga överraskningar, man fördjupar eller utvecklar inte själva varulvsmyten och vågar inte låta fantasin påverka den klassiska filmen. Och det är en stor miss. Hade regissören Joe Johnston vågat sig på samma sak som man gjort med vampyrklassikern (som Twilight och True Blood där den traditionella vampyren fått nya egenskaper och ett nytt sammanhang) så hade det här kunnat bli en höjdare. Nu blev det istället en tråkig film som visserligen inte är dålig, men som inte heller är särskilt bra. Och framför allt inte särskilt otäck. Betyget blir en stark 2/5, bra skådisar och snygga miljöer räcker inte längre än så tyvärr.

(Du hittar fler recensioner bl.a här och här.)

Växeln, hallå?

Jag vill minnas att Quentin Tarantino brukar säga att en av hans största rädslor är att bli levande begravd, något som fler än en gång avspeglats i hans filmade verk. Det här kanske är en lösning tillägnad honom? Även om jag antar att man de gånger man blir levande begravd knappast får välja kista innan...

Tisdagsplanen

Idag känner jag mig ovanligt pigg. Somnade i soffan framför nån serie redan halv tio igår kväll. Har ett svagt minne av att M väckte mig nån gång under senkvällen och såg till att jag kom till sängen och fortsatte min komasömn där. Tydligen var jag i behov av 12 timmars sömn för nu känner jag mig betydligt piggare i kroppen igen.

Dagens uppgifter består dels av arbete med medlemsregistret igen men även en tur ner till stan för att lämna igen en klänning/tunika jag köpte med viss tvekan före helgen men som jag nu bestämt mig för att lämna igen. Jag måste också jaga rätt på en Barbie, något jag inte hunnit få till än. Så en promenad ner till stan står överst på listan efter att jag betalt räkningarna (februari tog slut lite för fort) samt läst ikapp lite nyheter.

Post långhelg

Borta bra men hemma bäst. Det har varit en väldigt trevlig helg, både under och efter mötestid. Alltid kul att träffa det glada gänget i valberedningen och alltid roligt att umgås med bästaste vännen Miss J.

Det hade visst varit inställda turer före den jag var inbokad på mellan Sundsvall och Umeå så det var väldigt mycket folk hela den resan. Trångt på bussen och jag hade turen att sitta vid fönstret bredvid en man som tydligen krävde mycket luft mellan knäna när han satt ner. Det var lite moddigt väglag, såg det ut som, så det blev en viss försening pga olyckor utmed vägen. Men jag var nöjd när jag kom fram hel bara en kvart efter utsatt tid och möttes av M.

När jag kom hem och satte nyckeln i dörren upptäckte jag att den var upplåst. Innanför låg en lapp på golvet som berättade att jag haft besök av Swoosh som spolat mina avlopp. Grejt, men vad hindrade dem från att låsa efter sig? Allt verkade dock som vanligt, inklusive lukten som fortfarande gör sig påmind en aning. Vi får se vad det blir av det där.

Stalker eller inbillning?

Jag var med om nåt mycket skumt på centralen idag. Jag tror att jag blev stalkad. På riktigt. Jag var tidigt på plats och hade gott och väl en timme att slå ihjäl. Jag gick direkt till stora tavlan för att kolla förseningar och upptäckte plötsligt att en man i arbetskläder och neddragen mössa stod alldeles intill och tittade rakt på mig på ett väldigt genomträngande, skumt sätt. Jag tänkte inte så mycket mer på det just då, men när han ett par minuter senare dök upp bredvid mig på Pocketshop och började plocka upp samma böcker som jag (utan att eg titta på dem, han tittade mer på mig, kändes det som) tänkte jag att han var lite konstig. Samma sak på Pressbyrån en stund senare och sen när jag stod vid utgången mot cityterminalen åkte han upp och ner i rulltrappan där rätt många gånger under tiden jag stod nedanför och väntade. Jag tittade bort men kände hans blick hela tiden. Creeps!

Jag tog min väska och gick runt lite istället, men var jag än var så dök han upp och stirrade konstigt. Vid det här laget tänkte jag fortfarande att jag inbillade mig och att det nog bara var en tillfällighet. Centralen är bara så stor, liksom. Och att jag får kalla kårar av skumt folk är inte alldeles ovanligt.

Det blev läskigt på riktigt när jag sen väl gick till tåget. Då hade jag inte sett honom på några minuter och var klar över att det inte varit något. Jag gick till mitt tåg och såg att det inte var öppet än. När jag stått och väntat vid min dörr kanske en minut dök han plötsligt upp och ställde sig 2 meter bort och tittade på mig. Inget bagage, inget sällskap och han verkade inte vänta på nån (ingen klev ju av tåget heller). Då började hjärtat slå lite hårdare så jag sms:ade och ringde sen upp J för att han skulle säga att jag var galen. Vilket han inte gjorde. I samma stund öppnades tåget och jag klev på. Men inte mannen. Istället stod han utanför fönstret och fortsatte titta på mig. När de ropade ut att tåget skulle gå gick han plötsligt. En sekund tänkte jag att han skulle komma på tåget, men det gjorde han inte.

Kanske har jag blivit galen, men det där var riktigt skumt. Oerhört obehaglig känsla. Och obeskrivbart mörk blick. Jag var ju på ett ganska folkfyllt ställe hela tiden så det var väl ingen risk för något, men trots det kändes det ganska läskigt. Känns skönt att fara hem nu.

På väg hem igen

Så, nu är jag på väg norrut igen. Sitter på X2000 mot Sundsvall, dvs första etappen. Hittills verkar allt gå bra och jag hoppas att väglaget i norr ska vara gott också. Som sagt; den dagen jag kan åka tåg hela vägen kommer jag att jubla.