Efter att ha läst
blandade recensioner av
Luftslottet som sprängdes var det med låga förväntningar jag promenerade in i biosalongen igår kväll. Två och en halv timme senare promenerade vi ut, en med lästa bäcker i bagaget, en utan. Och vi var nog lite olika nöjda.
Luftslottet tar vid exakt där förra filmen slutade, då Lisbeth Salander och hennes far Zalachenko förs till sjukhus efter den vilda fejden i Gosseberga. Genast börjar Blomkvist styra upp försvaret för Salander som står åtalad för mordförsök på sin far, parallellt med att Millennium-redaktionen försöker få till ett specialnummer om en stor rättsröta med statlig inblandning, dolda "sektioner" inom SÄPO osv, där Salander finns som huvudoffer.
Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad utifrån mina låga förväntningar. Den här filmen, trots sin långa speltid, kändes tajtare och hade nästan inga plågsamt stakande birollsfigurer som film nr 2 hade. Snarare fanns det här biroller som riktigt imponerade på mig. Det förekommer fortfarande scener som haltar, främst "bråkscenen" på Millennium-redaktionen som är så opåkallad och pinsamt konstlad att vi inte kunde se hur den sluppit igenom klippningen. Magiskt dåligt. Och fortfarande känns Erika Berger (Lena Endre) oäkta och märklig.
På den bra sidan spelar Rapaces Salander såklart fortfarande byxorna av resten men jag fängslades stundvis även av Christer Malm (Jacob Ericksson) och Annika Giannini (Annika Hallin). Och jag ömmar för datanerden Plague (Tomas Köhler) som är underbart castad. Jag är också mer förlåtande för att de tidigare mesat till Blomkvist (Michael Nyqvist) när han i denna filmen återfår lite pondus och attraktionskraft igen.
För att också kunna förlåta historiens lite haltande logik stundvis krävs det nog att man har läst böckerna och känner karaktärerna på djupet. Jag förstod det så när vi pratade om filmen efteråt. Det blir svårt att se varför Niedermann dröjer sig kvar, varför Erika Berger backar så kraftigt för hotelser osv. Naturligtvis har litterära karaktärer mer djup, men kanske saknas en del av kontexten i filmerna. Som jag tidigare sagt; böcker har lägre krav på realism än filmer (framför allt kanske svenska filmer), och det lider de här filmerna av en hel del.
Både när man läste boken och nu ser filmen förvånas man av att man väljer att placera offer och gärningsman, Salander och Zalachenko, på samma sjukhus, men i filmen utnyttjas det mycket mer än vad filmen förmår att göra, och det saknade jag. Den spämda stämning som detta medför och den jakt på varandra som jag minns från boken är helt borta. Jag saknar också slutet av boken (som jag minns det, måste kolla igen) även om jag kan förstå att man vill ha så lite cliffhangerkänsla som möjligt när en fortsättning inte står för dörren. En scen jag däremot roades av var när de osociala, halvstumma halvsyskonen till sist möts i något som helt saknar traditionella action-attribut som spännande musik, märkliga läten eller grymtanden.
Över lag är det ändå en hyfsad film. Bättre än 2:an men sämre än 1:an, skulle jag vilja säga. Betygsättningen är svår, jag gav
ettan en 7:a och
tvåan en 6:a. Jag tror att jag helt enkelt får sänka betyget på förra filmen (som ju faktiskt inte var bra, även om jag så hade önskat) och ge den här en ganska stark
6/10 i betyg.
Och frågan om huruvida det var ett bra grepp att alls filmatisera så magiska böcker kvarstår.
