Prövningar

Livet är nyckfullt och lite småjävligt ändå. Just som jag börjat säga att saker börjat kännas under kontroll så bara small det till. Hur mycket man än förstår att det en dag kommer, hur mycket man än försöker förbereda sig så funkar det inte så. Samtidigt förstod jag innebörden av samtalet innan det knappt ens börjat. Igår eftermiddag, efter en väldigt bra dag på stan med Anna ringde det och jag fick ett besked som drog undan fötterna totalt. Min pappa ligger på intensiven och det är kritiskt livshotande. Eller för att citera helt och hållet den läkare jag pratade med igår kväll: "Det är kritiskt livshotande men han är inte akut döende." Vad f-n betyder det egentligen?

Jag kan förstå det på ett sätt om jag kopplar det till vad man säger på jobbet till anhöriga, men samtidigt förstår jag inte alls. Vad ska jag göra? Vad krävs av mig nu? Jag har nu i ett dygn väntat på att någon ska säga åt mig vad jag ska göra. Men det funkar inte så.

Det är väl aldrig rätt tid för sådant här men nu känns det så fel det bara kan bli. Jag har nu sedan igår kväll försökt göra mig umbärlig från kongressen genom att skriva lappar om och på allt, skriva ut alla anteckningar, spara om allt i förståeligt format. Allt för att snabbt kunna fara iväg så snart jag tagit det beslutet.

Det känns som att jag suttit i telefon sedan det först ringde, dragit samma historia tusen gånger, ryckt till vid varje signal och försöker hela tiden ta något slags beslut. Men jag vet inte. Allt är så komplicerat. Det var komplicerat innan och nu ställer det allt på sin spets. Jag känner mig tom och hyperkänslig på samma gång. Trött men kan inte sova, hungrig men kan inte äta. Det känns som att det är dags att vakna snart.

Stan vs landet igen

Det pågår ett mindre kisseuppror hemma hos mig just nu. Tristess, är bara förnamnet. Ute skiner solen, fåglarna låter konstigt (inte bara mina katter utan även Anna-Karin tycks ha upptäckt det...) och inne sitter personalen (=jag) bara vid sin dator typ hela tiden. Dessutom har jag ställt upp balkongen bara så mycket jag törs för att inte Houdini-katten Smilla ska kunna ta sig ut, och det tycks de ta som ett rent hån mot kissesamhället. Det är vår helt enkelt.

Jag har inte hunnit ta tag i projektet att göra om balkongen till en innätad utsiktsplats ännu och en kvalificerad gissning är att det kommer att vara tillfredsställande i kanske en kvart när det väl är klart. Kanske jag måste försöka deportera katterna till Mattias och Ratan, trots allt. Bekymret är att han har tagit sig an en katt som annars hotades av avlivning eftersom det uppkommit allergi i den familj som den tillhörde förut. Så ja, planer har förändrats helt enkelt.

Det känns över lag lite dubbelt att bo i stan. Det finns ett par fördelar, även om jag tycker att de hittills blivit underutnyttjade av mig. Samtidigt så längtar jag nog ut till landet igen ganska mycket. Till naturljud och gräs under fötterna, istället för ljud från ett expanderande Volvo 100m bort och hög risk för att trampa i hundbajs, ciderflaskor eller rester från helgens grillfest på gräsmattan omkring huset här.

Hm..ja. Jag tror att jag önskar att jag vore mer av stadsmänniska. Och jag tror att jag i allmänhet önskar att många saker var annorlunda, men det är bara att gilla läget. Inte sant? Men hur säger man det till en vårsur katt?

Interna diskussioner

Det pågår visst ett upprop (även här och här) bland några fior just nu, och sånt är ju alltid trevligt. Åsikter är bra och uppvigling till debatt är bra. Jag känner att det bör tillföras en del variabler till diskussionen, men det får vara till en bättre tid och plats finns. Men klart är att det finns behov av en diskussion, en annan administrering/organisering och mycket idéknäckande, och det känns lite pepp, som Samuel skulle ha sagt.

Bisarra nyheter

Alltså det här horribla fallet i Österrike med den instängda kvinnan och barnen är ju så absurt att det inte på något sätt går att ta till sig. Stämmer det verkligen? Kan det verkligen vara så, och hur har mannen kunnat komma undan med det i 24 år? Det verkar helt galet. Inte för att jag misstror uppgifterna (även om det känns naturligt att tvivla lite på sån galenskap), men det känns som att gränsen för vad som känns naturligt att bara ta in som fakta har nåtts på nåt vis.

Om han nu dessutom är far till de sju barn som dottern har fött, är det inte konstigt att ändå sex av dem överlevt? Jag vill minnas andra fall jag läst om där barn till så nära släktingar i stort sett alltid fått kraftiga handikapp. Men jag vet inte, kanske var det därför tre av dem fick stanna kvar... Ja, jag antar att det kommer fler turer i denna makalösa historia. Hur kan man ens ha en chans att bli människa igen efter 24 år i en bunker nästan utan kontakter och annat? Usch och fy så hemskt.

Produktiva söndag

Produktiv dag! Eller, ganska i alla fall. Har varit duktig och bytt till sommardäck tex och satt på de alldeles nya navkapslarna jag fick efter krockreparationen men som jag sparat nu till våren för att bilen skulle bli lite vårfin. Det ser dock lite ut som när man har alldeles nya vita joggingskor på sig; de lyser verkligen. Bilen för övrigt har nämligen drabbats av massivt vårdamm och är mer gråbrun än röd. Men ja, däcken är fina! Känns bra att ha gjort det äntligen och speciellt bra att ha gjort det själv. Kanske att jag den dagen jag tjänar det dubbla mot idag öppnar plånboken och låter en däckverkstad göra det åt mig för några hundralappar, men fram tills dess så tycker jag faktiskt inte att det är värt det. En halvtimmes jobb, lite slitande med hårddragna bultar och så rätt svarta händer efteråt är ok kostnad för att spara lite pengar. Och så känner jag mig lite duktig också. Det kan det ju vara värt.

Annars har jag dammsugit, gjort deltagar- och röstlistor till kongressen och lite annat småpyssel. Jag såg också delvis ett halvtrist spelprogram med Micke Tornving som programledare (glömt namnet) medan jag åt middag med Mattias. Jag vet inte, idén var väl bra men så blev det så mycket folk inblandat och för mycket babbel så jag iddes inte engagera mig riktigt.

Och nu kanske kanske jag ska lägga en stund på att åtminstone nästan bli level 70 (final!) i WoW.

Ändrade planer

Söndag igen, och idag har vårsolen förbytts mot ett grått täcke över Ratan, där jag är sedan igår eftermiddag. Igår var det fint väder och jag var ute en del. Jag har återupptäckt igen att jag faktiskt kan gilla att köra bil riktigt mycket, när förutsättningarna är bra. Fint väder, bar asfalt, klar sikt, ingen halka och minskad risk för förstenade renar på vägen gör att man kan njuta lite mer. I min fina röda bil. Ja, den kanske inte är så makabert fin egentligen, men för mig är den det finaste. Och lite av en ekonomisk försäkring när det inte längre håller.

Ja, igår blev inte som jag hade tänkt, men en okej lördag ändå. Jag hade faktiskt hoppats på en lördagskväll på krogen, med kanske lite mat och åtminstone en kall öl. Men det var skralt med följeslagare och den som det sen var bestämt med var hyfsat bakis hela dagen igår så lusten fanns inte riktigt där. Och ska jag vara ärlig så var jag rätt trött själv också. Hade haft en ganska sömnlös natt till lördag där jag vridigt och vänt på mig värre än på riktigt länge med alla möjliga tankar och farhågor i huvudet. Så det kanske var lika bra. For iaf ner på systemet och inhandlade en flaska vin som jag sen drack ett glas ur under kvällen igår efter att jag kommit hit till Ratan. Sen har jag sovit som en tok. Lite mer än tio timmar, helt otroligt, men väldigt väldigt skönt. Nu kan jag vara på g igen.

Kvällsfunderingar

Argh! Sitter och försöker publicera lite bilder från min promenad förra veckan men blir inte vän med vare sig blogspot eller digikam (bildprogrammet) så jag lägger ner det. Antagligen sitter felet "bakom skärmen" för jag är stentrött verkligen och tänker nog inte logiskt. Det är okänt om det hettar om kinderna just för att jag är trött eller för att jag råkade exponera min fragila nordbohud för solen en stund när jag gick till och från stan tidigare idag.

Promenerade ner för att göra några mindre inköp. Glömde köpa linsvätska dock, men ingen panik än. Tänkte passa på en ganska uppåt dag som denna att prova lite kläder för att se om jag kanske skulle kunna ta mig råd att ha något fräschare på kongressen nästa helg, men som vanligt slutade det mest i ett sårat ego, samt 25 brännbara dvd-skivor...

Men jag måste verkligen fråga mig vad folk gör inne i provhytterna? På HM idag var det tokkö och det berodde inte på att många ville prova utan på att de som provade tycktes ha slagit upp läger i respektive hytt. Helt otroligt, hur lång tid kan det ta att prova några ynka plagg? Jag lägger max 2 minuter per plagg och jag tror bestämt att jag hade provat min tre plagg idag och kom ut igen på mindre än fem minuter. Inom typ fem sekunder ser jag om det hamnar i kategorin "gångbart" eller "fruktansvärt" (det är typ mina kategorier, depressing, I know). Vad mer är det tänkt att jag ska göra där inne? Egentligen? Det kan förståss vara så att om man är en person som allt passar på så kanske det blir svårt att välja ett eller två av de fyra man provar, eller nåt, men ska det verkligen ta en kvart? Ja, jag förstår det då inte.

När jag gick till stan sist, då jag fotograferade, låg isen fortfarande på älven, i vart fall delvis. Idag var det fult öppet och väldigt strömt. Vinterjackor verkar vara ett minne blott och solglasögon inhandlades i massor, som det såg ut. Det går fort när det väl börjar. I Ratan imorse låg dock isen kvar inne mot stranden och det var till och med ett flertal ute och pimpelfiskade. Det såg lite riskfyllt ut, men de brukar veta när det är bra eller inte. Kylan hänger sig kvar lite längre vid havet men höstarna brukar vara varmare och lite lite längre. Och det gillar jag.

Jag är ensam ikväll och njuter lite av den tillfälliga stressfrånvaron. Kissarna sover med magarna fulla av kokt sej och potatis och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Inte tillräckligt trött för att sova, mer trött i huvudet än sömnig egentligen, men för trött för att göra något produktivt. Hänga framför tv:n? Mmm kanske.

Den enes ilska till den andres glädje?

Och nu till något alldeles helt annat, som kanske kan lätta upp tillvaron hos fler än mig. Dagens vk skriver om en ume-bo (som "till vardags" tycks var cancerforskare, lite humor bara det) som skapat en blogg där han publicerar "arga lappar" som han och hans läsare hittat på alla möjliga ställen. Mycket roligt, faktiskt. Jag vill minnas att David Batra gett ut ett par böcker i ämnet (som jag dock inte ännu har inhandlat men som finns på min "lista").

Jag önskar att jag fotat den kanske inte så arga men lite uppmanande lapp som satt på dörren till en av avdelningarna på mitt jobb i vintras; "Nu i jule tider med jul grupper undan ber vi oss hyacinter och andra stark doftande blommor pga allergi hos personal". Lite osäker på slutet men partiet fram tom "stark doftande" minns jag exakt då jag och en kollega hade ganska kul åt kavalkaden av särskrivningar, ett flertal mornar då vi gick förbi, trötta och lättroade på väg hem.

Om allting vore så enkelt..

För att fortsätta på temat om barn som kränks är detta en tänkvärd kolumn i SvD. Samma resonemang, att "nu är det tryggt och lugnt eftersom Anders Eklund är fast" har vi Umeå kunnat se och höra här och var efter Hagamannens gripande. Man tror att nu är det lugnt, han är fast. När det skrivits om andra utomhusvåldtäkter i lokalmedia har jag flera gånger läst kommentarer som "jag trodde det var över" som om Niklas Lindgren vore den enda i sitt slag. Och då glömmer man, precis som med kränkta barn, de som inte syns i media, det som inte sker i ljuset av främmande människor.

Jag menar inte att man ska gå runt och vara rädd för att bli överfallen eller för att ens barn ska bli mördade när de är ute och leker. Rädsla är kontrollerande, och istället borde vi försöka ta makten över rädslan. Jag menar att vi måste se detta våld i ett struktursammanhang och inte heller blunda för det som sker med barn och kvinnor bakom fördragna gardiner. Det är sagt så många gånger, men det tycks inte hjälpa. Kanske skulle det vara för tungt att inse att det som vi ser som den tryggaste institutionen i hela samhället; familjen, inte är så trygg och säker som vi önskar. Inte för alla. Jag hörde att i så få fall som 1 procent av alla barnamord, är gärningsmannen okänd för barnet. Det tål att tänkas på.

För att säga något positivt i sammanhanget så tycker jag mig ha kunnat urskildra en viss ökning den senare tiden i vår lokala press av små notiser om våldsbrott som skett dolt av en lägenhets- eller husdörr, och det är bra. Det medverkar till att synliggöra problemet.

Migrationspolitik och medmänsklighet

I bilen från Ratan till stan imorse lyssnade jag på ett program på P1 som tog upp frågan om de irakiska barnen som finns i Sverige men som nu tydligen riskerar att kastas ut till sitt "fredliga och trygga" hemland. Man intervjuade två 10-åriga tjejer, varav den ena har fått uppehållstillstånd och den andra väntade på besked. Båda hade erfarenheter med sig i bagaget som iaf ger mig kalla kårar och det var så uppenbart att de båda var väldigt påverkade av detta fortfarande. Det var obehagligt att höra den enas berättelse om hur hennes granne med hjälp av en pistol undanröjt ett kidnappningshot mot henne från två främmande män när hon gick hem från skolan en eftermiddag. Till det kom minnen om hur skolan senare bombats och människor hon känt dött. Utöver dessa upplevelser kunde nu även hennes lärare se hur flickan utvecklade alltmer oro och koncentrationssvårigheter ju längre väntetiden på besked om uppehållstillstånd fortsätter. Den andra flickan, som ändå fått lov att stanna, berättade om hur hon fortfarande kissar på sig på nätterna.

Jag utgår ifrån att om ett barn i Sverige skulle utsättas för ett allvarligt kidnappningshot där vapen fanns med i bilden, skulle krishjälp erbjudas eller åtminstone inte nekas. I Sverige får tågpassagerare krishjälp om en olycka sker. Detta är naturligtvis rätt, jag menar inget annat, men en jämförelse känns faktiskt inte fel. Jag undrar vad dessa två flickor får? Jag gissar att det är få barn som kommer från krigsdrabbade länder (även om nu Sverige inte vill erkänna att USA står i krig med Irak, då skulle vi ju inte kunna fortsätta sälja vapen..) som inte har någon form av kris i bagaget, och som inte lever med någon form av posttraumatisk stress. Vad görs egentligen för dessa barn i Sverige idag? Hur många erbjuds någon form av psykologisk hjälp eller krisstöd? Det skulle vara intressant att veta. Och kan vi se någon skillnad mellan de som fått det och de som inte fått det, när de sedermera blir vuxna? En sådan studie vore intressant att läsa.

Det är tungt att växa upp med trauma i bagaget och bli en trygg vuxen. Oavsett vad traumat innehåller så är det inget som är enkelt. Alla blir naturligtvis inte utåtagerande eller hamnar i brottsregistret även om risken för det torde öka markant, men jag tror mig veta att det är svårt bara att känna sig hel som människa utan att få någon form av utlopp för den tyngd man bär på. Vore det inte samhällsekonomiskt gynnsammare, mer moraliskt och medmänskligare att göra vad som står i ens makt för att förhindra att dessa trauman lever vidare på detta negativa sätt? Borde inte alla barn som kommer till Sverige under dessa omständigheter erbjudas stöd och hjälp?

Och hur kan migrationsverket på allvar ens fundera på att skicka tillbaka barn till Irak i dagsläget?

Inställt besök

Mina bröder kommer inte imorgon som tänkt. Skitsurt, verkligen. Visst, jag har en massa annat att göra, men det hade verkligen varit trevligt med lite besök och få koppla av allt kongressande med lite annat. Men bror den äldre fick inte ledigt från sin körning imorgon trots att det nästan iaf var bestämt så, så nu blir det inget. Det blir lite för kort att köra upp imorgon kväll/natt och sen hem på måndag, tycker de, och jag förstår det. Och senare blir det lite för nära förlossningen för att han ska kunna lämna hemmet så långt bort. Så det får väl bli en annan lösning en annan gång. Vi får se om jag har råd att fara ner söderut längre fram. Jag har inte löst det med festen jag är bjuden på än, men om jag ska dit så skulle jag kunna hälsa på dem i samma veva. Vi får se helt enkelt. Men lite besviken är jag, det får jag erkänna.

Kanske får jag göra nåt annat icke-kongressigt under helgen. Imorgon kommer lönen så jag skulle kunna vara lite oekonomisk och faktiskt dra med någon ut en sväng. Eller, ja vi får väl se. Vore skönt med ett break.

Alla handlingar är iväg, både elektroniskt och snigelbrevledes, vilket är otroligt skönt. Nu kan jag släppa det. Nu är det annat mer praktiskt arbete för själva iordningsställandet som väntar, lite pyssel och så, och det kommer vara lite kul. Speciellt om vi är ett gäng som pysslar.

Nu ska jag, hör och häpna på en torsdag, ta en folköl och lata mig framför datorn en stund. Bara sådär.

Spinning around...

Jag är trött så att jag ser stjärnor. Sov dåligt efter jobbet igår och ännu sämre idag., bara några få timmar. Har panikhandlat en ny toner igen (den förra jag köpte tog slut på några timmar...mycket handlingar att skriva ut) och försökt att få till dokument som i mitt grötiga huvud visat sig vara svårare än jag trott. Ligger efter för mycket för att kännas bra, men så är det. Har spenderat 3 timmar framför ett kontoutdrag på plusgirot på nätet och då såg jag verkligen stjärnor mot slutet, kan jag lova.

Men det finns väl ett liv efter kongressen också va? Jag hoppas det. Jag ser fram emot lite lugn och ro ett par veckor i vart fall. Vi får väl se. Måste iofs jobba igen lite ledighet. Det är maj då...det känns lite otroligt. De sista månaderna har gått så fort. Men då passar det bra med lite fika på uteserveringar och promenader i vårsolen. Känns bra det.

Jag fick offra en semesterdag för kongressen i alla fall. Men det känns okej, huvudsaken är att jag blev ledig och kan släppa jobbet den helgen. Första planen att gå på nattpasset på söndagen var nog inte så genomtänkt så det känns bra att vara helt ledig hela helgen nu trots att det kostar lite.

Kongress kongress kongress. Jepp, trist som attan att lyssna på men det är allt som finns i mitt huvud just nu. Jag hade kunnat betala för att få slöa i soffan framför en film just nu.

Synden straffar sig själv

Ett drygt dygn av latande under helgen har börjat betala tillbaka sig. Det startade så smått igår eftermiddag och har sedan eskalerat. Detta till trots drog jag på mig löparskorna, pluggade i dunkande musik i öronen och begav mig ut på snabb långpromenad över Röbäckslätten och delar av Teg i eftermiddags. Väldigt skönt! Tanken var att jag sen skulle kunna sova ett par timmar som förberedelse inför nattens arbete, men ja, det kom kongress ivägen. En del har löst sig, en del nya frågetecken hopar sig.

Jag har i vart fall löst bort två av tre nätter som jag egentligen skulle ha jobbat under kongresshelgen. Förhoppningsvis kan jag byta bort den sista också, ska få besked av en kollega ikväll. Det blir en intensiv jobbperiod efteråt istället, men då ska kanske Fi-delen vara lite nedtonad några veckor i vart fall, hoppas jag. Skönt att slippa använda mina sista semesterdagar till kongressen oavsett.

Får erkänna att även denna vinterälskande människa njuter lite av det fina vädret nu. Det känns faktiskt lite lättare i sinnet. Det är fortfarande ljust ute nu när klockan är 20 på kvällen, jag vet inte när det hände? Till helgen ska jag försöka hinna handla ny domkraft och ta av vinterdäcken. För en dryg vecka sedan kändes det långt bort, men nu känns det som en realitet.

Förhoppningsvis kommer bröderna till helgen efter en rad missförstånd om helger och annat. De kör bil upp torsdag natt om allt går som det ska. Det ska bli jättekul! Jag hoppas att jag inte behöver fia så mycket under helgen.

Nej nu iväg till jobbet!

Lite film igen då?

Jo, jag har sett några filmer igen. I torsdags hade min arbetskamrat med sig en hyrfilm hon inte hunnit se som vi pausade oss igenom. Jag tror inte att det hade så stor betydelse för behållningen av filmen egentligen. Vi såg The Nanny Diaries med Scarlett Johansson. Den var väl...ok. Inte mer inte mindre. Lite smårolig ibland men inget som direkt överraskade. Bra film att vila ögonen på mellan larmandet. 5/10.

I helgen såg jag först Dan in real life ("Min brors flickvän" på svenska). Den var ungefär samma; den hade potential att lyfta men gjorde faktiskt aldrig det. Jag gillar annars Steve Carell, han känns trovärdig som lite smålöjlig komiker i samma nisch som Stiller etc, men utan att gå till extrempinsam överdrift. Tycker tex att The 40 year old virgin är betydligt bättre än man förväntar sig, och jag förväntade mig en Blades of Glory (nej jag har inte kommit över den än). Juliette Binoche är också med i Dan in real life och gör en skaplig (men något överentusiastisk) roll. Det finns fler som lyser så smått, men som sagt så lyfter inte historien där den skulle kunnat göra det. 5/10 till den med.

Och så i morse när jag vaknade lite för tidigt för att orka mig upp slötittade jag på In her shoes med braiga Toni Collette och (inte min favorit) Cameron Diaz. Jag hade verkligen låga eller inga förväntningar alls, tänkte att den skulle totalt följa det vanliga mönstret där den ytliga människan plötsligt blir djup och kompetent, men den var lite annorlunda trots allt. Ja, den är värd att se, inte för att det är en höjdarrulle, men ändå. Blir en stark 6:a av 10 tror jag.

Snart dags för lite djupare filmer, tror jag. Men jag orkar bara inte det när jag själv ständigt är trött i både kropp och huvud. Då blir det lättsmälta saker som inte ger så mycket känslomässiga avtryck. Men sen ska jag försöka se lite musikaler, Across the universe, Once, Branaghs Trollflöjten och kanske till och med Hairspray lockar lite. Ovanligt mycket musikaler som känns intressanta just nu. Det har nog knappt hänt förut. Men det får som sagt bli senare.

Och plötsligt...

...är det som att etanol har blivit det värsta man kan tänka sig på alla plan. Undrar vem som bekostar all den forskningen?

Lite uppvigling kanske vi alla skulle behöva till morgonteet?

Jo, apropå WoW så läste jag i fredagens VK kolumnen på Ung-sidan om hur man kan tjäna sig en hacka på att spela WoW. Man säljer helt enkelt sin karaktär som man spelat upp i x antal timmar för några tusenlappar (mycket dålig timpenning) till någon som inte orkar göra detsamma. Ganska känd företeelse. Lika känd som otillåten enligt de avtal man godkänner som spelare. Lite skumt att uppvigla till i en morgontidning, kanske? Inte särskilt allvarligt iofs, det värsta som kan hända är väl att du blir bannad från Blizzard för evigt (vi har ju inte riktigt än en kultur av stämningar för avtalsbrott av det här slaget så..), men lite skojigt.

Även vårsolen har sina fläckar

Helgen är snart över, det är inte klokt! Och vad har jag gjort? Mestadels bara latat mig, faktiskt. Eller ja, alldeles för mycket i vart fall. Tänk den dagen det kan kännas helt ok att få göra så. Jag har varit i Ratan, jag har spelat WoW med Mattias och Joakim, sett ett par filmer, ströläst bloggar, artiklar och annat på nätet, sovit osv. Jag har varit ute oförskämt lite i den sköna vårsolen som bara plötsligt kom över Västerbotten.

Katterna har nu fått ett nytt intresse. Mattias öppnade balkongdörren bara lite lite häromdagen, så nu har de också vädrat sig till att vintern i stort är över, att man kan gå ut utan att få blöta tassar (jo, det är bekväma kissar) och att mössen nog har spring i benen igen. Så den här löningen kommer "överskottet" att gå till att kisse-proofa balkongen. Och jag anstränger mig hårt för att inte ha dåligt samvete för den natur jag berövat dem och bytt ut mot en innätad utsiktsplats utan gräs där det enda man ser är en innergård med alldeles för många hundar. Men jag intalar mig att om jag nu inte får råd och möjlighet att flytta i sommar så sker det absolut senast till nästa vår. Jag har lovat dem pension på landet; de ska få pension på landet.

Sen måste jag nog leta i tidningar eller nåt för att hitta bra och billiga sätt att göra balkongen lite trivsammare. Jag är inte så mycket för stora blomlådor osv, men nåt ska väl gå att göra? Man skulle ha en sån där pysslig sak nära sig som fick go wild. Och antagligen borde jag börja med att sätta upp gardiner i köket.

Men ska jag vara helt ärlig så känns det just nu väldigt sådär att ha bytt min altantrapp med havsbris och mjukt gräs inom tåhåll mot en innätad balkong, (med total insyn i lägenheten rakt över), i en huslänga helt utan naturkänsla nästan mitt i stan. Det förtar lite av glädjen att vårsolen är på besök.

Avrättning före dom?

Som väntat kommer nu diskussioner från olika håll både vad gäller upprättandet av ett mer omfattande DNA-register och om namnpubliceringar av misstänkta. Båda gör mig som bekant ganska oroad. Inte minst det senare. Vilket samhälle är det vi vill ha? Vad utgår vi ifrån när vi säger ja till en sådan sak? Att ingen av oss "vanliga, oskyldiga" någonsin skulle kunna hamna i fel sammanhang och målas ut som något förfärligt, få hela vår tillvaro förstörd, vår familj stalkad av media etc? Det händer bara skyldiga, eller? Och om det ändå skulle ske så delar vi ut lite skadestånd så blir allt bra igen, right?

Det är Stig Hadenius som skrivit en debattartikel i ämnet på Dagens nyheter och som får blandat mottagande.

För det första tror jag vi ska vara försiktiga med att påstå att ett uthängande av det slaget skulle verka avskräckande för sex- och våldsbrottslingar. Samma debatt förs vad gäller dödsstraffet, att det skulle verka avskräckande, men att det skulle ha en sådan effekt vet jag inte om någon faktiskt lyckats påvisa. För det handlar inte om det, eller hur? Det är troligen inte det som florerar i den kriminelles huvud vid tiden före ett brott av det här slaget begås. Jag tvivlar starkt på det. Och är det medias uppgift att verka avskräckande i vårt samhälle verkligen?

För det andra ser jag med skräck på vad nästa steg blir. Ska vi till slut, precis som i USA, börja sätta skyltar på hus där dömda bor? Ska de åka runt i en bil som det står "sexoffender" på? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det den rätta vägen verkligen? Jag tror personligen inte det alls.

För det tredje vet jag inte om det är media som med sitt vinstintresse och hunger efter scoop ska vara de som avgör när en misstänkt (eller enbart tipsad, enligt Hadenius) person ska namnges. Hur lätt är det inte att man gör en chansning? Och vad får den chansningen för konsekvenser? Jag vet inte om vi ska ersätta polisens arbete med någon slags offentlig avrättning av människor i media innan de ens fått chans att få sin sak rättsligt prövad.

För det fjärde använder Hadenius ett argument till som jag ställer mig mycket frågande till. Han menar att om media inte omskriver människor som "42-åringen" utan istället deras faktiska namn så blir journalistiken mindre slapp eftersom de då måste passa sig för vad de skriver. Huh? Ska inte det vara ledstjärna oavsett om du skriver om en namngiven person eller inte? Ska vi skylla det moraliska förfallet inom media på att de inte namnger misstänkta människor och därmed inte känner ett publicistiskt ansvar?

Utöver dessa argument kommer såklart ett av de viktigaste som jag inledde med; vad händer om den namngivna personen bara är en person som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle? Vilka krav ska vi ha innan vi publicerar namn? Personligen anser jag att man ska ha erkänt alternativt blivit dömd för brottet. Det må vara bakåtsträvande och gammalmodigt, men jag tycker att en av de viktigaste principerna i vårt samhälle ska vara att ingen är skyldig förrän motsatsen bevisats och man dömts inom rättsväsendet. Inte i media. Förbättra och effektivisera polisarbetet istället för att försöka förflytta makten därifrån.

Våren som snöade bort

I min vanliga, triviala vardag har dagarna tickat på. Jag har inte haft nån riktig blogglust, men kanske kommer den igen nu. Jag har jobbat och ägnat den mesta lediga tiden åt att pussla ihop en del kongressande för att hinna med beslutsgången. Och nu verkar det faktiskt vara under hyfsad kontroll. Hoppas jag. Nu är det partyt på lördagskvällen som måste vara klappat under veckan.

Våren har verkligen kommit av sig här uppe. Jag trodde ju att den var på gång, men så snöade det i flera dagar förra veckan. Natten till söndagen gjorde det inte annat, och det såg snarare ut som februari än april när jag klev ut från jobbet i söndags morse. Jag är ett stort fan av vintern, men nu är jag också less. Nu vill jag ha barmark och nya sneakers...

Mina "små"bröder planerar att komma hit ev nästa helg. Det gör mig oerhört glad, även om jag väntar med att fira förrän jag vet säkert. De ringde och ville komma innan brodern av det äldre slaget ska få sitt andra barn. Helt otroligt, den 5 juni är det tänkt att min tre år yngre bror ska bli tvåbarnspappa. Mycket häftigt. Jag tycker han har växt bra med uppgiften med det första barnet, det får jag medge, även om vi inte till fullt delar synen på föräldraskap och könsroller. Men jag tycker att han verkar vara en bra pappa. Jag önskar att jag fanns närmare och kunde vara en större del i hans och deras liv, men nu är det som det är. I vart fall hoppas jag verkligen att de kan komma, det vore tokroligt.

Jag kollade resor igår åt dem och när jag berättade för bror modell yngre att flyget är absolut billigast (och sparar en massa tid när man bara har en helg på sig) från Stockholm och upp blev han lite tyst. Han har aldrig flygit, och en kvalificerad gissning är att han känner ungefär som jag inför det. Vi är grymt lika på många sätt, och kontrolldelen är en av dem. Men det ska nog gå bra (säger jag ja...). Ja, jag håller tummarna för att det blir av.

När upplösningen kom tog hoppet slut

Media antog rätt den här gången, med gärningsmannen i Dalarna. (Jag vill ändå hävda att vissa mediers journalistik är på gränsen till vad som borde vara rimligt, så länge en människa inte är mer än svagt misstänkt. Men, det är en oviktig diskussion just idag.)

I alla fall så tycks det här fallet med den lilla tjejen ta många människor hårt, och det inklusive mig. Visst känns det som så onödigt?

Jag har läst kommentarer på flera ställen som gör gällande att mamman släppt flickan för lättvindigt. Men man kan inte skydda sig mot sånt här, det är min bestämda åsikt. Mindre än en procent av sådana här brott görs av en för offret helt okänd gärningsman. Så hur ska vi skydda oss? Vi kan inte låsa in våra barn. Jag vill minnas att jag var ännu yngre än Engla när jag for på grusvägarna kring mitt hem på min cykel. Jag var ensam hemma efter skolan stundvis redan i tidig ålder och spatserade runt markerna och i skogen intill det hus där jag bodde i den åldern. Och så ska det väl vara? Om något tycker jag flickans mamma haft väldigt bra koll på henne hela cykelvägen. Hon visste på en gång när det var något fel. Ja, tragiskt som tusan iaf. Men skönt att det löste sig. Jag tror att polisen har fotografen som köpte och provade sin kamera precis vid rätt tillfälle att tacka för en hel del. Jag är inte övertygad om att de hade tagit mannen annars. Han hade ju undgått tidigare, trots tips och annat. Det hade mycket väl kunnat bli ett nytt "Helén-mord" som legat många år innan upplösning.

Förändringar på jobbet

Inatt var det sista natten jag jobbade med min trogna arbetskamrat Margret som jag haft sedan jag började på mitt jobb. Hon jobbade alltså på avdelningen bredvid, men under nätterna brukar vi öppna dörrarna emellan avdelningarna kanske 5-6 timmar av de 10 för att ha någon extra hand att ropa på då man behöver det. Och kanske 75% av nätterna har jag jobbat med Margret som i morse alltså gick i pension. Eller ja, hon gick på semester och får pension efter den. Det kändes, lite blandat tror jag. Vi har jobbat så tätt att vi aldrig behöver säga något, vi bara gör. Vi känner varann så pass bra. Och det kommer jag sakna. Spännande med ny arbetskamrat såklart men tråkigt att erfarenhet och kunskap försvinner. Det har varit några pensioneringar nu bland nattpersonalen och det märks faktiskt. Att staben blir yngre har både sina för- och nackdelar. De som jobbat sedan det var ett mentalsjukhus (vissa i mer än 40 år!) har kanske inte alltid den mest uppdaterade kunskapen, men ofta är deras erfarenhet och kompetens oumbärlig. Framför allt har de ofta ett erfaret lugn när de möter dessa speciella människor som vi jobbar med. Är man rädd så märker de det på en gång och då blir det oftast bara värre.

Jaja, men så är det. I juni försvinner den andra jag jobbar med av samma skäl så sen blir det helt nya arbetskamrater för min del. Det blir lite spännande. Jag hoppas det blir bra.

Kris i Kina-frågan

Igår kunde vi på flera nättidningar se att den viktigaste frågan vad gäller OS, Kina och Tibet är vilka kläder makarna Reinfeldt har på sig när de besöker Kina. OMG de åkte till Kina i t-shirt! Vad innebär denna klädmiss för munkarna i Tibet? Jag vågar inte ens sia. Bah!

Bad day, go away

Känner mig ledsen idag. Hängig, ledsen och...ensam tror jag. Och gammal, ful och överviktig (det där vanliga). Vet inte riktigt vad som är på gång. Men mycket i huvudet, verkar det som. Jag funderar för mycket och jag lägger skuld på mig själv för antagligen (till viss del) orimliga saker. Mattias nästan skällde på mig igår för det, han tycker att jag tar på mig för mycket skuld. Men det är ju bara för att jag inte ska förbise något. Saker kan ju visa sig vara mitt fel. Knäppt va?

Har inte fått något gjort idag egentligen. Jo, lite men inte alls som tänkt. Jag väntar på svar som tycks dröja och det gör mig nervös och lite stressad. I mitt huvud skulle jag tvätta och städa idag; vara lite "ordentlig". Men när jag insåg att jag höll på att stjäla någons tvättid eftersom jag sett fel på dagarna (hon som faktiskt bokat kom precis i rätt tid, innan jag hann starta) så var det lite som att luften gick ur mig. Sen har jag mest suttit här, letat protokoll, budget och anteckningar i vad jag trodde var väl organiserade dokumentmappar i datorn, skrivit upp ännu en to-do-lista och tittat på Smilla när hon legat och sovit i köksfönstret (bra sak).

Igår surade jag länge efter att ha suttit och letat bra resmöjligheter inför en stor fest jag tackat ja till i södra Sverige i juni. Är det inte märkligt att jag kan fara en vecka till Kanarieöarna eller whatever för typ 1900 spänn inklusive hotell men att ta sig från Umeå till typ Malmö går på minst 2500? Jag får nog snart inse att jag inte har råd. Att lägga 25% av min lön på det funkar inte. Och det gör mig lite less och arg, för jag hade sett fram emot att åka.

Okej, dålig dag. Sluta blogga Sara. Yes.

Skvallermedia och skapade nyheter

Mycket krim-ärenden igång i media just nu. För tillfället överskuggas Arboga- och de andra morden av ett barns försvinnande. Åter har jag känslan av att media agerar för mycket; man söker reda på en farmor i Spanien, man publicerar bilder och ingående information om ev misstänkta långt innan något känns det minsta säkert. Enligt expressen skulle bevisen vara att någon kört en bil på samma plats som flickan cyklade med någon minuts mellanrum. Om det räckte som bevisföring i rättsfall skulle vi alla vara illa ute.

Men det är svårt att inte ryckas med när man läser det. Jag läser om "fakta" och bevis och tänker att jaha, så är det nog, tills jag igen slås av att hur vet jag att ens lite av detta är sant? Hur mycket fabulerar inte media i sin önskan att hooka folk i samma utsträckning som Let's dance på fredagarna?
De driver på pass att de glömmer bort att det finns lidande människor bakom rubrikerna. Både i omgivningen kring offren och kring de misstänkta. När de sedan gör övertramp blir det en liten notis med en ursäkt. "Förlåt att du fick veta av kvällspressen att barnen i din familj hade avlidit och inte som du borde; av räddningspersonal och polis." Det är lite läskigt, är det inte?

En pågående medial cirkus just nu är annars de återkommande postpubertala Schulman-bröderna och deras bekantskap med tv-chefer. Kunde de fått bättre reklam för sin nylanserade "humor"-sida än så? Och tv4 ska se ut som förlorare, men en gissning är att deras kör-program kommer att locka fler tittare nästa helg än den som var. Öppna brev och uttalanden hit och dit, som om det vore av nyhetsvärde. Bah, helt enkelt.

Det känns som tjäle

Begravning idag. Jag ska inte gå, bestämde mig efter mycket funderingar. Det känns familjärt och jag vill behålla min sista minnesbild av L i huvudet som den är. Blommor kommer att finnas från oss dock, det känns bra.

Utanför fönstret snöar det. Jag trodde på allvar att våren var på väg förra veckan, men så vände det igen. Nu tycker tom jag att det känns lite trist. Och jag har ju nästan lovat att det inte ska vara snö här på kongressen... Men man vet aldrig. Jag minns att det låg snö kvar på marken förra valborg så allt kan hända.

Kabluey

Den här filmen vill jag se, men tycks inte hitta den någonstans. Osäker på om den blivit utgiven på riktigt ens, men den verkar väldigt bra. Svenska nätaffärer tycks inte ha den i vart fall. Kul med lyckade lågbudget-filmer, men synd att de är så svåra att få tag på.

Teknikutveckling, säkerhet och kontroll

Undrar vad jag skulle göra utan mejl? Just nu sitter i praktiken jag och min lappis ihop likt siamesiska tvillingar. Fast hellre det än att sitta ihop med mobilen. Jag är ingen telefon-människa, det ska sägas. Jag gillar distansen med mejl och att jag kan välja när. Men, trots det blir det en del mobilt ändå.
Filosoferade en stund med Samuel om det igår, hur det faktiskt var när man växte upp och det inte fanns mejl på samma sätt, väldigt få mobiler (min pappa hade en sån där med batterilåda man fick bära, när han var ute på byggarbetsplatser, han var så stolt) och inte ens nummerpresentatör. Då gick man hem till folk och kollade om de var hemma. Absurt! Hihi. Undrar om tekniken har gjort att man är mer rädd för att störa folk nu, och om det betyder att man också är mindre förberedd på att det kan dyka upp gäster/besökare hur som helst? Jag menar, ringer någon och säger att de vill komma så städar jag först. Lite iaf. Och klär mig anständigt...

Jaja, nog om det. Gårdagen var en del (men för lite) sömn, sen for jag till Ratan för att jag bara ville, och satt där i mindre snöstorm och hade telefonmöte med kongressgruppen. Det gick bra och det känns mycket mer tryggt nu, måste jag säga. Jag hatar verkligen att inte ha kontroll, och kanske ännu mer att inte veta om det är jag eller någon annan som ska ha kontrollen. Men en del av det har retts ut nu så det var bra. Bara att köra. Fortfarande plågsamt mycket att göra och ha koll på, men så mycket lättare när jag vet vad jag ska ha koll på. Jag älskar att arrangera och organisera, men då måste förutsättningarna vara bra. Och nu känns det lite mer i fas igen.

Jo, på tal om teknik så kom jag över den här länken om hur man fejkar fingeravtryck. Apropå utvecklingen och den stora tilltron till fingeravtryck överallt. Kanske vore ett helgnöje?

Filmtips

Jo, en film ni måste se är såklart Crank. Intensiv, är bara förnamnet. Den är tokbra verkligen och både Jason Staham och Amy Smart (som annars inte är en favorit) gör underbara rolltolkningar. Nu var det ganska länge sen jag såg den men kom att tänka på den av nån anledning och bara måste tipsa. Så vill ni ha en underhållande stund ikväll; hyr/tanka/köp/streama Crank för bövelen!

Ego-söndag

Okej, jag erkänner. Jag har haft oförskämt mycket "me-time" den här nästan-lediga helgen. Men det har varit skönt. Började dagen med frukost i sängen och film. Tyvärr ingen bra film, men hey, film är film. Sällan helt tråkigt. Jag såg The heartbreak kid med Ben Stiller och Malin Åkerman. Not good, I'm afraid. Faktiskt nästan dålig. Se den inte. Max 3/10 i betyg av mig. Stiller-filmer brukar annars åtminstone vara underhållande, men nej inte denna.

Söndag idag? Jobba inatt. Känns sådär. Men alltid skönt att bara gå ut en natt. Det känns så enkelt då. Inga större förberedelser behövs med sömnomställning osv, en natt klarar man nästan alltid ändå. Och jag låg i sängen fram till vanliga människors lunch så det ska nog gå bra. Lite skönt att få ombyte och vara på en annan avdelning också.

Inte mycket annat att rapportera idag. Jag längtar ut, bort. Det skulle vara så skönt att bara fara iväg någonstans. Se något annat, förkovra mig i trivial kunskap om en annan plats. Vandra i nån stad och titta på koola byggnationer. Jag skulle gärna lägga min skatteåterbäring om 22kr på att resa, men jag måste nog spara dem. Nej, skämt åsido, det lär bli mer när reseersättningen kommer till från förra året, men jag tror ändå att det finns hål att lägga dem i. Jag önskar dock att jag en dag fick pengar över att resa någonstans. Se något annat än Danmark och Norge... Jag är så oberest utomlands att det är galet. Trots det skulle jag glädja mig åt den minsta tripp inomlands.

Nej, lite fart nu! Tänkte hinna diska och plocka undan lite före jobbet.

Trendanalys på kvällskvisten

Bara det att Feministiskt initiativ nämns i en sågning av en romantisk komedi (romkom tror jag man ska säga numera...) gör ju att jag måste se den. Sen att kritikern, medvetet eller omedvetet ger en indirekt ros till Fi, är ju bara extra grädde.

Så, ikväll har jag sett 27 dresses med Katherine Heigl och James Marsden i huvudrollerna. Visst, en sliskig "I wanna be married"-film, men i mitt tycke definitivt inte värre än någon annan i genren. För Heigls utstrålning lyfter trots allt filmen ungefär som Julia Roberts gör i alla de halvsliskiga romkoms som hon varit med i. Jag kan lätt ge den 3 eller 4 av 10. Men nej, som recensenten säger så hamnar den långt ifrån min tioitopp-lista. Fi:a eller inte.

Lite intressant sak upptäckte jag dock när jag skulle jämföra lite andra åsikter om filmer med SvD:s kritikersida och insåg att någon anonym människa på tidningen (?) gett tidernas sämsta (nåja) film, Blades of Glory hela fem av sex möjliga!

Det fick mig att fundera lite, och nu varnar jag för ev urspårning! Romkom anses vara en kvinnlig genre, så kallade chick-movies. Bara det kan man diskutera. Alla tjejer gillar inte romkom och alla som gillar romkoms är definitivt inte tjejer. Men finns det någon genre som är så sparkad på som romkom? Som få människor som åtminstone vill låtsas/hoppas ha god smak skulle erkänna sig som anhängare av? Tror inte det. Och varför? För att tron på rosa ulligulliga romantiska förhållanden med bröllop á la Askungen inte existerar i verkligheten? Nja, kanske. Det gör å andra sidan inte DNA-tester på 15 minuter á la CSI heller. Eller för den delen, muskiga killar som hänger på undersidan av en helikopter i x antal kilometer.
För att komma till slutklämmen så är kvällens fundering som följer; varför är fåniga komedier med idel "roliga", snubblande killar som var tredje minut skämtar om sin kuk, fisar eller kvinnors bröst, mer ok än en sliskig romkom där det vackra folket får varann i slutet? Eller är det inte så?

Jag ska inte ge några svarsalternativ, men erkänn att det iaf är lite spännande att fundera över? Visst finns det undantag, men är jag inte i alla fall lite nära en trendidentifikation här?

Tragik och musikminnen

Ser att nyheten om Anders Göthbergs död nått kvällstidningarna. Jag kom över nyheten i torsdags kväll/natt och det gav upphov till en massa gamla musikminnen och lite sorg i hjärtat. Anders var gitarrist i Broder Daniel, ett band som jag och Mia följde från starten. Nej, vi var inte bland miniatyr-Henrik-kidsen med stjärnor på kinderna (inte så ofta iaf...), men vi såg dem hur många gånger som helt live, var på festivaler där de var (minns du Emmaboda, Mia?) osv. Det finns signerade grejer, trumpinnar och "souvenirer" från möten osv i min "toktidslåda" som jag har kvar på vinden i Ratan, tror jag. Det kom och gick lite folk i det bandet, bland annat var ju Håkan Hellström med från början och kom och gick lite före sitt stora genombrott. Men Anders var från början.

Ja, tragiskt är det i vart fall. Tragiskt för hans lilla familj. Bra att BD agerar för fansen och försöker motverka att Anders självmord blir en hyllad sak som man kan ta efter. Fansen är ju till viss del fortfarande lite speciell. Fast jag undrar verkligen om det är samma speciella skara som när det började. Antagligen är det nya, de som numera tom har en etikett; emo-kidsen.

Ingen storfilm direkt

Hm, ja alltså jag ids faktiskt inte se färdigt Storm, som by the way inte var non zombiefilm utan en jag-vet-inte-vad-film. En förvirrad, hög kille som springer runt mellan verklighet, barndom och nån slags surrealistisk värld och skriker "hallå" typ halva tiden. Jag orkar inte engagera mig. Kanske är den bättre än så, men jag har nog ingen ork för den. Den känns som så många filmer på nåt vis.

Konstigt att inte svensk film lyckas göra sånt här.

På tal om det har jag förstått att Sandrews har skjutit på den svenska premiären av Låt den rätte komma in från mitten av april till slutet av oktober. Helt absurt! Filmen är klar och har redan vunnit priser men i Sverige får vi inte se den förrän i höst. Är det konstigt att det går bra för the Pirate Bay när den svenska filmindustrin agerar såhär?

Håll till godo med trailern så länge:

Och så...

...är Joakim i fjällen på teambuilding med sitt jobb och åker längdskidor. DET hade varit kul att se...

Film på tv ikväll

Två intressanta filmer på tv ikväll såg jag just. Först ut på ettan visas Storm, en svensk zombie-film, vill jag minnas. Antagligen inte världens bästa, men jag har varit nyfiken på den en tid, så kanske jag passar på att se den. Mitt goda öga för Eric Ericsson sitter i sedan min tonårs-crush då han var den försynte killen i Storstad...

Lite senare visas den halvbraiga filmen Very bad things på fyran. Jag har för mig att det är den som Mattias brukar utnämna till det bästa filmslutet ever. Det var länge sedan jag såg den så kanske det passar bra med en återtitt från min förhoppningsvis slappande position i soffan.

Ledig kväll

Konstig dag idag. Lite tuff, men samtidigt har saker och ting gått framåt. Kan inte skaka av mig en dålig känsla riktigt, som jag inte är helt klar över var den kommer ifrån. Men det går väl över. Jag känner mig som en bättre (iaf mindre dålig) människa imorgon igen kanske.

Jag tror det är fem veckor sedan jag hade en ledig helg. Ska förvisso jobba på söndag natt, men då är nästan helgen över. Fick en fråga om att byta och jobba lördag, och hade bestämt mig för att ställa upp, då jag fick veta att det var ordnat ändå. Får erkänna att det kändes ganska bra. Jag behöver lite ledigt. Visst, jag ägnar säkert dagen imorgon åt kongressarbete och protokoll igen, men ett par lediga kvällar med trevligt ev umgänge är vad jag behöver just nu. Tanken var att jag skulle följa med Mattias hem till Ratan ikväll men när vi ätit middag här tidigare ikväll så somnade han i min säng, så en gissning är att vi far först imorgon. Låter honom ligga där, han verkade också rätt slutkörd. En helg på landet är annars väldigt lockande, känns det som.

Det börjar bli vår även här, slog det mig idag när jag var ute. Delvis är det barmark, även om älven fortfarande är frusen. Visst, det snöar nu ikväll, men det känns i luften att våren är på väg. Det känns helt okej just nu.

Ode to a friend

Dagen började med en tråkig nyhet i form av ett sms och en dödsannons. En av Fi Umeås grundare har gått bort efter en längre sjukdomstid. Visst, väntat men otroligt ledsamt. Hon var en go kvinna med ett äkta feministiskt driv. Hon trodde verkligen på Fi och hade väntat länge på något som det. Jag är glad att hon fick vara med om det, även om resultatet i första valet inte var det hon hade hoppats på.

Mina tankar har ägnats åt henne mest hela dagen, jag saknar henne. Jag har saknat henne ett tag. En klok kvinna som henne har man inte för många av i sitt liv.

Från dröm till verklighet

Inatt drömde jag att jag fick ett oändligt långt mejl från en vän här där hon beskrev hur dålig jag var och alla fel jag hade. Mysigt. Kändes grymt verkligt när jag vaknade, men inget sånt mejl i inboxen. Antagligen bara en gestaltning av den otillräcklighet jag känner just nu. Frustrerande otillräcklighet på alla plan.

Idag har jag tvättat (verkligen i sista stund igen), unnat mig en skön långpromenad, handlat och lagat mat. Resterande tid har jag suttit vid datorn och skrivit mejl, kollat lite information och sökt bland organisationers kongressprotokoll i jakt på intressanta namn för Fi:s presidie i maj. Lite småakut snart nu.

Jag har också funderat över om mitt bloggande kanske har andra konsekvenser än de önskade. Jag börjar bli lite frågande till att jag aldrig lyckas få ett annat jobb, trots att jag söker så blandat. Kanske är det bloggandet? Kanske är det mitt politiska engagemang? Kanske är jag bara paranoid och vill skylla på något annat än mina egna personliga brister. Jag tycker egentligen inte att mitt cv ser så illa ut, men kanske är det inte tillräckligt bra för att vara bra, eller tillräckligt bristfälligt för de icke kvalificerade jobben jag söker. Ja, jag vet inte. Jag kanske skulle lägga ner allt som kan störa och se om det blir skillnad? Eller komma på världens idé och bättra på den dåliga statistiken över kvinnliga företagare i Västerbotten...

Ja, iaf ska jag ta lite Fi-ledigt ikväll och skriva ett par jobbansökningar. Jag är så redo för ett nytt jobb.

I need a vacation!

Man vet att man gör skäl för sin lön när man torkat kräks i runt sju timmar av tio på sitt nattpass. Jag är helt slut. Det gör ont i kroppen, känns som att jag blivit manglad. Det kan inte vara tänkt att man ska vara så aktiv nattetid. Jaja, inte synd om mig såklart, jag led verkligen med den sjuke inatt. Även om jag var tacksam för att det inte var nån smittsam kräksjuka.
När jag kom hem imorse hade dessutom kissen Mina varit snäll och lämnat två vackra kräksfläckar i soffan också så det var bara att fortsätta skurandet.

Nu ska jag se nattens nya avsnitt av The Riches och dricka te.

Chicken little

Hade planerat att fara på Ordfront Umeås årsmöte idag. Men det kom upp saker hela tiden så jag blev sen och när jag väl kom fram såg jag att de hunnit börja. Eftersom jag inte varit engagerad i Ordfront sedan Örebro-tiden och inte känner någon så fegade jag helt enkelt ur och for hem igen. Jag skulle ändå bli tvungen att gå tidigare eftersom jag ska jobba, så det kanske var lika bra. Men lite synd känns det.

Speed IV

Det känns som att jag ständigt har en puls på 200 numera. Nästan jämt iaf. Huvudet är alldeles stressat över att jag inte har koll på allt. Måste jag rycka in mer än planerat? Har jag glömt att göra något viktigt? Tänk om nåt händer? Jag tappade tex helt bort att styrelsen sköt upp sista anmälningsdagen till extrakongressen till den 10 april, men som tur var kom Birger till undsättning innan jag kommit alltför långt i de tankarna. Jaja, sånt händer väl. Hade det bara varit kongressen som var viktig just nu hade det väl varit ok, men så är det såklart inte. Men, jag lär mig mycket. Inte minst vikten av att ha en tydlig ansvarsfördelning och många aktiva.

Natten som var på jobbet var dessutom helt hysterisk. Inte bara ett par ganska sjuka boende utan dessutom skedde en messy olycka en dryg timme före min hemgång. Det var inte roligt alls, även om jag inte hade kunnat göra något för att förhindra det känns det alltid ledsamt när det sker då jag är den som har ansvaret. Men, jag gjorde vad jag kunde och jag tror att det gick bra, eller ja, under omständigheterna väl. Lite frustrerande att gå hem mitt i allt, innan det lugnat sig omkring personen. Men så är det. På sätt och vis skönt att få komma tillbaka ikväll och se hur det gick sen och knyta ihop lite. Hoppas att det blir lugnare inatt så att jag slipper komma hem med någons blod all over me imorgon.