Det blev inte bättre och det kom inga goda kattnyheter från Sundsvall. Snarare tvärtom. Nån timme efter mitt sista inlägg hörde M av sig igen och sa att något inte var som det skulle, Rosas kroppsspråk var inte som vanligt. "Kan du komma ner?" Lite lite ångrar jag det nu, men där och då sa jag att jag inte hade orken att köra ner mitt i natten men att jag skulle åka direkt på morgonen.
Jag sov inte särskilt bra, vaknade varje timme och kollade på mobilen om jag fått fler meddelanden. Vid 6-tiden steg jag upp, utfodrade katterna och satte mig i bilen. Det var en hemsk resa. Ofta halkigt eller en kombination av regn och minusgrader. Inte alls kul. Ångesten över det blandades med ångesten av att Rosa inte mådde bra och att jag skulle skynda mig. M ringde då jag var halvvägs och sa att hon verkade ha ont nu, att han inte fick se hennes ögon.
När jag kom fram och hon hörde min röst så vände hon upp huvudet mot mig och visade mig sina ögon. Båda var alldeles brunsvarta, stora och så märkliga, och det rann brunsvart klet ur dem. Hon jamade till och lutade fram pannan och jag la min mot hennes; hennes sätt att alltid hälsa på oss. Jag såg att hon hade ont. M hade ringt djursjukhuset så de väntade oss. Vi lyfte in en orolig Rosa i transportburen och då kom Smilla fram och luktade på henne genom nätet. De nospussades lite och jag sa att allt skulle bli bra.
Det blev det inte. Veterinären kunde inte säga vad som hänt mer än att hon hade hemskt ont, att smärtstillande inte skulle hjälpa henne. Att det kanske skulle gå att operera bort båda ögonen men att det var långt ifrån säkert att det skulle hjälpa. Och att det skulle bli svårt för henne. Så vi beslutade i enlighet med hennes rekommendation.
Så fruktansvärt tufft, det finns nog inget värre som djurägare. Att behöva skriva under ett papper på "begäran om avlivning".
Som alltid tidigare kämpade hon emot det lugnande som skulle få henne att somna. Det var så jobbigt att hon gjorde det den här gången. Det skapade så mycket tvivel. M klarade inte av att vara med mer när hon väl somnat till lite men jag kunde inte lämna henne. Han pussade på henne och sen satt jag och höll på henne (hon har aldrig gillat att bli lyft) och lutade min panna mot hennes. Hon fick sprutorna som fick henne att somna för alltid.
Kvar fanns två förkrossade människor som skulle gjort vad som helst för att ha fått tillbaka henne där och då. Jag stannade en stund till, lyfte henne i min famn och gjorde henne blöt av tårar och pussar. Jag virade in henne i filten från buren och lämnade henne på britsen. Så fruktansvärt svårt. När Mina gick bort lät vi hennes favoritfilt kremeras med henne men därmed har vi inget sånt kvar från henne. Den här gången ville M att vi skulle spara favoritfilten, så den tog vi med hem.
Vår oändligt älskade Rosa Luxemburg, som vi saknar dig!