Som bekant var Anna och jag på bio igår och såg Mammut av Lukas Moodysson. Jag vet faktiskt inte riktigt vad Anna tyckte för vi hann inte prata så mycket innan vi skildes åt, men jag gillade den mycket. Jag var nog lite skeptisk innan efter att ha läst så mycket blandade åsikter. Allt ifrån att folk buade efter en visning på Berlins filmfestival, att Karolina Ramqvist skrev att filmen kom minst ett par år för sent, till att andra faktiskt rent hyllat den.Mammut cirkulerar kring en ung familj; två föräldrar i tidig 30-årsålder och deras dotter Jackie som är omkring 10 år. Mamma Ellen (Michelle Williams) är kirurg och pappa Leo (Gael Garcia Bernal, grymt snygg rakad btw) är mångmiljonär efter att ha kommit på en spelvariant av My Space. De lever i en glassig takvåning i NY (ni vet en sån där hissen går rakt in) och har en barnflicka, Gloria, från Filippinerna som tar hand om Jacke när föräldrarna inte har tid.
Parallellt med familjen i våningen får vi följa Leo på affärsresa till Thailand där han är obekväm med all lyx och dyrkan, längtar hem till dottern och hustrun och i väntan på kontraktsförhandlingar desperat ger sig iväg ensam för lugn och ro och då träffar på en ung prostituerad kvinna. Samtidigt jobbar Ellen på sjukhuset med att rädda en knivhuggen 10-åring och känner sig som en dålig mamma när dottern hellre umgås med barnflickan även när Ellen är ledig. Vi får också följa Gloria mer privat och hennes två söner som hon lämnat hos sin mamma hemma på Filippinerna för att tjäna pengar i USA så att de kan få en bättre framtid.
Det som för mig kännetecknar Lukas Moodysson, det finns också med i Mammut. Underbara barnskådisar vars trygghet i produktionen lyser igenom på bioduken är det ena och perfekt musiktajming är det andra. Sen finns även hans övertydlighet med, som när basketbollens ursprung zoomas in, alla köksknivar och sneakers i lägenheten osv. Det blir lite för övertydligt för min del, men säkert inte för alla. Det är oavsett ganska mycket Moodysson.
Revolutionerande är den inte, inte i filmidén eller upplevelsen av kapitalism, föräldraskap eller längtan. Men till skillnad från Ramqvist så gör det mig inget. Jag förväntar mig inte riktigt den upplevelsen av en spelfilm, även om en aha-upplevelse självklart hade kunnat lyfta filmen till topp. Jag tror att den säkert öppnar ögonen på vissa, mer oklart är väl vad Moodysson själv egentligen hade förväntat sig. Det är en film som framför allt tycks vilja visa olika barns liknande utsatthet, men som även visar utsattheten man kan uppleva som förälder och ens desperata försök att vara en bra sådan.
Skådespelet är bra (som sagt briljerar barnen), miljöerna är ibland lite övertydliga men i vissa scener är filmen riktigt vacker. Jag blev berörd (inte minst tack vare musiken) och kände mig som jag skrev igår kväll nästan ensam när jag lämnade biosalongen igår kväll. En känsla som följde mig hela kvällen. Betyg: stark 8/10.
(Det skulle helt klart i efterhand vara intressant att veta vad de som buade i Berlin hade för åsikter.)
Parallellt med familjen i våningen får vi följa Leo på affärsresa till Thailand där han är obekväm med all lyx och dyrkan, längtar hem till dottern och hustrun och i väntan på kontraktsförhandlingar desperat ger sig iväg ensam för lugn och ro och då träffar på en ung prostituerad kvinna. Samtidigt jobbar Ellen på sjukhuset med att rädda en knivhuggen 10-åring och känner sig som en dålig mamma när dottern hellre umgås med barnflickan även när Ellen är ledig. Vi får också följa Gloria mer privat och hennes två söner som hon lämnat hos sin mamma hemma på Filippinerna för att tjäna pengar i USA så att de kan få en bättre framtid.
Det som för mig kännetecknar Lukas Moodysson, det finns också med i Mammut. Underbara barnskådisar vars trygghet i produktionen lyser igenom på bioduken är det ena och perfekt musiktajming är det andra. Sen finns även hans övertydlighet med, som när basketbollens ursprung zoomas in, alla köksknivar och sneakers i lägenheten osv. Det blir lite för övertydligt för min del, men säkert inte för alla. Det är oavsett ganska mycket Moodysson.
Revolutionerande är den inte, inte i filmidén eller upplevelsen av kapitalism, föräldraskap eller längtan. Men till skillnad från Ramqvist så gör det mig inget. Jag förväntar mig inte riktigt den upplevelsen av en spelfilm, även om en aha-upplevelse självklart hade kunnat lyfta filmen till topp. Jag tror att den säkert öppnar ögonen på vissa, mer oklart är väl vad Moodysson själv egentligen hade förväntat sig. Det är en film som framför allt tycks vilja visa olika barns liknande utsatthet, men som även visar utsattheten man kan uppleva som förälder och ens desperata försök att vara en bra sådan.
Skådespelet är bra (som sagt briljerar barnen), miljöerna är ibland lite övertydliga men i vissa scener är filmen riktigt vacker. Jag blev berörd (inte minst tack vare musiken) och kände mig som jag skrev igår kväll nästan ensam när jag lämnade biosalongen igår kväll. En känsla som följde mig hela kvällen. Betyg: stark 8/10.
(Det skulle helt klart i efterhand vara intressant att veta vad de som buade i Berlin hade för åsikter.)
4 kommentarer:
Jag tyckte också mycket om filmen, även om jag efteråt kände mig lite tyst och förvirrad. Den globala snedfördelningen av basala förnödenheter. Att barnen inte ännu lärt sig acceptera att orättvisor finns och består (vilket vi vuxna faktiskt på nåt sätt gör!). Ont i magen fick jag flera gånger.
Bra skådespelare. Många huvudroller på nåt vis. De du nämnde i all ära, barnen men också hon som spelar Gloria, Marife Necesito!
Absolut! Hon gjorde en väldigt bra prestation.
"This film did NOT get booed by the audiences. They applauded robustly. I saw two screenings and liked the film even better the second time around. The “booing” happened from the press at a press screening…they have some issue with the director not making the film they wanted to see."
citat från nån filmkritiker, som var där. detta med buandet är missuppfattat.
Aha ok. Men nån buade iaf =) Huvudsaken är ju trots allt att biopubliken gillar filmen, inte pressen i första hand. Tack för infon!
Skicka en kommentar