Torsdag

Imorgon är det fredag redan. Fort gick veckan. Vi ska iväg på lunchen och äta julbord med jobbet imorgon, det ska bli riktigt trevligt. Kan vara första gången jag äter julbord med ett jobb? Och första gången över lag på restaurang på ganska många år faktiskt.

Julbord är ju inte riktigt vegetarianens högtid om man ser till den traditionella julmaten. Men jag har vissa förhoppningar om att det ska bli bra ändå. Vi ska till Le Garage, ett tjusigt ställe i utkanten av stan. Jag minns att M var där på "bjud-julbord" (dvs bjuden av försäljare) i sitt förra jobb och då behövde man förbeställa vegetariskt men det han fick var något så bra att han fortfarande pratar om det ibland. Numera behöver man inte förbeställa, vegetariskt ska ingå i det vanliga tydligen. Det gör mig både förväntansfull och kanske lite oroad. 

Men kul som sagt! Jag får väl recensera sen.

Jag ska hämta M vid tåget på kvällen och har inte bestämt om jag ska stanna sent på jobbet eller snarare åka hem tidigt och pyssla lite och sen åka in och hämta honom. Ja, vi får väl se hur det känns helt enkelt. Jag har jobbat sent många fredagar och det brukar vara rätt produktivt och lite skönt. Men vore trevligt att hinna röja lite hemma också. Ja, vi får se, som sagt. Är det dåligt väder ids jag inte köra fram och tillbaka mer än nödvändigt.

I helgen har jag stora planer på att möblera om vardagsrummet. Det är i vart fall målbilden.

Vinterväg

Hemma från ännu en trevlig kväll med middag med bästa brudarna. Och Lil'sis, som ville haka på tanterna ikväll. Mysigt och trevligt. Vi gick en sväng på stan, åt rätt gott på Pinchos och tog en kaffe på Espresso House. Jag gillar våra träffar mycket, jag hoppas de fortsätter länge framöver. Hur många tjejkompisar i vår ålder lyckas träffas 1-2 gånger i månaden sådär? Något att hålla i.

På vägen hem var det tråkigt väder. Ganska okej första milen men sen blev det mer oplogat och snöfallet tilltog. Trafiken gick ganska långsamt som tur var. Nån enstaka vågade sig ut och köra om, men annars hölls det långa avstånd. Jag lyssnade på musik och sjöng högt i vanlig ordning som nån slags egen-terapi. En bit framför skedde så en olycka, just vid sista 2-filiga partiet innan jag svänger av E4:an. En bil skulle köra om en lastbil men slutade studsande in i mitträcket.

Jag stannade men allt verkade ha gått bra. Bilföraren sa i och för sig inget men åkaren pratade med larmcentralen i mobilen men sa att det var ok och att jag kunde köra vidare. Över vägen var det spridda bildelar och olycksbilens front var mos. Det ser ju alltid så läskigt ut när någon varit inne i mitträcket, men det är ju lite meningen. Både med själva räcket som far loss och bilens deformationszon. Det ska ju gå sönder så att energin tas upp där. Men det ser läskigt ut.

Jag tog mig då hem i ett stycke, skönt nog. Jag hoppas att det blir bättre väglag till imorgon bitti. Jag har ju växlat mellan att åka lite tidigare eller senare för att missa värsta rusningen och det har varit en bra taktik. Som en fördel med flextid. Imorgon tror jag att jag kör lite tidigt så kan jag fara hem efter sista mötet som borde sluta före 16.

På tasslängds avstånd

Vi bestämde förresten att Smilla skulle stanna kvar här hemma ett tag igen. M är inte säker på att hon riktigt trivdes som ensamkatt (alternativt var det Rosa hon sökte när hon gick runt i lägenheten och nästan ylade till och från), men samtidigt är hon inte direkt superkompis med kattfamiljen här heller och det är svårt att se till att hon får i sig ordentligt med mat då ungarna gärna äter upp hennes mat.

Smilla är nämligen en tänkare i det mesta och så även i matsituationer. Min kloka dam, inte riktigt klok nog att räkna ut att om man lämnar sin skål för att fundera (stirra förstrött rakt fram en stund) en liten bit bort, en liten liten stund, för att sen komma åter och äta "second breakfast/dinner" så är risken rätt stor att den är borta. Ibland väntar de inte ens på det utan hovrar som runt henne tills hon lämnar och låter dem äta. Inte så bra.

Hon är en gammal katt som precis som många äldre katter är ganska petig i maten och inte ids äta vad som helst. Och  i vår iver att ha koll på Rosa tidigare så missade vi nästan att Smilla plötsligt tappade en massa i vikt. Därav, bland annat, tanken att hon skulle stanna hos M även nu när Rosa inte längre finns.

Smilla & Nemi ser på tv

Men ja, vi får se. Hon har ju gått upp i vikt hos M, men jag försöker passa och ge henne mat på egna ställen och vara med henne och kolla att hon faktiskt äter. Jag är ju förstås supernöjd att hon är hemma, även om jag tycker lite synd om kattlösa M, och känner mig definitivt mer hel nu när jag har min gamla 17-åriga lomhörda/döva polare hos mig. Och ibland går det riktigt bra. Speciellt Nemi verkar intresserad av att vara med Smilla, att hänga efter henne lite. Som att hon ser upp till stortjejen. Försöker lägga sig nära, tex. Och det verkar som att Smilla låter henne vara, som oftast i vart fall. Som Ronja sa; "håll dig på tasslängds avstånd bara".

Skräpsömn

Att sova dåligt tycks vara veckans tema. Jag somnade framför en dokumentärserie om brittiska kungahuset, "The Royal House of Windsor" (2017, Netflix, absolut värd att se för knasiga anglofiler), säkert redan kring 21-tiden. Vaknade till ett par avsnitt senare, klev upp för att borsta tänderna och la mig sen igen. Sen var jag vaken ungefär varannan timme åtminstone. Varje gång helt säkert på att klockan skulle visa att jag vaknat fem minuter före alarmet i vanlig ordning. Jag inser att jag står platt inför alla småbarnsföräldrar som springer upp stup i kvarten, men jag måste ändå säga att jag avskyr såna nätter. Det blir så hattigt och nästan stressigt, på nåt vis. Skäpdålig sömnkvalitet.

Så ikväll är jag nästan lika sliten som jag var igår kväll och tänker alldeles strax lägga mig och, antagligen, somna inför ett av de avsnitt jag sov mig igenom igår...

Arla

Som nån slags ny vana så stannade M ända tills måndagsmorgonen, dvs i morse, och jag körde han till tåget vid 5-tiden. Jag sov ovanligt dåligt inatt, drömde lite ångestdrömmar blandat med att jag fick för mig att vi försovit oss gång efter annan. Ingen jättebra sömn, med andra ord, och desto svårare att stiga upp när klockan ringde 03:50. Men vi vaknade och kom iväg i tid, med marginal för det slaskiga vädret ute.

En numera återkommande syn.

Det var tyst och stilla på jobbet kvart över fem i morse och det kändes helt ok att starta så tidigt ända tills jag insåg att jag glömt att jag tagit hem arbetsdatorn över helgen. Tur i oturen så har en kollega just gått på en längre sjukskrivning så jag kunde nalla hennes dator. Nu passade inte hennes dator i min docka så det blev lite omständigt att koppla om allt men det löste sig. När jag sen vandra mot stadshuset för dagens första möte vid halv nio-tiden så kändes det som att jag gjort halva arbetsdagen redan. 

Den inte så vackra utsikten från mitt kontorsfönster.
(Dock från förra veckan då snön faktiskt låg kvar.)

Eftermiddagens medarbetarsamtal uteblev så jag packade ihop ganska tidigt. Jag hade ju några timmar till godo från morgonen så det var skönt att kunna göra så. Sen har jag mejlat och sms:at en del hemma ikväll, men det kändes ändå gott att komma hem tidigt. Det är ju grymt stor skillnad på att komma hem strax efter 16 istället för strax efter 18. Den tanken slog mig då jag stod och öste in tvätt nummer två i maskinen inte alldeles för sent ikväll. Så himla skönt att hinna få saker gjorda innan man (jag) bänkar sig i soffan och sen inte riktigt orkar mer. Den där arbetstidsförkortningen kanske vi skulle göra verklighet av snart ändå?

Inredningsplaner

Och i vanlig ordning när M kommer hem så blir det tyst på bloggen. Jag får kanske jobba på det. Men det blir alltid så intensivt och vi umgås i princip all tid så det blir helt enkelt inte riktigt av att jag hinner sätta mig vid datorn en stund. Men jag tänker ofta "det här borde jag blogga", men sen blir det inte mer.

Hursom så har jag haft en alldeles bra helg. Vi har som sagt umgåtts och faktiskt fått en del saker gjorda. Kanske inte allt som jag, optimistiskt, tänkt kanske, men mycket ändå. Bland annat så hann vi påbörja en rensning och planering av källaren som varit ett fullständigt förrådskaos sedan M flyttade. Nu i och med att jag tänkt flytta ner skrivbordet som jag idag har i vardagsrummet så blev det anledning att rensa och flytta om lite så att det faktiskt ska finnas plats. Vi har tänkt riva träinnerväggarna för att sen istället måla direkt på betongen istället och det skulle kunna bli ett vinterprojekt om vi tar en bit i taget. 

Anledningen till att skrivbordet ska ner är att jag vill möblera om lite. Jag vet dock inte riktigt hur och försöker ta lite hjälp av mina kära familjemedlemmar. Hittills har det inte lett till en klar lösning men flera goda idéer. M la fram ett förslag om att kanske bygga en "inbyggd" bokhylla på den enda fullhöga väggen där också balkongdörren finns. Att bygga en bokhylla omkring den vore kanske inte så dumt? Jag har alltid gillat böcker och tycker att det är en vacker inredningsdetalj, även om jag tappat lite av själva läsningen det senaste. Men det kanske skulle hjälpa till lite? Sen måste det ju inte bara vara böcker i en bokhylla, det går ju att få till en snygg förvaring också.

Mer på inredningsfronten så hittade jag i helgen antagligen också ett par klädskåp som jag letat efter ett tag nu. Jag skulle vilja byta ut de trådbackar och klädställning som jag har som (öppen) garderob idag i sovrummet och istället ha ett par fina skåp. Det finns ett fantastiskt fint grönt skåp på ikea som har lite gammal känsla men det är 3 centimeter för brett. Skåpen måste nämligen få plats på var sida om skorstensmuren och dessutom inte vara högre än att de kommer in under snedtaken. Klurigt alltså. Men på ikeas barnavdelning dök jag plötsligt på dem. Vita, förvisso, men de var fina och jag tänker att det skulle gå att måla om dem när jag blir less på det vita, jag som gillar färg.

En del av kaoset idag

Så många nya planer efter helgen. Men det känns bra och lite framåt. Kanske vad jag behöver när den där lite rastlösa känslan dyker upp. Sen gäller det att hålla i tyglarna och ta en sak i taget förstås. Ta projektledarrollen hemma...

Hoppas ni inte halkat bort under helgen!

Kyla och nervöst bakande

Och kallt är det i huset, jag får inte riktigt upp värmen. I lillstugan har jag satt igång ett elelement och i huset på övervåningen har jag nu min nya låtsaskamin igång (som också är ett elelement) i hopp om att det ska bli bättre. 

Jag är ju inte jätteförtjust i eld, min rädsla för att huset ska börja brinna har kanske tagit lite höga höjder, men om det inte blir bättre så får jag trots det börja elda i järnspisen i köket för att bosta den stackars pannan lite. Det känns okej att dra igång nu när jag vet att M är på väg hem. Lite oklart varför men jag litar som på att han har bättre koll än jag, eller nåt. När jag är själv så snurrar ord som "askbrand" i huvudet och crazy, weird, krispuls-människan i mig är på helspänn. 

Av nån anledning så blir jag lite stressad av allt; missat jobbmöte, missad middag, missad hämtning och så kallt hus. Och när jag blir stressad eller nervös så vill jag gärna göra nåt produktivt så jag har bakat ikväll. Nu finns det två formar med kladdkaka med kokostosca och två formar med glutenfri äppelkaka med kokostosca (det blev ett tema helt oplanerat, baserat på vad jag hade hemma). Alltid något. Och så bidrog det till lite värmeboost när ugnen var på ett tag förstås. Bra där.

Insnöad

Den här dagen blev ju allt annat än skojig. Sicket väder! Jag vaknade strax efter kl 5 i morse och trodde att huset höll på att falla ihop. Det bara dånade av vinden. Jag hade i stort sett redan bestämt att jag skulle jobba hemma några timmar och fara till jobbet strax före eller efter lunch, då det enligt prognoserna skulle bli lugnare både med vind och snöfall. Men icket. Snarare blev det värre, skulle jag säga. Jag var ute ett par gånger och kollade läget och insåg att bara att få upp carportdörren skulle vara en utmaning då den ville gå igen av vinden. Stor risk att den skulle fara rakt in i bilen alltså.

Vid halv två var jag på väg på riktigt, jag ville inte missa ett möte jag lovat vara med på. Men jag insåg rätt snart att det inte gick och att jag inte vågade ge mig ut med min lilla Suzy. Plogbilen passerade då jag klädde mig och i samma veva kom grannen med traktorn och plogade vår lilla väg. När jag kom ut var det stora snövallar igen på båda vägarna och det var en utmaning bara att fylla på med solrosfrön till fåglarna (och ekorren).

Så jag fick ställa in min medverkan i mötet till sist. Ringde Lil'sis som i stort sett erbjöd sig att hon och hennes Joel skulle hämta M och Smilla ikväll vid tåget då de har en lite tyngre bil än jag. Jag tackade snabbt ja till hjälpen. Och så fick jag då ställa in middagen med tjejerna. 

Tråkig dag!

Busväder

Alla tidningar skriver om det kommande trafikkaoset som väntas imorgon då det ska toksnöa och blåsa troll i princip. Och när det lagt sig ska det regna och bli halt istället. Jag blir sjukt nervös av sånt. Jag måste till jobbet imorgon. Eller ja, jag har ett viktigt möte på eftermiddagen som säkert kan flyttas på om det kniper, men hur det än är så kommer M och Smilla med tåget imorgon kväll så jag måste ändå in till stan nån gång. Jag har bokat in middag med brudarna eftersom det passade bra av ovan nämnda skäl men jag är inte säker på att det heller blir av. Alla måste ju kunna ta sig hem osv.

Så vi får väl se. Min plan är att jobba hemma just på morgontimmarna och sen bege mig ut när det förhoppningsvis är lugnare, ljust och jag har mer koll på hur det faktiskt ser ut. Jag hoppas den planen ska hålla. Både denna och förra veckan har jag försökt hålla mig från vägen just vid rusningstid och det har funkat bra. Men slår alla svarta rubriker in så hjälper det nog inte särskilt den här gången.

Älskar vintern men avskyr busväder!

Tvättbjörnen Noel

För ett tag sen började det dyka upp blöta kattleksaker lite här och var i huset. Och inte bara kattleksaker, strumpor också, stulna från tvättsträcket i badrummet. Jag tog för givet (av erfarenhet av finaste katten Rosa som var snabb att straffa när hon tyckte det inte passade sig) att någon av kattungarna fått ett kissa-inne-beteende och tvättade om strumpor och kastade leksaker. 

Jag luktade på dem men även om jag inte tyckte att de luktade kattkiss så utgick jag från det. Mitt luktsinne är så rackarns dåligt att jag oftast inte känner det.

Så upptäckte jag en dag hur vår ofta blöt-tassade kattunge Noel satt och plaskade i vattenskålen igen (ett beteende han haft sedan start i stort sett). Jag gick fram och såg att det låg en leksaksmus i skålen. DÅ gick poletten ner! Han tvättar ju saker i skålen. 

I helgen som gick for vi därför till Ikea för en idé som M fick när jag berättade för honom om min upptäckt. Så vi kom hem med en balja från nån förvaringsmöbel på barnavdelningen plus nån slags badleksak i flera delar som flyter. Först ställde vi det i köket men det var en dålig idé. Intresset spreds sig dessutom till syskonen så nu står den i badrummet. Och är väldigt poppis. Inte lika poppis dock när han kommer upp i sängen på kvällen alldeles kallblöt om tassar och haka...

Nu när jag håller på att kika på och jämföra djurförsäkringar måste jag alltså ta i beaktande att jag har (minst) en tvättbjörn bland katterna att försäkra... Min ofta så überkeliga klättermus Noel.

Hela Sverige bakar

Visst är det lite synd hur bra programidéer så ofta schabblas bort när de ska försvenskas? Ärligt; hur ofta blir det riktigt bra?

Som bekant är jag ett stort fan av The Great British Bake Off, så pass att jag faktiskt tittar om på gamla säsonger när de dyker upp på TV4 play. Jag testade att titta på den svenska motsvarigheten; Hela Sverige bakar, för nåt år sedan och tyckte att det var eländigt och slutade efter ett par avsnitt i den första säsongen. Men nu i min abstinens efter att TGBBO utsett den här säsongens vinnare så gav jag mig på det igen och började följa den här säsongen från start.

Och visst, det är inte dåligt. Men det är faktiskt inte bra heller. Jag tycker att domarna tillika konditorerna (?) Johan Sörberg och Birgitta Rasmusson är otydliga i sina utlåtanden, de ger för mycket tips och känns inte riktigt lika proffsiga, helt enkelt.

Och Tilde, fina godhjärtade Tilde de Paula Eby som jag absolut inte har något emot , hon verkar snarare vara en fin och nästan alltid glad människa. Men jag blir så oändligt less på att hon återkommande flera gånger i varje avsnitt försöker omvandla det här lättsamma bakprogrammet till en gråtprogram. Varför ska det pratas om döda farföräldrar, dödfödda barn och barndomens mobbing när programmet går ut på att visa upp och utveckla sina baktalanger? Klart att det är viktiga frågor och bra att släppa på tabun osv, men i ett bakprogram? Hon är förstås instruerad så men jag vill bara se nåt lättsamt och helst bli lite imponerad av helt vanliga människors handhavanden med smet och deg. (Och det är dessutom sällan jag själv tycker att det blir särskilt trevligt att baka om jag samtidigt ska behöva snörvla över nåt elände samtidigt, vari ligger det trevliga i det?)

Sen är jag ytterst tveksam till om någon deltagare i TGBBO ens skulle komma på tanken att komma med köpta glasstrutar som en större del av ett bakverk, vilket t.ex hände i den svenska i år. Jag ska inte påstå att jag skulle kunna konkurrera med deltagarna på nåt vis, men i jämförelse med den brittiska motsvarigheten så tycker jag ändå att de står sig rätt platt, faktiskt. Jag har hittills i den här säsongen inte direkt blivit sådär gapande imponerad som jag kanske önskat.

Tändsticksögon

Ikväll har jag inte gjort många knop. Klockan ringde 3.50 i morse så jag har väl anledning att vara lite trött. Så mestadels har jag försökt stå emot att bara lägga mig tidigt. Det är fortfarande tidigt att lägga sig men det börjar åtminstone närma sig vettig tid om jag inte ska vakna mitt i natten igen.

Vi körde på nästan trafiktomma men nyplogade, vitrandiga vägar i morse. Det var lite halkigt men med den goda marginalen så behövde jag inte stå på så mycket. Lämnade av M och Smilla vid tåget (hon protesterade lite idag, antagligen för att jag fick lyfta henne i stort sett sovande från sängen och in i buren), svängde förbi en nattöppen mack och handlade lite frukost som jag tog med till jobbet. Jag tände alla korridorer på våningsplanet för att få känsla av att jag inte var helt ensam (det är nåt obehagligt med tomma kontorshus på nåt vis) och kunde lyssna på radio och samtidigt göra färdigt inför en ekonomiuppföljning som stod på agendan. Skönt ändå, alldeles ostört och effektivt. Det gäller bara att komma på att det inte är läge att svara på eller skicka sms den där tiden...

Nej, nu ska jag göra mig klar för sängen ändå och se om jag hinner se klart det sista avsnittet av The Crown som jag håller på att se om igen inför den kommande andra säsongen, innan ögonlocken faller ihop.

En sån där period

Jag är inne i en sån där sjukdoms-noja-period igen. De kommer och går som bekant men är aldrig särskilt kul och tar dessutom lite för mycket energi. Jag förnimmer saker som känns "annorlunda" i kroppen och sakta utvecklas det till tänkta sjukdomar, oftast av allvarligare karaktär. Sen nojar jag över det, tänker på de jag känner/känner till som drabbats av sjukdomar de senaste åren och särskilt de jag vet som insjuknat och dött inom några veckor. Och plötsligt blir jag säker på att det är så. Googlar (don't do that) och blir än säkrare.

Samtidigt som jag är säker på det så vet jag att det inte är så, kan intellektuellt oftast spåra oron till något specifikt som är rätt logiskt och inte särskilt allvarligt. Stress, att jag läst om något, hört om något eller bara oron/ångesten i sig. Men känslan av att risken för att det ändå är nåt allvarligt räcker för att ångesten ska ligga och gnaga och bara vänta på att välla över.

Just nu är det håravfall (det tar ju aldrig slut, jag har varit värre än katterna i ett par månaders tid) och diffust magont som kommer och går som är orsaken till nojan och de lite för vakna kvällarna/nätterna.

"Gå till en läkare om du är orolig"; jo men då skulle jag ju gå dit jämnt. Den tanken följs alltid av det tysta konstaterandet i mitt huvud att jag bara är just nojig och att jag skulle ta upp onödig tid om jag for dit. Och kanske tom öka oron innan jag väl var där. Jag vill inte ge vika för det. Å andra sidan (det är många å ena och å andra som ni märker) hade jag en medarbetare som mådde och betedde sig underligt i ett års tid och sökte hjälp först när det blev påtagligt jobbigt. Efter det levde hon just i några veckor.

Men det brukar gå över. I mitt huvud har jag haft en massa olika typer av cancer och allvarligare sjukdomar under åren. Den här gången tänker jag att lite kosttillskott kanske kan hjälpa, och fiberrikt hårdbröd som kompensation för att jag nästan aldrig äter bröd längre (vilket jag nästan levde på förut). Om det nu inte är nåt allvarligt, vill säga...

Första riktiga snön!

Snö!

Så kom snön! Det blir genast ljusare och mysigare ute. Och lite läskigare på vägarna. Idag har rapporterna om blandade olyckor ramlat in och när det började bli dags för M (och Smilla) att köra söderut så kollade jag trafikverket och såg att det var rödmarkerade sträckor och två olyckor på vägen ner. Efter lite övertalning så fick jag med honom på att istället lämna bilen här och ta det tidiga morgontåget hem imorgon bitti. Det känns skönt. Så får jag sällskap i bilen in också på morgonen, det blir bra. Jag lär vara på jobbet vid halv sex på morgonen men då kan jag nog försöka dra mig hemåt innan rusningen börjar vid 16-tiden.

Vi har haft en mysig helg. Igår hängde vi lite på stan, åt lunch på Avion, köpte en fejkkamin som jag funderat över sedan förra vintern och trängdes med oändligt mycket människor av nån anledning. Vi köpte med lite fin-fika och for hem till svärföräldrarna och fick middag där. Det var trevligt, och ganska länge sen vi var där nu när helgerna inte varit som de brukar.

Mera snö!

Idag har svärfar varit här och hjälpt oss täcka för knutarna på huset i väntan på att brädorna ska komma upp. Det var ju inte bästa vädret för det, men det var ändå behövligt. Vi hade ut kattungarna en stund, eller i vart fall de två av tre som vågade sig ut. Det var läskigt och kallt! På sikt kan de nog bli lite mer sturska, det var ju allra första gången de träffade på snö. Mamma Alice som har några år med sig var inte lika imponerad och var bara ute en kort sväng idag. Hon och Smilla har legat på sängen tillsammans, vilket känts fint. Tror fortfarande att Smilla saknar sin Rosa-kompis.

Min fina Smilla (med dålig känsla för snö) är hemma!

Nu blir det snart en tidig kväll med nån serie i sängen och sen förhoppningsvis somna tidigt så att jag inte är alldeles mör imorgon. Det väntar spännande och långa möten på jobbet.

Hoppas ni haft en fin helg!

Kurs och bio

Ingen M och Smilla här när jag kom hem och inte är de på väg heller. Planerna blev ändrade då M inte lyckades få nån bekräftelse på sin semesteransökan. Jättetrist, men de kommer imorgon kväll istället.

Idag har jag spenderat hela dagen på en arbetsmiljöutbildning som jag kanske hade förväntningen skulle vara lite trist och väldigt upprepande. Men så blev det faktiskt inte. Det blev en riktigt givande dag med många tankar noterade, en del dåligt samvete förstås för allt jag vill göra/förebygga men inte riktigt hinner, och en hel del ny kunskap. Så jag är nöjd. Det var första dagen av tre men de andra två kommer lite utspritt de kommande två månaderna.

Ja, och sen fackligt medlemsmöte där funderingar om att engagera sig lite mer väcktes igen. Vi får väl se. Efter mötet bjöds vi på bio (och godis) som var helt okej. Första gången jag såg film på Folkets bio i kulturhuset Väven, så det var lite speciellt ändå. Kanske inte den bästa filmen för någon som har en långsamt stegrande åldersnoja inför det kommande året kanske, men den var ganska kul och framför allt lättsam, vilket passade mitt stämningsläge. Filmen var Aurore (2017) eller 50 Vårar på svenska; en fransk film om en 50-something kvinna, frånskild med snart vuxna barn, med ett oinspirerande arbete och nån form av inneboende rastlöshet. Ganska enkel film som inte for ut något särskilt åt något håll, men det måste ju inte alltid vara så heller. Men den var inte särskilt smickrande för franska män...

Imorgon är det fredag, veckan har bara rusat fram. Snart en vecka utan min fina fina Rosa.

Att utvecklas

Jag har som sagt börjat med medarbetarsamtalen på jobbet nu. Eller "resultat- och utvecklingssamtal", som det heter hos oss eftersom vi gör två delar samtidigt. Det är en rolig del av jobbet, mestadels. Speciellt då samtalen blir givande och produktiva. Det är inte helt enkelt, men det känns som att jag har mycket bättre koll på det nu än första året. Lyckas vägleda och följa mer än att leda. Sen är ju inte kvalitén i samtalet enbart avhängigt mig; det är trots allt inte mitt samtal. Och då det fungerar så är det som bäst, enligt mig. Så många gånger är det roligt och energigivande, inte minst för att jag har så många imponerande medarbetare. Själva prestationsbedömningen i samtalet är däremot både svårt och ofta ganska enahanda. Även kollegor som jobbat länge tycks dela den uppfattningen.

Det blir mer och mer tydligt för mig att jag gillar just den där utvecklingsdelen i mitt arbete. Att få vara en del i en process då andra växer och kan ta för sig. Det är en häftig grej. Jag skulle önska att jag fick jobba mer fokuserat på det. Jag uppskattar och är engagerad i brukardelen av mitt jobb också men att ha en fot i varje del är klurigt och ger inte riktigt möjlighet att göra båda riktigt riktigt bra. Jag har arbetat brukarnära sedan jag först började jobba, 96-97 nån gång, och skulle gärna lägga mer tid på den andra delen, som jag bara jobbat med de senaste åren sen jag blev ledare. Det får kanske bli ett mål för min egen utveckling, att när möjlighet finns kanske svänga mer åt det hållet. Antingen genom att tänka nytt där jag är eller kanske tänka helt annat område. Vi får väl se, det är bara funderingar än så länge.

Påminnelse

Idag har varit en lite bättre dag. På gott och ont. Jag har tvingats fokusera på jobbet, haft medarbetarsamtal bl.a, och stundvis har därför inte huvudtanken varit på Rosa. Skönt men det har också gjort ont. Varje gång den aktiva tanken att hon inte längre finns har påmint mig har det känts som en riktigt vass tagg i hjärtat. Som att jag hunnit glömma att det är så. Det känns på så många vis som att hon är där i sängen på sin filt hos M i Sundsvall.

Samtidigt så slår hjärtat ett par slag lite hårdare varje gång jag får upp en meddelande på klockan att M har skrivit något i vår chatt. Genast tror jag att något är på tok. Det kommer nog ta en stund att bli av med den känslan.

Imorgon kommer M och Smilla hem, som det låter. Han sökte ledigt på fredag och jag har inte hört något annat än att det gick bra. Jag ska på fackligt medlemsmöte med efterföljande biobjudning efter jobbet imorgon så har jag tur kanske de till och med är hemma då jag kommer hem. Det vore ju mysigt.

Hämta igen

Jag är inte alls i fas efter helgen. Jag pendlar i huvudet hela tiden mellan dåligt samvete för allt ifrån att inte ha gjort rätt eller tillräckligt till att jag skulle ha skyndat mig ner snabbare. Sådär som det blir när någon går bort gissar jag, om än nära människa eller nära djur.

Jag stannade i Sundsvall till måndag morgon då jag tog tåget hem. Jag har tur som har ett ganska flexibelt arbete och dessutom hade jag varit förutseende och tagit med mig jobbmobilen ner. Flera kollegor (och vänner) har visat stor förståelse och sympati vilket märkligt nog förvånat mig lite. Jag vet att alla inte ser på sina (eller andras) djur som jag men de som sökt upp mig har varit hemskt fina. Det värmer. Jag biter annars ihop på jobbet men det har strilat tårar i bilen både på väg till som från jobbet. Jag som aldrig aldrig gråter i stort sett. Nu är fördämningen trasig.

Jag saknar min lilla tjej så mycket. Min bestämda, envisa dam som inte gillade kameror men som jag som tur är ändå har en massa bilder på. Min kloka och kärleksfulla vän som var noga med att man skulle säga hej och hejdå när man kom och gick. Många fina minnen finns det från våra dryga 16 år tillsammans, det värmer.

Smilla är kvar hos M och verkar absolut känna av att hennes gamla kompis är borta. Jag tror att hon förstår. När vi packade upp Rosas filt och la på sängen så gick hon till hallen och sökte henne. Hon satt sen på kanten av filten och såg lite ledsen ut. Vi kanske läser in mer än vad som är, men Smilla har alltid varit en funderande liten katt. I måndags satt hon vid ytterdörren och jamade, vilket hon aldrig gör annars tex. Men M tar väl hand om henne, hon får extra uppmärksamhet, god mat och bus i den mån hon orkar. Hon får nog bli kvar där, hon har gått upp lite i vikt igen sedan hon kom dit, vilket var förhoppningen. Där finns inga kattungar som stressar henne eller som äter upp hennes mat medan hon sitter och funderar mellan tuggorna...

I helgen kommer de hem båda två, M och Smilla. Det blir mysigt. Det är skönt att det går så bra att resa med Smilla. Då behöver hon inte vara ensam med bara kattvakt. Jag hoppas att det inte blir alldeles för rörigt för henne att fara emellan sådär. Det vore bra inför tex jul om det fungerade. Men hon brukar ju vara ganska lättsam och flexibel.

Jag är hemskt trött efter en kvalkad av dåliga nätter. Känner mig less och oinspirerad samtidigt som jag fått nån slags lust att möblera om vardagsrummet. Får väl se om det blir så till helgen kanske. Ikväll ska jag försöka köra lite motion på bandet vilket kanske bäddar för en bra natts sömn. I hope.

Rosa Luxemburg 13/6-2001 - 11/11-2017

Det blev inte bättre och det kom inga goda kattnyheter från Sundsvall. Snarare tvärtom. Nån timme efter mitt sista inlägg hörde M av sig igen och sa att något inte var som det skulle, Rosas kroppsspråk var inte som vanligt. "Kan du komma ner?" Lite lite ångrar jag det nu, men där och då sa jag att jag inte hade orken att köra ner mitt i natten men att jag skulle åka direkt på morgonen.

Jag sov inte särskilt bra, vaknade varje timme och kollade på mobilen om jag fått fler meddelanden. Vid 6-tiden steg jag upp, utfodrade katterna och satte mig i bilen. Det var en hemsk resa. Ofta halkigt eller en kombination av regn och minusgrader. Inte alls kul. Ångesten över det blandades med ångesten av att Rosa inte mådde bra och att jag skulle skynda mig. M ringde då jag var halvvägs och sa att hon verkade ha ont nu, att han inte fick se hennes ögon.

När jag kom fram och hon hörde min röst så vände hon upp huvudet mot mig och visade mig sina ögon. Båda var alldeles brunsvarta, stora och så märkliga, och det rann brunsvart klet ur dem. Hon jamade till och lutade fram pannan och jag la min mot hennes; hennes sätt att alltid hälsa på oss. Jag såg att hon hade ont. M hade ringt djursjukhuset så de väntade oss. Vi lyfte in en orolig Rosa i transportburen och då kom Smilla fram och luktade på henne genom nätet. De nospussades lite och jag sa att allt skulle bli bra.

Det blev det inte. Veterinären kunde inte säga vad som hänt mer än att hon hade hemskt ont, att smärtstillande inte skulle hjälpa henne. Att det kanske skulle gå att operera bort båda ögonen men att det var långt ifrån säkert att det skulle hjälpa. Och att det skulle bli svårt för henne. Så vi beslutade i enlighet med hennes rekommendation.

Så fruktansvärt tufft, det finns nog inget värre som djurägare. Att behöva skriva under ett papper på "begäran om avlivning".

Som alltid tidigare kämpade hon emot det lugnande som skulle få henne att somna. Det var så jobbigt att hon gjorde det den här gången. Det skapade så mycket tvivel. M klarade inte av att vara med mer när hon väl somnat till lite men jag kunde inte lämna henne. Han pussade på henne och sen satt jag och höll på henne (hon har aldrig gillat att bli lyft) och lutade min panna mot hennes. Hon fick sprutorna som fick henne att somna för alltid. 

Kvar fanns två förkrossade människor som skulle gjort vad som helst för att ha fått tillbaka henne där och då. Jag stannade en stund till, lyfte henne i min famn och gjorde henne blöt av tårar och pussar. Jag virade in henne i filten från buren och lämnade henne på britsen. Så fruktansvärt svårt. När Mina gick bort lät vi hennes favoritfilt kremeras med henne men därmed har vi inget sånt kvar från henne. Den här gången ville M att vi skulle spara favoritfilten, så den tog vi med hem. 

Vår oändligt älskade Rosa Luxemburg, som vi saknar dig!

Fisk är ju alltid fisk

"Jag kokade fisk och så blev saker lite bättre", löd meddelandet jag fick av M för en stund sedan. Med bildbevis. Hon är fortfarande inte helt på humör men hon äter ju i vart fall och vill ligga i sängen bredvid M, så det känns lite bättre.

Jag har utfodrat kattgänget med tinat älgkött (väldigt populärt bland svansarna, inte lika älskat av undertecknad att hantera), tänt mina el-ljus (vem vågar nåt annat med tre tornados hemma?), druckit mitt te och tittat på Idol. Jag tyckte förra veckan var ett lyft i programmet och var till och med lite imponerad här och var. Idag var det kanske inte riktigt lika bra men högre klass än i de första programmen. Inte riktigt lika mycket karaoke-känsla nu. Och ett par av dem är ju bra varje vecka. Jag hoppas att någon annan än de åker ut i röstningsprogrammet om en stund. 

Det ska jag nog se i sängen. Jag är trött och hoppas på en lång natts sömn, det skulle sitta fint. Har haft svårt att somna nästan varenda kväll i veckan och inte känt mig så utvilad då jag vaknat men jag ska försöka ta igen det (i den mån det nu går att göra det) under helgen som verkar kunna bli rätt lugn. Förhoppningsvis ackompanjerad av goda kattnyheter på distans. Som jag saknar de där tre i Sundsvall!

Party pooper

Den där höstdeppen är nog sanning ändå. Jag har känt av det idag också. Trots att det egentligen varit en helt okej dag på jobbet. Jag skulle dock kanske ha följt ingivelsen att skippa AW:n. Det finns 'omständigheter' på jobbet (som eg inte alls har med själva jobbet att göra men som jag inte vill/kan skriva så mycket om även om jag velat så många gånger) som gjorde sig lite påminda så att jag kände mig lite smågrinig redan från start. Och när vi just ätit färdigt huvudrätten så fick jag meddelande från M om att han oroade sig för Rosa som också var hängig och inte riktigt ville vara så social. Jag tror att både jag och M är lite på helspänn med allt som har med henne att göra, som att vi kanske vet att vi är på upploppet, och såna där saker ställer till det i hjärtat. Fast det inte alls behöver vara nåt särskilt. Hon har ju alltid varit känd för sitt humör den där damen.

Men det räckte för att det skulle kännas ganska nog så jag skippade efterrätt och for hem istället. Jag fick ett sms efteråt från en söt kollega så tydligen såg jag hängig ut när jag gick, vilket inte riktigt var meningen. Dåligt pokerface idag. Men jag ville inte vara kvar och riskera att bli ett sänke för stämningen.

Det var lite halkiga vägar hem men det gick lugnt och bra. Lyckades motstå suget att handla godis och åkte bara rakt hem till kattgänget och nöjde mig med en kopp te istället. Får väl se om jag ger mig på glassen i frysen om en stund...

Höstruskigt

Ruggigt novemberväder idag, jag undrar om det ens blev ljust ute? Efter lunch började det dessutom regna så då blev det än värre. När jag körde hem nu ikväll kändes det lite som att köra på känn; någon riktigt bra sikt i det blöta och blåsiga mörkret var det inte riktigt. Då är det läskigast i stan där alla gång- och cykeltrafikanter tror sig synas för att det råkar vara en gatlampa vid övergångsstället. Så är inte fallet, kan jag meddela. Speciellt inte då majoriteten är svartklädda. Så läskigt, jag vill ju verkligen inte råka ha ihjäl någon, oavsett vems fel det skulle vara.

Veckan är snart slut och jag vet inte vart den försvann riktigt? Imorgon är det planerat en AW som jag faktiskt inte alls är särskilt sugen på längre, trots att jag är anmäld. Men det blir nog bra bara jag kommer dit. Jag får övervinna känslan att hellre fara hem lite tidigt och mysa ihop mig i soffan med en eller ett gäng av katter.

Gos för själen; en trött kattnos och tjocksockar

Jag tror att jag är på väg in i en "i-mitt-huvud"-period som jag tror att jag skrivit om mer än en gång förut. Mycket tankar, många funderingar, överväganden, tvivel, trötthet och den där "farhåga-känslan" (det finns ju ett bra ord för det som jag inte kommer på i min trötthet just nu). Som att nåt ska ske, eller så. Det är inte ovanligt att det här kommer på hösten. Förut kom det betydligt oftare och jag såg det sällan komma förrän efteråt. Men jag vet att det går över. "Bara" att hålla huvudet över ytan tills dess.

Redo för vinter

Jag jobbade hemma idag igen och var märkligt supereffektiv. Eller det kanske är en överdrift, men jag som hade tänkt ta en halvdag vid lunch jobbade på och fick pricka av grejer på min lista så att jag inte märkte att tiden gick. Klockan passerade 14 innan jag reste mig och gjorde lunch.

Efter lunchen gick jag ut en sväng eftersom det redan då började mörkna lite. Jag som ständigt känner mig efter i allt vad trädgårdsarbete heter tänkte att jag skulle få upp vårt fågelbord innan snön kommer för att stanna så det var det jag hade prio på att fixa idag. Jag köpte fågelfrön igår dessutom och skulle just till att fylla på bordet då det slog mig att jag kanske i det här fallet är alldeles för tidigt ute?

Gräsklipparen är inplockad och så är även lite blandade byggplintar och annat som fanns ute fortfarande. Jag borde ha krattat upp löven från poppeln men jag iddes helt enkelt inte. Hade jag orkat vara smart hade jag kört över dem med gräsklipparen innan jag ställde in den så att löven fått bli gödsel istället, men nu är det som det är. Jag lyckades få ner majoriteten av en gammal solcellsdriven belysning i poppeln också och hade planer på att sätta upp belysning i rosenhäcken men jag lyckades inte lyfta undan den brädhög som just nu står i vägen för förrådsdörren så det får bli när jag kan få hjälp med det.

Lite mer jobb blev det innan Sanna Lundells föredrag och sen dök världens finaste Lil'sis upp. Vi gjorde god blomkålscurry tillsammans och såg på tv ihop. Väldigt mysigt, jag önskar att vi gjorde det oftare. Men det är inte så lätt att få till alltid. Desto värdefullare när det väl går att få till då kanske.

Sändning

Arrangörerna av Psykeveckan fick ordning på tekniken och jag kunde sitta hemma framför datorn och se Sanna Lundells föredrag om med beroende live trots att jag gett bort biljetterna. Och jag är glad att jag kunde se det. Det är så mycket av hennes egen berättelse om sitt liv som skulle kunna vara ett plagiat av min.  Jag kände igen mycket och långt ifrån allt hon sa var nyheter för min del, men allt var värt att upprepas ändå. 

Jag har de senaste åren varit ganska öppen med min egen historia, åtminstone till stora delar, och tycker att jag sedan dess "träffat fler" som berättat om liknande erfarenheter (det är såklart inte fler, bara fler som berättar för att jag gör det). Jag tycker mig ha kommit långt i bearbetandet, självförståelsen och att ha vänt erfarenheten till en styrka, men Sanna Lundell är nog ändå ett steg före. Hon utstrålar i vart fall självsäkerhet och trygghet, och sa många klokskaper jag kommer att fundera över ett tag.

Viktigt och bra föredrag i all sin enkelhet. Jag vet flera som skulle ha behövt se det.

Ingen sändning

Jag förstod att de flesta föredragen jag var intresserad av skulle visas på webblänk så jag packade ihop mig och for hem efter jobbet istället för att stanna och invänta kvällens föredrag om utmattningssyndrom. Skulle jag ju inte ha gjort.

Självklart blev det nåt fel på inspelningsgrejerna så det skulle inte sändas. Det kom upp en handfilmad (med mobil) variant på nätet men jag blir som alldeles åksjuk av sånt och det syntes inte så bra så jag la bort det. Synd. Jag får läsa på istället.

Imorgon hade jag biljetter till Sanna Lundell och hennes prat om medberoende vilket jag var nyfiken på redan då programmet kom ut så jag var snabb på biljettbokningen. Men dels så kändes det lite som att jag inte riktigt var helt i fas och ork för det och så öppnades möjligheten att arbeta hemma imorgon (och kunna ta lite flexledigt för att hinna ut en stund i dagsljuset) så jag gav bort mina biljetter till kollegan Anna. Jag hade som ändå inte ordnat nån att ta med mig.

Men jag hoppas att de ska ha löst sin webbsändning tills dess, så jag kan sitta hemma i min soffa och titta.

Weird måndag

Mitt huvud tycks envist stanna kvar på "sommartid" och vakna ungefär en timme tidigare än vanligt. Idag passade det dock ganska bra då jag skulle lämna in M:s bil på service på morgonen så jag kom iväg ganska tidigt. 7.20 hade jag lämnat bilen vandrade till kontoret. Tidigare, då M och jag samåkte, brukade jag alltid vara på jobbet kanske kvart över sju och det var inte så dumt att vara där så tidigt när det är stillsamt. Kanske får återuppta den vanan.

Dagen har varit ganska upp och ner annars. Lite märkliga möten och samtal som kanske inte blev vad jag trodde, men det slutade ändå ganska bra. Tror jag. Jag gillar ju det oväntade i jobbet, vilket är märkligt att skriva för någon som annars hatar överraskningar, men i jobbet kan det ge nya vägar och lösningar så det är faktiskt rätt okej ändå. Så länge det inte handlar om att jag är dåligt förberedd bara, för sånt gillar jag inte.

Lite distraherad blev jag då M hörde av sig och tyckte att katten Rosa betedde sig "märkligt" då han var hemma vid lunchen. Jag blev lite brydd eftersom jag tyckte att hon var ganska som vanligt i helgen, bortsett den dåliga synen då. Men idag var hon hängig och ville inte nånting riktigt. Men åt, det gjorde hon. Ikväll verkar hon tydligen lite piggare igen och jag tror att det kan vara samma som jag upplevde när hon bodde här och M åkt hem efter sina hemmahelger. Då var hon aldrig särskilt nöjd, hängde med huvudet och behövde uppmuntras. Så kanske är det samma nu. Vi hoppas på det, då går det över snabbt. Det känns både fint och lite ledsamt om det är så hon ska reagera på att jag kommer ner på besök. Min fin-Fia. Oron för henne finns som ständigt på nåt vis numera och hon känns väldigt långt bort. Men jag kände mig väldigt nöjd över att hon och Smilla-polaren har det så bra hos M. Lugnt och skönt och garanterat vandalfritt. Ingen som snor maten eller de bästa sovplatserna.

Imorgon hoppas jag på en mindre märklig dag. Då väntar en springa-mellan-möten-dag och sen funderar jag på att stanna i stan för att se ett föredrag om utmattningssyndrom. Det är psykeveckan i Umeå och det är ett av föredragen som jag hoppas hinna/orka pricka in.

Sundsvallshelg

Pigg men ändå trött sitter jag i sängen med datorn i knäet omgiven av 4 katter som verkar vara glada att ha mig hemma ikväll. Jag har varit i Sundsvall hos M och gammkattorna i helgen, vilket var väldigt trevligt. Lil'sis har varit kattvakt och det verkar inte ha gått någon större nöd på dem, även om de verkade nöjd med att jag kom hem. Skönt att det funkat bra.

Vädret har varit fint i helgen, kallt men soligt. Idag var det lite sämre än igår, mer fuktigt fast varmare å andra sidan. Vi har promenerat långt både igår och idag, pratat, fikat, fönstershoppat och så fick jag en liten sightseeing på hans jobb på universitetet. Jag har varit där tidigare men det var ändå kul att vara där igen och se vart han sitter nu.

Det är ett väldigt mysigt litet campus. Det känns nästan lite folkhögskola, på nåt vis. Fina och välskötta hus med trivsamt planerade sittplatser, restauranger och små atriumgårdar inomhus. Trevlig arbetsmiljö, inte minst för studenterna.

Och så har vi sett film, ätit popcorn, pysslat lite, kelat finkattor och allmänt bara myst tillsammans. Tråkigt att fara hem, så pass att jag bytte till ett lite senare tåg än planerat, men också lite skönt att komma hem förstås. Och skönt att det inte var blixthalka ute som det varnats för. Snarare var det väldigt blött och 6-7 plusgrader. Som vanligt i november är vädret lite hit och dit. Längtar lite tills det blir snö och ljust. Och gärna konstant några minusgrader så att det inte blir så halt.

Fredag

Idag jobbade jag hemma, som sagt. Halvdag, sen tog jag flexledigt resten. Jätteskönt att i stort sett bara kliva upp ur sängen, dra på ett par tights under nattlinnet och sen sitta och jobba ett par timmar innan jag kände att det var dags att klä sig. Mycket fokus och en hel del hann bli utfört, så det kändes produktivt och bra. Alltid en bra avslutning på veckan. 

Och lite spännande att jag fick släppa lite mer allvar på den socionomstudent som jag och min kollega handleder den här terminen. Min kollega Anna var nämligen ledig idag så jag när jag bestämde mig för att jobba hemma så lämnade jag helt enkelt över en liten hög med saker som skulle göras till studenten. Och inte bara administrativa saker utan mer åt det operativa hållet också. Lite utan livlina för henne idag alltså, även om våra kollegor fanns på plats om det skulle vara nåt. Och av döma av mejlen och meddelanden jag fick så gick det bara bra. Riktigt kul, tycker jag, det är alltid häftigt att se när andra växer.

Efter arbetstid såg jag att det skett en olycka just utanför mitt kontor i morse. En äldre man blev påkörd av en bil och avled. Om jag förstår artikeln rätt så var det i princip utanför mitt kontorsfönster nästan. Jösses så läskigt! Stackars människa. Och mardrömmen att orsaka någon annans död. Usch, hemska tanke.

Livets fram- och baksidor. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Jag hoppas att ni har en fin fredagskväll och är rädda om varandra.

Torsdagsfest

Ikväll var det middag ute med brudarna igen, trevlig vana (numera) som vi håller hårt i. Bra som dåliga dagar är det ändå trivsamt att ses. Vi hade tänkt oss Pinchos men då det var fullsatt med höstlovslediga barnfamiljer så promenerade vi bort till TC som ganska just nyöppnat efter ombyggnationen. Och det var riktigt mysigt där! Dessutom god mat (med rätt många vegetariska alternativ, så pass att jag hade svårt att välja faktiskt) och spännande dryck att välja på även på den alkoholfria sidan.

Försökte ta bilder på inredningen men de blev lite för mörka och jag lyckades inte riktigt fånga mysfaktorn. Men min tryffelefterrätt fick jag med i vart fall.

Imorgon arbetar jag hemma så det kändes lite som en avslutning på jobbveckan, även om så inte är fallet riktigt. Men en skön känsla oavsett.

Stickigt

Planen var att ta en tur på bandet ikväll "som vanligt" efter middagen, men så blev jag sittande med en sovande kattunge i knäet och tänkte att det kunde vänta lite. När klockan så plötsligt slog 20 så kom jag på mig själv med att vara så trött att ögonlocken kändes blytunga. Jag tänkte att jag skulle piggna till då jag varit ute och ropat efter Alice på gården, men den kyliga luften hjälpte föga.

Så jag skippar motionen ikväll. Även om det känns surt. Men hela kroppen skriker efter sängen just nu.

Jag har vaknat hemskt tidigt hela veckan. Före 5. Jag brukade ju vakna just före 6 förut så jag skyller på den dumma klockomställningen. Före 6 var irriterande nog. Ibland somnade jag om och vaknade dödstrött när klockan ringde 20-30 minuter senare (så dålig idé att snooza, vem kom på det?). Ibland låg jag kvar, startade tv:n i väntan på nyheter och kelade katter som sakta vaknade till liv. Men före fem är bara idiotiskt. Speciellt då huvudet känns som att det inte alls kan tänka sig att somna om igen. 

Så i morse var jag på jobbet en timme före utsatt tid. Och då hann jag ändå med att riva ut halva garderoben i jakt på nåt att ha på mig. Hur svårt ska det vara att hitta en tröja som passar? Jag måste verkligen ta tag i att gå igenom den där garderoben och slänga/donera/sälja det som inte längre sitter bra. Det slutade med att jag tog på mig en vinröd stickad som satt oväntat bra och som jag inte kunde komma på varför jag inte använt på så länge.

I bilen på väg ut genom byn kom jag på svaret. Den sticks nämligen nåt så eländigt mycket. Så idag blev det "tema: självplågeri" på jobbet.