Ode till hösten

Redan när jag var i Stockholm fick jag känningar av att sommaren kanske var på väg att ta slut. Nu har jag insett att det definitivt är så. Igår upptäckte jag hur björken nere vid hästhagen har antagit en gul-orange färg. Bara sådär. Och gårdagens blåst bar absolut på höstkänsla.

Jag tror att jag det här året inte riktigt hann bli less på sommaren sådär som jag brukar. Men samtidigt välkomnar jag hösten med öppna armar. Det är min absoluta favoritårstid. I mitt tycke är sommaren proppad med måsten och förväntningar. Man har semester, ska hinna med att "göra" så mycket som möjligt, ska vara ute så snart solen tittar fram, man ska vara brunbränd, man ska se saker, ha fina rabatter, grilla hela tiden, klippa gräset oftare än grannen (inget jag lider av i min lägenhet, men ni fattar) och så vidare.

Allt det där blir som bortblåst när hösten kommer. När människor omkring mig surar över att sommaren försvann så fort njuter jag av det lugn som den kommer med. Visst, hösten innebär också att man återgår till kanske sommarlediga åtaganden (Fi har dock aldrig sommarledigt, tycks det), men över lag innebär det ett lugn. Jag får lov att sitta i min soffa under en filt och bara läsa, spela spel, dricka te eller whatever. Jag får gömma mig under lager av kläder och ligga i badkaret (då jag har tillgång till ett). Dessutom blir det mörkt om nätterna vilket gör det ljusår lättare att övertyga dementa om att det faktiskt är sovtid.

Visst finns det nackdelar med hösten också, men jag väljer att inte se dem just idag utan välkomnar den istället. Inget vårskrik men väl ett höstlugn. Ahh.