Film 34/09: Inglourious Basterds

Det var nog en perfekt dag att gå på bio och se Inglourious Basterds på. Mina förväntningar var som sagt lite splittrade och jag hade ganska lite koll på vad för typ av film som egentligen väntade. Men besviken blev jag inte.

Filmen utspelar sig som bekant under andra världskriget och kretsar till stor del kring en grupp amerikanska judar, "the basterds" ledda av löjtnant Aldo Raine (Brad pitt) som bildat ett typ av förband som bokstavligen jagar nazi-skalpar. På andra sidan finns en intelligent och framgångsrik tysk officer, i folkmun kallad "judejägaren" som med list och retorisk (för att inte glömma språkkunnig) förmåga hittar gömda eller försvunna judar; överste Hans Landa (Christoph Waltz). Filmen, som på Tarantino-vis har fem kapitel, innehåller dessutom en hämndlysten biografägarinna, Shosanna (Mélanie Laurent), en Mata Hari-inspirerad spion (Diane Kruger) och andra intressanta bifigurer.

Det underbara med filmen är att den är så opretentiös trots allt. Tarantino tillåter sig själv att utanför all historisk korrekthet filmatisera något som mest upplevs som en nästan våt fantasi. Jag hade förväntat mig en film i amerikansk anda där samtliga tyskar talar amerikanska med brytning men jag skulle i efterhand vilja påstå att amerikanska är det språk som förekommer minst, näst efter den vansinniga italienskan. Man talar engelska när det är påkallat annars är det tyska och franska som gäller, vilket lyfter filmen. Det är inte heller en film med indelningar i ont och gott; alla nazister är inte helt igenom onda och judarna är långt ifrån tigande offer. De koola, "Tarantinska" brudarna finns där såväl som de alltid förekommande närbilderna på kvinnofötter. Det finns helt enkelt mycket saker att lägga märke till och koppla ihop i filmen, bakom all dialog.

Så visst känns Inglourious Basterds igen som en film av (men inte med, den här gången) Quentin Tarantino. Det är absolut en pratig film, men dialogen är underbar och tar inte på något sätt spänningen ifrån filmens upplösning. Det nu klassiska övervåldet såväl som de utmärkta skådespelarinsatserna finns också med. Allra mest står nog Christoph Waltz (som inte är helt olik Tim Roth btw) ut men även Lélanie Laurent tål att nämnas som märkbar udd i rollistan.

Inte den rappaste av hans filmer men väl en riktigt bra film; 8 eller möjligen 9/10.