Svenskt drama, bu och bä

För att förklara min skepsis mot svensk dramatik tycker jag att det här inlägget målar upp det ganska bra hur jag rätt ofta känner inför just den typen av film. Det plus att jag ibland känner mig lite korkad som inte har vett att uppleva det "mannen med tourettes" bredvid henne upplever.

Men så ibland, oftare än vad jag kanske tänker trots allt, så ser jag ett svenskt drama som jag tokgillar. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på exakt vilka typer av svenska filmer jag uppskattar, men klart är att jag har svårt för filmer som blir så överdramatiska, där sorgen, vemodet eller frustrationen blir så överväldigande att det känns som att filmmakaren skulle nå klimax om samtliga i salongen började skrika av gråt alt kräkas av frustration.

Med få undantag, det senaste året framför allt Män Som Hatar Kvinnor samt Låt Den Rätte..., består svensk film antingen av sån dramatik (i nån slags jag-vill-bli-nästa-Bergman-anda) alternativt av tramsfilmer som Göta Kanal femtielva. (Sen finns det ett gäng filmer där Helena Bergström gråter och snorar också, men det var länge sen jag såg någon av dem fullt ut.) Men visst, det finns guldkorn däremellan. Tyvärr verkar det inte vara just de som får ta del av SF:s allt mindre kaka.

Men som sagt; jag är trots allt ganska nyfiken på just Man Tänker Sitt och hoppas att det ska vara ett av guldkornen.