Häromdagen hittade jag en bunt med lite gamla foton. Bland annat ett på mig från mitt första år i Västerbotten just efter att jag påbörjat min numera fasta tjänst som nattskötare. Häpen reagerade jag över hur icke-tjock jag såg ut. Jag kan nämligen dra mig till minnes hur oformlig, tjock och opassande jag kände mig då och hur mycket värre det kändes när jag dragit på mig de icke-smickrande jobbkläderna. Jag hade då på några år gått från underviktig till "rund i hörnen" och borde varit nöjd och obrydd. Idag sju år senare, efter sju år av konstant nattarbete*, en massa nojande, många provhyttstårar och ivrigt avfärdande av bästa hälftens "jag tycker du är fin" har jag drygt tolv kilo till att ställa på vågen.
Denna stund av insikt som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Jag ser det idiotiska, jag förstår grejen men jag vet ändå inte hur jag kommer ur cirkeln.
*Jag skyller inte på nattarbetet, det finns de som jobbar natt i decennier och är smala som pinnar, men när det för andra främst är sömnen som fuckats upp är det matrutinerna och ämnesomsättningen som varit mitt ständiga problem. Jag har dock ätit alla kilon alldeles själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar