Jag har på sista tiden insett att det är få saker som skapar en känsla av otrygghet som alla rapporter om inbrott i länet. Näst efter brand känns inbrott som det läskigaste hotet. Det sista året har det varit hur många som helst i Västerbotten, känns det som. Senast i helgen var det två stycken inne i stan. Tidigare har byar intill vår på landet haft ovälkommet besök och grannen till M:s syster vaknade av nattligt besök för någon månad sedan. Det finns få nyheter i lokaltidningen som ger mig lika stor olustkänsla som de om inbrott. Det är helt klart nåt särskilt otryggt med att få "oväntad besök" i hemmet, platsen som är ens (min iaf) borg och väldigt privata sfär. Platsen där jag, om någonstans, ska känna mig mest trygg på.
Det är inte direkt tanken på att bli av med saker som skrämmer. Saker är saker trots allt och i ärlighetens namn tror jag inte att någon tjuv skulle bli lycklig av mina prylar, jag har nog inget som kan säljas vidare som skulle göra det värt besväret. Men känslan av intrång i hemmet är speciell. Jag kände för länge sedan ett par som hade inbrott och otryggheten de kände hängde kvar i evigheter, trots att de installerade larm och gjorde gudvetvad för åtgärder efteråt. Det blir som inte riktigt samma sak.
Största skräcken är att stöta på någon i hallen eller nåt i huset när jag är där själv om dagarna. Huga. Men det kanske är tur att vi har huset i en by där många är hemma hela dagarna, där tomterna ligger tätt och där vi har koll på varandra och vilka som inte brukar vara där osv. Där vinner landsbygden helt klart. Men jag hoppas att det snart blir glesare mellan inbrottsnotiserna i lokaltidningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar