En aldrig sinande debatt där vi aldrig kommer att mötas på mitten?

Ibland är det skönt att det finns folk som säger som det är (åtminstone delvis) och inte försöker gömma sig bakom ord som "viltvård". Hade det varit tal om viltvård hade det inte varit jägarnas nöje man försvarade. Finns det inte tillräckligt med älgkalvar per jägare är det kanske bra? Men författaren av artikeln skriver om de stackars jägarna som får dela på en ynka kalv som ett gäng ledsna pojkar med bara en jojo. Även om vi inte längre kan återfå nån slags balans, är det inte det vi ändå bör sträva efter? Istället vill man döda de som faktiskt äter älgkalvarna för att överleva.

Och så den obligatoriska skrämselpropagandan att björnar attackerar människor. Har vi haft dödsfall i Sverige där inte den attackerade varit jägare med bössa och skällande hund? Om nu rovdjuren vore så människofarliga skulle vi väl ha trupper som ständigt (iaf delar av året) letade efter rester av alla de inhemska som utländska bärplockare som rör sig i de norrländska skogarna bland rovdjuren? Och mig veterligen är svinnet på dessa inte påtagligt stort, eller ens existerande.

Djuren har såklart också ett existensberättigande. Kommer de för nära inpå det som vi anser vårt måste man i första hand se till att skrämma iväg dem, inte instinktivt springa efter bössan. Och den dagen man är ärlig om hur mycket tamdjur som dödad av jakthundar, och då riktiga hägnader används, då kanske vi får en ärligare bild av hur det ser ut med rovdjurens påverkan där.

Nej, håll fast vid vad saken gäller. Jägare är inga djurvänner som vill idka viltvård; det handlar i alla första hand om nöjet och makten att döda andra levande varelser.