Åtminstone två intressanta filmer har premiär ikväll dessutom. District 9 samt svenska Man Tänker Sitt. Får se om jag hinner se dem senare i veckan kanske. M var tydligen framför allt sugen på den sistnämnda.
District 9 tycks ha fått bra betyg nästan rakt igenom (och trots det känner jag mig inte helt övertygad av okänd anledning) medan det svajar mer för Man Tänker Sitt. "Kroppsligt omvälvande" skriver SvD. Jag förhåller mig som vanligt lite skeptisk till svensk dramatik, kanske just för att det alltid ska vara så "kroppsligt omvälvande", men det är nåt med trailern som fångar mig:
District 9 tycks ha fått bra betyg nästan rakt igenom (och trots det känner jag mig inte helt övertygad av okänd anledning) medan det svajar mer för Man Tänker Sitt. "Kroppsligt omvälvande" skriver SvD. Jag förhåller mig som vanligt lite skeptisk till svensk dramatik, kanske just för att det alltid ska vara så "kroppsligt omvälvande", men det är nåt med trailern som fångar mig:
2 kommentarer:
På vilket sätt ska svensk dramatik alltid vara så "kroppsligt omvävlande"? Och på vilket sätt är Man tänker sitt svensk dramatik? Spontan undringar ;)
Din första fråga försöker jag svara på så gott det går i mitt senare inlägg: http://saratanker.blogspot.com/2009/08/svenskt-drama-bu-och-ba.html Men som jag försöker skriva även där så är det mer en känsla jag har, som således är lite svårbeskriven. Jag är, vilket jag också försöker förklara, medveten om att den till viss del skulle kunna kallas för fördom. Men vissa svenska dramafilmer (jag använde ordet "dramatik" kanske lite felaktigt) nästan så överpretentiösa, att man måste få fysiska känningar av dem, vilket inte alltid känns helt naturligt eller befogat.
"Man Tänker Sitt" är ett svenskt drama, såklart, men även om trailern till viss del hintar om att filmen vill vara "kroppsligt omvälvande" så är jag som jag skriver inte säker på att det i det fallet är en dålig sak.
Långt svar som antagligen inte la ljus på något :)
Skicka en kommentar