Att komma tillbaka

På tal om drömmar så känns det nästan som en osann dröm att Fi faktiskt är på Almedalen, då jag inte kunnat läsa något i media alls som tyder på det. Men jag vet att en grupp hårt jobbande fior finns på plats, att Gudrun höll tal i tisdag (var det väl?) och att vi kan följa allt i Samuels blogg.

Jag har varit ifrån Fi-arbetet länge nu, och det har ju haft sina skäl. Till en början kändes det lite jobbigt, jag fick allt mindre koll och kände mig ganska splittrad. Nu har jag snart vant mig vid det nästan, även om det dåliga samvetet finns kvar såklart. Men jag ska komma igen, och det är dags att göra det nu snart, känns det som. I februari hålls ordinarie kongress och tills dess har jag min styrelseplats som jag måste förvalta. Det har hänt en del sedan extrakongressen i maj så det är bara att gå igenom alla mejl och protokoll och ta tag i saker igen.

Samtidigt har det nog varit nödvändigt att vara borta ett tag. Det har varit en jobbig period och saker som tidigare kändes viktiga blev plötsligt inte det längre. Saker har som omformulerats för mig och jag har haft svårt att känna det fulla engagemanget. Jag har varit för trött, helt enkelt. Fortfarande finns mycket av det kvar i bakhuvudet, men det är väl dags att skärpa till sig nu kanske.

Jag tänker dock låta mig själv ha min semester när den väl kommer, den är ju ganska kort i år. Men den ser jag fram emot. Inte så många jobbnätter kvar nu. Natten till den 26 är första semesternatten, det ska bli väldigt skönt. Och mitt enda egentliga mål på semestern är att fira min 30-årsdag, banne mig. Sen är det gjort!