God Jul!

Många paket blir det

Idag har jag trängts på stan för att handla lite julklappar. Och födelsedagspresenter, det är ett helt litet gäng som envisas med att ha blivit födda den här tiden på året. Imorgon fyller tex världens bästa syster 23 år och det vankas kalas. Ikväll har hon fest för vännerna (bara att inse att jag inte tillhör den kooliga festkretsen längre) och imorgon för "familjen" som hon kallar den omaka samling människor hon omgetts sig med i 10+ år. Alla kommer förvisso inte, det är ju gärna så i juletider, men jag hoppas hon ska få ett trevligt kalas ändå.

Så födelsedagspresenterna är klara, jag har handlar både för mig/M och för ena brorsan med familj. Så hon lär inte bli utan, jag kan ha snudd på skämt bort henne lite i år igen. Inte egentligen men kanske lite iallafall.

Min lilla hjälpreda, Smilla gjorde sitt bästa (?) för
att bistå inslagningen.

Så ikväll har jag slagit in födelsedagspresenter och julklappar och kan nu konstatera att sent omsider så är allt som ska skickas till syskonbarnen klart. Så det ska jag förhoppningsvis få med mig in till stan imorgon för att skicka. De börjar bli så många nu (och även där ett par födelsedagar att räkna in sista veckorna) att jag blir snudd på ruinerad. Och två av dem är i praktiken vuxna nu men jag kunde inte räkna bort dem i år heller, visade det sig. Å andra sidan är presenter och julklappar egentligen det enda jag har då de bor så långt borta och vi inte har någon särskild kontakt att prata om. Det är synd, men svårt på avstånd. Speciellt kanske då vi syskon inte heller alltid lyckas hålla ihop. Så det är värt att visa att jag finns för dem, om inte annat.

Några klappar återstår men det får bli när lönen kommer på onsdag. I sista minuten som alltid...

Batteriladdning

Då möten jag hade inplanerade för tisdagen plötsligt blev avbokade under måndagen så tog jag tillfället i akt och slängde iväg ett mejl till chefen och bad om semester. Bara sådär. Och hon var snabb att haka på. Så jag tog en dag hemma, åt frukost i lugn och ro framför julkalendern, pysslade lite inne och passade så på att gå ut då vädret visade sig på sin fantastiska sida. Kallt som attan (nåja, 10-12 minusgrader bara egentligen) men solen sken och luften var krispig. Jag fick med mig katterna ut en kort stund men de ville in ganska snart. Jag hade inte laddat upp batterierna till kameran så mobilen fick bli mitt sällskap på promenaden.

Så mycket högre än såhär kommer inte solen såhär års,
men det var egentligen lite ljusare än vad kameran ville visa.

En gammal bod nere vid havskanten

Norra inloppet, delvis klätt i is

Hamnmagasinen, stängda för säsongen men som sommartid
rymmer både som hantverksbod och som kök/dusch/toa för turister.

Den större av båtbryggorna, där vi ha segelbåten på sommaren

Rataskär som ligger just utanför byn och som fungerar
bra för att dämpa vinden, sett från stora gästkajen

Södra inloppet, också delvis klätt i is

Våra små hus, boningshuset och gästhuset, sett från havskanten

Jag kan verkligen inte klaga som får bo här. Jag älskar att bo här såväl på sommaren som på vintern. Det låter klyschigt men havsluften är verkligen enklare och behagligare att andas.
När solen for ner igen (om vi nu kan säga att den var uppe på riktigt) så tog jag bilen och for till Simon och fikade och pratade strunt några timmar. Jag skulle kanske ha städat och plockat undan fler lådor men på kvällen kände jag mig ändå väldigt nöjd med min lediga dag.

Myshelgen som gick

Helgen som gick blev en myshelg trots att jag inför den varit lite ängslig över att den skulle kännas ensam. Så blev det inte riktigt. Istället blev det födelsedagskalas i Hörnefors, myskväll i huset med bästa Lil'sis och så en greja-i-huset-dag på söndagen med samma bästa Lil'sis. Hennes råd och idéer var guld värda, precis som hennes möjlighet att hjälpa mig bära saker och skruva upp grejer där mina axlar säger nej. När hon for hade många nya idéer kläckts såväl som genomförts och jag har en nästan klar bild över hur saker ska komma att se ut här hemma. Ur röran börjar ett ganska trivsamt hem visa sig. 

Helgen avslutades med lite fika ett par mil bort hos Simon med pojkvän; de bjöd på hembakat fika och en trevlig pratstund. En bra avrundning på en riktigt bra helg. Så glad över fina vänner och framför allt över världens bästa lillasyster!

Snörveldag nr 2

Den rinnande näsan blev hastigt tusen gånger värre under arbetsdagen igår. Från lite småsnörvel på morgonen till fullskaligt blekt ansikte, snudd på frossa och trött huvud efter lunch. Jag blev praktiskt taget utskickad till bilen av min bacillskräckiga, just återkomna från föräldraledigheten, kollega. Med rätta förstås, det var vettigt att åka hem nån timme tidigt och ducka den värsta trafiken och få komma hem och lägga sig. Kvällen spenderades i sängen och jag var hysteriskt ynklig, måste jag erkänna. Ytterligare ett tillfälle (de börjar staplas på varann) då jag önskar att jag inte var ensam. Katterna var inte så mycket att ha, de uttryckte stort missnöje över allt snytande och tog snabbt till flykten ut i vardagsrummet och sofforna istället. Sicka kompisar!

Idag har jag fortsatt ducka mina kollegor och arbetat hemifrån, från sittande soffläge. Det har gått riktigt bra, jag har knappat scheman, svarat på mejl och planerat möten som kommer. Och varje gång jag svarat i telefonen har jag mötts av "Är du på kontoret, du låter sjuk?", så det har visst inte varit osynligt. Men skönt att få undan lite jobb och samtidigt kunna sitta i hoodie och yogabyxor.

Jag tror kulmen var igår kväll, så jag har ju tänkt åka till jobbet imorgon och hålla i den planerade utbildningen jag har inbokad. Jag hoppas att det inte visar sig vara vatten över huvudet. Jag vill inte behöva ställa in två stycken, det börjar bli trångt om tid i januari som det är just nu...

Migrän, uttrar och rinnande näsor

Att vakna ett par timmar före klockan av att huvudet håller på att sprängas inifrån, är en upplevelse jag inte önskar någon kan jag lova. Jag har ju fått inse att jag har migrän från och till enda sedan min lilla tur på akuten för ett par (?) år sedan. Men det har aldrig varit riktigt lika illa som då. Förrän i morse. Jag trodde något var på väg ut ur skallbenet och jag var knappt förmögen att dra mig upp och nedför trappen i jakt på nåt botemedel. Vilken ändå var för sent, mest troligt. 

Vid sju-tiden började jag känna mig rörlig igen och förflyttade mig till soffan varifrån jag ställde in alla planer för dagen. Skittrist när allt var ordnat med vikarier och lunchbokning etc. Men det gick ju bara inte. Sen lyckades jag somna en timme och därefter drog jag mig upp och iväg till jobbet. Lite oklart varför eftersom allt viktigt ändå var inställt. Men jag fick lite gjort trots att huvudet fortfarande ömmade.

Väl hemma ikväll lagade jag till lite snabb mat och matlåda och satte mig i soffan framför nyheterna följt av ett halvnytt avsnitt av Graham Norton Show. Och just som M ringde hade vattenfallet från näsgångarna just börjat. Han likadan då på andra sidan luren.  Så nu sitter jag kvar här, nedbäddad med näsdukar i massor omkring mig, en strax tom kanna te och mer av Graham Norton. Fantastiskt avsnitt det senaste med Johnny Depp, Benedict Cumberbatch, James McAvoy och Daniel Radcliffe för övrigt, jag kan absolut rekommendera det. Speciellt utter-delen där det roligaste nog är Depps reaktion till det märkliga.

Hela programmet finns här. Speciellt lämpligt för sjuklingar, ökad glädje utlovas! Jag hoppas bara att jag ska få vakna imorgon, frisk som en nötkärna igen. Nåt annat har jag då ingen lust med.

TV-problematik

Idag flyttade jag/vi ut tv:n från sovrummet och in i vardagsrummet istället. Jag var länge en motståndare till att ha tv i sovrummet men när det sen blev så lite av en slump så visade det sig vara rätt trivsamt. Problemet blev bara nu när jag plötsligt stod med 'bara' en tv; hur skulle jag göra då? Så den fick bo i sovrummet, med resultatet att jag också gjort det. Nästan bara faktiskt. Jag har ätit middag på en bricka i sängen fler gånger än jag egentligen vill erkänna till exempel. Jag och två svansar har spenderat våra kvällar där tillsammans. Inte jättebra i längden, speciellt kanske inte så sömnen varit lite sisådär.

Ikväll sitter jag i en av sofforna framför nyheterna på play, en svans ligger i soffan bredvid och snarkar och den äldre av dem ligger i sängen och funderar ev på vart jag tagit vägen. eller så gillar hon tystnaden.

Än är det inte färdigtänkt dock. Jag har fortfarande en liten fundering över om jag ska införskaffa en tv till (delvis för att den jag har är till åren och saknar en del features som jag skulle vilja ha) eller om jag ska försöka mig på en annan lösning. Mycket pga att jag inte kan somna i tysthet, jag måste, speciellt då jag är själv, somna till ljud och helst då något bekant tv-program eller film jag redan sett ett antal gånger, så att det känns tryggt och inte behöver ägnas så mycket aktiva tankar. Knepig person det här ni vet...

Besökshelg

En lång och lite smårörig vecka avslutades med finbesök från Sundsvall. Det blir såklart lite speciellt när tiden man ses är knapp, någon vana i det har inte riktigt utvecklats ännu. Å ena sidan vill jag att det ska vara lite extra mysigt, lite otvunget och roligt, å andra sidan vill jag att allt ska vara lite som vanligt, lite 'vardag' om man så vill. Plus att det finns en liten lista med saker av mer praktiskt karaktär som gärna ska bli gjort. Och framtiden har hittills hållits lite på avstånd, ganska medvetet.

Det lite hjärtskärande är den ledsna katten som varit så nöjd över besöket och som blev övertydligt påverkad då det var på väg att ta slut. Han satt vid köksbordet och hon stod uppepå det och tryckte sitt lilla sötansikte mot hans panna en lång stund, flera gånger. Hon protesterade högt då saker bars ut och det var tydligt att hon räknade ut vad som var på gång. Nu ligger hon på hans tröja i soffan och är för stunden nöjd, men det har varit en del rastlöst pipande fram tills nu. Sötsvansen...

Ny arbetsvecka stundar, en välplanerad sådan i vanlig ordning. Två av dagarna håller jag i heldagsutbildning med två olika arbetsgrupper. Roligt men också väldigt energislukande. Jag hoppas att det ska bli bra och att det blir till nöjdhet. Jag har utöver det planerat in en mötesfri dag då jag tänkte jobba hemma igen. Lugnt och skönt, tror jag behöver det för att få lite fokus. Vi får se om det blir så eller inte.

Variant på lussebak

Ja och så har jag bakat också förstås. Jag är inte särskilt förtjust i lussekatter, då ska de vara ganska väldigt nybakade men jag ledsnar ändå oftast redan efter en halv. De senaste åren har jag gjort 'vanliga' bullar med saffran i degen och med mandelmassa- eller vaniljfyllning men i år gav jag mig på nåt annat. Jag tänkte från början att det nog inte skulle bli som på receptets fina bild men helt tokigt blev det ändå inte.

Saffransbullar med fyllning av vaniljkräm. Receptet (och de snäppet finare bullbilderna) hittar du här och jag ska väl på en gång erkänna att jag inte gjorde egen vaniljkräm. Det kändes framför allt lite slösaktigt med alla äggvitor som jag inte visste vad jag skulle göra av och så kändes det mycket nog att göra allt det andra. 

Jag gjorde mina bullar lite för stora till att börja med och började göra om dem och strula på en stund. Men det gick över förväntan att spritsa in krämen i dem när jag väl bestämt en storlek. Lite smidigare hade det säkert gått att göra det, nu blev det lite av ett hål uppe i dem, men det gjorde inte så mycket. Sen hade jag lite svårt att sockra dem eftersom de skulle penslas i smält smör och doppas i stort sett direkt från ugnen i socker. Det blev för varmt för mina fingrar och bullarna var alldeles luftiga och svåra att greppa då de kom direkt från ugnen. Nevermind, godkända blev de!

Så nu har jag en hel hög med bullar jag inte vet vart jag ska göra av riktigt. Jag har så liten frys i Smegkylen (två hyllor bara) och där ryms de inte och just nu halvstormar och regnar det så jag har ingen lust att vandra ut till förrådet i mörkret och lägga dem i frysen där. Det får bli imorgon det. Den översta minsta burken på bilden ska iallafall till syrran imorgon och den i påsen på toppen lär vara borta innan kvällen är över...

Pysselsöndag

Jag gick och la mig igår med känslan av att inget ha fått gjort och var beslutsam om att det inte skulle bli detsamma idag. Nu var det väl egentligen inte så att jag inte fick någonting gjort alls igår, jag var tex till stan för att handla, hämta och lämna paket och så plockade jag lite i köket, min nya never ending story...

Men idag vaknade jag ganska tidigt, åt frukost i sängen framför två (jag hade villkorat mig själv till max två) avsnitt av Doc Martin och sen satte jag igång att städa. Jag plockade undan det som gick, dammsög hela huset och tömde sedan ut alla lådor i en del av köket, torkade ur dem och satte tillbaka det jag ville ha kvar och packade upp mina nya bestick osv. Det visade sig att jag nu har rätt mycket bestick så många gäster lär inte bli ett problem på den fronten. Och det trots att jag har fyllt tre 3-listerspåsar med olika bestick som jag inte vill ha kvar. Min låda med bortskänkes-saker som ska till returmarknaden nån dag bara växer. Och då har jag redan två väntande lådor med detsamma ute i carporten. Man ska inte ha så mycket saker, det är väl det jag försöker ha som motto när jag rensar.

Nu är det tre köksskåp och en uppsättning kökslådor kvar att rensa ut och gå igenom sen är det mesta klart där. Jag har rensat halva skänken i vart fall, underskåpet kom jag inte åt då det står ett par lådor i vägen som ska hämtas av M. Han har ganska många saker kvar men det är väl ingen superbrådska. Jag börjar ändå få undan och det börjar likna det jag har som målbild i huvudet. Men några saker behövs, lite hjälp behöver jag och lite mer undanplockning kvarstår.

Fönsterlamporna kom upp idag och jag tror att jag blev nöjd. Jag skulle väl egentligen haft likadana till det andra köksfönstret, men jag har inte det. Jag har ett par andra som var tänkta till köket från början men som aldrig packats upp ens, men jag vet inte hur tokigt det skulle se ut med olika par i fönstren... Annars får de bli sovrumslampor.

Jag är egentligen ingen hejare på det där med inredning. Jag kan se vad jag gillar men tycker sällan det riktigt blir som jag tänkt mig när jag väl försöker. Men jag ska tvångshämta hit syrran någon dag för lite hjälp. Hon är då bättre på sånt än jag.

Idol, minsann

Som nybliven-för-säsongen-junkie av Idol måste jag säga att gårdagens beslut av juryn gjorde mig nöjd. De tre favoriter jag haft från start nästan är också de tre som kvarstår nu när det är dags för final om en knapp vecka. Och jag hade väldigt svårt att se vem jag skulle tycka var okej att lämna utanför finalen, så juryns beslut att låta alla tre följa med var nästan lättande, om det nu kan vara så av en musiktävlingssåpa.

Skulle du vrida min arm skulle jag lämnat Simon utanför. Mest för att jag inte tycker att han briljerar lika tydligt längre och har gjort lite so-so ifrån sig allt oftare. Lite som att han går på rutin. En del av det där skulle man i och för sig kunna säga stämma även med Martin, men han charmar mig på nåt vis, inte nödvändigtvis med sin humor, men med sin fantastiska röst som passar så oerhört väl till musik jag själv lyssnar på. Lite country-likt sådär. Dessutom känns han lite udda som artist, inte så tillrättalagd och inte stöpt i samma form som så många andra manliga idol alumnisar. Sen kan man ju fråga sig om han hade kommit lika långt om han varit kvinna med samma kvaliteter och utseende, det tvivlar jag tyvärr.

Hursom tror, och hoppas jag lite, på Simon som trea, Martin som två och Amanda den fantastiska som etta. Oddsen är antagligen större för att jag kommer att lyssna på musik med Martin (med tanke på genre då) än Amanda, men allt hon tar i verkar ju bli guld. Hon är en riktig kool katt, jag älskar hennes rappande och när hon blåser på med sin kraftiga stämma i nåt balladliknande är inte ett hjärta oberört. Hon är den klart mest värdiga vinnaren, som jag dessutom tror jobbar hårdast för att nå dit. Men skulle någon av de andra två vinna skulle jag väl inte gråta heller.

Se där, ett Idolinlägg av undertecknad. Vem hade trott det?

Doc Martin

Jag har börjat (eller ja det var ett par veckor sedan) se en annan tv-serie, den här gången på Viaply. Doc Martin (2004), en brittisk dramakomedi med Martin Clunes i huvudrollen som Dr Martin Ellingham. Ellingham kommer till en liten hamnby som bybornas nya läkare då han inte längre kan praktisera kirurgi, hans ursprungliga profession, eftersom han utvecklat en fobi för blod. Det ska finnas en film med samma roll och rollinnehavare som handlar om Ellingham innan han kommer till byn och då lär orsaken vara att hans fru varit otrogen med ett antal av hans vänner, men det är inget som någonsin nämns i serien.

Ellingham har inte bara fobi för blod han har i stort sett noll sociala förmågor. Han är otrevlig, alldeles för rakt på sak och saknar till synes, åtminstone inledningsvis, empati för andra människor (och för hundar). Inte helt olik en Sheldon Cooper, men mer åt det bryska hållet, däremot lika kompetent i sitt område.

Har man arbetat alls inom vården så kommer man antagligen precis som jag få mindre hjärnblödningar över den totala bristen på sekretess i den här byn, men efter ett tag kunde jag släppa det. Det finns en massa tokigheter i serien, men det som vunnit mig är den lite charmiga känsla som framför allt samtliga andra roller förmedlar i serien. Det är rätt mycket mys, naivitet och klassiskt budgetdrama. Och jag gillar det. Periodvis går det lite för långsamt men över lag är det en mysserie.

Ett stort plus är säsongerna då Katherine Parkinson, ni vet Jen från It Crowd, är med och spelar rollen som Ellingtons receptionist Pauline. Jag blev på riktigt lite ledsen i ögat när jag just upptäckte att hon inte är med från säsong 5 och framåt. Och fellow It Crowd-fans lär lägga märke till en annan kändis därifrån, Chris O'Dowd, gör en rätt skojig men galen (och i min oskolade expertis feldiagnostiserad) gästroll ett avsnitt.

Serien visas fortfarande, senaste säsongen avslutades just i början av november. Efter drygt 4 säsonger blir betyget för min del 3,5/5; en klar mysserie att rekommendera!

House of Cards säsong 3

Efter Mad Man-maratonet uppkom ett behov av något annat att sluka. Jag ser förvisso en del serier parallellt men att sträckse är som en särskild känsla (tacka Netflix för det). 

Idag har jag avslutat senaste säsongen av House of Cards (2013), en serie jag tyckte var fantastisk när den kom och som jag och M sträcksåg de två första säsongerna av så snart de kom ut. Av någon anledning fanns inte den där akuta lusten längre när tredje kom, trots att till exempel avslutningen på andra hade varit så träffsäker (slutscenen var tex en riktig höjdare) så det blev aldrig av att jag påbörjade den. Jag vet egentligen inte varför.

Men nu fanns utrymmet och suget växte så när jag plötsligt hade en del tid över för mig själv så började jag se igen. Jag ska inte säga att jag blev besviken, för den är fortfarande väldigt mycket den serie som den var från start, men jag upplevde den lite tråkigare. Lite för pratig, lite för lite av det där smarta jag kände i tidigare säsonger; helt enkelt inte riktigt lika utstickande som förut. Kanske är den för nära verkligheten, så som jag tänker att den är, och därför blir den lite lite tråkig? Sen tyckte jag att vissa av sidoberättelserna blev för ointressanta och inte så trovärdiga.

(Spoilervarning utfärdas!) Idag har jag till sist sett sista avsnittet och jag måste säga att den sista scenen, den längre scenen där President Underwood och hans 'First Lady' till slut har den konversation jag tror att jag väntat åtminstone en halv säsong på, då slog det äntligen åter gnistor och blev precis sådär tajt och intensivt som jag saknat under i stort sett hela säsongen. Helt klart bäst i säsongen.

Stamper-historien gick lite upp och ner och spretade till exempel lite för mycket, men rollen är välspelad av Michael Kelly. Jag gillade också författargrejen, men blev lite besviken när den utvecklades lite för lite och mest blev nån form av psykolog-katalysator-roll i Underwood-dramat (även om det gjordes rätt snyggt). Orsay-bakgrundshistorien kunde de kapat helt utan problem däremot och jag tycker att det hade varit så mycket vassare om Remy ändå hållit sig till sin övertygelse och inte fallit in i det så klassiska ändå. Debatten där Underwood-regisserade Jackie Sharp (Molly Parker) gjorde feministiskt självmord lämnades oskalat snyggt så att det kändes i kroppen men eftermälet blev rätt lamt.

I min så ostrukturerade 'recension' (nja) måste jag förstås också nämna den danskspelade väldigt Putin-liknande rollen som Rysslands kalla president Victor Petrov (välspelad av Lars Mikkelsen) som faktiskt överglänste Underwoods vasshet och intelligens den här säsongen och nästintill skapade ett storebror/lillebror-förhållande som funkade riktigt bra genom rutan.

Som alltid är dock Robin Wrights Claire min favorit. Den här säsongen lite sårbarare med en ökad mänsklighet i blicken och en skavande roll som jag i vart fall inte riktigt fick grepp om förrän den nämnda slutscenen. Maktbalansen mellan Underwoodarna är seriens stora behållning och att se Claire kämpa för att hålla huvudet högt är både plågsamt som genialt skapat. När serien kommer åter i februari (tror jag?) är det absolut det jag ser fram emot att se mer av igen. Säsong tre får en väldigt svajig 4/5 i slutbetyg.

Kissmattor

Jag måste också komma på ett sätt att få katten Smilla att acceptera att den nyinköpta dörrmattan i hallen inte är en kissmatta, hur praktiskt (?) det än verkar. Hon har aldrig funkat bra med mattor, hon har alltid kissat på dem, men jag skulle så gärna vilja kunna ha lite mattor i huset. Och innanför dörren är det verkligen behövligt nu när snön kommit och blöta skor kommer in. Jag får väl googla på det. Jag är dock rädd att det är en strid jag inte kommer att vinna...

Borta bra...

Jag var iväg på planeringsdagar med jobbet veckan som gick. Vi åkte inte så långt bort, ett par mils bilväg från Umeå ut i det närmaste skärgård vi har här. Väldigt vackert, det kändes lite som att vara hemma. Havsluften är verkligen något särskilt. Vi bodde helt okej, åt fantastiskt god mat och hade ett par trevliga dagar tillsammans. Andra dagen hölls av en extern person som fokuserade på ledarskapsutveckling och gav många bra tips på hur man är en god ledare. Vissa redan kända, i vart fall för en väldigt självmedveten person som undertecknad, andra var nya tips som jag ska försöka ta med mig.

Något jag också fick bekräftat, och som jag sparkar lite på mig själv för, är att jag fortfarande starkt ogillar allt vad lekliknande övningar heter. Jag kan tala inför folksamlingar, jag kan ta och stå för jobbiga beslut, men att rannsaka mig offentligt eller sticka ut hakan på ett okontrollerat eller självutlämnande sätt för sakens skull; det fixar jag ganska dåligt. Det grundar sig såklart på en osäkerhet och en rädsla att göra bort sig, men också på ett ökat behov av självkontroll som jag nog håller särskilt högt på arbetstid, men ruckar på bland vänner. Nåt som helt klart skulle gå att analysera länge.

Hursom var det trevliga dagar och de har följts av en ganska avslappnad helg. Saker börjar falla i nån slags ordning men det är en bra bit kvar. Jag skulle behöva storstäda hela huset, på riktigt verkligen. Jag ska försöka ta en dag ledigt i veckan och ägna åt bland annat det.

Avslut

Det 'nya kapitlet' suger rätt hårt faktiskt. Och orken är det väl sämre än någonsin med. Allt går, är nya mottot och jag tycks vara bra på att dra det till sin spets. Det är ju bra, men fruktansvärt utmattande. Jag trodde på riktigt inte det var riktigt möjligt att vara såhär manglad hela tiden.

Jag följde goda råd och tog en paus från jobbet idag, spenderade hela förmiddagen i sängen med bästsvansarna framför de sista avsnitten av Mad Men. Nu är det slut och jag vet inte om slutet var så speciellt fast å andra sidan måste det ju inte vara så spektakulärt allt och hela tiden heller. Lite seg sista säsong, lite småflummig och Drapers ständiga strävan efter nåt slags inre ro blev lite upprepande från tidigare säsonger. Säga vad man vill men han var serien igenom duktig på att göra dåliga saker eller ställa till det för sig och andra, när han egentligen hade precis allt han kunde önskat sig. Förutom det där inre lugnet då. Egot var väl för stort. Allt som allt var det en bra serie. Inte fantastisk men de realistiska personporträtten och miljöerna puttar upp den till en 4/5 i betyg. Klart sevärd!

En annan serie som i praktiken har avslutats är Downton Abbey. Kvar är förstås julspecialen som förhoppningsvis kommer reda ut en del av de frågetecken som 'avslutningen' lämnade efter sig. Lite krystat blev det när så mycket skulle hinna hända och ske i ett och samma avsnitt. Som att de tidigare avsnitten blev en transportsträcka fram dit. Jag längtar redan till julavsnittet och det är definitivt en serie jag kommer att sakna en väldig massa. Men hade den fortsatt så hade det inte kunnat bli samma serie; Storbritannien förändrades och det där överdådiga levernet med personal som klär av och på en försvann ju. Och vad skulle Downton bli då?

Se framåt sägs ju ska vara min grej nu så jag ska väl inte drälla kvar i det förflutna i tv-världen heller. Just nu gläds jag mest åt att Elementary och Lewis är tillbaka. Elementary har jag inte sett än, jag ville vänta in några avsnitt för att få möjligheten att sträckse vid tillfälle, men Lewis har jag sett och det puttrar på i sin vanliga takt med sina överinvecklade mordfall till min stora glädje.

Mad Men maraton

Nästan fem säsonger Mad Men på ganska precis tre veckor är antagligen mer än det är tänkt. Jag inbillar mig att jag blir lite sänkt utav det, men det kan ju likväl vara verkligheten som gör sitt för den delen. De första tre säsongerna tyckte jag det var okej, jag fastnade i det och tyckte det var bra, bara inte fantastiskt. Det som saknades var en person att tycka om, att heja på, om man så vill. Jag gillar att personporträtten är mer realistiska än vanligt, att de alla är nyanserade med usla sidor såväl som charmiga (de flesta i vart fall), men på riktigt fanns där ingen som jag egentligen skulle tyckt om ifall jag mött dem på riktigt.

Säsong fyra kändes som en transportsträcka. Som nåt slags tråkig dimma där alla verkade mest olyckliga, med en kraftig svängning i sista avsnittet. Säsong fem har ryckt upp serien lite och åter gjort den intressant, och nu finns det nog ett par personligheter jag faktiskt gillar. Don Drapers knappt tonåriga dotter till exempel, och hans tredje fru Megan, som är klipskare än han förtjänar nästan. Sen märkte jag under säsongen (fyra?) då Joan med det fantastiska håret inte längre var med så mycket, att jag faktiskt saknade henne en massa. Nu är hon åter och det gav en känsla av att familjen var samlad igen. Så jag gillar nog henne rätt mycket. Hon är stommen i hela företaget utan att någon egentligen verkar fatta det.

Kläderna och inredningen är ett stycke i sig i serien. Fantastiska saker har de på sig och det får mig att önska mig smal på 60-talet. Männens kläder är väl inte riktigt lika roliga men ibland dyker det upp rätt kul saker även där. Jag älskar den nedsänkta sittdelen i Drapers vardagsrum och av någon anledning får deras lägenhet mig att tänka på farmor och farfars hem när jag var riktigt liten. Jag tror att min farmor hade en hel del trendiga saker från 60- och 70-talen. Det där kantiga, bruna i en blandning av mörkt trä och plast. Läckert på nåt vis.

Jag borde kanske ta en paus ett tag, men det är en praktisk serie att se när man pysslar med annat. Bra att pausa med och stundtals funkar den gott att ha på under tiden till och med.

Rastad Sara

Igår var jag på AW med jobbet, nästan alla var med och det blev en riktigt trevlig kväll. Personligen kanske jag var lite lågmäld, blandat med en del skrattattacker som jag lovar mer var ett resultat av en enorm trötthet än alkoholintag. De sista två timmarna av arbetsdagen var jag på riktigt så trött att jag hade kunnat lägga mig raklång på golvet och somna. Så jag trodde inte jag skulle ta mig igenom middagen men det gjorde jag och sen ramlade tiden på ganska bra. Det är inte helt omöjligt att jag uppfattades som onykter men jag kan lova att det var tröttheten som gjorde största genomslaget, inte de två vinglasen eller de två förvånansvärt goda ciderflaskorna jag drack under de 6 timmarna vi var ute. 

Men som sagt; trevligt var det. Inte minst att få tid att prata med saknade kollegor som annars spenderar tiden hemma med sin nykläckta sötungar. 

Så idag är det en behaglig trötthet. Det var kul att komma ut, att få tillbringa kvällen någon annanstans än i sängen, vilket det varit lite för mycket av sista tiden. Måndagskvällen som undantag, då var jag faktiskt också ute. En efterlängtad kväll med bästtjejerna Ulrika och Anna. Jag hoppas att såna här kvällar fortsätter att dyka upp och ge lite strössel till de trötta kvällarna.

Alla helgons blodiga natt?

Jag tycker fortfarande inte att det verkar som att vår nation riktigt hittat en bra plats åt Halloween-firandet. Inte heller har det infunnit sig nån slags riktig vapenvila mellan den amerikanska bushögtiden och den (i brist på annat uttryck) sekulariserade kristna högtiden alla helgons natt. Ungarna tycks gilla det förstnämnda, men några riktiga riktlinjer har väl inte skapats, till mångas förtret, vad jag förstår. Och de är väl inte riktigt heller så enkla att kombinera; en nationell skojfrisk maskerad med den personliga sorgehögtiden.

Själv tar jag ett steg bort från båda egentligen. Jag har inget emot Halloween som sådant (bortsett ett dåligt minne från just en sådan helg ett antal år tillbaka) men är inte så väldigt förtjust i "bus eller godis"-grejen. Å andra sidan känner jag inte heller att jag behöver en särskild helg för att minnas de som inte längre finns att ringa. Jag bär dem med mig ändå, mest hela tiden. Men det är fint med alla ljusen på kyrkogården. Det skulle kanske få se ut så hela hösten och vintern? Det vore mysigt.

Lördag

Oktobers sista arbetsvecka har gått och det här börjar likna en helgblogg. Nevermind, det är som det är. Något jag tror upprepas mycket i mitt huvud just nu. Kroppen är lite sliten, den har konstiga saker för sig som jag ömsom oroar mig för mycket över och ömsom ignorerar. Besvärlig ekvation.

Försökte ta en lugn lördag idag och lyckades ganska väl. Jag skrubbade förvisso det omöjliga badrummet, plockade disk, packade undan lite saker och gjorde spenatsoppa som blev aningens för salt, men i övrigt har jag försökt ägna tid i sängen åt några Mad Men-avsnitt. Jag borde antagligen ha gått ut men jag hade inte riktigt orken idag. Yrseln jag drogs med igår kväll och på förmiddagen idag har dämpats något. Oklart om det beror på det extra järnintaget eller på vilan.

Mad Men

Sist ut av alla har jag så börjat se Mad Men (2007). Jag har försökt flera gånger tidigare men inte kommit mig förbi andra avsnittet en enda gång. Men nu har jag just påbörjat säsong två och är väl gissningsvis ganska fast. Därmed inte sagt att serien tillhör de bästa jag sett, inte än i vart fall. Men visst är det bra. Och ganska snyggt. Men jag stör mig på allt rökande av nån anledning och jag stör mig på att det inte riktigt finns någon i serien som jag tycker sådär väldigt mycket om. Frågan är om man behöver det för att sådär riktigt gilla en serie? Kanske ändå...

Omvärlden

Måste erkänna att jag har lite dåligt samvete över att jag inte riktigt orkat läsa och grotta ner mig så mycket i all det elände som skett i vårt land den här veckan. Flyktingboenden som brinner som Gävlebockar och galna vilsna halvbarn som dödar barn på invandrartät skola i ett slags 90-talseko som skrämmer mig in till benmärgen. Det finns så många paralleller till det 90-tal jag till stor del växte upp i. Tex har jag dragit mig till minnes Gellert Tamas ohyggligt obehagliga men viktiga bok om Lasermannen och tänkt att vi nog är där igen; i ett samhälle där utanförskap driver människor till vansinniga handlingar i hopp om en antihjälte-titel, ett hopp om att få vara med i den 'coola gruppen', som idag till stor del befinner sig på internet. Vi har riksdagspartier som lägger ut kartor med adresser på flyktingboenden och som sen spelar dumma när det frågas vilken roll de faktiskt ha. Hur länge ska vi godta det? Hur länge ska det ursäktas med att "de säger iallafall vad de tycker, det många känner"? Precis som ett gammalt kommunalråd som också alltid kommit undan med att "säga vad han tycker" så tar det förhoppningsvis slut någon gång. Det finns ett stopp. Visst?

Så nej, ikväll orkar jag inte läsa eller höra något mer tragiskt. Ikväll ska jag stirra på något lättsamt på datorn/tv:n, dricka te och bara vara glad för mitt bästman-sällskap såväl som bästkattor-sällskap.

Fredagsrutinen

Den här veckan har varit lite tung av någon anledning. Började fint med en måndag som jag kände mig lite frånvarande på. Tryck över bröstet, selektivt närminne och många ihopblandade saker på jobbet. Jag måste ha tett mig lite virrig inför medarbetarna som hade oturen att höra av sig just den dagen. Väl hemma var det likadant, orkade ingenting. Åt middag i sängen men somnade ändå inte så tidigt som jag trodde utan låg och stirrade fram till efter ett. Var helt övertygad om att jag skulle vakna med 40 graders feber eller nåt dagen efter. Men inte då. Utan sen har kroppen varit lite mer med på noterna.

Men ikväll är jag trött. Satt tiden ut den här fredagen också (jag tänker alltid att jag ska gå hem tidigt men det blir som nästan aldrig så) och betade av och skrev sen om min 2-do-lista så att den är uppdaterad till nästa vecka. Jag har lite såna fredagsrutiner för mig; skriver alltid veckobrev till medarbetarna, uppdaterar och färgkodar listan, går igenom alla post-it-lappar på skrivbordet (med lite för många meddelanden jag inte själv förstår vad jag menat med...), checkar av papperskalendern mot den digitala (hur länge ska jag envisas med båda?), sorterar in mejl i mappar och skriver upp kommande veckans huvudpunkter på min lilla whiteboard på dörren. Det är fredagsrutinen som får mig att känna att jag kan släppa jobbet och fara hem med hyfsat blankt huvud. Jag gillar som känslan av avslut, på nåt vis.

Och helst ska det göras i lugn och ro utan att någon står i rummet och frågar en massa saker. Därav de så ofta lite sena fredagarna när andra redan farit.

Och så överkonsumerar jag clementiner när suget sätter in

Det går inte direkt i någon rasande fart, mitt lilla 'viktprojekt'. Men det rör på sig. Minus 3 kilo sedan starten för en månad sedan är ju nånting i vart fall. Och igår (vägdag) gjorde det mig oväntat glad och nöjd, trots att det är en så liten siffra än. Jag kände mig bättre och inbillade mig tom att de nytvättade jeansen satt snällare än förut. Inbillning säkert, men det får gärna vara så. jag behöver positiva pushar just nu. Mer än någonsin kanske.

Tveksamt drog jag på mig den nyinköpta klänningen och hade på jobbet, fick snälla komplimanger och lyckades åtminstone vissa stunder känna mig lite fin och rak i ryggen. Det är helt klart en hel del arbete kvar, viktmässigt men även mentalt. Jag kan inte säga varför men jag känner mig mer inriktad än någonsin på det just nu, som att det är ett hanterbart projekt som bara funkar plötsligt.

Jag är fortfarande nöjd med metoden, den passar mig bra. Jag vet att jag inte skulle fixa någon diet, jag har svårt att förbjuda mig saker och jag tror inte heller det håller i längden. Jag tror på att hitta en medvetenhet istället, och det tycker jag sakta att jag gör. Jag kan äta allt, inget är förbjudet, men jag upplever väldigt mycket känslan av att jag väljer vad jag äter nu. Jag kan absolut stoppa ett kex eller en överbliven mötesbulle i munnen i fikarummet på jobbet, men jag väljer att inte göra det för att kunna äta det jag vill senare. Jag fikar fortfarande, men jag väljer mer själv när och hur mycket. Det går inte längre bara per automatik. Och det har nog varit mer som gått per automatik än vad jag tänkt mig. 

Men ja, jag har åtminstone 20 kilo kvar till nån form av större delmål så det får gärna hända lite mer lite fortare också. Åtminstone ibland. Bortsett veckan då vi var på resande fot (+0,2kg) så har jag snittat -1kg/vecka. Om jag åtminstone kan hålla det så är kanske vårshoppingen något roligt att se fram emot för en gångs skull?

Året som inte imponerar fortsätter ett tag till

Helg! Det har känts som en lång vecka, så helgen är lite efterlängtad. Jag befinner mig fortfarande i sängen, iklädd myskläder, bara för att jag kan på nåt sätt. M och svärfar håller på att fixa i lillstugan så jag har det ensamt, lugnt och skönt för stunden. När orken kommit åter ska jag ta tag i lite garderobsarbete, välbehövligt kan jag lova.

Det händer som sagt en del saker i livet för tillfället. M ska packa ner sina saker och flytta till Sundsvall (om han någonsin lyckas få lägenhet, vill säga, stressen just nu är stor) till nytt väntande och väldigt välförtjänt arbete. En flytt till Sundsvall fanns väl inte riktigt med i planeringen när han började söka jobb mer intensivt för ett bra tag sen (jag har inte längre tidsperspektiven för allt), men det var där han erbjöds ett arbete han ville ha som dessutom är ett litet steg uppåt. Så med start om någon dryg månad är det jag och tantkatterna som huserar i huset själva. 

Vi hade en separation på gång redan innan det här, något som åtminstone halvvägs genomfördes, men vi var inte särskilt bra på det. Riktigt dåliga, skulle jag nog säga att vi var. Men med 30 mil emellan oss blir det mest troligt en annan sak. Vi får väl se.

Så i stort sett alla mina saker befinner sig i flyttlådor sedan dess och ska alltså byta plats med M:s saker. En inte helt enkel uppgift kan jag säga. På flera sätt. Och att ha alla sina saker i lådor i veckor är något som inverkar högst stressande på undertecknad. Jag vet inte var någonting är, jag har en liten hög kläder jag alternerar mellan, i övrigt är allt 'nånstans'. Så jag är ivrig att få ordning.

Och ja allt är bra 'annars', saker är ganska som vanligt. Det är kanske konstigt (det ÄR konstigt) men skönt. Och det kommer säkert göra saker jobbigare sen, men den dagen den sorgen... Jag vet lite om framtiden och av någon anledning oroar det inte mig så väldigt för tillfället. Jag vill mest av allt bara få ordning på mina grejer.

Pigg 15-åring!

Citerar mig själv:

Precis så! Jag satt i möte under tiden M var hos veterinären med Smilla och jag hade henne i bakhuvudet hela tiden. Efter det med Mina och efter alla bråkskador på Rosa så ville jag att vi skulle kolla upp min äldsta svans också. Så när hon ändå skulle chipmärkas (det var tydligen inte populärt, en fräsning bjöd hon allt på) så togs det blodprover, kollades tänder och öron och så kände veterinären igenom henne. Och inga problem hittades alls!

Enligt M så blev veterinären förvånad när han berättade för henne hur gammal Smilla är (Smilla intygar att det var så för övrigt) och tyckte att hon var en pigg och frisk katt. Hon skulle kunna tappa kanske ett kilo som mest men det ska i så fall ske långsamt, under ca 8 månader, för att undvika att kroppen tar skada, vilket den visst kan vid hennes ålder. Så vi ska försöka med det. Jag som var säker på att vi skulle få banne av veterinären för hennes vikt, men tydligen var det mer 'fluff' än vikt, hon ser större ut än vad hon väger.

Och ja rymningshistorien har vi kanske hittat på själva, men den går helt i anda med vad jag tror att kapten Smilla skulle ha sagt om hon kunnat. Vår lilla dramaqueen. Hon tar då eftermiddagens äventyr med ro och var inte ens särskilt brydd då jag tog bort plåstret.

Daglig kamp

Vi förlorade kampen om tratten med Rosa rätt omgående och nu låter vi henne vara. Jag tror att det går ganska bra ändå, och jag hoppas att det inte försenar hennes återhämtning alldeles för mycket. Men damen är envis. För ev framtida problem funderar jag på att inhandla en sån där uppblåsbar krage som är mer som ett tjockt halsband och som inte är lika mycket i vägen för synfältet eller när det ska ätas, sovas gå i trappor etc. Kan vara en bra sak att ha.

Just nu sitter jag och låtsas som att jag inte alls har blandat antibiotika i maten hon just fick och hoppas att hon ska ge upp till sist och äta. De första två dagarna gick medicingivningen skapligt; då slickade hon tom upp pastan med antibiotikan från mina fingrar. Men sen har hon ledsnat och de sista två gångerna har jag nog varit lika insmetad som hon, men hon har ju sen kunnat slicka i sig eländet när hon tvättat sig så det har ju funkat, om än varit en tråkig historia.

Såret ser bättre ut. Tror jag. Det sprack ju upp och blev två stora hål men nu tycks det ha läkt mellan dem och jag hoppas att det är en bra sak. Det är ingen svullnad eller varbildning i vart fall.

Och nu äter hon av maten! Återstår att se om hon lyckas få i sig allt utom medicinen trots att den är noga utblandad. Jag anar att det inte går att lura henne...

Vi avbryter för en extrasändning

På väg hem från stan idag lyssnade pensionärsparet (M och jag) på "På minuten" på P1 när det plötsligt bröts för en extra ekosändning med anledning av "den politiska i krisen i Sverige". Vi tystnade till, en extrasändning av ekonyheterna har en lätt "Olof Palme är död"-känsla i min bok så jag tror att vi båda väntade på något allvarligt, åtminstone i nivå med utlysande av nyval. Så följde en presskonferens med statsministern där han mest konstaterade att DÖ nu är bruten, att ingen längre värderar ära och hederlighet men att Kindberg Batra lovat att regeringens budget ska gå igenom ändå.

Så kanske inte riktigt stoppa pressarna-läge ändå?

Ska jag nu ge mig på att kommentera så får jag säga mig vara lite kluven inför det hela. Å ena sidan håller jag med om att överenskommelsen bröts lite lättvindigt (dessutom vad jag förstår efter att en deltagare på KD-kongressen mötts av applåder då hen i talarstolen sagt att en bruten överenskommelse skulle innebära att KD kan samarbeta med S-D, inte oväntat men ändå otrevligt brunt), å andra sidan trodde jag inte riktigt att det skulle fungera från början och motvilligt får jag erkänna att jag nu hoppas att man kan skaka om den stela blockpolitik som skapat en väldigt polariserad politik i Sverige allt sedan alliansen bildades (och till viss del kanske redan före?). Inte för att jag, handen på hjärtat, tycker att mittenpartierna är så väldigt spännande. Deras politik har lite drunknat i alliansprojektet och har blivit rätt grötigt i den lillasysteranda de haft som utgångspunkt. Men blockpolitiken tror jag faktiskt inte gynnar någon (utom möjligen partiet som står utanför) och känslan av ett tvåpartisystem har åtminstone inte jag upplevt sådär väldigt demokratiskt heller. Det är väl inte ett sådant system vi vill ha?

Så ja, även om den politiska röra, som väl varit mest sedan valet, inte är särskilt produktiv heller så hoppas jag att det ska komma något vettigt ur det hela. Mindre revirpinkande, bredare samarbeten och fler kreativa lösningar; det vore väl något?

(Mitt första politiska inlägg på ganska länge. Känner mig ringrostig och inte lika insatt som jag en gång försökt vara. Men jag har också en längre tid haft en viss saknad av det politiska engagemanget samtidigt som jag velat avskärma mig ifrån det av andra skäl. Vi får väl se vad det blir.)

Plötsligt händer det...

Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag senast var på stan och gick i butiker eller än mindre; köpte något. Jag har inte haft någon ork eller lust alls till det och varje litet försök har blivit extremt kortvarigt då jag bara ledsnat på all trängsel redan ute på gatan. Men en fråga från polerskan Ulrika och en dag på stan kände jag mig oväntat glad över så idag blev det av.

U är ju erkänt duktig på att handla, till sig själv men också hjälpa andra att hitta saker. Så mot förmodan kom jag faktiskt hem med en liten påse. Eller tom två, på egen hand lyckades jag hitta ett par sockar med grisar på (!) och en halsduk (sjal?). I andra påsen fanns en klänning från indiska, en klänning jag förvisso tyckte var fin redan på galgen men som jag nog aldrig fått för mig att prova om det inte vore för U. Jag kände mig fin i den i provhytten faktiskt, men jag får väl se hur det känns när det är dags att ha den till tex jobbet eller så. Förhoppningsvis fegar jag inte ur och plockar fram nåt ur min annars väldigt svarta garderob...

Oh la la

När vi kom hem idag sprang en glad, trattfri katt runt i huset och försökte sitt bästa att smita förbi i ytterdörren, ut till reviret. Den listiga lilla vesslan. Ikväll har hon åtminstone stundvis fått slippa tratten, när vi haft möjlighet att ha koll på henne, och nu sover hon likt ett litet barn bredvid mig i soffan. Samma pose i drygt två timmar. Med ljudliga snarkningar. Så trött kan man bli efter kamp mot tratt, medicin och sårtvätt.

När jag skulle fylla i registreringen för hennes chipmärkning hos veterinären stannade jag upp vid raden där färg skulle fyllas i. Jag tittade på veterinären och han sa "Hon är en sköldpaddstigré med vita inslag". Hur tjusigt lät inte det? Jag skulle också vilja vara lite mer tigré det är då ett som är säkert!

Sjukstuga

Väl hos bästa veterinären så visade det sig efter sövning och rakning att det var en utvändig skada på finkissen. Hon har fått ett bett eller vasst slag/riv från ett annat djur (jag kan göra en kvalificerad gissning, hon blev påhoppad av dumkatten senast förra veckan) som skapat en stor böld på kanske 6 cm i diameter som till slut blivit så vätskefylld att huden spruckit upp i ett stort hål just under bölden. Det såg ut som ett stort blåmärke och nästan som ett kulhål där det spruckit. Inte alls särskilt tjusigt.

Såret sköljdes ur ordentligt och vi blev instruerade hur man gör det. Det ska göras 2-3 gånger per dag med en spruta som man måste som in med i 'hålet', in under huden och spola rent. Det ska läka uppifrån inte underifrån har vi fått stränga order om. Jag hoppas att det gör det av sig själv och gärna så snabbt som möjligt. Hon ska få antibiotika och smärtstillande och måste ha tratt tills såret är okej. Inte roligt nu alltså. Hon ser fruktansvärt emlig ut... Och var hon än lägger sig lämnar hon ljusröda fläckar efter det blöta såret som ska luftas. Stackars liten.

På den braiga sidan så var det inga sjukdomar, vilket jag annars var rädd för med älskade Minas öde i bakhuvudet. På dåliga sidan så blir situationen med den besökande katten inte bättre på något vis. Snarare är det mer av attacker och mindre av schyssta fajter numera. Veterinären uttryckte väl att en katt som ger såna skador (dvs inte bara vanligt revirfajtande som låter mer än det känns) kanske borde hållas inne, men jag vet inte hur vi ska eller kan agera med det. Ägarna har antagligen ingen aning. Det känns å andra sidan bistert att våra katter inte ska kunna vistas i vår trädgård (de lämnar den bara för att gå några meter in till närmaste grannarna) utan att bli skadade. Dessutom har vi mött katten inne i huset flera gånger då den gått in genom kattluckan. Det trots att vi provat skrämma bort den.

Det problemet tror vi dock att vi hittat lösning på. Det finns kattluckor som känner av chipmärkning som man kan ställa in vilka chip som den ska öppna för. Så idag chipmärkte vi gammtjejen och bokade tid för att göra detsamma med hennes seniora kompis. Då har de åtminstone en plats att fly till om det behövs. Sen om de förstår det vet jag ju inte; då det inte funkat för dem tidigare kanske de inte räknar med att huset är säkert.

Tacksam i allt elände att jag har mina två bästa svansvänner kvar. Vad skulle jag göra utan dem? Det räcker att ha en kisse att sakna.

Katt-oro

Mer kattbloggande. Nu inte med tråkigheter. Vi verkar ha en sjuk kisse i hushållet igen. Jag tyckte hon verkade mjaua till när jag strök henne över bakre delen av ryggen i förrgår, men var inte helt säker. Hon verkade sådär ledsen som hon kan göra efter konfrontation med den elaka katten så vi trodde det var det. Därför fick luckan vara stängd igår när vi var på jobbet. När vi kom hem så kom hon inte ner och mötte oss vid dörren vilket hon alltid alltid gör, hon brukar vara ute på bron sekunden dörren öppnats. Istället hade hon tydligt ont i bakdelen. Ont när vi rörde, ont när hon skulle lägga sig. Vi bestämde att M skulle stanna hemma och ringa veterinären idag.

Nu på morgonen när vi vaknade så ser jag små bloddroppar runt om på golvet i huset och hon är som blöt längs med ena bakbenet. Hon äter men verkar inte dricka eller gå på lådan. Lång väntan på att veterinären skulle öppna sin ordinarie telefontid.

Nu har vi fått en tid till halv tio och jag tycker tiden går oändligt långsamt. Jag har ställt in jobbmöten och följer självklart med. Vi har fått tid hos samma veterinär som behandlade vår älskade Mina i vintras. Och självklart kommer den oron fram igen. Det får inte bli en repris på det!

Efterlängtad

Väl hemma var vi efterlängtade av våra två kvasibarn; Smilla och Rosa. De hade haft en eminent kattvakt (allergisk sådan...) som skickar uppdateringar och bilder under hans besök under helgen, men det till trots så var det uppenbart att vi hade varit bort lite för länge för deras smak. Lite oro i lägret anades och anas lite fortfarande på framför allt Rosa. Smilla har mer varit som ett plåster på sin matte och aldrig varit längre bort än såhär nästan:

Så det är fint att vara hemma, även om saknaden efter de besökta är ganska stor. Nu väntar lite fjäsk för att hamna på pluskontot igen hos svansbärarna och en ganska lugn tillvaro ett tag framöver så att allt blir som vanligt igen.

Weekend borta

Brorsan, svägerskan och syrran
i en lagomt rörig bild

Vi tog en långweekend och åkte söderut. M, Lil'sis och jag satte oss i bilen i torsdags morse och begav oss ner till lillebror (storebror för Lil'sis) som bor utanför Borås. Egentligen var det nån form av namngivningsceremoni för brorsans 7 månader gamla Lexiam helgen före men då vi hade en del annat för oss just den helgen som inte gick att skjuta på så åkte vi en vecka sent istället. På så vis fick vi också möjligheten till lite egentid med den nya minifamiljen, vilket var väldigt mysigt.

En riktigt bra långhelg blev det. Vi spenderade en dag promenerandes i Borås, dels för att se staden lite mer än vi gjort tidigare men också för att se majoriteten av konstprojektet No limit; blandad street art på husväggar runt omkring i staden. Måste säga att Borås är en ganska charmig stad. En del gammalt som har bevarats, vilket jag gillar, men också nya lite vågade projekt. Och alla städer med vatten får en automatisk myshetskänsla, tycker jag. Mysiga fik och matställen, fina promenadstråk och trivsamma gågator med butiker (något som jag kommit att sakna nu när Umeå blivit allt mer galleri-betonat).

En husvägg i Borås

Skuggan förtar tyvärr bilden lite

Lördagen spenderades också till stor del på promenader. Vi åkte in till Göteborg och vandrade runt en del. Bland annat besökte vi Röhsska museet; ett designmuseum med rätt koola utställningar. Bland annat hade de en rätt annorlunda och genomtänkt utställning där man kopplade gruppen Kraftwerks existens och utveckling till den samtid som de befann sig i. Svårt att förklara men bra var det.

Söndagen blev mest slappardag då vi bestämde oss för att köra hemåt sen eftermiddag istället för att vänta till måndag morgon, vilket var ursprungliga planen. Det kändes bättre att komma hem söndag natt än sent på måndagen och sen upp i jobb direkt på tisdagen. Så vid halv sex på söndagen, efter en riktigt bra indisk måltid i Borås, packade vi in oss i bilen och påbörjade den ca 11 timmar långa bilfärden uppåt. I vanlig ordning fanns inte riktigt tiden att stanna till hos andra vänner och/eller släktingar även om flera så hade önskat. Resan tog helt enkelt lång tid nog ändå. Lite jobbigt kändes det för det hade varit roligt, men det får bli en annan gång. Kanske en längre roadtrip till sommaren där flera stopp och övernattningar kan planeras in?

Några bilder på den fantastiska lilla brorssonen kan jag inte lägga ut då hans föräldrar inte vill ha hans bilder på internet, så ni får ta mitt ord på att han var den mest bedårande och charmiga man kan tänka sig! Det kommer bli nåt klokt av honom, så kändes det. Glad och sällan gnällig, lättsam och busig. Jag saknar honom (och hans föräldrar förstås) redan väldigt mycket. Önskar att jag kunde bo närmare syskonbarnen ibland, det vore trevligt att lättare kunna ses. Men det finns ju både skype och facetime, så det kan nog lösa sig.

Snurrdag

Det har varit en lite rörig dag på jobbet idag. Möten som drog ut på tiden, fladdriga kollegor, en kollega med vredesutbrott och så en omtänksam kollega som ville bjuda på lunch men i sin stress kom tillbaka med kycklingsallad till oss båda trots att han precis som jag är vegetarian sedan länge. Det blev en fin tanke i vart fall.

Jag har känt mig väldigt stressad, visserligen ett läge jag befunnit mig i ett tag nu, men idag hade jag mer 'hjärtfladder' och 'huvudtjut' än vad jag brukar. Det i kombination med den fantastiska tröttheten gjorde att jag en stund efter lunch hade lust att dra igen kontorsdörren och bara fulgrina en stund. Tur att jag inte hade tid med det då...

En bubblare på charmlistan var i allafall när min nya chef tittade in för att önska mig en bra ledighet och sa sig kunna se att jag blivit smalare i ansiktet. Inbillning eller lögn, vilket som gjorde det mig glad för att hon ansträngde sig och ville ge lite skjuts under vingarna. Så otroligt mycket värt. Och så totalt ovant. I like it!

Tråkmånsen eller entusiasten?

Den där mötesdagen gick förstås bättre än jag fasat, som vanligt. Jag vet ju det egentligen. Men jag kan nog ändå konstatera att det var ett sånt där möte där min typ av person kanske inte riktigt lämpar sig bäst. Det skulle jobbas fram önskelistor på funktioner i ett program som ska upphandlas nån gång nästa år, och medan jag tänkte kanske ett litet steg från nuläget insåg jag att många andra satt och drömde ihop resor till månen. Ungefär. Och sånt gör mig en del frustrerad och en del lite irriterad över att jag alltid ska vara så 'realistisk' och inte se tjusningen i att filosofera om guldkantade önskelägen. Det ligger som inte riktigt för mig.

Gissningsvis kapas minst hälften av alla förslag bort ganska snart antingen pga att det inte är tekniskt möjligt (alt alldeles för dyr teknik) eller för att den nuvarande lagstiftningen inte tillåter (och kanske inte bör tillåta) att göra det möjligt. Så ja, vi får väl se om det blir realisten eller nån av de mer entusiastiska som går på den avslutande workshopsdagen.

Det där är för övrigt inte helt ovanligt upphov till egen rannsakan. Att jag tycker mig vara lite tråkig för att jag alltid ska tänka realistiskt, logiskt och hitta lösningar i det som är nära. Vara eftertänksam och övervägande i allt. Det ger mig ofta visserligen många fördelar och jag tror att jag vinner mycket på det, men ibland skulle jag vilja ha en liten liten del av den där energin för drömmar och stora planer utanför den lilla boxen. Men det har nog aldrig varit jag riktigt. Jag får nog fortsätta vara tråkig.

Det sociala djuret

Imorgon ska jag iväg på ett heldagsmöte i Skellefteå som representant för vår verksamhet i ett förarbete inför en upphandling av ett nytt verksamhetsprogram. Jag känner ett par personer på deltagarlistan som kommer från andra verksamheter men i övrigt är det nya bekantskaper. Normalt sätt är jag ingen übersocial och utåtriktad person kanske men just för tillfället är jag i en period då jag helst av allt håller mig för mig själv på kontoret och jobbar på i ensamhet med undantag för fikapauser. I jobbrollen brukar jag kunna fixa det där bara bra men just nu finns inte riktigt energin faktiskt. Men, som alltid så blir det säkerligen många gånger trevligare än vad jag tror.

Måste dock sätta klockan på toktidigt då den hyrda bussen avgår 6.45 från stadshuset. Och jag vet att bara tanken på att jag inte får försova mig kommer göra att jag inte somnar i tid ikväll.

Nedåt nedåt

Viktprojektet går oväntat bra, måste jag erkänna. Tycker till och med att jag är lite duktig. Av någon anledning känns det som att jag har lite go den här gången och att det inte känns tokjobbigt. Lite nervigt var det innan första vägningen men när vågen visade på -1,8 kg efter första veckan så kändes det som en liten liten seger. Det är förstås ingenting egentligen, men det är åtminstone ett minustecken efter!

Jag har ännu inte lyckats hitta bra och mättande frukost som jag både fixar att äta (är lite kräsen just på morgonen, lite lätt för illamående etc) och som håller sig på låga 'points', men resten av dagen går ganska bra. Även blodsockerfallen har jag tagit mig förbi, dock tror jag att jag snart har jobbat upp en oskön släng av magkatarr av mitt stora intag av clementiner.... Men det och te funkar bra.

Nu ska min partner in crime vara borta från jobbet ett par veckor så då har jag inte längre samma stöd kontorstid men vi får väl ha sms-baserade peppmöten istället. Jag ska då inte ge upp, nu är det bara framåt (nedåt) som gäller!

Målet långt långt långt där borta...

Nånting positivt men lite jobbigt har jag i vart fall tagit tag i. Starkt pådriven av min nya kontorskollega Jossan har jag signat upp mig på online-varianten av viktväktarna. Jag har testat det för ett antal år sen med gott resultat och lite mer halvhjärtat för ett par år sen men nu ska det göras på rikt! Lite skönt att ha någon att triggas av och dela mot- och framgångar med och samtidigt bra att inte göra det undercover utan ha lite ögon på mig så att jag inte ger upp i förtid.

Hittills, en halv vecka in bara, har det varit ömsom ganska enkelt ömsom lite svårare. Hemma går det bra men så snart det vankas mat ute så blir det genast svårare. Men inte omöjligt, det är ändå rätt mycket som jag får lov att äta. Målet (ev första målet) känns väldigt långt bort om jag räknar enligt vv:s rekommendationer att gå ner 0,5-1 kg/v. En hel evighet bort. Men jag vill vill vill verkligen dit. Jag är inte glad som det är.

Bitchin'

Tröttheten är plötsligt total. Jag kom hem igår från jobbet och hade tänkt ta itu med den röra som uppstått här hemma (en annan historia jag ska ta en annan dag) men kroppen löd mig nästan inte. Jag hamnade istället i nya sköna sängen framför SVT Play och Emmygalan som gick natten till måndagen. Sen tog jag mig knappt därifrån. Jag blev servad te från låtsasmaken och hade sällskap av storkatten. Mysigt och lyckligtvis var jag så trött att jag inte ens orkade ha dåligt samvete.

Idag är det inte superlångt därifrån faktiskt. Jag är trött som en gnu. På jobbet var det rörigt, jag kände mig lite på G och den lite småbitchiga Sara kom fram under ett möte med kollegorna jag kom att hålla i (bitchig på ett nu-gör-vi-det-här-hur-svårt-ska-det-vara-att-göra-som-överenskommet?-sätt, inte bitchigt som i uppkäftigt). Sen tog jag tidig dag och for hem för att ordna det jag inte orkade igår. Och orkade inte så värst mycket idag heller.

Jag briljerar på samtliga plan just nu, verkligen.

Och så ett tv-tips!

Jag har fastnat i en ny crime-serie och den här gången en svensk. Inte det bästa jag sett men ändå har den lyckats tippa mig över i det där läsa-mera-missbruket jag faller in i titt som tätt. Och eftersom verkligheten faktiskt oftast är mer spännande (men oftast inte särskilt komplicerad) så handlar det förstås om en dokumentärserie.

På Viaplay finns två säsonger av Brottskod, serien av personerna bakom fantastiska P3 Dokumentär. Inte riktigt lika djupgående men ändock bra. Mer tydligt småvinklat ibland dock. För alla true-crime-knarkare där ute; kvällens tips!

Man kan ju inte vara allergisk mot familjen

Nu har två inledande delar av utredningen, som förhoppningsvis ska ge lite svar kring sommarens astmaattack, genomgåtts och det har varit lite berg och dalar. Första kändes som en märklig besvikelse på nåt vis så jag var beredd på att få kämpa mig fram lite till del två. Men riktigt så blev det inte. 

Nu har jag en snygg blånad i armvecket, svårstucken som jag är, en utökad hög med mediciner (och snart tomt på kontot av samma anledning) och är nästan oresonligt rädd att något av allergiproven ska visa på kattallergi. Nu tror jag inte det, jag har min aning om ett annat svar, men jag är ändå lite orolig över det. Förstås. Halva min familj består av kattpäls.

Flytthjälp

Idag har vi flyttat ett par kompisar ut ifrån stan. De byter en tvåa i stan mot ett enormt hus några mil utanför. Jättefint och med potential att bli ännu finare. Men så mycket saker man har! Jag trodde på riktigt inte att det skulle vara så mycket grejer i en tvåa men trots att de redan kört en vända och fyllt ett vardagsrum med grejer så blev det hela två vändor med en hyrd skåpbil, modell större. Men effektiva var vi och för oss flyttares del var det välorganiserat med andra lejda vänner/familj som stod med lagad mat klar när vi anlände till huset med första lasset. Mycket bra! Hur organiserat det sen blir med att packa upp allt kan jag däremot inte uttala mig om...

Mycket flytt just nu. Syrran flyttade och jag har kört egna grejer då hon lämnade lägenheten som jag stått på. På tisdag flyttar hela mitt kontor till ett nytt ställe och snart väntar en, eller egentligen två, andra flyttar. Vem behöver träningskort?

Saltgurka!

Fullpott idag då jag av en händelse råkade springa på en disk med vad jag kallar för riktig saltgurka på en icabutik i stan! Lycka! Ja jag vet att jag kan göra dem själv, men då det inte verkar vara nåt som norrlänningarna äter egentligen så är det inte helt enkelt att både trilla på färsk västeråsgurka och krondill på samma gång, jag lovar!

Till mig!!

Så sambon får äta vad han vill till middag idag, jag ska äta ostmackor med saltgurka!

Retromarknad

Det var dags för den numera årliga retromarknaden i Umeå idag. Jag tog med mig Lil'sis och for dit. Vi ställde oss i kö ca 15 minuter före utsatt starttid (vis av förra året) men hamnade ändå så långt bak att vi knappt såg entrén ens. När det kanske var ett 30-40-tal framför oss fick vi veta att de redan släppt in drygt 700 personer och att de skulle börja stoppa folk i dörren vid 1000 och invänta att de första gick ut igen. Så lite flyt alltså.

Från vk.se 

Väl där inne var det förstås smockat med folk, inte riktigt min miljö, med andra ord. Jag fick också lite yrselkänningar en bit in och såg till att ha syrran nära till hands då vi nästan fick knuffa oss fram (barnvagnar som tar upp nästan hela utrymmet framför ett bord och människor som går åt 'fel' håll; don't get me started...) för att ens komma nära borden där det såldes loppissaker av alla möjliga slag. Eller, mycket var nog ganska lika egentligen. Retrotrenden har som blivit ganska enahanda, har den inte?

Hursom, just som vi skulle ge upp en stund för att fika så såg jag mellan alla människor ett par tallrikar av det slag jag just kommit på är de som jag vill ha. Lite teckenspråk till syrran och snabbt var hon där (min lilla vessla när hon så vill...) och snart hade jag dem i min hand. Jättefina exemplar och precis vad jag hade tänkt kunna betala för dem, 200:- för två.

Det blev också det enda vi fick med oss ut från marknaden. Lil'sis hittade just inget och de lampor jag tittade på var mestadels alldeles för högt prissatta för min smak. Men nånting blev det!

Jag trillade på bilder på tallriken "Stina" (Gefle) på Tradera i veckan och blev lite nykär. Jag vet att jag velat ha dem tidigare, för flera år sen, men sen föll det i glömska igen. Jag har fått för mig att min mormor och morfar hade såna när jag var liten, men jag är inte säker. Jag ska kolla med mamma om det stämmer. Fina är de och nu hoppas jag att jag ska få ihop ett gäng. Fyra assietter har jag budat hem på Tradera och tillsammans med de här två mattallrikarna är jag en bit på väg i vart fall.