Klart det blir bra?

Det här med kattutfodringen är för övrigt ingen riktig höjdare. När den ev positiva spänningen för nya ordningar lagt sig är det mest halvkaos. Vår älskade sjukling Rosa är svart i ögonen för att hon inte får vad hon vill ha och äter därför inte som hon borde. Hon gör allt för att försöka komma åt den vanliga kattmaten och tycks inte gilla sin personal lika mycket och ofta som tidigare (då hon verkligen aldrig klagade på något). Hon är så smal att jag inte törs kela henne med samma kraft som tidigare. Och den tidigare matneurotikern Mina har plötsligt blivit en förvirrad anorektiker. Den enda som verkar kall inför allt är den fd vinterdeprimerade Smilla. Tur att nån tar det med ro.

Det känns lite tungt och även om vi försöker skjuta bort orosmolnen så finns de där i horisonten. Jag har knappt ork att skriva om det. Det måste bli bra, det bara måste det.