Oroshemmet

Nu är jag hemma hos min älskade kattfamilj och här är oron ganska påtaglig måste jag säga. Mer än vad låtsasmaken vågat ge sken av, tror jag. Sjuklingen åt sin mat ganska snart efter att vi kommit hem, hon skulle bara gå några varv först och visa att hon är lite misstänksam, men hungern tog antagligen övertaget ganska snart. Nu har jag bara varit borta några få dagar men jag tycker att hon ser betydligt slöare ut än före helgen. Och, precis som de andra två, med oro i blick.

De andra är svårare att få i mat. Smilla har ätit lite torrfoder men matneurotikern Mina är som svår att få tillräcklig ro i så att hon kan äta. Hon vill bara ligga när, gärna på, mig hela tiden.

Nu har jag gjort en beställning på nätet på Feliway, efter ett snällt tips från en bloggläsare, som jag tänker kanske kan hjälpa till att dämpa oron lite om vi har tur. Har vi ännu mer tur kanske det även kan lugna när vi måste ta sjuklingen till veterinären på återbesök igen om fyra veckor. Jag hoppas verkligen det.

Jag överdriver säkert lite men jag går faktiskt av lite av oro just nu. Det är så frustrerande att inte kunna förklara och samtidigt se dem betydligt mindre trygga och välmående än vad de alltid annars varit.