Rosa-katten har inte blivit bättre efter sin avmaskningkur. Hon känns bara än smalare samtidigt som hon äter allt och hela tiden. Ställer vi inte undan disken så är hon där och slickar i sig. Igår när M såg orolig ut och sa att vi nog borde ringa veterinären för en koll, då blev jag orolig på riktigt. Min filbunkeman som jag alltid har som referens, när jag brister ut i någon av mina ständigt återkommande orosattacker, för att se om jag är fel ute eller inte; när han ser orolig ut så är det inte bra.
Men, det behöver fortfarande inte vara nåt allvarligt, jag vet det och försöker tänka så. Katten Rosa är M:s ögonsten så jag förstår att han blir orolig. Jag hoppas att min amatördiagnos inte stämmer, att det inte är så farligt. Fast mest hoppas jag nog att det inte är något värre än det. Min gissning finns det åtminstone hjälp emot, även om det kan bli dyrt.
Men jag ska inte ta ut något i förskott. På onsdag förmiddag blir det ett besök hos veterinären. Håll en tumme för att det är personalen som överdriver!
Vår allra finaste Rosa Luxemburg |
2 kommentarer:
Nämen, hua. Lill-Kisse då!
Vi håller tummar och tassar att allt är ok.
Tack snälla! Vi hoppas på det bästa fortfarande.
Skicka en kommentar