Efter att ha slukat dessa sk kostymdramafilmer är det framför allt två olika funderingar som uppehållit min hjärna. För det första måste jag säga att det känns än mer löjligt med monarkin som både Sverige och andra europeiska länder fortfarande vurmar för. Denna hysteriska jakt på manliga tronarvingar lär ha lett till alla möjliga och omöjliga förbindelser och hur kan man egentligen veta vem som faktiskt var far (eller mor, i vissa fall) till dessa arvingar? Jag skulle tro att den ädlaste DNA-spiralen är bruten sedan väldigt länge. Å andra sidan kan man undra hur det hade stått till med generna i dessa släkten om det inte hade tagits in fräscha stammar lite här och var.
För det andra; det sägs så ofta att vi "ändå kommit så långt" med jämställdheten, speciellt i västvärlden och Sverige och det är såklart sant på många vis. Men samtidigt finns flera av de grymma orättvisor som avspeglas i dessa historier på 1500-1700-talet fortfarande kvar. Samtidigt som mycket av det som fortfarande idag tvingar in män i föreställningar om manlighet också är en kvarleva från generationer, med massor av onöjda män som inte passat in.
För det andra; det sägs så ofta att vi "ändå kommit så långt" med jämställdheten, speciellt i västvärlden och Sverige och det är såklart sant på många vis. Men samtidigt finns flera av de grymma orättvisor som avspeglas i dessa historier på 1500-1700-talet fortfarande kvar. Samtidigt som mycket av det som fortfarande idag tvingar in män i föreställningar om manlighet också är en kvarleva från generationer, med massor av onöjda män som inte passat in.
4 kommentarer:
I mitt lärarjobb ser jag dagligen hur unga, både killar och tjejer, kämpar för att passa in i de könsnormer som finns. De som vågar bryta normen måste vara väldigt starka och säkra i sig själva, annars pallar de inte! Jag är så glad att jag lämnat tonåren bakom mig...
Absolut! Jag brukar säga att jag förvisso har åldersnoja men inte för den delen skulle vilja vara tonåring igen.
Att hitta sin roll är väl en oundviklig del av uppväxten, men när vägen är så utstakad i förhållande till tex kön gör det det hela så mycket mer komplicerat än jag inbillar mig att det måste vara. Inte minst försvårar det relationen mellan varandra då man inte får lov att vara sig själv.
Vi må kanske ha kommit långt i jämstäldhetssammanhang, men loppet pågår fortfarande. Jag hoppas att någon springer om oss så att vi (och med vi menar jag landet Sveriges hela befolkning) slutar lata oss.
Å andra sidan tror jag att det var enklare förr. Inte bättre på något sätt, men Enklare. Man fick sin roll och sen fick det bära eller brista. Det hade jag nog behövt i mina tonår. Men så har jag inte heller stuckit ut från den normativa mallen speciellt mycket.
Det kanske är därför vissa strävar bakåt, mot tydligare roller. Det är jobbigt om alla har en unik roll, det blir så mycket att ta hänsyn till.
Jo och framför allt blir det väl mer upp till dig själv, och det tycks många ha svårt för i det här samhället där vi gärna lägger ansvaret på någon annan, reell el fiktiv, eller tom "ödet" om man så vill.
Skicka en kommentar