Hemma efter en inte så bra flygning. Eller ja, själva flygningen var väl ungefär som de brukar, med undantag för nästan ingen sikt över det fuktiga, småregniga Umeå. Men det gick inte så bra för mig den här gången. Började fel med att två av två incheckningsluckor stod stilla pga strul med passagerares papper, eller nåt. Oerhört stressande. När det stått still i nästan en halvtimme och min avgång närmade sig blev jag lite nervös. Men när jag försökte påtala för en kvinna som jobbade där att jag började få bråttom och skulle med Umeå-planet tyckte hon halvsnorikigt att det ska nog nästan alla i kön. Det roliga i det hela var att en tredje lucka enbart ägnades åt affärsbiljettresande till Bryssel (en avgång somskulle gå 40 minuter efter Umeå-flighten), vilka var en handfull personer. Men där fick jag veta, kunde man inte få hjälp, trots att det var samma flygbolag. Gud nåde om man stör affärsmänniskornas gräddfil.
Efter en stund började kvinnan kolla vilka som faktiskt skulle med Umeå-flyget och det visade sig att det förutom jag var 4-5 stycken till av alla i den evigt långa kön, där samtliga övriga stod efter mig. Ojdå, såg hon ut att tänka när hon fick veta över radion att resterande passagerare väntade på oss och om hon kanske kunde se till att affärsluckan blev tillgänglig? Hm...
I fortsättningen kanske jag också ska ignorera reglerna om handbagagets storlek och ta med bägge mina väskor på planet direkt som nästan alla andra verkar göra, för att slippa sånt där strul. Nu resulterade det i att jag hamnade nästan sist i kön till planet trots att jag varit i mycket god tid på flygplatsen. Det i sin tur innebar att inga fönsterplatser fanns lediga som jag gärna vill ha och det blev en dålig start på flygandet, för kontrollfreaket Sara.
Jag inser ju det dubbla i att vilja sitta vid fönstret av trygghetsskäl, för det är såklart krångligare att ta sig ut vid ev kris. Men jag känner mer kontroll där då jag kan se ut, lättare känna in rörelserna i planet med det jag ser osv. Nu blev det alltså inget bra och då fortsatte det så. Jag satt mest och tittade på luckorna i panelen och väntade på att luftmaskerna skulle trilla ut vid varje gupp eller tryckförändring. Försökte läsa min nyinskaffade bok, Bitterfittan, men kände bara än mer ångest eftersom huvudrollsinnehavaren inte ens hade vett att ha ångest under sin flygresa men ändå var bitter som 30-årig gift enbarnsmor som trots allt hade råd att bara fara på charterresa. Koncentrerade mig istället djupt i mina äppelbitar och min varma "airline-towels" och lät tårarna vara.
Hehe, bitter resa alltså. Men nu känns det bra. Nu är jag på marken, hemma med tre favoritkissar (varav en visst har kräkts halva helgen) och en Mattias som försöker påminna mig om att jag trots allt faktiskt flyger, som om det skulle spela någon roll...
Nu ska jag snart ägna mig åt lite kongresstress, försöka äta något och varva ner och sova innan jag ska till jobbet ikväll.
Efter en stund började kvinnan kolla vilka som faktiskt skulle med Umeå-flyget och det visade sig att det förutom jag var 4-5 stycken till av alla i den evigt långa kön, där samtliga övriga stod efter mig. Ojdå, såg hon ut att tänka när hon fick veta över radion att resterande passagerare väntade på oss och om hon kanske kunde se till att affärsluckan blev tillgänglig? Hm...
I fortsättningen kanske jag också ska ignorera reglerna om handbagagets storlek och ta med bägge mina väskor på planet direkt som nästan alla andra verkar göra, för att slippa sånt där strul. Nu resulterade det i att jag hamnade nästan sist i kön till planet trots att jag varit i mycket god tid på flygplatsen. Det i sin tur innebar att inga fönsterplatser fanns lediga som jag gärna vill ha och det blev en dålig start på flygandet, för kontrollfreaket Sara.
Jag inser ju det dubbla i att vilja sitta vid fönstret av trygghetsskäl, för det är såklart krångligare att ta sig ut vid ev kris. Men jag känner mer kontroll där då jag kan se ut, lättare känna in rörelserna i planet med det jag ser osv. Nu blev det alltså inget bra och då fortsatte det så. Jag satt mest och tittade på luckorna i panelen och väntade på att luftmaskerna skulle trilla ut vid varje gupp eller tryckförändring. Försökte läsa min nyinskaffade bok, Bitterfittan, men kände bara än mer ångest eftersom huvudrollsinnehavaren inte ens hade vett att ha ångest under sin flygresa men ändå var bitter som 30-årig gift enbarnsmor som trots allt hade råd att bara fara på charterresa. Koncentrerade mig istället djupt i mina äppelbitar och min varma "airline-towels" och lät tårarna vara.
Hehe, bitter resa alltså. Men nu känns det bra. Nu är jag på marken, hemma med tre favoritkissar (varav en visst har kräkts halva helgen) och en Mattias som försöker påminna mig om att jag trots allt faktiskt flyger, som om det skulle spela någon roll...
Nu ska jag snart ägna mig åt lite kongresstress, försöka äta något och varva ner och sova innan jag ska till jobbet ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar