Hemma

Varför känns det alltid som att man inte ens varit borta, när man bara varit hemma en liten stund? Så känns det idag iaf. Somnade snabbt igår, har inte ens packat upp allt än. Vaknade åtta, åkte och handlade eftersom kylen ekade tom och åt sen lite halvlyxig frukost med varma vitlöksbröd, ost, juice och te. Gott. Sen har jag...sovit mest. Mattias har spelat Command and conquer bredvid.

Jo, laddade hem alla mejl från veckan också. Det tog sin tid. 172 stycken. Värst just nu är alla "instämmer" eller "bra gjort"-mejl som kommer från nya styrelsen och som skickas till alla, inte bara till den som det är menat till. Det kommer ju inte gå längden. Lite mejl-nazi är jag nog, men det blir ju så fruktansvärt ohanterligt annars. Samtidigt kanske peppen och gruppandan är bra just nu. Men, ja..

Har fått ett par gratulationsmejl också. Det känns lite...skumt. Allt blir så stort.

Några som tar det väldigt väl är min familj. Jag hade lika gärna kunnat säga att jag gått med i Baader Meinhof, deras rektion hade varit den samma. "Jaha. Tjänar du pengar på det?" Det finns liksom inte riktigt med i den rosbergska sfären. Det var tillräckligt avancerat att jag studerade på universitet. Det blir större bravader när min lillebror tar lastbilskort (förvisso en väldigt bra bedrift) eller köper en ny halv motorcykel än om jag hamnar i en svensk (parti-)styrelse. Men det gör mig inget längre. Det resulterar mest i att jag inte ivrar iväg för att berätta för dem först, om de ens får veta nyheter av det slaget längre.

Nu laga mat (yippie, att man kan sakna sådant?) och sen åka till jobbet.

Reseblogg IV, Sundsvall-Umeå

16.57 Härnösand. Här bor Emma. Och lillasyster och mamma. Jag har inte lyckats posta kortet till lillasyster än. Hittade ingen postlåda på stationen i Sundsvall heller.
Det är snö här. Lite. Det var ingen i Sundsvall nästan, men ganska mycket i Hudik. Borde vara tvärtom.

17.41 Passerade just platsen där Mattias och jag (och tre utjamade katter) stannade bil och släp mitt i natten i hysterisk Ronja-dimma för att sova ngn timme. Det var när vi körde mitt flyttlass från Örebro. Nästan exakt för tre år sedan. Kanske t.om exakt. Minns inte.

17.43 Har läst ut Martina-boken. Den var skojig. Inte haha-skojig som det stod bakpå, men underhållande.
Det är kallt, blåser på mig trots att jag stängt av fläkten ovanför. Orkar inte spänna loss mig och balansera mig upp och plocka fram jackan.

17.50 Tristess=analysera. Tror att jag pratade för mycket jobb igår. Känns som att jag alltid pratar om (=gnäller om) mitt jobb. Tänker att alla andra borde uppskatta sina halvbra/bra jobb mer då. Men så funkar det ju inte. Om jag någon gång får ett annat jobb ska jag alltid vara tacksam så länge jag inte hatar det! Fast så funkar det ju inte heller.

18.00 Det sitter tre överkoola tonåringar snett bakom mig. Kepsar, gigantiska snusar och så låter de alla tre som bonniga norrlänningar á la Job Andersson, folklivsfanatikern, fast med skum målbrottsröst. Scary.

18.45 Lämnade Övik (och killarna som nämndes ovan) för en stund sedan. Lite konstigt att inte chauffören säger till om bältet. Nästan ingen tycks använda det. Onödigt.

18.46 Okej, jag har blivit tant.

19.28 Lyssnar på P3 dokumentär om Svartenbrant i i-podden. Varför envisas med att byta namn så ofta när de ändå avslöjas direkt i media? Vad är syftet? Flest alias när han/hon dör vinner?

19.52 Strax framme i Umeå. Hoppas att man blir mött med ett leende. Och en del mjau-uppståndelse senare.

21.15 Kom nyss hem. Blev mött med ett blygt leende iaf. Vi gick direkt och åt på Frasses, även om jag känner mig mer än mätt på snabbmat nu. Skulle också köra via Mattias föräldrar och hämta släpvagnen med pellets. Kom hem vid 21 till ett kallt men till hälften nystädat (!!) hus med tre katter som var lite uppjagade när jag kom. Sen visade det sig att de inte fått mat sedan tidig morgon, så det kan likväl ha varit det. Jag var då ointressant när maten väl kom fram...

Reseblogg III, Stockholm-Sundsvall

12.30 Puh! Sicken stress som alltid liksom väller över mig på Sthlm C. Bara att hitta ngt ställe att sitta ner och äta på var ett mindre projekt. Det är tydligen inte tänkt att man ska sitta. Blev ett par slices på Pizza Hut, fick sätta mig hos en man som såg snäll ut (som även han verkade passa i 1 klass) och äta. Försökte förgäves hitta en postlåda de sista minuterna, och inte heller kunde jag hitta någonstans att köpa take-away-te (affärsidé?).
Nu har jag satt mig på ett mer igenkännbart X2000. Måste ha te.

12.35 Är det inte märkligt, men efter bara en dryg timme på centralen är jag helt grådaskig om händerna. Uääk. Hoppas vattenkranen inte är lika magisk här.

12.51 Betalade mitt te och min Loka citron med en massa mynt jag samlat på mig (dålig idé med plånbok utan myntfack). -Åh, varma pengar! sa han i kassan med ett leende... Kön hade varit lång.

12.53 Framför mig sitter en pappa med sin knappt (?) ett år gamla son. Sonen har nu gjort blöta brrrr-ljud i pappans mobil med sin mamma på andra sidan tråden i säkert flera minuter. Money well spent.

13.50 Vet inte riktigt vart vi är nu, strax före Gävle tror jag. Har sovit en stund. Vi åker tydligen förbi ngn fabrik för det luktar obeskrivligt surt i hela tåget. Passar på att ta av mig gympaskorna...

14.45 Nu börjar folk prata norrländska igen. Korta, avhuggna meningar. Känns lite hemma.
Läser Martina Haags "Hemma hos Martina" som jag köpte i Pocket Shop på centralen. Börjar så smått önska att jag inte reste ensam längre..
Nu luktar det snus.

15.44 Snart byts det bekväma tåget mot buss igen de sista fyra timmarna. Hade varit skönt att vara hemma nu.

Reseblogg II, Linköping-Stockholm

09.10 My God vilket tåg! X2000 liknar tydligen numera något helt annat än vad jag varit van vid. Sicka tågmonster! Min plats (1 klass igen) är en trappa upp! Känns som om man kliver på en framtidsprototyp. Väldigt stelt och hårdplastigt, men ja..lite fräckt kanske. På skyltar på perrongen står det att det nya snabbtåget (detta?) kommer att köra Lnkp-Sthlm på 65 minuter framöver. Vi behöver fler tåg i Norrland.

09.15 Inser att tåget kommer att fortsätta till Arlanda efter Sthlm C. Alltså hade jag kunnat hinna med det billiga, snabba flyg som gick strax efter 12 i alla fall. Bummer. =)

09.20 Folk pratar skojigt här. Tänk att jag pratat så mina första 18 år.
Här sitter det riktigt 1 klass-folk. Bara män i pikétröja, kavaj och gubbjeans. Med mobilen upplagd framför sig på bordet.

09.24 Affärsman 1: -Fan, jag glömde laddaren (plockar upp mobilen från bordet). Affärsman 2: -Äh, köp en ny på Arlanda och sätt upp det på resekontot. A1: -Kan man göra så? A2: -Ja för fan!
Koola killar jag far med. De ska till Bangkok.

09.49 Allt är magiskt på det här tåget. Toaletten är magisk. Så magisk att jag inte ens får igång vattenkranen...

11.06 Passerade nyss Älvsjö. Här bodde Mia och jag på hotell på vår första festival-resa; Lollipop 1994. Hotell var ett krav från hennes föräldrar. Ett bra krav, kan jag tycka nu i efterhand. Undrar om min tidiga festivalupplevelse kommer att innebära att mina ev barn inte släpps iväg på festival vid knappa 16 års ålder? Skulle tro det...

11.15 Stockholm C. Måste leta upp något att äta, tror jag.

Reseblogg I, Oskarshamn-Linköping

Jepp, jag tänker såhär i efterhand tråka er med alla de anteckningar jag förde under min 15 timmar långa resa igår från Oskarshamn hem till Ratan. Det var en ganska trivsam resa trots allt, även om den blev rätt långtråkig mot slutet... Tror i vart fall att jag valde rätt ressätt after all.

05.24 Vaknar, sex minuter före klockan. Hyfsat nervös för att försova mig. Trött som gatan.

06.02 Taxin skulle varit här för två minuter sedan! Vad gör jag om den inte kommer?
Taxin kommer. Lämnar en sömndrucken Joakim i porten.

06.20 Buss till Berga. Läser en lokaltidning. Bl.a om en arbetskamrat till Joakim. Hon verkar lyrisk.

06.50 Fem minuter tills tåget ska gå. Kliver på Kustpilen (var är kusten??) och letar mig fram till min plats. Ska jag verkligen sätta mig i första klass? Känns konstigt. Breda, röda stolar, gott om benutrymme bakom en insynsskyddad dörr. Ja, jag har ju betalat för det.

07.01 Tåget avgår sex minuter för sent. På två timmar ska de väl kunna köra in det så det inte blir så stressigt vid nästa byte i Linköping?
Inbillar mig att konduktören tittar skeptiskt på mig innan hon ser min biljett.

07.24 Åh, Hultsfred! Koolt! Hade inte tänkt på att vi skulle passera här. Jag har åkt tåg mellan festivalplatsen och sttionen här. De tågen kan inte vara vare sig enkla eller roliga att köra...

07.32 Läser att i Nauru (ö-land i Söderhavet) är 80 procent av den vuxna befolkningen feta. 60 procent på Tonga och Samoa. Didn't know that. Orsaken sägs var en importerad köttätarkultur från USA (där motsv siffra är 30 procent).

07.36 Frukost: torr, kyld ostfralla med päronmer. Morgonteet dracks hos Joakim.

08.17 Har slumrat lite. Snart i Rimforsa. Börjar närma mig min ursprungs hemmatrakter.

08.18 Rimforsa, Första sällskapet i första klass. En man med Kvällsposten, svart dataväska och svarta läderhandskar. Så ska det nog va.

08.54 Linköping! Några få mil från hela min uppväxt.

Farväl Oskarshamn

Vad man inte har lust att kliva in i en taxi kl 06.00 imorgon bitti... Eller att sitta på blandade tåg och bussar till kl 20.00 imorgon kväll. Tyckte först att det kändes jobbigt med totalt4 byten, men det kan nog liva upp dagen lite och göra det lite mer uthärdligt. Det enda riktigt långa uppehållet är dessutom på 1h 15 minuter på Sthlm station, så det är rätt bra timat trots allt.

Idag har jag promenerat ännu mer. Känner mig lite halvseg i benen nu faktiskt. Det hettar lite skönt om kinderna, okänt om det skulle bero på vårsol (svårt att vara solkänsligare än Sara) eller om det är någon slags trötthet som slagit till.
Här finns inte mindre än tre olika gammeldags mys-godisaffärer, upptäckte jag idag. Ni vet såna där..hm...typ frukthörnan i Umeå(?). Gammal inredning, glasburkar, emaljskyltar etc. Mys, helt enkelt. Skumt att det kan gå runt med tre såna i den här lilla staden... Var i vart fall inne i den finaste av de tre och köpte finchoklad till pojken hemma.
Har även fått en liten sightseeing-tur på Oskarshamns folkhögskola där Joakim jobbar. Väldigt fina lokaler, kändes hyfsat trivsamt där. Kan dock förstå att det råder en del brist på utmaning och stimulans för honom där, men jag tror att jag har gjort mitt i peppingen för att få honom att söka annan sysselsättning till hösten.
Det bästa av allt idag var nog ändå när vi kom precis lagom ut från restaurangen (vi var och åt grekiskt med Sabina, arbetskamrat m.m till J) för att få se Gotlandsfärjan lägga till. Jag vet inte varför jag är så förtjust i stora båtar, men det är lite koolt att se rätt stora färjor vända som ingenting i en trång passage för att lägga till med aktern först. Vet inte varför. Vill köra själv-känsla uppstår... Stora båtar, ställverk och kranar tycks vara min grej...

Några bilder från långpromenaden igår (klicka inte på dem, jag har inte förminskat dem alls ännu..):


Känns både skönt och lite vemodigt att fara hem imorgon. Man saknar hemmet och dess invånare, samtidigt som det inte lockar att åka till jobbet lördag kväll. Lite synd att man inte har alla sina goda vänner inom räckhåll jämt heller. Men sånt är det.

The day when Joakim "accidently" called Sara ugly...

Promenad de luxe! Tror vi var ute och gick i nästan fyra timmar idag. Hyfsat varmt i luften, även om jag är lite frusen av mig. Vi vandrade längst med havet och pratade en massa strunt. Rätt mycket folk ute, som alla tycktes ha någon slags vårglädje över läpparna. Trivsamt.
Såg en vacker båt, som mest skulle duga till ved (om ens det), men den var fin på något vis. Ni får se bilder senare. Lite spännande att båtens namn var "Karma"...
Det är väldigt vackert längst med havet här. Det får jag ändå ge Oskarshamn. Skön luft och ett mycket trivsamt lugn som man skulle kunna ha jämt. Något mer lättillgängligt att promenera här än hemma i Ratan (lite outforskat iofs), men ungefär samma känsla faktiskt. Lite magiskt att det är samma vatten, men att det är fruset hemma.

En väldans massa filosoferande har det varit idag. Ni vet, typ om allt. Livet, karriärerna, framtiden etc. Rätt gott att prata med någon som känner en själv så väldigt bra (bättre än jag själv gör kanske..) och som har gjort det så pass länge ändå. Ganska ovärderligt. Avslutade dagen med långfika på ett halvmysigt café och fortsatt filosoferande. Lugn och batteriladdande dag alltså, med undantag för bakgrunden till dagens rubrik då... Men det får vi väl lämna till historien nu =)

Imorgon är det sista dagen här. Joakim jobbar. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Kanske gå ner och sukta efter de superfina vita basketpumisarna jag provade igår, men som jag nog bestämt inte får plats i månadens budget. Eller så sätter jag mig i solen och fortsätter att fundera på kopplingen mellan "kärnfamiljen som antifeministiskt projekt" (Tiina Rosenberg, ett citat med många intressanta bottnar) och konsumtionssamhället, som jag påbörjade idag.

Retreat Oskarshamn II

Det blev ingen tripp till lillebror. Och troligen blir det jag som får ta kritik från andra syskon för det trots att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att ro i hamn det. Mitt förslag innebar bussresa på 2x2 timmar och gav drygt 4 timmar till umgänge; för lite enligt lillebror. Han föreslog en variant som skulle innebära 3,5x2 timmar bussresa och några timmar extra umgänge, men jag kände helt enkelt inte för det alternativet. 7 timmar buss när jag redan rest och kommer att resa en massa, plus att alternativet innebar att jag skulle behöva åka från den här lägenheten före sex på morgonen... Hallå... Känns ju trist nu, men det fick väl bli så då.

På tal om resa så har jag bokat hemfärd nu. 1676:- fattigare och med en resa från 06.20 till 20.00 (plus taxi på morgonen) på fredag inplanerad. Gott. Det skumma var att det var dyrare att resa i andra klass mellan Oskarshamn och Stockholm än i första klass. Den biljetten (samma tid och allt) kostade mer än 100 spänn mindre. Skumt.
Det som upprör är att det är så dyrt att åka tåg! Vad är det för fel? Vad är det som kostar så mkt med tåg jämfört med flyg eller buss? Bussen mellan Sthlm och Umeå kostar 370:- medan tåget går på nästan 1100:-. Tyvärr passade inte förbindelserna härifrån med bussen. Och flyg från Sthlm till Umeå den dagen gick på från 550:-. Och då snackar vi restid på en knapp timme. Mycket märkligt.

Jaja. Annars idag har det känts nästan lite somrigt stundtals. Fint väder, blå himmel, folk solandes på parkbänkar etc Okej, jag sov bort halva förmiddagen, men sen har jag långpromenerat med ipoden i mina docs så att jag nu har tre snygga blåsor under fötterna... Jag har bara vinterjacka med mig (känns helt rätt med min packning nu; täckjacka, vantar, halsduk och mössa....) så jag fick utforska herr Joakims garderob och stjäla en hood av honom. Färglada Sara var ute på promenad. Svarta docs, illröda jeans (som enligt Joakim med tydlighet manifesterar min 30-årskris...), babyblå hood, svart halsduk och beige väska. Är inte det vår så säg...

Det är en hyfsat vacker och mysig stad det här, även om den är nästan liten för min smak. Gillar kullerstenarna, den gamla stadskärnan och hamnen (där man till min stora förtjusning kan få se stora båtar eller tom Gotlandsfärjan om man har tur!). Lite som ett Örebro i miniatyr, bortsett hamnen. Gillar de små lite gammeldags butikerna. Imorgon kanske är fotodag om jag ids. Har mer eller mindre tvingat Joakim att utnyttja sin flex hela dagen då jag börjar bli lite mätt på min ensamhet nu. Den är bra till en viss gräns, men nu är jag sugen på lite umgänge igen.

e.Kr (efter Kongressen) II

Två dagar efter kongressen och jag funderar fortfarande lite över vad det var som hände... Hittills har styrelseplatsen inneburit

• en ny mejladress att ha koll på
• en massa nya mejl om allt möjligt (måste nog få in styrelsen i den lite mer strikta umeå-mejl-andan, att man inte svarar på allt till alla, innan jag drunknar av mejl)
• ångest över att jag måste lära mig flyga utan kompis som förser mig med salta katten
• frustration över att jag troligen inte kommer att kunna vara lika delaktig i allt som styrelsen tar sig för vad gäller representation på manifestationer, möten utomlands etc av ekonomiska och geografiska skäl
• en ny intervju i lokalpressen

Dessutom tycker jag mig känna en viss nytändning för hela fi-grejen. Svårt att avgöra om det är kongressandan som gjort det eller om det är styrelseplatsen. Men det känns rätt skönt iaf. Det kommer troligen även innebära en del våldgästande hos Gusten framöver, vilket känns trivsamt (sen om det är lika trivsamt att bli våldgästad är väl mer tveksamt), och att jag måste acceptera det faktum att man ständigt känner sig smutsig om händerna (?) när man är storstaden Stockholm. Sara kommer att bli berest och världsvan =)

Retreat Oskarshamn

Så, saker och ting börjar så smått landa. Jag har haft en bra dag och börjar känna mig som mig själv igen. Vaknade bara med ett halvt öga när Joakim klev upp och gick till jobbet. Vaknade av sopbilsljud strax efter tio och kunde konstatera att luftmadrassen jag låg på inte var så väldigt luftfylld längre. Alt så är jag för tung kring mittenpartiet, men jag föredrar den första förklaringen.

Spenderade dagen delvis vid datorn; försökte läsa ikapp lite nyheter (kunde konstatera att enligt svensk media har inget särskilt hänt, om man inte ser del hundra av Persson-dokumentären som en reell händelse), slöspelade lite webbspel och kollade mejl. Uppdaterade min adressbok på mobilen också, vilket kändes smått bisarrt... Men spännande. Jag undrar verkligen hur mina två kommande år kommer att te sig.
Annars har jag promenerar i det öjuvliga vårvädret som är här. Visst kändes det lite som vår hemma också, men här finns det absolut ingen snö, krokus och scilla fyller trädgårdarna och gatorna trafikeras av sopmaskiner. Lite annorlunda då man läser lokaltidningen på nätet och får veta att man dragit upp en älgko ur en isränna på havet utanför Umeå... Men, jag gillar det.
Försökte söka rätt på någon passande present till min lillebror som fyllde förra helgen, som jag troligen ska besöka imorgon. Han bor 11 mil söderut ungefär, strax utanför Växjö. Men det var ju inte riktigt rätt stad att söka present i... Typ nada butiker. Liten kontrast till den gigantiska galleria vi gick igenom i Kista i helgen. Den var lika stor som hela Umeå city, tror jag...

Imorgon blir det alltså troligen en del buss igen då. Joakim jobbar länge på dagen så jag passar på och utflyktar själv då med.
Återkommer med kongressreferat senare när orken har infunnits sig ännu mer.

e.Kr (efter kongressen)

Okej, jag dog inte. Bara nästan. Eller det var en del halvpanik iaf. Men fram kom jag. Och så var det kongress. Rörigt som sig bör, många åsikter som sig bör och väldigt trevligt när det inte var för stökigt. Och så blev jag idag invald i nationella styrelsen som ledamot. How did that happen? Processen har ju som varit igång rätt länge, men ändå kändes det, efter mitt första styrelsemöte i Stockholm i eftermiddags, som att allt gått så fasligt fort. Jag har nog inte hunnit landa riktigt än så kommentarerna kommer senare.

Är just nu ytterligare en bit söder ut efter att ha suttit på en buss i fem timmar till Oskarshamn för att hälsa på Joakim. Tänkte ju slå två flugor, ni vet. Fast just nu känns det lite som att det allra skönaste hade varit att komma hem och få krypa ner i sin egen säng, med sitt eget gigantiska duntäcke, i sitt eget hem, med sina egna katter och sin egen Mattias. Hemma-människan Sara. Men det blir nog bra bara jag får sova ett halvt dygn. Då är jag nog social och trevlig igen.

Maniac

My God vad jag känner mig pressad just nu! Inte bara för att jag ska flyga (och troligtvis dö) imorgon, utan för att jag inte packat, inte ens vet säkert vad jag ska packa i eller vad av allt jag vill ta med som får plats till sist. Uppepå det kommer allt med själva kongressen som känns lite pressande. Hur ska jag göra i alla val som finns framför mig? Vad vill jag, vad vill andra, vad är bra för mig, vad fixar jag etc? Usch. Och jag har inte bokat biljett hem nästa vecka, vet inte vilken dag jag ska åka, hur saker kommer var här när jag är borta osv. Snacka om resfeber! Jag är verkligen en hemma-människa. Har spenderat halva livet med att söka ett "hemma", ett sökande som delvis fortsätter och som nog alltid kommer göra det, så hela det här med att fara iväg blir som fel i mitt huvud på nåt sätt tror jag. Ja, jag vet inte.

Jag blir nervös av de nya säkerhetsrutinerna, är helt säker på att jag kommer göra något galet på flygplatsen eller att någon annan kommer att göra det så att jag kommer att stressa upp mig. Stackars Ulrika.

Idag har jag i vart fall fått lära mig att luftfartsverket har ett forum för flygrädda samt att personalen ombord på planen inte har förlossningskompetens. Ifall nu någon hade räknat med det...

Ikväll/inatt ska jag försöka få koll på packningen, hjälpa Mattias att färdigställa 70 supersnygga cd-skivor med F! Umeås koola raplåt på som ska med i packningen på nåt vis och försöka varva ner och sova något i alla fall.

Att hallucinera

Läste gårdagens aftonbladet på jobbet inatt och hittade faktiskt en intressant artikel som jag själv kunde återkoppla till. De har en liknande artikel i sin nätupplaga idag. Iaf så handlar det om läkemedlet Stilnoct, ett hyfsat starkt sömnmedel. Jag hade en del sömnproblem för några år sedan och fick då prova ett par olika medel, bl.a Stilnoct. Och det var spännande, måste jag säga. Det funkade ett par nätter men så en natt så fick jag (eller snarare min dåvarande sambo) uppleva just den "biverkningen" som omtalas. Problemet med Stilnoct är nämligen att om man inte har en tillräcklig dos, motarbetar effekten eller helt enkelt inte får någon effekt av den så riskerar man att hamna i ett slags mellanläge som är mer än lovligt skumt. Man sover inte, men man är definitivt inte vaken heller. En kompis till en kompis (som det brukar heta, nej det är inte jag) var ensam då han tog dem och gick ut och körde bil i ett paranoit tillstånd innan han blev stoppad av polisen...
Riktigt så illa var det inte för mig. Jag såg en massa saker, hallucinerade tydligen hej vilt, såg katter i taket, var rädd för möbler m.m och skrämde slag på sambon. Jag upplevdes alltså som vaken, men själv kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag upplevde en stor skräck. Väldigt märkligt. Dagen efter las det in ett sambo-veto mot fortsatt medicinering med tabletterna...

Jag har iaf tänkt på det där ibland på jobbet. Vi har ganska många som står på Stilnoct bland patienterna, och alla sover ju som bekant inte alltid där trots mediciner. Ibland får de dessutom "spel" och jag undrar alltid om det beror på just det. Men det är alltså inte en "känd" biverkning bland vårdpersonal, trots att det alltså skett halvallvarliga incidenter. Det är väldigt märkligt.
Så en liten varning alltså; tacka nej om du blir erbjuden dem av en läkare. Det finns en rad andra sömntabletter jag kan rekommendera istället. Idag är jag dock själv i stort sett helt utan, kan tilläggas.

Svinalängorna II

Har kommit en bit i Svinalängorna nu även om jag inte riktigt haft tid att läsa så mycket. Nu har jag fått låna en till bok av Anna så jag får väl göra det till min grej på min lilla semester som jag ordnat för mig nästa vecka.

I boken beskriver huvudpersonen Leena hur familjen har olika tallrikar, alltså bara någon av varje motiv. Det slog mig att precis så var det hos oss också. En servis i betydelsen fler än tre likadana tallrikar var liksom förknippat med finporslin, och sågs väldigt sällan hos oss. Mamma hade något inlåst i tt skåp för typ dop och sånt. Det var nog först som halvvuxen som jag insåg att kopplingen servis=finservis inte var så korrekt. Jag vet inte hur det kom sig att vi hade så mycket olika porslin. Säkert hade det att göra med att vi var så många. Två vuxna och sex barn. Visserligen bodde vi som mest fem barn hemma samtidigt, men det är ändå ganska många. Mycket disk och aldrig diskmaskin. Jag undrar dock var vi fick tallrikarna ifrån? Tror att det var lite hopplock från olika ställen kanske.

I boken har också Leenas familj omaka dricksglas och hon nämner att hennes favoritglas var ett gammalt skånsk senaps-glas. Såna hade/har (tror mamma fortfarande har samma porslin och glas) vi också och jag gillade också just de glasen.

Totalt ointressant blogg, men skit samma =)

"Nu blåser vi snuten" kanske är den film som jag mest förknippar med min barndom..

Det var bra väglag sen igår. På E4:an iaf. Blött men slaskfritt. Lyckades dock köra ifatt en polisbil halvvägs framme. That can't be good. Låg snällt bakom den hel vägen in till stan sen, trots att den sänkte farten något och låg i 85 km/h. Man kör inte om en polisbil, liksom. Eller inte jag i vart fall...

Ikväll kommer vår hyresgäst Wolf hem. Han har varit i Spanien sedan början av september. Han hade ingen lust för en tung norrlandsvinter igen, tyckte han. Vet inte om den varit så tung, men han gör nog rätt i att passa på att resa medan han kan. Han är inte lastgammal men har en del hjärtproblem mm som kan komma att hindra honom från att resa längre fram.

Inatt blir det vikarie igen. Hoppas att det går bra. Det var en halvspringig natt natten som var, men inga större incidenter i alla fall.

Snö, slask och grimreapers

Usch jag börjar verkligen jobba upp mig inför flygresan på fredag.... Inte bra. Vet inte om det vore bättre att jaga upp mig för styrelsevalet på helgens kongress istället... Det gör jag ju i och för sig lite redan. Beslutsångest och övertänkande är verkligen min grej när det kommer till avgörande steg för min egen del. Jag har svårt att göra saker om jag inte känner med mig att jag kommer att göra det nästan exemplariskt. Eller ja, kanske inte riktigt, men ni förstår. Det är svårt att kasta sig in i något som man inte riktigt kan förutspå hur det kommer att bli.

Här har annars vintern kommit tillbaka. Nästan lika mycket snö som det var innan "våren" kom förra veckan, ligger nu på taken igen. Mattias som precis kom hem från jobbet varnar om en decimeter slask på E4:an. Känns ju bra inför färden in till jobbet om en timme. Men de kanske hinner ploga av det värsta innan dess. Ett antal bilolyckor har rapporterats i och runtomkring Umeå, så riktigt lugn känner sig inte hispiga Sara. Men men, jag åker i god tid så går det nog bra. Och aktar mig för tokiga volvos...

Har verkligen haft en slödag idag. Läst lite handlingar och diskat, annars har jag mest legat framför datorn och sett Dead like me i timmar... Börjar snart kika efter gravlings och grimreapers... Speciellt noga kommer jag att vara innan jag kliver på planet på fredag.

Inför F!-kongress

På fredag bär det av till Stockholm och F!-kongress. Hoppas jag. Om jag inte får panik på flygplatsen och stannar hemma. Känns som att tusen plan har ramlat ner från himlen den senaste tiden. Och som att inga landningsställ i världen funkar. Undrar om man får inspektera dem själv innan man kliver på? Hehe, troligen inte. Jag har ju bara flygit en gång tidigare, och det var till och från Valkonferensen i Stockholm förra året. Och hade inte Mattias varit med då så hade jag klivit av strax efter att jag satt mig... Jag hoppas Ulrika är stark, både mentalt och fysiskt... Nej, men det ska nog gå bra. Men jag känner att jag nog oroar mig lite för det där.

Har försökt läsa igenom handlingarna också, men kanske tagit mig igenom hälften av de ca 300 sidorna än. Vi ska träffas i stan ikväll och gå igenom dem gemensamt, vi som ska åka. Och så ska vi planera det sista inför Fi Umeås musikdebut. Samuel och Ulrika rappar på en skiva vi ska trycka upp och sälja. Mattias sliter med konvolutet. Han är så självkritisk att jag ibland har lust att dunka hans lilla huvud i väggen. Faktiskt.
I alla fall är det rätt kul att läsa motioner. Många har lagt ner mycket arbete med dem, och vissa har nog tänkt men inte hela vägen. Förvånar mig fortfarande att människor inte har en inbyggd funktion att tänka konsekvensmässigt i samband med att man tar fram nya idéer. Att man lämnar det helt till andra. Det blir sällan bra då. Men men. Intressant och kul läsning är det i vart fall.

Har haft en väldigt bra helg annars. Friktionsfri med något slags skönt flow. Det har rullat på och vi har haft ganska mystrevligt hemma. Skönt! Vad jag behövde. Idag har det dock varit lite mer stress. Fick för mig att göra cheesecake (varför ska allt göras med ägg i det här landet???) till mötet med handlingarna ikväll för att göra det hela än trevligare. Och nu kl 15 ska vi på möte med några grannar här i byn för att diskutera avloppsfrågor oss emellan och troligen starta någon slags samfällighetsförening. Yes, det är exakt lika kul som det låter... Men men, en timme hinner vi vara med innan vi smiter iväg till Fi-mötet i stan.

Svinalängorna

Jag har börjat läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski, som jag tidigare skrivit om, som Anna så varmt rekommenderat och vänligt donerat till mig. Jag har kommit knappt halvvägs och kan säga att boken är full av detaljer som gör att jag hela tiden får barndomsflashbacks. I och för sig inte bara av saker utan även annat, men det är som lite spännande och man känner sig ganska delaktig på nåt sätt.
Början var dock ganska hemsk, och hade det inte varit för att Anna rekommenderat den så varmt hade jag nog lagt ifrån mig den för gott. Anna borde ha varnat mig. Så om ni liksom jag inte uppskattar att läsa ett helt kapitel som beskriver sprattlande kattungar som dränks i en hink med ljummet vatten och hur detta upprepas år efter år, så kan jag i alla fall vara så snäll att tipsa er om att skumma igenom det första korta kapitlet, alt inte läsa det alls. Tack för den, Anna, I owe you one... ;)

The grimreaper missed me

Trodde för en sekund i morse att jag skulle bli en platt, icke-existerande Sara. Körde hem från jobbet på E4:an. Större delen av den är sk 3-filsväg, där det ömsom är två-filigt ömsom en-filigt. Halva vägen har dock inte mitträcken än, det tycks ta en hel evighet att få ordning på, så än är vägen inte helt mötesfri.
I alla fall så blev norra färdriktningen tvåfilig och jag skulle köra om lastbilen som låg framför. När jag precis börjat köra om ser jag plötsligt en volvo kasta sig ut i min fil (över heldragen linje alltså) i syfte att köra om ett gäng bilar. För att undvika en frontalkrock fick jag slänga mig på bromsen och försöka trycka in min bil bakom lastbilen igen. Och volvon, till synes oberörd gjorde sin livsfarliga omkörning. My God vad rädd jag blev!

Det hela passar ganska bra in på min spaning. Under vintern har jag iakttagit att nästan samtliga bilar som gjort farliga omkörningar, som kört på tok för fort när sikten varit obefintlig eller vägbanan glashal har varit volvo-bilar och i vissa fall nyare Audisar. Blir man stursk av att köra volvo? Tror man att man är odödlig? Att man köpt sig en livförsäkring i form av bra krockskydd så att det inte längre spelar någon roll vilken hastighet man har eller vilka risker man tar. Jag tror att det är så.

När det gäller hastighet så tror Mattias också att han är odödlig. Han kör nästan alltid i tappa-körkortet-hastigheter, trots mina protester. Men han gör aldrig galna omkörningar eller annat sånt tokigt i vart fall. Som jag vet. Tror att fler skulle behöva vara med om incidenter, inte så allvarliga, men tillräckligt för att inse att man faktiskt inte är odödlig. Herregud, vi åker runt i konservburkar som knycklas ihop som ingenting om något händer! När jag krockade (blev påkörd) var det i ganska låg hastighet men ändå blev bucklorna större än jag anat.

Jaja, anyway. Känner mig fortsatt hängig och lite instabil. Är ledig över helgen i alla fall vilket ska bli skönt.

Oskyldig tills dess att man är nedbruten nog att erkänna?

Hur pålitligt är egentligen ett erkännande som avges efter flera år på Guantanamo? Efter lång isolering, påtvingade dygnsrubbningar (vilket är klassat som tortyr) och andra nedbrytande tillvägagångssätt. Och hur giltigt är det egentligen, juridiskt sett? För Guantanamo strider väl egentligen fortfarande mot internationell rätt, eller?

Klart att det är bra att brottslingar erkänner och får sitt straff, men är man ändå inte skyldig både dem och brottsoffren att det hela går till på ett människorättsligt ok sätt? Eller har det blivit av underordnad betydelse? Tycker i vart fall att det är lite märkligt att det hela rapporteras helt okritiskt i media; samma media som tidigare så kraftigt ifrågasatt Guantanamos hela existens.

Man kan fundera.

Att rasa

Det är populärt i kvällsmedia att skriva att människor "rasar". Hur gör man då? Folk verkar rasa över så obetydliga saker dessutom. Känns som att jag har varit på lut att rasa länge nu, fast sådär på riktigt. Av total trötthet. På blandade saker. Ett skönt befogat sätt att rasa på, enligt mig:

Data-blogg

Igår skickade Ulrika mig en länk till en sida med en hysteriskt kul film, men hon varnade mig noga för att sidan var full med porreklam. I can handle it, sa jag och tänkte inte mer på det. Först ett par timmar senare (jag är inte så snabb, I know) kom jag på att jag nog faktiskt inte sett några porrlänkar. Det är såklart den lilla fantastiska uppfinningen Adblock som förgyller mitt surfande. Den plockar smidigt bort all reklam (inte bara porr alltså), vilket gör att sidorna blir både renare/snyggare och laddas betydligt snabbare. All borde ha detta.
Jag har dock kommit på en liten nackdel med Adblock (tror att man hittar adblock plus här), nämligen den att det ju faktiskt kan hända att jag länkar till sidor som innehåller oanständiga länkar eller dyl utan att jag vet om det. Så; skulle så vara fallet så vet ni att jag är rätt så lyckligt omedveten om det.

På min statistik-moj kan jag även se vilket operativsystem och webläsare som mina besökare här använder sig av (eller nerd-korrekt sett: det os/wl som ni hävdar att ni använder) och har under tiden som gått sett att allt fler använder sig utav Firefox. Omkring 80 procent använder fortfarande någon form av Windows, men runt 40 procent använder någon version av Mozilla Firefox. Good for you people!

Följer man utvecklingen av open source-användandet så ser man att Sverige är allt annat än i bräschen. Vad är det för fel på oss svenskar? Vi föredrar dyra kommersiella programvaror före gratis ditos. Stora delar av Tysklands statsförvaltning har, vad jag vet, gått över till open s, Oslo har det sedan fler år, mfl mfl. I Sverige går det fortfarande relativt trevande. Polismyndigheten och (har jag för mig) svenska försvaret har börjat gå över till open s, men det borde vara en massa fler.

The muffin disaster

Jag har bakat the most sucking (?) muffins ever idag. Hade förhoppningarna då jag fann ett recept utan ägg, men det blev inget bra. Damn it. Får återgå till mina egensnickrade recept igen, även om de inte är perfekta.

Smilla har en surdag idag. Verkar helt rastlös och muckar bråk. Jag förstår henne verkligen, jag har tagit surhetspokalen ett tag nu. Kanske behöver vi båda lite vår.

Ett bra exempel på hur man skyller ifrån sig på ett ineffektivt sätt...

She didn't make it

Sorgligt nog så dog det lilla lammet häromdagen. Hon blev bättre och bättre men så tvärt plötsligt så blev hon konstig och sen hade hon inte längre styrsel på frambenen så hon fick avlivas. Sorgligt, men sant.

Vad är det med folk och lusten efter offentligt lidande?

Allvarligt, hur behjälpta är vi av att varenda människa numera har kamera i fickan och kan casha hem extra pengar på att ta kort på människor och djur som lider åt allehanda kvällsblaskor? Det måste vara ett av de dummaste nya företeelserna det här seklet. Jag har verkligen ingen lust att se bilder på hur en dåligt uppfostrad hund blir ihjälskjuten med 15 fucking skott. Lika lite som jag vill stanna vid en trafikolycka för att se på skadade människor. Vad för gott har kommit ur detta?

The Arks Ola Salo dansar som min gamla aerobics-instruktör...

Jag är en sån mes, jag får ont i hjärtat av att Tommy Nilsson inte fick en enda futtig poäng... Anna book fick ju åtminstone en!

Jo, har tjyvtittat lite på melodifestivalens andra timme på jobbet, med sällskap av en iaf tidvis hyfsat road farbror. Ganska skojigt trots allt.

En dålig historia

Åh ljuva slask. Snart är det tydligen dags för Norrland att slaska. Börjar bli ganska vått här. Det är ju rätt mycket snö som ska bort så man gjorde väl rätt i om man skaffade sig ett par gummistövlar i pretty woman-modell...

En natt klar, två kvar. Känner mig lite seg och på halvdåligt humör. Men det beror nog mest på den snart uttjatat dåliga historia som upprepade sig igår igen. Inte den modell sämst, men tillräckligt dålig för att jag ska vara lite less. Men jag får väl skylla mig själv, jag har ju "valt" det här på nåt vis. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på, vad som är bäst egentligen. De goda råden är många, men hur hanterar man verkligheten?
Känns som att jag springer runt i ett och samma ekorrhjul hela tiden, rädd för att hoppa av. Vad skulle då hända med hjulet? Och de stunderna i hjulet och sakerna som man faktiskt uppskattar och trivs med, försvinner de för alltid? Hur lagar man ett skevt ekorrhjul? Kanske en dålig liknelse, men jag orkar inte tänka mer avancerat än så just nu. Jag vill bara ha lugnet igen nu för ett tag.

Jobbar med en vikarie hela helgen. Var lite spänd på vem det skulle vara innan jag kom dit, men det är en kille som jobbat där ganska mycket iaf, och som är ganska trivsam att prata med. Och trots att han är son till chefen så har han hyfsad distans till arbetet som sådant. Det är bra.
Det flyter dock inte på riktigt lika enkelt som när jag jobbar med den ordinarie. Men det är väl så. Ganska märkligt ändå hur väl sammansvetsade man kan bli. Trots att vi är så olika. Jag jobbar med henne, en kvinna på drygt 60, fyra av sju nätter på schemat, så jag är som ganska van vid att hon är där. Efter tre år går allt som om det vore förprogrammerat, man behöver som inte säga något. Jag hoppas att hennes 6 veckors sjukskrivning går fort.

Memory lane

Sista lediga dagen idag. ska ut och jobba ikväll igen och sen hela helgen. Har varit en skön vecka, även om jag bär lite dåligt samvete för att jag faktiskt inte fått så mycket gjort. Jag borde ha storstädat huset, nu har det bara blivit delvis städat och är fortfarande smutsigt på sina håll. Men det är rätt svårstädat här fortfarande. Om vi bara kunde få upp bokhyllor och lite förvaringsmöjligheter så att lådor som står längs med väggarna kunde försvinna och köksbordet slapp vara nån slags uppsamlingsplats för allehanda papper så hade det nog blivit bättre. Men det där ligger inte bara att göra tydligen. Det är någon annan som ska vara med och avgöra hur vi ska göra etc... Konstigt det där egentligen. Hur länge ska jag gå runt och känna att huset inte riktigt tillhör mig lika mycket?

Igår var jag iväg på ordcafé (arr av Ordfront, ABF m.fl) inne i stan, med Susanna Alakoski, augustvinnaren. Jag måste säga att jag inte riktigt hade koll på hennes bok Svinalängorna, innan jag åkte. Men Anna var lyrisk sedan förra veckans ordcafé hon var på och ville att jag skulle bli med. Så vi och Samuel åkte dit. Och det var hur mycket folk som helst, det hade jag inte riktigt räknat med. Men det var trevligt, det var länge sedan jag kom iväg på ett ordcafé. Minns hur det var när jag var aktiv i ordfront i Örebro när vi ordnade egna ordcaféer, det var supertrevligt. Och det ser ut som att den här lokalföreningen har det också. Lite sugen på att aktivera sig blir man ju. Som Anna sa; kunna vara med i en förening där hyfsat radikala saker nämns då och då utan att behöva stå och ta skit för det, det hade inte varit fel. Håller helt med. Som Fi:a får man ständigt vara beredd på att folk vill "kasta saker" på en, eller att de har åsikter om att "män faktiskt inte är djur" (som då åter igen inte har något med Fi att göra what so ever).

I alla fall så hade jag bara en vag bild av Susanna Alakoski, och var ganska off-guard när hon började tala om alkoholiserade föräldrar ur barns perspektiv, vilket tycks vara en del av det som boken hon skrivit handlar om. När hon började läsa ur boken knöts det sig lite hos mig, men texten fångade upp mig på ett bra sätt till sist. Det är konstigt, men fortfarande känner jag ett stort behov av att vara beredd när samtalsämnen eller historier kring detta kommer upp. Som att jag måste ha tid på mig att preparera skölden på nåt sätt. Det landar så personligt, just under den andra, vardagliga skölden jag har som inte vill att omvärlden ska se mig som den lilla tjej jag ibland blir när detta kommer på tal och jag inte är beredd. Då behöver jag liksom stålsätta mig lite extra först. Låter det tokigt? Det är nog det.

Men det är märkligt hur lätt man kommer tillbaka och känner sig som den lilla flickan igen. Man känner igen resonemang eller situationer eller till och med känslor. Nästan varje gång kommer det upp nya minnesbilder hos mig, minnen som jag förträngt på nåt vis. Det känns både bra och jobbigt på samma gång. Och nästan alltid inser jag att jag var en liten flicka som inte hade möjlighet att vara så liten egentligen. Som visste mer än jag borde. Tänkte på det när hon beskrev det ena barnets mamma i boken, som en lite beskyddande mamma som inte ville att hon skulle höra på alla samtalsämnen. Det hade jag nog mått bra av. Att inte veta allt.

Hon läste ett utdrag ur boken som handlade om när flickan Leena går på kalas hos en betydligt mer välbärgad klasskamrat och jag drog mig till minnes hur viktigt det där med födelsedagskalasen var när jag växte upp. Man ville bli bjuden, och det var som något slags accepterade i det där att bli bjuden. Blev man bjuden av någon så var det som ett förpliktigande att bjuda tillbaka, (ett system som för mig innebar lite trista konsekvenser). Vissa kunde bjuda alla i klassen och det var som lite stort. Då var jag också med.
Jag mindes igår just ett sådant tillfälle när hon läste ur boken. Jag var hos en klasskamrat, Henrik, som bodde på en stor gård. Hans hus var enormt stort och hade pool både inne och ute och vill jag minnas. Massa fina saker överallt, välstädat och så stort att man kunde gå vilse när man skulle på toa. Jag minns att hans farmor hade ett eget hus på gården och att hans mamma hade bakat stora maränger. Jag hade med mig ett billigt målarblock från något varuhus som mamma och jag köpt och jag minns hur futtigt det kändes efter att ha besökt hans rum som var fyllt av tekniska prylar och alla roliga saker du kan tänka dig. Han hade egen telefon, minns jag. Själv hade jag inte ens eget rum. Ja, det var lite som en magisk värld.
Jag hamnade där, av en tillfällighet, på ett nyårsfirande kanske 10 år senare sen. När jag gick i gymnasiet, sista året, tror jag. Då kändes det inte alls lika imponerande längre, trots poolerna och att gårdshuset vi var i var så fint möblerat.

Man skulle bli bättre på att skriva ner minnen egentligen. Jag önskar att jag hade talang för sådant. Att skriva. Jag har alltid gillat det egentligen, men har också alltid varit ohyggligt dålig på att slutföra tankar och idéer till något fulländat. Och det kanske är lika bra, vad vet jag.

Dilemma

Internationella kvinnodagen idag. Och ja, jag tycker nog att den fortfarande behövs. Även om jag inte är helt nöjd med att jag kommit fram till det. Men om fokus blir rätt och om vi kan bredda tänket om så bara en dag om året så kanske vi iaf kan öppna ögonen på några fler. Det jag kan bli lite less på är att bra negativa exempel och fakta lyfts fram. Ingen pratar om framsteg, om goda exempel eller liknande. Och det behövs också. Det är en tunn linje mellan det som rapporteras på sina håll och på att göra kvinnor till offer.

Västerbottensnytt rapporterade igår att de i dagens inslag bara ska intervjua kvinnor. Hm. Ja, okej då. Men alla andra dagar då? Borde man inte åtminstone försöka att tänka på att intervjua ett något så när jämnt antal kvinnor och män? Tror det var en annan lokal kanal som hade som uppgift att intervjua varannan kvinna förra året och när reportarna intervjuades efteråt visade det sig att de inte tyckte att det varit så enkelt. Kanske det mer hjälpte till att öka medvetenheten hos reportrarna än om man bara intervjuar kvinnor? Jag vet inte, kanske.

Något som retat mig lite idag är Aftonbladets omdebatterade krönikör Ronnie Sandahl, som säger sig vara feminist (väl?) och som vill sätta fokus på det sneda mansidealet (vilket är, vill jag betona, kanske lika viktigt som att betona det sneda kvinnoidealet, inte det ena utan det andra så att säga) drar uppmärksamheten till sig och från kvinnors aktivism genom att släppa sin bok "Vi som aldrig sa hora" just idag. Genom att göra det så motsäger han sig själv och sin egen analys ganska mycket, anser jag.

Men det är tycks vara en ganska svår balansgång för män som vill engagera sig feministiskt. Jag har sett det även i den aktivism jag befunnit mig i. Man vill väl, man brinner för frågan precis som kvinnorna, men i sin iver så är det lätt att glömma att det ofta för män är så pass mycket lättare att ta plats än för kvinnor. Och att kvinnor faktiskt ofta gärna backar och lämnar över, hur mycket feminister de än är. För det ÄR svårt. Den feministiska rörelsen talar om att män måste ge plats för kvinnor, vilket jag tycker är viktigt, men våra roller i samhällets alla områden är väldigt hårt socialiserade vilket gör det svårt öven för den mest inbitna feministen.
I Sandahls fall tycker jag dock att det är så tydligt att han själv borde se det. Men självklart finns det även en medial och vinstmässig tanke bakom det hela; det är lättare att få uppmärksamhet för romanens ämne just idag, och det är kanske väldigt tacksamt att som man sitta i tv-soffor och prata om det här och göra reklam för sin bok just idag. Kanske är jag lite cynisk. Jag ska fundera och återkomma.

Vägen till jämställdhet går via humor?

Åh, så mycket skit han fick för det här... Snacka om symptomatiskt för hela samhället.. Grejen är att vi behöver fler, inte minst fler män (män lyssnar på män fortfarande), som kan göra det såhär enkelt, så att folk faktiskt lyssnar och reflekterar. Ingen politiker i världen kan göra det bättre. Håll till godo.

Jesus Camp

Bingo Royale, är det ironi jag inte förstår eller vad är grejen? Bytte snabbt mellan alla de tre kanalerna vi har och fastnade istället vid en dokumentär; Jesus camp och finner bara inte ord... This is scary! Ni måste se. Om ni törs.

Slökväll

Sitter och dricker gin och cola (!) i ett glas med ett gigantiskt sugrör och tittar på "andra chansen", en del i den evighetssåpa som melodifestivalen tycks ha blivit. Ganska halvtrevligt. Spelar casino på nätet samtidigt och läser lite bloggar. Hittills har jag haft fel 3 gånger av 3 möjliga vad gäller vilken låt som ska gå vidare. God koll. Min favorit är Luuk. Jag rådiggar hans humor. Oftast iaf. Även om han är lite fånig.

Måste säga att jag förvånades över att man fortfarande vajar med händerna uppsträckta i luften till ballader! Jag har nog aldrig riktigt klarat av att göra det någonsin med bevarad självrespekt, men trodde faktiskt att det dött ut vid det här laget. Där ser man. Ytterligare en orsak till att gå på konsert oftare. Eller ja...det borde bli tvärtom, men jaja.

Har tre kissar som ligger och vakar över minsta rörelse jag gör. Orsaken är att det står en liten bunke med frysta räkor på upptining nere i vasken och man vet ju aldrig...man vill inte gå miste om något. Mattias har försökt påpeka för dem att andra katter inte räds lite skal utan gärna äter även det, men mina sedan länge bortskämda kattor bara stirrar på honom som om han vore dum i huvet... Hehe.

Hörde lite av en intervju med Lars Lejonborg på radion när vi åkte hem från stan tidigare ikväll. Oj, hans tunga måste blivit svart av den intervjun. Han kom till och med undan med att hävda att anledningen till den massiva kritiken som uppkommit mot Carl Bildt beror på att man inte Sverige inte tycker om folk som har pengar. What a lot of crap. En inspelning av Reinfeldts åsikt spelades också upp där han menade att det hela beror på att så få svenskar vet vad optioner är, och att det därmed är lätt att kritisera sådan man inte vet vad det är. Yeah right. Det brukar ju vara bra att idiotförklara folket/väljarna... Han klappar oss på huvudet och säger att det vi inte förstår ska vi inte blanda oss i. Smidigt sätt att regera på. Beprövat.

Känner mig något lättare till sinnes annars idag. Har fått ösa av mig lite av alla orosmoln som cirkulerat i hjärnstammen ett tag. Känns bra. Eller lite bättre iaf. Känner mig lite tacksam för den kvartsfyllda gin-flaskan jag hittade i skänken vid städningen igår också... Den måste ha stått där sedan inflyttningsfesten i somras. Passade mig ganska bra ikväll.

Nu är det snart kisse-revolution på gång...

Något lugnare...

Okej, jag pms:ar lite. Så är det nog. Borde insett det redan igår när jag fick bita mig i läppen för att inte säga något drygt när Mattias bytte kanal för långsamt på tv:n (hehe). Kanske är det så. Jag känner mig i vart fall lättirriterad och trött. Det startade lite snyggt igår morse när jag kom hem från jobbet kl 8 och insåg att min dörrnyckel låg i tryggt förvar inne på köksbänken. Det var bara att bita ihop och åka tillbaka in till stan och hämta Mattias nyckel. 10-timmarspass på jobbet och sen nästan 20 mil i bilen, kan man bli annat än på dåligt humör?
Allt jag skrev tidigare idag finns det såklart sanning i, men i min irritation så rann det kanske över onödigt mycket.

Men man kanske inte kan bli annat än uppgiven när man sitter med en iaf nästan färdig akademisk examen och försöker plita ihop en ansökan till Volvo som montör? Jag vill verkligen inte nedvärdera det som arbete, men inte var det riktigt det jag hade tänkt mig när jag trotsigt gick vidare till universitetsstudier när familjen hellre hade sett att jag blivit usk:a? Och när man sen inte ens får de där jobben...hur ska man då tolka det?

Anfall

Åh, jag är så trött! Fattar inte att jag kan vara så trött egentligen. Visst måndag tisdag när jag jobbade blev det mindre än fem timmars sömn per dygn, men nu borde jag ha sovit igen det. Sov sex timmar på dagen igår och somnade sen före elva på kvällen och steg upp strax innan åtta i morse och körde Mattias till jobbet. Likväl sitter jag här och gäspar och bara orkar ingenting!

Jag vill ha min ork tillbaka. Bli positiv (-are iaf) igen, få tillbaka min moralpanik, bli en god människa igen. Jag håller fan på att förfalla. Eller så är och har jag alltid varit en rätt dålig människa hela tiden, det är bara nu som fasaden rämnar och det börjar sippra ut. Jag vet inte, jag orkar knappt fundera. Jag är less på att känna mig negativ och skeptisk hela tiden, att jag tappat förhoppningarna. Att jag tilldelas roller som nån jävla bromskloss som jag inte alls bett om. Jag är så less! Och jag fattar verkligen ingenting! Vad är det som händer? Vad är det för fel på mig?

Jag borde kanske gå i kloster, eller åtminstone ta ett tysthetslöfte ett tag innan jag gör saker alltför illa. Jag borde åka bort, någonstans där ingen når mig så att jag kan få ro att meditera fram vad som ska tänkas vara meningen med allt det här.

Åh, nu har jag fått det ur mig, kanske det försvinner då?