Modus (första säsongen, 2015)

Helgen som gick började jag och M se på den svenska krim-serien Modus (2015) på C More. Första avsnittet var sådär men det kan det ju gärna vara, lite pilotavsnitt sådär, så vi bestämde oss för att ge den ett par avsnitt till. Men mot mitten av tredje så stängde vi av.

Främst, och som så ofta då jag ser svenskt, så störde jag mig på dialogen (vilket förvånade då manusförfattarna är ett danskt team). Som krystad och märklig. Det är klart man även IRL träffar på människor som uttrycker sig märkligt eller oprovocerat kraftigt, men när det sker återkommande i en och samma serie så blir det till sist inte så trovärdigt. Sen hade jag lite bekymmer med gestaltandet av den autistiska tjejen, det märkligt riskabla tillvägagångssättet vid morden och till sist, att morden/motivet/personerna som så ofta måste vara så väldigt spektakulärt. Det känns lite tröttsamt.

I brist på annat har jag nu de här två kvällarna ändå sett klart på första säsongen och jag får väl ändå säga att det blev något bättre. Eller snarare; det blev lite spännande och intressant och i takt med det så kan jag då störa mig mindre på saker som hackig dialog.

Jag vill gilla Melinda Kinnaman men hennes karaktär Inger Johanne är kanske den mest hackiga av de alla. Eller så förstår jag henne bara inte. Henrik Norlén har den tacksamma uppgiften att spela den tvärtom kanske mest sympatiska och trovärdiga karaktären Ingvar och det gör han riktigt bra. Peter Jöback får godkänt, så också Johan Widerberg vars insats växer under seriens gång och Magnus Roosmann som har den svåra uppgiften att gestalta en person vars konversation är allt annat än verbal gör det riktigt bra. 

Jag har läst lite på nätet nu i efterhand och förvånats över att första säsongen hyllats så pass. Det bådar inte gott att andra säsongen inte fått samma mängd rosor, men tyckte jag annorlunda om första så kanske det blir samma om nästa? Vi får se om jag ids ge mig i kast med den också.

Om jag skulle sätta betyg så blir det kanske 2,5/5.

Fail

Okej idag får jag helt klart underkänt efter mitt löfte igår om att ta tag i saker igen. Jag kom inte alls iväg till simhallen idag som jag hade lovat mig själv. Planen att åka tidigt på morgonen ändrades till plan att gå tidigt på eftermiddagen men så började telefonen ringa på kontoret med bekymmer såväl som lösningar och plötsligt så hade arbetsdagen i stort sett gått. Irriterande faktiskt.

Imorgon hinner jag inte, såvida jag inte kommer iväg väldigt tidigt på morgonen. Men då måste jag parkera i stan hela dagen (dvs dyrt) eftersom jag sen har utbildning på Folkets Hus med jobbet och därefter ska träffa U & A för middag. Så nja, jag får nog satsa på torsdag istället. Och fredag.

Kom igen nu, slö-Sara!

Återgå

Åh trögmåndag! Det gick som segt idag, men jag lyckades ändå ha ett strukturerat personalmöte med en av mina arbetsgrupper i eftermiddags. Mina tre möten imorgon bokade av sig själva ett efter ett under dagen och jag borde kanske ha sett till att ha samlat ihop saker möjliga att jobba med hemifrån och sen gjort det imorgon istället, men det blev inte så. Jag hade tänkt simma efter jobbet idag men trög-/tröttheten gjorde att jag bangade ur och tänkte att jag skulle kunna försöka åka före jobbet imorgon istället och för att inte vara alldeles urspårad så tänkte jag försöka hålla den planen även om jag inte har några möten att passa.

Det kanske är en god idé att börja simma före jobbet istället efter. Åtminstone då jag inte får med mig Lil'sis (som har bekymmer med en ond handled) eftersom jag då har en ökad tendens att hoppa över det och åka hem istället. De mornar som det finns gott om banor i hallen för motionsim och som som jag inte har tidiga morgonmöten på åtminstone. 

Jag måste ju få styr på den här kroppen igen och inte låta saker sakta återgå igen. Min rygg mår så tydligt bra av att simma och jag mår bra av att vågen pekar nedåt och att jag känner mig lättare, piggare och rörligare. Jag måste påminna mig själv lite extra om det ett tag nu och återgå till att regga kalorierna igen. Jag vill ju det och jag behöver det.

Hang-up

Jag har lovat mig själv att inte drälla så mycket mer i sjukdomsångesten men jag får väl ändå lämna nån slags uppdatering nu när jag faktiskt varit i sjukvården på besök. Jag träffade en seriös, lyssnande och varsam läkare som gav mig känslan av att hon fattade grejen, hur snurrigt det än är. Och jag var tydlig med det, att jag inte riktigt vet vad som är vad längre. Känslorna pendlade rätt kraftigt under besöket, ända upp till nästan-panik-nivå och just efteråt kände jag mig väl inte direkt lugnare än före. Men nu när det lagt sig lite så märker jag att jag inte känner efter lika ofta eller intensivt längre. Jag har inte googlat nåt mer och jag har inte legat i sängen med hjärtklappning. Så det är något.

Jag fick lämna en väldig massa prover, blev undersökt både högt och lågt och har fått två remisser; en till kvinnokliniken och en till röntgen. Båda skrämmer mig men samtidigt är det bra att det görs. Jag tror att läkaren sa minst två gånger att hon inte är orolig men att hon drar igång en ordentlig utredning eftersom jag är så orolig. Jag försöker få det att lugna mig så pass mycket som jag tror att det var menat, men såklart; jag kan förstås inte låta bli att spekulera i om det finns en annan anledning, en riktig oro osv. Såklart. Men den tanken tar inte alls över längre, den finns bara i periferin.

Så ja vad ska jag säga? Bättre men inte riktigt bra än?

Dömda brevvänner?

Nu kommer det verka som att jag fastnat i en annan vinkelvolt, men ni som känner mig vet att jag har tendenser att snöa in på saker ibland.

Idag då jag skjutsat M till tåget så kom jag in mitt i en P1 dokumentär om en kvinna som sedan några år brevväxlar med en livstidsdömd fånge i USA; Min vän mördaren. Ganska snart insåg jag att det var en dokumentär jag ville höra från början så när jag stannat till på Ica så startade jag min FM-sändare och spelade dokumentären från start via mobilen.

Dokumentären i sig var väl egentligen inte den bästa jag hört men ämnet intresserar och är något jag funderat över och läst om tidigare. Så ikväll, istället för att dra fram dammsugaren som jag tänkt, har jag suttit framför en "prison inmates"-sida och kollat profiler på dömda personer som söker brevvänner. Kanske inte primärt i syfte att hitta en ny brevvän, även om tanken inte är omöjlig, men främst för att det är intressant att läsa om människors val och öden i livet. Det ruggiga i kråksången är då jag läst en profil som känns trevlig och nästan lite rolig ("vanlig") och sedan googlar personens namn för att läsa om handlingen den dömts för och ibland nästan golvats av hemska våldsbrott. Samtidigt har jag läst flera profiler där personen sitter på livstid för ett dåd där den kanske inte ens var närvarande för. Och i stort sett alltid känns dådet så rackarns onödigt; det är väl det gemensamma för i stort sett alla fall.

Klart är att USA är ett märkligt land när det kommer till brott och straff. Ikväll har jag inte direkt fått känslan av att man är benägen att ge människor en andra chans i livet. Onekligen har man hårda och ibland nästan brutala straff men trots det sker det dagligen en rasande massa våldsbrott. Något att fundera över.

Doku-tips

Såg just en lite udda dokumentär på SVT Play; "Min son mördade min dotter". Den var väl udda av flera skäl; inte minst själva handlingen förstås. Men också hur den var skapad, det kändes annorlunda och inte sådär dunder-amerikanskt som det annars alltid brukar vara. Jag fick rent av dubbelkolla att den var amerikansk. Den är gjord med en ovanlig omsorg om samtliga inblandade på något vis, utan att göra dömande inlägg osv. Men den gav åtminstone mig en känsla av att nånting saknas, nån pusselbit eller något outtalat viktigt. Så den lämnar en hel del frågor skulle jag säga och handlingen till trots så är det nog pojkens mormor som jag funderar mest över efter att ha sett dokumentären...

Tungt ämne, än tyngre då det utspelas i USA och brottslingar ses som brottslingar i första hand utan fokus på vad som kan ligga bakom. Många trasiga människor i historien också, men dokumentären vältrar sig inte alls i den tragik som finns. Så se om du inte räds ämnet helt och hållet.

(På samma tema såg jag en annan dokumentär på SVT Play för några veckor sedan, men jag minns inte om jag skrev om den. "Jag sköt mina föräldrar" är nästintill lika märklig och snudd på lika välgjord och med samma känsla av att viktiga bitar saknas eller inte uttalas. Absolut värd att se.)

Restless

En av mina absoluta favoritkollegor ska sluta. Hon flyttar bara inom kommunen förvisso men jag är verkligen inte glad för det. Inte för min egen skull, men såklart är det kul för henne. Min chef ska också sluta (eller stiga uppåt ett steg) och det känns som att det har rört sig ganska mycket de senaste två åren kanske. Jag har tappat flera nära kollegor, flera till andra delar av kommunen bara men jag är inte alls bra på att hålla kontakten med dem efteråt. Vissa träffar jag förvisso fortfarande för lunch sporadiskt, men andra har varit svårare att hålla kvar.

Hursom så funderar jag lite om det kanske är så att förändringarna är en tydlig hint till mig att det är dags att röra på sig. Jag har varit på min den här arbetsplatsen i 6 år, varav de 4 senaste i min nuvarande tjänst som chef. Kanske är det då dags, speciellt när många andra bytts ut. I takt med att man alltmer blir en av de som jobbat längst så minskar också möjligheterna till utveckling, det får jag nog säga ändå, risken att bli en inventarie ökar. Klart jag lär mig av att lära upp andra också och en och annan ny har haft med sig bra erfarenheter från sina tidigare jobb som de kunnat dela med sig av. Men i mycket är jag nog en person man gärna frågar (vilket förstås också smickrar mitt ego). Ibland när jag hänvisar till blanketter man väldigt sällan använder eller delar med mig av mallar jag gjort för en evighet sedan så känner jag mig lite som en tråkig jobb-mamma.

Det började en ny chefskollega förra veckan och min chef har satt mig som mentor för henne. Roligt och givande men kanske också ett tecken på något. Jag vet inte.

Det är ju lite läskigt också att kasta sig ut.

Att göra

Det känns som att jag börjar återfå lite ordning på jobbet igen. Jag försökte hitta nya sätt att hålla koll på saker och ville byta ut min handskrivna "to-do-list" mot en bättre digital ordning. Jag är inte riktigt där än men så snart jag haft lite tid över så har jag försökt jobba på att få ordning på min "anslagstavla" i OneNote. Gillar verkligen programmet (bäst av microsoft hittills?) och jag har sett så många snygga lösningar men jag har inte riktigt fått till det själv än. Men det tar sig, så kan man väl säga.

Jag älskar ordning och reda på jobbet och jag får ett lugn om jag känner att jag har koll på läget. Mycket att göra är helt okej så länge jag ordning på det. Hemma är jag inte riktigt lika strukturerad tyvärr, men jag önskar att jag var det. Mycket är det kanske tröttheten och till viss del bristen på inspiration hemma som står i vägen, men det är också lite av en dålig undanflykt.

Jag hade två rätt bra och strukturerade möten idag, vilket gav energi. Eftermiddagen var mötesfri så då stod jag i evighetslång telefonkö till försäkringskassan samtidigt som jag passade på att jobba på nämnda struktur och fixa med lite dokumentation.

Det finns få tillfredsställelser så tydliga som den då jag får stryka något på en "att-göra-lista". Känslan av nöjdhet och prestation är liksom löjligt hög. Nån som känner igen sig?

Annorlunda bänkpress

Imorgon ska en maskin klämma ihop brösten på mig för första gången. Mammografi, alltså. Märklig grej, men bra förstås. Lite smånervös är jag allt, men det ska nog gå bra. En ny upplevelse dock. Och ett tecken på att jag är på väg in nån slags tantålder.

Smilla-äventyr

Smilla betedde sig knepigt i torsdags kväll, var alldeles spänd och hoppade upp i sängen och satt och försökte krysta fram kiss. Så gör hon aldrig. Jag kände igen det som det kan kännas vid urinvägsinfektion ungefär och blev förstås orolig för min lilla svans. Det gick över under natten och hon sov och vaknade som vanligt men jag ringde ändå och fick en tid idag.

I lördags upprepades de där blåsträngningarna igen; jag hittade henne återkommande på lådan alldeles blickstilla i flera minuter för att kissa några droppar. Sen har det varit okej igen och veterinären trodde inte vi skulle oroa oss. Sånt kan tydligen uppstå och gå över av sig självt. Kan orsakas av stress eller bara av bakteriekänningar. Så vi avvaktar.

Nyfiken i väntrummet...

Men vi passade på att ta lite prover och kolla igenom den lilla damen. Hon har gått ner en del i vikt, hela 1,5 kilo, fick vi veta, vilket är lite mycket även om hon för ett par år sen snarare var snudd på överviktig. Den tandsten som fanns redan vid kollen förra året har ökat och såg ganska eländigt ut i överkäken så vi bokade in en tid nästa vecka för att ta bort den. Det kan vara så att hon äter mindre pga det, även om vi inte sett att hon har ont.

Njurproverna var bra, förvånande men glädjande nog (det var min farhåga), och så även de på lever och vita/röda blodkroppar. Så inga tecken där på något särskilt. Det togs även prov på sköldkörtelvärdet (T4) men det får vi svar på om ett par dagar. Men jag skulle nog kunna tänka mig att tandstenen är boven ändå och då är det ju lätt åtgärdat. En risk förstås att söva henne men då värdena var bra i övrigt så lät det som att det skulle gå bra.

Bästa tasskorsaren :)

Så ganska goda nyheter där i vart fall, även om alla svar inte kommit än. Jag är så glad för det! Min allra finaste lilla vän, hon ska ju bara må bra såhär på ålderns höst.

Snurr

Det är som så rörigt i det här huvudet just nu. Det snurrar i alldeles för hög fart och jag är helt slut. Mitt eget fel såklart, det är ingen annan som snurrar än jag. Men jag är inte riktigt förmögen att tona ner det.

Sköterskan ringde förstås inte upp i början av förra veckan som lovat. Och jag som "inte vill vara till besvär" tänkte att jag skulle ge henne mer tid. Men idag så ringde jag igen. Märkligt nog fanns ingen notering om att jag skulle ha ringde dem för mer än en vecka sen och förstås då inte heller någon notering om att min läkare skulle ha rådfrågats om en tid. Så jag fick starta om igen idag, med en sköterska som precis som den förra var väldigt trevlig, som meddelade att det inte fanns annat än akuttider fram till mars men som lovade att ringa tillbaka. Den här gången skedde det samma dag och läkaren lät hälsa att jag skulle bokas in inom en vecka så jag har nu en akuttid på fredag.

Jag försöker att inte tolka in den brådskan alltför mycket. Det kan likväl vara min darrande röst i telefon då jag förklarade vilken ångest det hela skapat som bidrog till det. Hursom är det lättande att det händer något och att jag kanske kan få lite svar. Även om jag tagit ut nästan allt som går i förskott redan. Kris och katastrof. Död och elände. Ångest och bröstkorgskramp.

Men ja, nu får jag försöka lugna mig och se vad som blir. Om känslan stämmer, om det är som jag tror eller som jag fasar.

Party-fredag

Sicken dag! Jag är helt slut. Inte på det där sättet jag brukar känna på fredagskvällar utan mer som att huvudet inte stannat än utan fortfarande rusar på framför en (två) skärmar på jobbet. Just därför, bl.a åtminstone, har jag just krupit ner under täcket framför gamla avsnitt av "Big fat quiz of everything" på youtube. Lagomt ansträngande men lite smått tragiskt att det sker före klockan 21 en fredag. Party on.

Jag startade dagen med att göra mitt bästa att avboka dagens första inplanerade möte eftersom jag behövde ringa veterinären istället. Jag lyckades till sist få tag på nån på jobbet som hjälpte mig samtidigt som jag skyndade mig att komma långt fram i telefonkön till veterinären. Jag fick prata med en av favoriterna som gav lugnande besked och sen bokade in ett besök på måndag. Så skönt att det inte måste ske idag. Kan berätta mer om varför i ett annat inlägg.

Sen när jag väl kunde hasta iväg så hade jag så bråttom att jag inte hade koll på att dragdörren till carporten verkligen höll sig öppen (ibland rullar den tillbaka pga vinden) varpå backspegeln och dörren hade ett lite dumt möte. Spegeln vek sig som tur bara och kunde fällas fram igen, men jag blev ändå irriterad och ännu lite mer stressad.

Jag hann precis segla in lagom till fikat, min fikafredag. Och det verkade vara till belåtenhet. Inga fantastiska verk eftersom jag kom på det ganska sent igår, men det blev glutenfritt och med choklad; bra grundförutsättningar.

Resten av dagen var ett virrvarr av ändrade planer och blandade möten, inklusive medarbetarsamtal med min chef som jag kände mig lite för oförberedd på. Men det gick bra, blev givande och jag kände att jag fick fram saker jag funderat på och över lag så tror jag att båda var nöjda när vi var klara (nästan 2h senare...). När jag kom tillbaka på kontoret hade alla utom en kollega gått hem redan. Jag lämnade stället sist som så många fredagar förut, en dryg halvtimma efter utsatt tid med känslan av att jag inte alls summerat och fått ihop veckan som jag brukar försöka göra på fredagar. Det är inte en bra start på helgen men det får jag vända bara helt enkelt.

Jag for förbi apoteket på vägen hem och fyllde på förrådet av D-vitamin och handlade en färdig baguette på coop som middag med mig hem. Party on.

Att plocka ner sig på jorden

Jag nämnde igår att jag tror mig se smalare ut i ansiktet. Kul nog (på fler än ett sätt) träffade jag på en gammal fin kollega idag på stan som jag inte träffat på mer än ett år. Jag var lite ihopkrupen i min vinterjacka med luvan uppdragen över huvudet men trots det var det första hon sa "Oj vad du blivit liten!". Alltid en skojig sak att höra då det händer alldeles för sällan (hej bekräftelsebehov!). Men intressant att det syntes med tanke på funderingen igår.

Väl tillbaka på kontoret gick jag förbi en spegel, tittade upp lite snabbt och tänkte direkt "Jo, jag ser allt lite gammal och sjuk ut." Så fort gick den boosten över. Men jag såg hängig ut; trött och de där ringarna under ögonen som är mer som permanenta fåror än något ytligt numera och som inte alls vill låta sig sminkas över. Förhoppningsvis var inte upplevelsen representativ för alla dagar, kanske bara just idag efter en promenad ute i kyligt och snöigt väder? Får vi hoppas.

Jag måste bli bättre på att sminka mig. Eller kanske på att sova bra och inte oroa mig så mycket? Eller all of the above kanske.

Och på tal om det; har vi inte passerat "början av veckan" nu?

Hårdilemmat

Jag går i klippa-håret-tankar för tillfället. Jag har inte klippt mig på hur länge som helst nu så det känns som att det är dags. Jag tokgillar ju min frisör men sist så var vi kanske lite oeniga. Hon var ganska tydlig med att hon inte tyckte att jag skulle spara ut håret utan ville snarare klippa det kortare än vad det till sist blev. Jag hade ju lite funderingar på att spara redan då men vi möttes väl halvvägs. Hon brukar ha ganska rätt.

Men nu är det utsparat ganska långt (det vilar på axlarna) och jag måste säga att jag gillar det lite. Sen jag upptäckte beach spray så är det också mer jämnt lockigt utan en massa trattfönande (hej 90-talet?). Nackdelen med sprayen är att det är lite klurigare att lyckas med att bara tvätta håret max var tredje dag. Det blir lite strävare och tjorvar ihop sig mer och så funkar det inte att "rädda upp det" med torrschampo heller, det blir jättekonstigt bara. Men var tredje dag funkar om jag är måttlig med sprayen.

Ja men hursom så skulle jag behöva fixa till det lite nu, få lite ordning på det. Jag kanske vinner över henne... Tror också att det kanske är lite annorlunda nu när jag är lite smalare i ansiktet. Kanske? Jag har ju lite svårt att se det men det kanske kan vara så ändå. Vi får väl se jag borde boka tid i vart fall, rätt snart.

We're not in Kansas any more, Toto!

Ännu en vinterstorm ruskar om huset. Det började väl i förrgår kväll och det har verkligen varit full storm här ute. Nu börjar det väl lugna sig lite, men det blåser fortfarande rätt kraftigt ute. Det har flugit runt snöskyfflar och soptunnor på vägen här i byn och det var inte jätteskojigt att ge sig ut med bilen vare sig igår morse eller idag. Nackdelen med liten bil. Fast det var å andra sidan ingen liten bil som kört in i mitträcket igår och som gjorde att jag fick sitta i bilkö i 55 minuter på väg hem från jobbet. 

Och nu sitter jag och försöker få upp värmen i huset. Nog för att vi tejpat fönster och tätat men det räcker inte riktigt när det blir sån kraftig vind som nu (upp till 23-24 m/s i byarna) så håller inte huset tätt ändå. I morse när vi vaknade så hade vi 12 grader på övervåningen. Detsamma när vi kom hem i eftermiddag men nu kör jag på med min hatälskade låtsasbrasa/element och är uppe i hela 16 grader...

Det ska mojna imorgon igen så då blir det lättare för vår stackars panna att hinna ikapp. Och inatt så lär jag dela säng med lite extra filtar och värmen från helst alla katter samtidigt uppepå täcket.

Känna efter

Långsamheten fortsätter idag. Nu sitter jag i soffan med en kopp te och väntar på att filmjölkslimporna ska bli klara. Jag har plockat undan och dammsugit men hyllorna är fortfarande hopplöst i oordning. M var också seg idag så han har inte kommit hem än.

Och så har jag "känt efter". Jag är bra på det numera. Känningarna i magen kommer och går fortfarande, ändras och har olika kännetecken fortfarande. Hopplöst. Och jag pendlar vilt i mina funderingar om vad det ska vara. Men jag har varit duktig och kontaktat hälsocentralen i vart fall. Jag var nervös och väntade hela förmiddagen på min uppringningstid klockan 13 igår. Sen dröjde det ända till tio i två innan det faktiskt ringde. Väldigt besvärligt.

Sköterskan var jättegullig men av det där slaget som inte säger något tillbaka, om du förstår. Jag beskrev hur det känns och inte känns och hon ställde lite frågor. Jag berättade om min ångest över cancerbesked och hon sa absolut ingenting. Hon svarade som på inget sånt alls, bara lät det vara och gick vidare. I mitt huvud blir det förstås nån form av bekräftelse på att mina föraningar är rätt men jag vet ju egentligen att det bara var hon som var professionell. Hon kan ju inget veta eller säga över telefon.

Det fanns inga bokningsbara tider men hon skulle kolla med min läkare och ring i början av veckan med en tid. Den ivern fick mig också att undra om det betydde något. Att hon inte gav mig en tid om tre veckor. Men hon kan ju bara ha reagerat på min oro. Och sen kan det ju vara så mycket, det kanske är bra att ta reda på det snabbt. Men det ger mig hjärtklappning att tänka så.

Min tidigare läkare hade gått i pension, tråkigt nog. Jag gillade hans lugn och att han inte hanterade mig som en knäppis då jag väl var där med mina farhågor. Jag söker ju väldigt sällan hjälp men när jag väl gör det vill jag inte bli avfärdad som en toka. Och han kollade allt, frågade vad jag googlat fram osv. Men nu är det alltså en ny läkare. Jag hoppas att hon är lika förstående.

Helg!

En slö start på lördagen idag. M har varit i Stockholm hela veckan på utbildning och kom hem ganska sent igår till Sundsvall. Han funderade på att köra hit direkt men jag tyckte han skulle sova istället. Men istället för att åka tidigt idag verkar det som att han också tog lite sovmorgon, för en timme sedan hade han inte kommit iväg än. Men det är okej, det är jobbigt att stressa på helgerna och vi hinner ju ses. Jag tror att han fått semester måndag och tisdag så vi har lite långhelg igen.

Jag hade å min sida tänkt stiga upp tidigt för att sortera in grejer i bokhyllorna i vardagsrummet, vilket bara inte har blivit av sedan jag möblerade om. Jag har köpt lite förvaringslådor som är snygga att ha direkt i hyllorna så allt jag behöver finns. Jag ställde ner skrivbordet i källaren och då är det lite grejer som behöver en lättillgänglig plats så jag behövde de där lådorna. Det skulle ju vara skönt att äntligen slutföra ommöblerandet. Jag har väl inte riktigt hittat hem till 100% men det är bättre än tidigare och det tar sig. Jag har köpt en stor matta vilket lyfte intrycket lite och har tänkt flytta runt lite på tavlor etc också.

Jag måste dammsuga också och så tänkte jag baka filmjölksbröd. Har varit jättesugen på det ett tag nu. Så himla gott! Och busenkelt att göra. I övrigt har jag nog inga stora planer i helgen, men känner jag min kära särbo rätt så finns det outtalade saker på hans agenda som involverar mig på nåt vis så jag lär nog inte bli sysslolös.

Film 2018: Solsidan (2017)

Bio är ju alltid bio så blir man bjuden på ett besök så funkar ju faktiskt nästan alla filmer. Lite så tänkte jag när jag tackade ja och gick och såg Solsidan (2017). Jag hade kanske egentligen ingen uppfattning då jag bara sett enstaka avsnitt på tv. Jag tror att jag såg kanske första säsongen eller så. Så förväntningarna var egentligen inga alls.

Har man bara lite koll på vad Solsidan är så kommer man in i handlingen utan bekymmer (inte ens det behövs antagligen). Det börjar med ett julfirande hos Fredde (Johan Rheborg) och Mickan (Josephine Bornebusch) där Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) släpper bomben att Anna träffat en ny man, David (Henrik Schyffert), och att de ska skiljas. Mickan har bekymmer med sin status i sociala medier, Fredde brottas med relationen till sin vänster-pappa (Sven Wollter) och deras tonårsson Viktor ifrågasätter kapitalismen, passande nog. Och så har det obehagliga paret Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) bekymmer med ynglandet.

Det märks ju tydligt att de här rollerna är väl inövade i de fem säsonger som serien gått på tv, de gör alla sina roller väldigt övertygande. Handlingen i sig är också rätt lätt att köpa, både det komiska och det mer allvarliga. Men som min kollega som jag såg filmen med sa; det kunde varit fler skratt. Det var nog huvudet på spiken. Jag skrattade, det gjorde jag, men inte sådär väldigt många gånger. Och de djupare ämnena blev mer obekväma en så väldigt djupsinniga egentligen. Sen har jag lite svårt för det där som så ofta återkommer i svenska filmer; att man av någon anledning försöker gestalta nåt slags vimmeluppslag i Hänt i veckan med en massa kändisar som visar upp sig utan repliker. Oerhört fånigt, om du frågar mig.

Så ja, jag kände mig ganska underhållen men inte superroad, vilket nog förvånade mig lite. Det var absolut inte en dålig film men inte heller superbra, helt enkelt. Och den har fått mig att börja se lite Solsidan-avsnitt på CMore faktiskt. Det är inte omöjligt att inbitna Solsidan-fans tycker annorlunda än mig men betyget blir 2+/5

Recensioner

Film 2018: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

I måndags efter jobbet hämtade jag ut två gratisbiljetter till förhandsvisningen av Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017) och ikväll tog jag med bästa Lil'sis för att se den. Jag var lite osäker på om hon skulle gilla den men vi gick båda ifrån biosalongen väldigt nöjda.

En mamma till ett mordoffer har ledsnat på att månaderna gått utan att den lokala polisen kommit ens i närheten av att lösa det brutala mordet på hennes dotter och hyr tre stora reklamskyltar intill en glest trafikerad väg för att påminna dem och bygden om att så är fallet. Det skapar turbulens i staden och då det visar sig att den utpekade polischefen (Woody Harrelson) dessutom är döende i cancer så är sympatierna för Mildred (Frances McDormand) inte helt självklara.

Jag har varit en stor beundrare av McDormand sedan jag såg henne i en av mina absoluta favoritfilmer Fargo (1996) och hon gör mig på intet sätt besviken den här gången heller. Hon vann en Golden Globe i söndags natt för sin insats och den var absolut välförtjänt. Detsamma gjorde för övrigt Sam Rockwell för sin biroll som den alkoholiserade, och inte alltför smarta, polisen Dixon, också det välförtjänt. Filmen fick för övrigt två Globes till; för bästa screenplay (manus) och för bästa drama. Så att den kommer att dyka upp på listan över nomineringar till Oscargalan är väl något att räkna med.

Trailer (se inte för länge bara, som vanligt ges för mycket av storyn):

Filmen är som sagt välspelad rakt igenom och jag älskar hur karaktärerna är skapade; mångfacetterade med bra såväl som dåliga sidor som inte alltid gör det som kanske skulle gynna dem själva mest. Så ska det vara, människor är inte onda/goda eller ständigt välgenomtänkta. Jag tycker dessutom att filmen tar svängar som jag åtminstone inte kunde förutse och den skriver verkligen ingen på näsan. Ortsborna håller som bäst på att lära sig att det inte är okej att särbehandla, eller för den delen tortera, svarta människor (och kanske inte heller homosexuella) men har inte riktigt kommit så långt som att se problemet med att göra den kortväxta medborgaren James (Peter Dinklage) till allas driftkucku. Hela den delen är t.ex. skriven med glimten i ögat även om ämnet är seriöst betonat. En välbalanserad film jag varmt rekommenderar; betyg 4/5.

Recensioner

Ljusare

Jag tycker nog att det börjar kännas ljusare ute redan. Skönt, även om jag är lite av en mörkermänniska. Idag hade jag möten nere på stan men for ändå och ställde bilen på kontoret först. Jag har brukat göra så nu under hösten och vintern för att få lite extra motion/luft men också för att det blir så rackarns dyrt att parkera nere på stan så ofta. Idag var det dock ganska ljust redan då jag gick från kontoret vid 8 och än mer så när jag vandrade tillbaka vid 15-tiden. Alldeles nyss var det nästan mörkt ute vid sådär kvart över två på eftermiddagarna.

Ikväll stannade jag på stan efter jobbet för att träffa de bästa brudarna, första träffen sedan nyår. Även om det ibland känns motigt att stanna och att behöva köra hem sent så väger det med lätthet upp då jag väl är där. Det känns som kvalitet i livet på nåt vis.

Imorgon väntar en mötesfri arbetsdag vilket känns lite efterlängtat. Jag har en massa administration som ligger och väntar, delvis som ett resultat av att jag var ledig länge över jul och nyår. Det kan kännas motigt att det ska behöva vara så när man varit ledig, men det hör till jobbet. Jag hoppas på en produktiv dag imorgon och jag ska försöka ta med mig min kontorsradio tillbaka till jobbet igen så blir det riktigt bra. Att jobba med radio igång är jobbmysigt. Jag tog hem min kontorsradio över jul men fick ju en jättefin av M i julklapp så nu kan den tas tillbaka och stanna på kontoret.

Och blir det soligt och bra väder kanske jag rent av unnar mig en lunchpromenad i vintervädret.

Återgång

Så, då var jag hemma igen och sitter själv i sängen som tidigare söndagar. Ordningen återställd. Eller ensam är jag väl inte, just nu har jag inte mindre än tre av fem katter i sängen hos mig. Mycket spring i benen var det nu då jag kom hem på de tre "små". Och Smilla hade synpunkter på att jag lämnat henne hemma med "bara kattvakter". Men sen hon fått mat och kel och fått lyftas upp på klädskåpen i sovrummet, ett i taget (hon har ett kattbo, sk "sommarstuga" på varje skåp men till skillnad från de andra så kommer hon inte upp själv), så är hon ganska nöjd igen.

Tydligt visat Smilla-missnöje att jag inte varit hemma...

Jag följde med M ner till Sundsvall i fredags för att hjälpa honom pyssla lite i lägenheten. Vi skulle bl.a ha satt upp några nya hyllor som han köpt på ikea men typiskt nog verkade inte borrmaskinen vara där han trodde så det blev inget mer än att packa upp och börja mäta ut vart de skulle vara så fick vi ge oss. Men jag hjälpte honom rensa lite bland datasaker och gå igenom lite mer kläder som han nu till stor del blivit för smal för osv. Och så har vi sett film och serier. Mysigt.

Idag åkte vi åt varsitt håll med varsitt tåg. Han till söderut till Stockholm för utbildning och jag norrut till Umeå där jag blev hämtad och hemskjutsad av Lil'sis och J. Snällt och dessutom trevligt att slippa köra sista delen själv hem.

Försökte vara lite fyndig och se på "På spåret" när jag
åkte tåget idag men svt play ville inte riktigt 
vara med på den dåliga uppkopplingen. Det blev
film på Netflix istället. 

Nu är vi då åter i vardagen igen. Med ensamma kvällar i veckorna. Men det känns faktiskt helt okej. Det har ju gått bra de här två åren så det går bra framöver också. På sätt och vis längtar jag lite efter att återgå till mina egna ensam-hemma-rutiner igen. Jag ska dessutom försöka simma åtminstone två gånger kommande veckan och ställa upp gåbandet på nåt nytt bra ställe nu efter att jag möblerat om i vardagsrummet. Jag FÅR inte tappa bort de vanorna och rutinerna. De ska jag åter till.

Och även om det rusar vinter utanför fönstret med en massa vacker snö och kallblåst så går vi ju mot ljusare tider. Det känns ganska skönt det. Jag önskar mig några soliga vinterdagar till veckan, tack!

Sjukdomsångest i amok

På måndag måste jag ta tag i att ringa hälsocentralen. Min ångest över hälsan eskalerade till dumma nivåer under ledigheten (och förstörde densamma faktiskt en del dessutom då jag inte kunde slappna av riktigt), för att sen dämpa sig lite den senaste veckan men så återkom den igen nu inför helgen. Jag får ont i magen till och från och ibland är det nu värre än var det var från början då det mest kändes som antydningar. Nu kan det vara mer som knip långt ner i magen eller som svidande magsäck eller som att det gör ont i mellangärdet om jag trycker där. Igår kväll hade jag ont långt ner i magen och när jag tryckte på magen kändes den som uppsvälld och det gjorde ont. Det gav mig förstås lite ångest när vi skulle sova och så snart jag försöker uttrycka det med ord så blir det nästan som panik med tårar. M gjorde sitt bästa att lugna och få mig åter till logiska tankar, men det är inte så enkelt.

Idag känns magen okej igen men jag är lite svindlig i huvudet när jag rör mig. Direkt ångest. Ingen lugn och sansad helg-Sara här inte. Och så kan jag ju inte ha det.

Det är som att ha två inneboende personligheter; en som säger lugnande saker och funderar över ev överkänslighet, dålig kost, snett bäcken eller stress och som försöker resonera kring att cancer kanske skulle göra ont mest hela tiden? Parallellt då med en som tokvrålar i mitt huvud att jag är full i snabbväxande cancertumörer (helt logiskt, alla tycks ju dö i cancer just nu) i allt från tarmar till bukspottskörtel och äggstockar och att jag måste skynda mig att kolla upp försäkringar och se till så att de betalas ut som jag vill när jag gått bort. Sen växlar det mellan dessa två, ibland i en rasande fart och nästan så att de båda skapar kakafoni internt.

Så jag måste ringa och be att få komma och få lite ordning på allt. Få veta vad allt är och se om det finns en koppling mellan min onda rygg och strulande mage osv. Samtidigt så drar jag mig för det för att det känns läskigt OM jag nu skulle få veta att det är nåt superfarligt och hastigt dödande. Det blir ju verklighet då. Men är det inte det så skulle det vara oerhört hjälpsamt att få veta det så att jag kan dämpa ner den där skrikrösten och sänka blodtrycket lite igen. Att gå runt med berg-och-dal-åkande ångest är ingen picknick det heller.

Vad jag sett - tv-serier

Jag har "sett ikapp" en hel del serier under min ledighet men ännu inte sett färdigt alla som vi påbörjat. M har haft en tendens att sätta igång nya serier titt som tätt, för att sen glömma eller lämna dem efter något eller några avsnitt. Jag vill som hellre se så pass mycket att jag kan bestämma mig för att dissa eller se klart, men som ett resultat av att jag inte riktigt kommit så långt så har jag haft flera som jag inte sett tillräckligt av.

Idag såg jag sista avsnittet av Fröken Frimans Krig, tex. Det är väl egentligen en serie jag påbörjade själv då första säsongen visades, och som M sa att han skulle "se sen", så jag såg den själv. Men jag var kluven till den. Jag har väl lite svårt för svenska filmer och serien i grunden, mest för att dialogerna ofta känns så krystad och överdramatisk. Men här var det inte det som var problemet, jag vet inte riktigt vad det var faktiskt. Men jag dissade den ända tills julledigheten nu alltså då jag såg säsong 2-4. Och gillade den betydligt mer än första säsongen. Sådär att det kändes ledsamt då den tog slut idag, dessutom nästan samtidigt som jag fick den tråkiga flashnyheten att skådespelaren Johannes Brost avlidit. (Svt play)

Ack Värmland är en annan svensk serie som vi sett igenom. Jag hade sett ströavsnitt på tv tidigare men aldrig hela så när den dök upp på play så gjorde vi det. Bitvis nästan för pinsam för att klara av, men också rätt kul faktiskt. Vissa avsnitt mer än andra. Grannarna är ju sjukt obehagliga... Vissa dagar störde jag mig dock mer än roades av t.ex karaktärerna Ola och Janne. (CMore)

Cuckoo började vi se för ganska länge sen men fastnade väl egentligen inte riktigt för den då. Men jag gillar ju Greg Davis, Helen Baxendale och Andy Samberg (framför allt de två förstnämnda) så den fick en ny chans. Och bitvis är den riktigt lyckad. Jag är kanske mindre imponerad av Taylor Lautner än Samberg, men efter att de bytt plats from andra säsongen så tycker jag nog att serien lyfte. Mest för att första säsongen var Samberg (hans karaktär är ju till och med titeln så det är väl klart egentligen, därefter är det serien i stort som blir lite kocko...) och de övriga karaktärerna fick mer plats och kunde utvecklas därefter. Jag hoppas faktiskt att det blir en ny säsong till. (Netflix)

Dessutom har jag sett några nya avsnitt av Travel Man. Alltid skojiga och udda även om jag inte tror att de ger resmålen riktigt full rättvisa. Richard Ayoade lyckas då locka fram det roligaste ur sina gästresenärer med sitt knasjag. (Youtube)

Dessutom har vi sett Manhunt: Unabomber, Godless, jag har sett andra säsongen av The Crown (loved it!) och så har vi sett om Arrested Development för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag hittar nya kuligheter varje gång. Alla dessa serier finns på Netflix.

Blått är det nya röda

Jag fick ju ett väldigt fint armband till min apple watch av M i julklapp. Med magnetisk stängning vilket gör att armbandet kan ställas steglöst. Superbra då det är lätt att justera över dagen. Och helt nickelfritt så jag slipper kli. Jag hade ju från början tänkt ha några olika armband att byta emellan utifrån humör eller kanske tillfälle, men hittills har det inte blivit något mer än det vita som jag valde vid köpet. Det har blivit lite solkigt nu så klappen från M kom alldeles lägligt.

Jag har bytt den röda texten till blå också, jag vill ju inte se ut som att jag fortfarande är i jul-läge... Men själva layouten har jag som fastnat i lite. Det finns förstås en väldig massa olika att välja mellan, som i sin tur kan justeras i färg och snabb-appar, men den här har jag som fastnat för.

Idag har jag varit i farten en hel del så de tre ringarna är som synes nästan stängda alla. Det är nåt väldigt peppande med det, kanske det som är allra bäst med klockan. Att jag blir motiverad och liksom vill prestera, klå mig själv och fixa mina mål. Det funkar bra på mig, men jag har förstås dagar då det får vara.

Under jul och nyår har det varit lite många såna dagar. Men med start nästa vecka ska det bli återgång till rutinerna igen. Jag har faktiskt saknat dem lite. Och ryggen behöver uppenbarligen att jag återgår till bassängen igen. 

Jag blev f.ö förvånad över att inte vågen var mer obarmhärtig i morse. Ett kilo plus efter de här veckorna känns nästan väl snällt.

Nytt år - ny mascara?

Och efter årets första arbetsdag, där det enda mötet blev inställt och arbetsdagen mest ägnades åt att gå igenom alla mejl och sms som kommit (förvånansvärt många på en dryg vecka med många röda dagar), göra klart ekonomisk rapportering och försöka komma ihåg vad jag faktiskt gör på jobbet (det försvann fort den här ledigheten; ett gott tecken), så var det lite skojigt att mötas av en sen julklapp från mig till mig.

Jag blev verkligen bortskämd julen som gick, så det var inte för det. Men min nuvarande mascara (som jag aldrig riktigt blev helt nöjd med) var hopplös torr och den billiga beach sprayen jag köpte i mellandagarna höll faktiskt inte alls måttet (hur kan det vara så stor skillnad på saltvattenspray?) så det fick bli en liten sen Sara-klapp. Har aldrig provat estelle & thild förut så det blir spännande.

Imorgon jobbar jag igen och sen har jag tagit semester på fredag igen. Lite försiktig jobbstart, med andra ord. Gott så.

God fortsättning!

Det blev ett något längre blogguppehåll än tänkt, sorry! Men tiden har rullat på bara. Som alltid, kanske. Hela min ledighet har passerat och idag var första dagen på jobbet för i år. Signerade sisådär ett 50-60-tal med blanketter till försäkringskassan så jag har fått öva på att skriva 2018 som år redan. Det brukar ju som ta ett tag innan det satt sig.

Ja men hur var jul och nyår då? Jo, bara bra. Inget extravagant men trivsamt, roligt, mat i överflöd, familjebetonade sammankomster och lite för mycket fika/godis, är nog ord som i korta drag beskriver min jul/nyår. Antagligen rätt många andras också.

Vi hade en trevlig familjejul med M:s föräldrar och ena syster med familj, samt min Lil'sis med sambo (och hund, populärast på kalaset, kan man väl konstatera) helt utan incidenter. Det var väldigt mysigt. Mycket mat som sagt, Kalle på tv (flera år sen sist för min del, tror jag?), en hel del klappar och till och med en "riktig tomte".

En del av det stora gänget vi firade med

Tomten!

Och jag hade varit snäll! 

Jag blev förstås lite halvsjuk ganska snart efter att jag gått på ledigt. Inte riktigt ligga-i-sängen-sjuk, men tillräckligt för att vara trött hela tiden, förkyld, öm i kroppen och lite feberkänningar om kvällarna. Men det gick som bra ändå, vi hängde dock hemma en hel del så snart själva julen var klar.

Lagom till nyår, då jag piggnat till igen, blev förstås M sjuk istället och han är fortfarande sjuk. Lite mer av en "man cold" kanske men inte så farligt... Vi hade köpt biljetter till Star Wars på eftermiddagen på nyår så vi for på det men skippade sen den planerade hemma-middagen och åt "nyårs-supé" på Max istället med Lil'sis och hennes Joel (innan de for på fest, som sig bör kanske egentligen), for hem och bäddade ner M i soffan medan jag gjorde efterrätt som vi mumsade på innan tolvslaget. Som skålades alkoholfritt (men systembolaget-köpt, ett riktigt gott alkofritt bubbel).

Ja, det var väl jul och nyår det. Fort som attan for det förbi. Jag hoppas era helger var till belåtenhet!