Att dunka eller inte dunka

Det pågår visst en väldig debatt på alla möjliga nivåer kring sommarplågan Dunka mig. Och ja, jag har varit en av de kritiska, men jag inser att min kritik inte tycks stämma överens med den som roterar för övrigt just nu. Jag har verkligen inga problem med lite kvinnlig frigörelse, att lyfta den kvinnliga sexualiteten ut ifrån den äktenskapliga missionären (som antagligen stämmer rätt dåligt överens med verkligheten). Det som jag har sett som tveksamt bekymmersamt är det sista i låten; då hon inte längre kan stå för det som hänt, då killen inte längre passar in i hennes bild av "idealkille" och där det snackas om att ta tillbaka det och hävda att hon inte var med på det. Det är att ge en bild av att det är sådant kvinnor som hävdar våldtäkt gör; super till, har sex, får ångest och ropar våldtäkt. Att den bilden är sann. Det kritiserar jag.