Kappa, parkas, jacka eller...wookie?

Men hur svårt är det att hitta en bra vinterjacka? Det stora problemet är kanske att jag inte ens vet vad jag söker för något. Vill jag ha en opraktisk men kanske fin kappa i nåt ull-liknande material? En mer praktiskt men kanske lite småtråkig parkas med mysigt foder? Eller en sportigare sak med vindtätt yttre? Det sistnämnda funkar dock rätt dåligt ihop med tex jobbklänning eller liknande.

Jag hittade ju också en rätt annorlunda jacka/kappa på nätet som jag av nån anledning fastnade lite för. Oklart hur varm den är dock. Och Lil'sis var ganska skeptisk och tyckte att den kanske var alltför "wookie"-lik, haha. Hon kan ju ha rätt i det. Jag tror att jag fastnade för att den var lite udda, men jag vet inte om det är ett bra val. Jag gillar dock att det är huva på den. På min höstjacka som jag köpte i år har jag världens mysigaste huva, det är skönt när det faller blöta saker från himlen. Och så skyddar det nacken lite även om den inte är uppfälld. På så vis är ju parkas bra, eller en kappa med fin huva.

Suck, jag lär väl inte komma till beslut förrän säsongen är slut...

Det går framåt-nedåt, del 18

Jag är fortfarande lite orolig för att klämma fast nån nyfiken kattsvans under bandet, men M är nog mer orolig för att jag av nån anledning ska trilla av bandet bakåt och falla nedför trappen. Hur nu det skulle gå till... Sött att han oroar sig ändå, han nämner det så snart jag säger att jag ämnar träna på bandet. "Ställ den in mot rummet en bit." Fin-mannen min.

Men ingen mosad katt idag heller. Det var framme två stycken nyfikna ett par gånger men de for iväg då jag hyschade bort dem bäst jag kunde. Det blir lite mindre träningsfokus då jag måste ha koll bakom ryggen på de nyfikna, men det funkar. Jag har ställt bandet bättre till och ställt saker i vägen så att de inte ska kunna komma under det, men lite nervig blir jag ändå.

Jag är lite på gång igen, det får jag väl säga. Även om jag inte är lika duktig som då det gick som bäst. Jag har evigt svårt att ta mig till simhallen själv plötsligt och då Lil'sis är förkyld fortfarande så har jag inte tagit mig dit. Men jag promenerar raskt på bandet nästan varje dag som jag inte kommer iväg på annat i vart fall, alltid minst 30 minuter, men gärna längre. 

Och jag är ju fasligt nära mitt ursprungliga stora mål. Som både känns nesligt nära samtidigt som jag mentalt bestämt mig för att jag ska fortsätta några kilon till, ungefär sju till, vilket gör det där målet lite mindre viktigt, dumt nog kanske. 

Jag noterar inte allt jag äter riktigt lika notoriskt som tidigare men jag har inte lagt undan det heller.  Jag försöker hålla det bra de flesta vardagar åtminstone. Det känns bra att jag ändå lyckas ha rätt bra koll, utan appen. Jag kollar per automatik på förpackningar och i listor efter kaloriinnehåll och räknar i huvudet så att jag håller mig där jag ska. Det jag kanske avviker mest ifrån är jag lite lite oftare tackar jag till fika än tidigare. På gott och ont. Jag vill inte tappa bort "är det värt det?"-tanken för att undvika att slentrian-äta saker jag egentligen inte är så sugen på eller tycker särskilt mycket om. Det känns viktigt. Samtidigt vet jag att sånt där fika är lurigt; en chokladboll eller ännu hellre en s.k rawboll som känns mindre onyttig än tex en mindre bakelse eller liknande behöver inte alls vara det (åtminstone inte kalorinumerärt). Det har jag ju lärt mig. Annars tycker jag just fikabröd är svårt att uppskatta. Både i storlek och vad det kan generera för kalorinivå.

Jag fortsätter framåt-nedåt med andra ord och försöker allt jag kan att få med mig huvudet. Jag försöker prata om det, med M mest, för att "normalisera" eller vänja mig vid att se och tänka på saker på ett annat sätt. Identifiera mig på annat sätt. Det lär fortsätta vara svårt, troligen svårare än de kvarstående kilona.

Men ja, ifall ni undrade (...) om jag gett upp så är så inte fallet alltså. Still going!

Saknad!

Jag saknar mina gammkattor! Det kommer som över mig lite nu och då att de fattas mig. Jag vet ju att de har det bra hos M, men jag känner mig lite halv. Det är förstås lättare att inte ha så många olika kattbehov under samma tak, framför allt mornarna går mycket fortare nu när jag inte behöver hålla koll på olika måltider som ska hållas separerade från andra katter och medicin som skulle ges. Så på så vis är det bra.

Men jag saknar min uppfodrande Rosa som med sina skälljud eller raspiga jamanden brukar berätta för mig hur saker ska vara (eller att det är dags att gå och lägga sig, tex, hon är bra på att hålla ordning). Och jag saknar att sova bredvid min Smilla. Att vakna och lägga handen på henne och genast få högljutt kurrande som respons.

De har det rätt bra här också :)

Jag ska hälsa på dem snart i vart fall, det ser jag fram emot. Jag hoppas att de vet att jag saknar dem och att jag inte övergett dem. 

Och jag har ju en del av kollektivet här också. Tre vilddjur och en mer försiktig Alice som jag envist försöker vinna över på min sida. Men hon är fortsatt skeptisk. Skam den som ger sig.

Söndagsnöje

Jag som hade planerat att göra en massa kikärtsbiffar och dammsuga ikväll när M farit hem sitter istället i soffan framför tv:n alldeles färdig i huvudet. En överdos av friskluft är nog orsaken till det. Idag har vi täckt båten med hjälp av svärfar och det var inte direkt varmt och mysigt ute. Det blåste starka vindar vid havet och var alldeles fuktigt och jag blev hemskt kall om fötterna rätt fort.

Men nu är ställningen uppe och står stabilt på båten och det hela är täckt med en tjock presenning som inte lär lossna i första taget. Det tog lite längre än vi tänkte bara, vi fick med oss en skruvdragare som hade dåligt batteri och så var det inte helt enkelt att manövrera en gigantisk presenning i vinden. Skönt att det är klart.

Jag har lämnat M vid tåget och saknar honom redan. Eftersom han har gammkatterna inklusive Rosa som ska ha medicin varje dag så kan han inte var här längre än ett dygn, så det blev ovanligt kort den här helgen. Jag kom hem från stan för ett par timmar sedan, lagade mat, kokade fisk till kattfamiljen här och har sedan suttit i soffan bara. Very productive.

Nu ska jag ta en varm dusch och sen krypa ner tidigt i sängen och läsa lite nyheter och bloggar, förhoppningsvis omringad av en fiskdäst liten kattfamilj. Det är ju en dag imorgon också....

Lins som lins?

Jag har just bytt från endagslinser till 30-dagarslinser och funderar över om det inte egentligen är precis samma sak? Jag använde mina endags rätt oförsiktigt; jag sov med dem och hade dem inne flera dygn i rad, men bara för att det faktiskt funkade. Jag bytte dem mest för att jag tänkte att jag borde, inte för att de kändes tråkiga på något vis. Och det gick bra, mig veterligen har jag inte fått några bekymmer av det.

Nu har jag haft mina nya 30-dagars inne i ett par veckors tid och jag kan inte påstå att det känns särskilt annorlunda. Det som är annorlunda är att de 6 paren jag köpte kostade lika mycket som de 30 endags jag brukade beställa. 

Jag säger inte att det måste vara samma sak, men det måste vara fler än jag som funderat över det?

Samma lika?

Btw, dagens tips från mig (ni har säkert redan koll på det); om ni söker upp linstypen via prisjakt och går till webbutiken of your choice via den sidan så blir priset något helt annorlunda. Jag har testat med flera olika webbutiker och det stämmer varje gång. Det 6-pack jag köpte (jag har just nu samma syn på båda ögonen, smidigt värre) kostar 425:- om jag går direkt till hemsidan själv, men bara 172:- om jag går via prisjakt. Rätt stor skillnad. Det kanske funkar på fler produkter än linser?

Trångt på hemma-gymmet

Jag försöker komma tillbaka till min dagliga dos av "minst 30 minuters motion", vilket innebär att jag behöver röra på mig mellan träningspassen med simning och badminton. Jag har inte riktigt tordats ta fram gåbandet eftersom jag vet hur nyfikna de små svansarna är. Och jag hade rätt.

De vuxna katterna går som närmast en omväg omkring bandet när det är igång och pojkarna har hittills varit lite skräckblandat nyfikna. Men så har vi Nemi. Bus-Nemi. Inte-rädd-om-de-9-liven-Nemi.

Hon satt på armstödet till soffan och kikade länge när jag halvjoggade fram så jag tog upp mobilen och tänkte fota henne... Bilden ovan är en bråkdels sekund innan hon kastade sig ner på bandet och jag var så nära att trampa på henne men hann hoppa upp på sidorna med fötterna och rycka i säkerhetsbandet som stoppar maskinen. Hon klamrade sig fast vid fronten och rusade sen iväg.

Blev hon rädd och undvek bandet?

Nope. Idag när jag drog fram det var hon snabbt framme igen. Men hon höll faktiskt lite avstånd då jag väl startade igång det. Så kanske kanske hon lärde sig något ändå. Busfian. Helt tryggt att använda bandet känns det inte (trots mina fina klämma-katt-skydd som ni ser längst bak på bandet...), men jag får ha koll helt enkelt och vara snabb med att mota bort de närgångna. 

Cold Feet säsong 7

För ganska precis ett år sen skrev jag om återkomsten av min gamla favorit-serie Cold Feet (1997). Den återuppstod efter 12 års bortavaro med samma gäng (och skådisar) men med lite mer åldersstigna liv och bekymmer (fast de är å andra sidan rätt lika av nån anledning). Då var mitt omdöme kanske lite svalt, men innan serien var över så var jag ändå rätt nöjd. Sista avsnittet var lite väl tillrättalagt, men det var sammantaget mycket bättre än vad jag trodde att en serie som varit död i 12 år kunde bli.

Då trodde jag att det var en tillfällig återkomst; sista avsnittet packades in så glatt och väl. Men nu har det alltså dykt upp ytterligare en säsong som jag just sett igenom.

Jag skulle säga att den här säsongen är bättre än förra. Kanske till och med mycket bättre. Gissningsvis för att den inte försöker lika mycket, oket från den ursprungliga serien är inte riktigt lika tungt. Kanske är det därför, i mer avslappnat läge, som det känns som att jag känner igen karaktärerna mer den här gången. Framför allt är jag glad över att Jen (Fay Ripley) inte längre behöver vara en "stereotyp kärring", vilket hon kändes som i förra, helt opåkallat. Nu är hon Jen igen, inte alls perfekt men som jag tänker att hon skulle vara i den lite äldre versionen av sig själv. David (Robert Buthurst) var kanske sig själv (på ett störigt sätt) i förra säsongen, men i den här får han växa lite och jag gillar det. Pete (John Thomson) är Pete, Karen (Hermione Norris) är fortfarande den jag ser upp till och Adam (James Nesbit) är den förvuxna mannen i jeansjacka som tänker rätt mycket med skrevet, precis som jag förväntar mig att han ska vara.

Ungdomarna har också en mer given del i den här säsongen. De får vara sina egna och inte bara bära en story som hjälper det vuxna gängets storylines. Stort plus.

Så över lag är jag väldigt nöjd och hoppas nu på att det blir mer att vänta. På något vis har den här säsongens mer stabila skildrande av rätt vanliga människor i 40-50-årsåldern fått mig att känna mer än en gång att det är lite mer okej att vara på väg att trilla över till 40-talet än vad jag gjorde. Eller så är det tvärtom...

Svårflirtad

Snöovädret som var utlovat blev kanske inte riktigt av idag. Det har varit storm, förvisso, så pass att det gått vita gäss på havet inomskärs. Så ingen trädgårdstid idag. Nu ikväll har det regnat en del men jag har förstått av lokalnyheterna att det har kommit snö åt stan till. Det är väl fortfarande lite varmare här ute vid havet. Men det kan ju då innebära att det blir snöelände imorgon istället och då ska jag ju jobba i stan igen. Känner mig nästan nervös för det, avskyr halka.

Alice har varit klok och stannat inne idag, vilket varit mysigt. Hon är fortfarande undvikande och försiktig, men jag får hålla henne och hon stannar om jag kommer och kelar. Men hon spinner inte. Jag undrar om hon otrivs här? Jag tänkte att det skulle bli bättre då gammtanterna flyttat ut men det kanske bara gjorde henne än mer osäker? Hon spinner då hon tvättar och kelar med ungarna (de går fortfarande och lägger sig hos henne ibland om kvällarna), men aldrig annars. Det får mig att känna mig som en dålig matte. Underkänd. Hon spann ju och sökte upp mig då hon var dräktig? Jag får jobba på det på nåt vis.

Fin-Alice, klok men avvaktande

Det var skönt att jobba hemma idag i vart fall. Lite lugn och ro och jag har skissat på lite ny struktur för att hålla koll på saker i mina arbetsgrupper. Det känns som att jag är på väg in en period av glömska igen och det vill jag inte. Så jag ska förekomma med lite bra (förhoppningsvis) struktur. Digital sådan dessutom, även om jag inte helt kommer att överge mina handskrivna och färgkodade "att göra-listor".

Ikväll har jag sett på senaste "british bake off", tagit en snabb promenad på bandet, duschat och bäddat i helt nya sängkläder så jag har förutsättningarna för en god nattsömn.

Pannkakstjuv och konstiga cravings

Jag brukar ju säga att jag inte har några förbud vad gäller ätandet och att jag inte saknar något. Det är inte riktigt sant. Lite som att jag brukar säga att jag inget saknar sedan jag blev vegetarian för mer än halva livet sedan. Jag saknar, märkligt nog, kåldolmar/-pudding och isterband rätt ofta. Jag vill inte äta det med kött i, men det är nåt i det som jag ändå kan känna lite cravings efter.

Och så nu sedan jag blev lite mer kalori-medveten då. Jag önskar att det gick göra "mindre onyttiga" matpajer och jag har det senaste haft en sjuk längtan efter pannkakor, som inte innehåller så mycket bra saker alls, bara en väldig massa kalorier. Jag har valt bort båda, men främst då det kommer till pannkakor så vet jag inte om jag kan säga att det varit helt "frivilligt".

Så idag när jag jobbade hemma blev det pannkakor till lunch. Inte så gott som jag hade hoppats, men det kom mer an på att jag hade en crappy lågkalori-sylt (och ingen grädde) till pannkakorna. De gjorde jag på havremjölk för att göra dem liiiite mindre onyttiga och de blev absolut goda.

När de var färdigstekta ställde jag tallriket med pannkakorna på köksbordet och vände mig om bara för att röja bort lite innan jag skulle äta. I ögonvrån såg jag snart hur en liten svans försökte rusa förbi osynligt med en pannkaka i munnen. Jag såg den ihopvikta triangeln slänga fram och tillbaka när han försökte rymma med det lite för stora bytet. Han och de andra fick dela på en halv pannkaka sen och det var visst en riktig kalasmåltid. Men kanske inte det bästa för magarna, av döma av de kattfisar som sen omgärdade mig i vardagsrummet då jag satt och jobbade. Sötnötar.

Snöpremiär

Idag har jag betat av flera viktiga och bra möten på jobbet, det känns alltid bra. Dessutom blev det en timme av badminton med bästa Lil'sis direkt efter jobbet, så jag har inte legat på latsidan idag. Det känns bra, även om jag nu känner mig väldigt trött.

Badminton är kul och än roligare då vi är ganska jämnbra/-dåliga. Lite kan jag känna en stress över att inte hålla igång lika ihålligt som när vi tex simmar, men jag tror ändå att det är en helt okej träning. Men vi borde kanske börja värma upp oss lite, idag lyckades jag sträcka mig rätt fort på baksidan av låret, vilket gjorde ont i stort sett hela träningspasset sen. Dumt förstås.

Det är kul att variera sig lite, men nu har det blivit lite lite simning. Det ska vi väl råda bot på innan veckan är över. Jag betalar ju för mitt kort på simhallen så jag måste komma igång där igen, efter ett par veckors uppehåll.

Noel är ständigt inom sovhåll när jag är hemma, sötnosen

Det är skönt att känna sig lite duktig när jag sitter i soffan och slötittar på tv. Imorgon tänker jag jobba hemma då jag inte har några möten och då meterologerna varnar för snöoväder. Då känns det bra att slippa behöva ge sig ut på vägarna. Och så får jag hänga med katterna lite extra. Är vädret inte alldeles för busigt så tänkte jag försöka flexa nån timme på eftermiddagen och ta med dem ut. Jag har ännu inte tagit in gräsklippare och annat som inte hör vintern till, så det är väl hög tid då kanske. Och då kan de få hänga med. 

Och kanske se snö för första gången?

Som om fyra fina katter inte vore nog

Det blev en konstig första natt utan min gamla följeslagare Smilla. Jag saknade verkligen tiden då jag hade både henne och Rosa i sängen hos mig om kvällarna, Rosa som brukar säga till när det är dags att sova. Det kändes tomt utan dem. Jag vet inte om det var det som gjorde det men jag hade svårt att somna igår. Jag var trött men huvudet rusade. Försökte somna till gamla avsnitt av Kalla Fötter som gick på nån av Cmore-kanalerna, ett flertal i rad. Men jag fastnade som lite i dem, åtminstone av och till så det hjälpte inte riktigt. Det var länge sen jag kände sådär, som lite ångestkänsla, så som jag alltid alltid kände förr när jag skulle sova. Det var nog en tillfällig dipp.

Så ikväll ska jag göra en tidig kväll. Jag har bestämt att skippa försöka "stänga cirklarna" (dvs nå rörelsemålen) på klockan ikväll och låta det vara en riktig vilokväll. 

Jag har tvättat lite, packat träningsväska till imorgon och fixat matlådor. Så helt värdelös har jag inte varit. Imorgon väntar en mötesfylld dag. Det kan nog bli en ganska spännande dag.

Resa med klass

Helgen i övrigt har varit väldigt mysig, om än lite kort (som vanligt?). M och jag fick möjlighet till kvalitetstid för oss själva vilket var riktigt bäst. Vi har myst en massa, pratat en massa, skrattat en hel del och bara umgåtts helt enkelt. Vi var i Birsta både igår och idag, idag besökte vi tom ikea. vi har promenerat, sett film och haft det lugnt och skönt. Idag avslutade vi helgen med middag på Biteline, vilket för de som känner till det kanske inte låter så mysigt men det var väldigt trevligt. Det är en sportbar i Sundsvall (eller en av de tre restaurangerna är det iaf), mest kända för sina amerikanska pizzor kanske, men vi åt riktigt goda burgare och lyxade till det med efterrätt innan M följde mig till tåget.

Och jag blev påmind om varför jag brukar boka 1 klass hem på söndagar. Jag visste ju inte om det skulle funka med Smilla där så jag bokade en plats där man får ha med katt även på hemvägen vilket innebär 2 klass-vagn. Jag har inget emot det så, men det är alltid väldigt fullt på vägen hem på söndagar, så också idag. Jag satt först bredvid en tjej som luktade oerhört mycket parfym (jag tycks alltid råka ut för dem på tåg) och som dessutom pratade så ivrigt och högt i sin mobil att jag hörde henne trots att jag hade in-ear-lurar med podcast igång. Så jag bytte plats. Och hamnade i nåt slags barnkaos, om än bara för en stund. 

Så jag påmindes om fördelen med att lägga den där 50-lappen extra (vilket det oftast är) för att få 1 klass med lugna, tystlåtna vagnar där du dessutom har fri/gratis tillgång till kaffe/te, muffins, frukt och tidningar. Klart värt det!

Imorgon startar en ny jobbvecka igen. Med färre möten än den späckade förra veckan. Och jag tror att jag tänker starta den med att ta flexledigt imorgon eftermiddag för att åka hem tidigt och hänga med min lilla kattfamilj och hinna räfsa lite löv och stöka i trädgården innan det blir mörkt. Det känns som en bra start på veckan, jag hoppas att det går att få till.

Kattleverans

Så var jag hemma från en korthelg i Sundsvall. Jag packade in Smilla i en kattbur, packade ner lite av hennes saker och mat och satte mig på ett tåg igår förmiddag. Vi hade bestämt oss för att ta ner henne till M och Rosa för att se om de skulle ha glädje av varann. Jag åkte mycket tåg med de båda när de var mindre, innan M fanns med i bilden, men det har inte blivit så mycket de senaste åren så jag visste inte riktigt hur det skulle gå.

Men det gick väldigt bra. Hon tog det med ro, tom bilresan till tåget gick bra. Hon pep lite i rondeller eller då jag bromsade in. På tåget hade jag henne i sin bur på sätet bredvid och hon sov mest men tittade upp ibland mot mig och liksom mimade ett pip för att se om jag var kvar och att allt var lugnt. Så det känns bra för framtiden om det skulle bli fler resor.

Rosa var väl lite skeptisk först då hon hörde/kände att Smilla dök upp i hennes nya hem. Vi gissar att hon var orolig för att alla skulle dyka upp, för efter en stund så var det lugnt igen. Idag när vi kom tillbaka till lägenheten efter att ha varit en sväng på ikea så låg de tillsammans på sängen och verkade då nöjda av varandras sällskap. Så det blir nog bra det där, även om det känns inte så lite ledsamt att plötsligt sitta i ett hem där vare sig Smilla eller Rosa finns. Det blir lite tufft ett tag, skulle jag säga. Mina gamla vapendragare. Men jag vet att de har det så bra det går hos M, det är en fin tröst. Och roligt att han slipper vara själv nu, jag förstår mer och mer hur tråkigt det måste ha varit och varför han nu gladeligen anstränger sig så pass för att de ska trivas hos honom.

Så nu är det jag, Alice (som är fortsatt hemskt ointresserad av mig sedan hennes ungar föddes i princip) och de tre vildarna. Det blir nog bra det med.

Friday baby!

Fredag kväll och jag har just placerat mig i sängen, eller snarare ovanpå (jag har inte lagt mig än), och kikar på röstningsprogrammet av Idol. Väldigt mycket karaoke, med några undantag, ikväll måste jag nog säga.

M kommer inte hem i helgen, men jag har ändå haft lite fredagsmys för mig själv. Jag har kommit på ett ganska bra sätt att ersätta pizza på ett kalorisnålare sätt och det gjorde jag ikväll.  Ingen stor mystik; jag byter degen mot ett mjukt tunnbröd. Jag har provat hönökaka (inte så kalorisnålt) och även tortilla-pizza-bröd tidigare men det här var nog bättre. Tomatsås, riven ost, babyspenat, lök, färska champinjoner, ananas och ädelost toppade jag brödet med ikväll som så ofta annars. Mucho gott! Och utan att passera mitt middags-kalori-mål med alltför mycket.

Till helgen önskar jag mig lite tjusig höstsol, sån som har synts utanför kontorsfönstret nu i veckan. Det vore skönt med lite D-vitamin och energi, det behövs efter en rätt intensiv mötesvecka. Nästa vecka ser kalendern nästan tvärtom ut. Bara tisdag är full av möten, i övrigt ser det ut som att jag kommer ha en massa tid över för det som bara blivit post-it-lappar den här veckan "i väntan på". Det blir bra det.

Nu ska jag strax fylla sängen med katter och somna till nåt lättsamt. Hoppas ni har en fin fredag!

Kattpensionatet i Sundsvall

Rosa är hos sin hussepersonal i Sundsvall sedan i söndags och vi börjar väl försiktigt bli lite mer positiva. Men så kändes det inte riktigt då jag körde den långa vägen hem i söndags efter att ha lämnat henne och M där. Resan ner gick över förväntan, hon tog det med ro, men sen blev hon som nedslagen när vi väl var framme och släppte ut henne i lägenheten. Hon la sig under sängen, och det var väl inget konstigt, men hon var kvar där ett par timmar senare och visade inget intresse för att kliva upp. Inte ens då vi kokade fisk och kom med. Till sist lyfte jag upp henne i sängen och tog fisk på fingret och strök över nosen. Då började hon äta; först i min hand och sen i skålen. Och sen blev hon faktiskt lite piggare i sitt rörelsemönster.

Men det kändes fortfarande skakigt när jag skulle fara och vi undrade nog tyst båda om vi tagit rätt beslut. Men redan dagen efter då M var hemma på lunchen så var hon piggare. Hon äter, dricker, går på lådan och spinner. Det huvudsakliga med andra ord. Och av döma av bilden jag fick idag så ser hon inte alls nedslagen ut.

Så vi hoppas på det bästa. Veterinären skickade mejl idag och funderade över om vi skulle sätta in blodtryckssänkande också, om det kan vara skälet till problemen från start. Hon hade fått det som tips då hon rådgjort med andra veterinärer. Tydligen ingen ovanlig behandling och hon skulle få en liten dos bara.

Lite fundersamma är vi på om jag ska ta med Smilla också ner till Sundsvall i helgen. Om de skulle må gott båda av varandras sällskap. Smilla verkar i vart fall sakna Rosa mer än jag hade tänkt mig. Jag försöker ägna henne en massa tid men de tre små tar plats förstås. Kanske skulle det vara fint om de som levt tillsammans i 16 år får fortsätta med det? Vi får väl fundera över det... Jag kommer ju bli alldeles halv här uppe utan mina gamla kompisar. Börjar förstå hur M har känt det i veckorna.

Tick tack

Jag lyckades försova mig i morse. Jag kan inte ens minnas när det hände sist. Visst händer det oftare nu (mot typ aldrig förut) att jag snoozar på mornarna, men inte mer än att jag vet att jag kommer i tid till jobbet. Men inte idag.

Alice ville inte komma in igår kväll och jag var lite bekymrad över det (förstås). Samtidigt höll jag på att ugnsbaka en hel rotselleri i ugnen (så tacksam för att vi har timer på ugnen) och även om jag var trött så hade jag väl inte riktigt tänkt att jag skulle somna så snart jag la mig i sängen framför tv:n. Men det måste jag ha gjort. Vaknade 7:40 i morse och fattade inte hur jag inte vaknat av alarmet. Enkelt; mobilen hade laddat ur (jag brukar ladda den de kvällar det behövs och hade ju tänkt göra det igår).

På nåt vis hann jag utfodra katterna, dra på mig kläder, borsta tänderna, platta ner Tommy-Nilsson-frisyren, sminka mig och köra de 4,5 milen till jobbet och hinna i tid till mitt 8:30-möte. Vet inte hur riktigt, men jag är visst effektiv när det gäller...

Jag tror att det var en liten reaktion på dålig sömn och mycket oro som präglat mig de senaste dagarna så idag packade jag ihop ganska tidigt på jobbet (när mitt em-möte blev inställt) och for hem för att bara vara en liten stund. Jag har svarat på sms och mejl en stund ikväll ändå, men det var skönt att komma hem tidigt och bara andas en liten stund.

Och Alice väntade då jag kom hem, tillsammans med grannkatten Marx. Busfröken. Jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid att hon är borta sådär ibland.

Finaste busfröken Alice när hon var liten (hon ser
nästan lika liten ut idag)

Lärorik dag

Den hektiska veckan var i vart fall både givande och hyfsat effektiv. I torsdag var jag och ett par kollegor på HVB-dagen som hölls på Folkets Hus i stan. Vi jobbar förvisso inte inom HVB-verksamheter men dagen var öppen och gratis för samtliga ledare inom socialtjänst och föredragen som hölls var inte särskilt specifika för HVB. Utöver föredragen var det en mässdel med en massa företag som berättade om sina verksamheter. Inte heller det var bara HVB, och i de fall det var det så tycker jag ändå att det var givande och kul att lära sig nytt. Vi pratade lite LSS med vissa utställare och fick med oss en massa reklampennor och annat i våra mässpåsar, som sig bör.

Det första föredraget med neuropsykologen Åke Pålshammar var både informativt och roligt. Hans sätt att föreläsa påminde väldigt mycket om Hans Rosling. Jag brukar läsa lite om hjärnforskning ibland och var inte helt obekant med det han berättade om, men flera saker förklarade han på ett kanske tydligare sätt och vissa saker var förstås nya. Summa sumarum; hjärnan är rätt häftig faktiskt och hur vi agerar påverkar funktionen väldigt mycket.

Angelica Frithiof gav många bra och ögonöppnande tips om hur man kan samtala med människor i kris eller i ohälsa och genom samtal bidra till att de egentligen lyfter sig själva. Många kloka idéer som jag tror jag kan ha användning av både privat och i yrkeslivet. Det kräver säkert en hel del övning för att bli bra på "kreativt frågande" och annat hon berättade om. Att inte följa instinkten att vara snäll, att svara alltför spontant/retoriskt osv. Intressant! Ska försöka läsa mer om det.

På eftermiddagen var det två föredrag som båda kom från självupplevda erfarenheter. Intressanta och givande båda två, och båda delvis hjärtskärande men med goda slut. Marcus Sandborg kommer tillbaka till Umeå på psykeveckan i början av november, och för den som har möjlighet kan jag definitivt rekommendera det. Väldigt spännande att lyssna på.

Backlash

Sicken dag! Ibland blir verkligen inte saker som man tänker sig. Jag känner mig helt urlakad känslomässigt på nåt vis.

Vi tog ju ledigt för att fixa med huset idag. M:s pappa var inbokad att dyka upp och hjälpa till på morgonen för att hjälpa till att få upp knutarna på huset. Istället väcktes jag just före sju att M for upp ur sängen. "Nån trillade", sa han först, och sekunden senare då han var nere i trappen "Rosa ramlade ner!". I efterhand så tror vi inte hon ramlade ner för hela trappen, men säkert några steg. Jag for efter och vi kollade hur det var med henne. Då såg jag att det tidigare friska ögat nu var lika mörkt och blodfyllt som det andra var i våras, vilket vi kämpat med att få ordning på ända sedan dess.

Hon gick runt synbart orolig och verkade inte se särskilt mycket alls utan gick in i saker. Vi stängde in henne i badrummet, ställde dit mat och la en filt och isolerade henne från de andra nyfikna svansarna.

Efter lite hinder men sen faktiskt väldig tur så träffade vi så samma veterinär som vi haft tidigare, fast den här gången i Vännäs. Hon är en fantastisk veterinär som verkligen bryr sig och som förstår både djur och dess personal och som ger raka svar på frågor, vilket jag uppskattar oerhört. Provsvaren visade inga konstigheter, lite förhöjt njurvärde som tidigare men inget drastiskt. Så vi gjorde ett ultraljud. Det visade på normala organ förutom när det kom till mjälten. Ev finns något där, men det är då ändå inget vi kan behandla. Att utsätta henne för operation är inte aktuellt. Det tar emot att skriva men så är det.

Vi åkte hem med ett ganska kraftig dos cortison på recept i kombination med ögondroppar igen. Vi är eniga med veterinären att ge det en ordentlig chans och förhoppningsvis kan vi få henne pigg och glad igen. För det är hennes livskvalité som är vägledande. Vi vill att hon ska ha det bra.

Vi har också bestämt att göra slag i saken på den idé vi pratat om flera gånger tidigare, sedan kattungarna började springa fritt i huset i stort sett. Så på söndag skjutsar jag ner både M och Rosa till Sundsvall och så får hon bo där ett tag framöver. I lugn och ro utan störande ungdomar, utan konkurrens och framför allt med sin absoluta favoritpersonal. Den favoritpersonalen måste bara lära sig att ge henne tabletter och ögondroppar, men det fixar han säkert. Jag kommer såklart sakna henne enormt, men det känns rätt för henne. Även om vi tar henne från sitt hem. Men det finns inga trappor hos M och vi kommer att ta med alla saker och filtar som hon brukar vilja ha, så det blir så mycket hemma det går. Det blir lättare för henne under tiden som hon förhoppningsvis får synen helt åter. Som det är nu ser hon troligtvis mest skuggor, något bättre på ögat som blivit mycket bättre (men där det dröjt sig kvar lite fläckar just vid pupillen, vilket suddar bilden en del).

Hemma på favoritplatsen igen, med magen full av fisk.
Vår vackra, modiga lilla stjärna.

Nånstans lurar en känsla i mig att något ska hända som gör att det inte alls går så som vi hoppas, att vi kanske inte ens kommer oss till Sundsvall som vi tänker, men jag försöker skjuta bort det. Säger inget högt. Det är den där rädslan för en upprepning av när Mina till sist fick somna, för snart 3 år sedan. Det är så fruktansvärt och jag kan inte tänka bort det. Tiden är begränsad för oss alla, katt som människa, men det blir så påtagligt att det är begränsat när det är såhär. Jag vill ju ha henne hos mig alltid.

Höstvägar

Ikväll var jag iväg äntligen och åt middag och pratade strunt med finbrudarna efter jobbet. Trevligt och dessutom åt vi väldigt gott; burgare (hemmagjorda vegburgare!) på Rådhuskällaren på Rex. Supermysigt ställe med trevlig personal. Och så himla skoj att vi fortfarande får till våra träffar, vad skulle jag göra utan dem?

På väg hem nu blev jag påmind om en av de sämre sakerna med hösten; oron för första halkan. Jag har ingen termometer i min bil så jag visste inte hur kallt det var, bara att det inte kändes så kyligt när jag gick till bilen. Och jag tror inte vi är där än, men det kändes som en sån kväll som mycket väl skulle ha kunnat vara lite frostig. Vi är ju snart där. Det är supermörkt ute och det eviga regnet gör sitt till för att trolla bort helljusen på bilen. Till helgen ska jag få mina extraljus inkopplade och klara vilket känns behövligt nu.

Snart dags för den stora frågan med andra ord; när är det dags för däckbyte?

Busy week

En riktigt måndagstrött Sara idag. Just efter lunch var jag nära att kasta in handduken då jag kände mig febrig och färdig för att däcka, men jag hade en träff som jag tänkte vänta in först. Men sen, lite i vanlig ordning, så gick tiden bara och jag kände mig faktiskt lite piggare så det blev en heldag ändå.

Kombinationen förkylning med uppbokad kalender är ju dålig tajming om inte annat. Jag har planerat vara ledig fredag och hela torsdagen går till utbildning. Trots det har jag lyckats boka in tre personalmöten den här veckan, plus ett teammöte, en träff med rehabkonsulten och lite annat spännande. Nästan fullbokat, då jag måste hinna färdigt med löneadministrationen där emellan också innan lönekörning. Normalt sett gör det mig inget, jag gillar tempo och att det händer saker. Det är bara det att hjärnan funkar lite långsammare då det är såhär och det gör mig frustrerad.

Men alltid spännande med personalmöten och jag ser fram emot utbildningsdagen på torsdag. Vi får som sagt se om M får ledigt på fredag, annars kanske jag tar tillbaka min ledighet och jobbar lite. Eller så borde jag inte det... 

Hursom så längtar jag efter att få komma igång med träning igen. Jag står irriterande stilla igen på vågen och det känns som att jag  har tappat det där tydliga fokuset jag hade förut lite. Jag vill tillbaka till det. Framåt, nedåt osv.

Vinterförvaring och ingefärsshots

Förkylningen har inte riktigt gett med sig. Om något har den bytt karaktär lite. Från att ha varit en evigt rinnande näsa och lite kli i halsen har den nu satt sig med på luftrör och lungor. Jag låter som en rosslig kaffepanna när jag andas, speciellt då jag ligger ner, och jag är trött som attan mest hela tiden. Möjligen feber lite nu och då men inte riktigt "sjuk"-känsla i övrigt. 

Synd då att helgen inte riktigt bjöd på så många vilomöjligheter. Vi hade planerat sedan tidigare att ta upp segelbåten (och eftersom vi är bundna till datumen då kranen finns tillgänglig kan vi inte direkt välja; det var i slutet av augusti eller igår) men jag gav mig inte ut på havet utan svärfar var snäll och följde med M med båten härifrån till Sikeå. Havet var spegelblankt sånär som på då regnskurarna kom så det blev inget seglande utan de gick för motor hela vägen.

"Handpåläggning" vid placering på vagnen. Fint med
alla som "hjälper till" då det behövs som allra mest :)

Men upp kom hon och kalla och blöta blev vi. Bästa var troligen mackorna och teet som jag ordnade och tog med då jag mötte dem vid kajen i Sikeå. Ruggigt gott då vädret var surt.

Idag hade vi tänkt tvätta båten och täcka henne, men vädret blev inte roligare än igår så vi tvättade av henne bara och får ta täckandet en annan dag. Det tog tid nog och M hade ju ett tåg att passa på eftermiddagen så vi hann ändå inte riktigt med.

Så nu är han i Sundsvall igen och det känns nästan som att han inte varit här, så fort gick den här helgen. På fredag har jag tagit ledigt och om M också lyckas med det så får vi en lite längre helg ihop. Det vore fint. Den lär förvisso ändå fyllas av en massa praktiska saker såsom att äntligen sätta upp knutbrädorna, påbörja rensning av källaren, flytta bärbuskar etc. Inte tråkigt det heller och saker vi velat/behövt göra länge. Vi får väl se hur det blir.

Beware baciller!

Ikväll har jag kokat fisk till katterna, gjort stark-som-attan ingefärsshot att utmana bacillerna med framöver och hasat runt och försökt känna mig duktig som orkat tömma/fylla diskmaskinen och tvättat en omgång. Nu ska jag krypa ner i sängen, hitta nån film att se och äta glass med hard topping.

Trapped

Jag ska tipsa om en annan serie som också finns på Netflix just nu; Trapped (2015). Det är en isländsk kriminalserie (Ófærð på isländska) som M och jag sett igenom de senaste helgerna. Jag har verkligen fått hålla mig från att inte se klart den i veckorna, men nu i helgen såg vi sista avsnitten.

Den handlar om en liten ort på Island där det dyker upp en styckad torso i ett fiskenät ungefär samtidigt som en färja från Danmark har lagt till. De tre poliserna på orten anar att det kan finnas en samband och förbjuder passagerarna att lämna båten. Samtidigt så blåser det upp till storm vilket hindrar polisen i Reykjavik att ta sig dit. Ombord på färjan finns Hjörtur som lämnat byn sedan han blev anklagad för att ha orsakat den brand som dödade polischefen Adris svägerska för 8 år sedan. Dessutom dyker Andris exfru upp med en ny bekantskap.

Serien bjuder på väldigt vackra miljöer när stormen bedarrat.

Serien är välspelad och spännande och karaktärerna välgjorda med verklighetstrogna nyanser. Allra bäst skildras nog de lokala poliserna ändå. Ólafur Darri Ólafsson gör rollen som Andri absolut superbra och Ilmur Kristjánsdottír och Ingvar Eggert Sigurdsson som Hinrika och Ásgir kompletterar honom bra. 

Är det nåt jag skulle kunna kritisera så är det väl att det är väldigt mycket manlig makt, "gubbmakt", i olika konstellationer i serien. Å andra sidan känns det inte på något vis särskilt otroligt att det skulle se ut så, så det är ju ingen förljugenhet bakom direkt. Men det blir lite frustrerande, vilket i och för sig bara gör serien än mer socialrealistisk och bra kanske.

Så se! Och så hoppas jag att det blir fler säsonger snart.

Paradiset

Den här förkylningen tar verkligen kraft ur mig. Känner mig helt mör. Inte febrig dock (vad jag vet, jag har egentligen inte kollat) men mer förkyld idag än igår. Idag ställde jag in en efterlängtad middag med tjejerna och for hem tidigt från jobbet och vilade en stund. Sen gjorde jag färdigt för fikat jag ska bjuda på imorgon på jobbet, ordnade middag och gömde mig under ett gäng filtar i soffan.

Förutom att ha tryckt igång diskmaskinen följt av tvättmaskinen har jag faktiskt inte gjort något mer. Jo, sett klart på The Paradise (2012) på Netflix. Började se den förra veckan, tror jag, och har nu kikat igenom de två säsonger som gjordes. Den började lite smårtråkigt, blev bättre och ganska spännande och kul mot slutet av första säsongen men sen tappade den och hämtade inte riktigt upp sig under säsong 2. Den blev lite för klaustrofobisk, på nåt vis. Att bygga en hel tv-serie på fyra personer (två par) blir liksom lite för lite och trångt. Vilket var synd då det fanns så många andra intressanta karaktärer att bygga mer på. Varför kunde inte de få lite spännande storylines? Så nja, till sist blev det för trist, helt enkelt. Men jag skulle inte kalla den dålig, bara inte riktigt bra.

Jag provade den nog lite i abstinensen efter Downton Abbey (som jag sett om ett par gånger vid det här laget), men där lyckades den inte alls. Min svägerska, som också är lite av en anglofil, nämnde den när vi var hos henne i somras. Minns inte vad hon tyckte om den, mer än att den var en i mängden av serier som hon slukat efter Downton.

Jag läste nånstans att The Paradise lades ner då den hade svårt att konkurrera med Mr Selfridge (2013), som gick ungefär samtidigt. Den har jag faktiskt bara sett första avsnittet av, men kände inte riktigt för att titta vidare på. Just innan hade jag sett en dokumentär om den riktiga Mr Selfridge och serien kändes (av döma av det första avsnittet bara då) inte riktigt som att det skulle leva upp till förväntningarna. Kanske jag provar den igen, för att få en ungefär samtida serie till att se.

Mitt-i-veckan-paus

Jag hade väl inte riktigt planerat att spendera min lediga dag i sängen, men än så länge har det faktiskt mest blivit så. Inte nedbäddad förvisso, men jag har suttit rätt mycket på sängen med datorn framför tv:n. Omgiven av snytpapper och återkommande te-med-honung-koppar. Och kattungar, då de inte försökt riva huset av sina racing-rundor. Men just för tillfället ligger de utsträckta i djup sömn nere vid mina fötter. Som om de bara har två lägen; av och på. Sötnosar.

Lugnet efter stormen

De äldre har för vana att sova mest hela dagarna så de är då lugna. Smilla har kommit och gått några gånger som hon brukar men sover nu gott ovanpå garderoben (a.k.a "sommarstugan"). Rosa ligger på soffarmstödet som alltid och Alice är förstås ute igen. Tror jag måste sätta kamera och gps på henne för att få veta vad hon hittar på om dagarna.

Men nåt av den planerade städningen har det inte direkt blivit. Ute har det mojnat ordentligt nu så jag ska gå ner till båten igen och kolla läget. Det blir gott med en liten promenad och frisk luft. Jag har lovat titta förbi Simon idag också för att ses en stund och sno lite äpplen av honom, men jag ska kolla att han är ok med att jag är lite halvsjuk först. Och så kommer Lil'sis och hjälper mig baka lite. Jag har dreglat mig igenom ett antal Roy Fares-recept och har en idé om vad vi ska göra. Eller ja, det blir nog mest hon som gör och jag som dirigerar. Det ska bli kul att få hänga lite i vart fall.

Vardagsspänning!

Sicken dag! Helt färdig ikväll. Det blåste ju så väldigt mycket hela natten att jag inte sov riktigt bra. Det plus att jag oroade mig för Alice som inte kom in. Jag var uppe och ute ett par gånger inatt och ropade efter henne, men ingen Alice. Inte på morgonen heller.

På morgonsidan regnade det dessutom och blåste så kraftigt att jag knappt fick upp ytterdörren. Allt löst bara for omkring. På väg till jobbet kom jag på att jag skulle kika förbi båten nere i hamnen, bara för att. Och det var väl tur. Fendrarna hade som hamnat lite under relingen och båten knuffades in i kajväggen. Nu stoppade de lite, men inte alls som de borde. Jag ringde M och berättade, lite för att nån skulle vänta på att jag hörde av mig (dvs sakna mig om jag trillat i och inte ringde tillbaka) sen la jag mig platt på mage på kanten för att minska risken för att bli en vindflöjel och försökte putta till båten (grymt misslyckat) men fick helt enkelt vänta mellan knuffarna på att försöka få till fendrarna. Allt annat än enkelt, kan jag meddela. Och helt fel klädd för tillfället; i strumpbyxor, klänning och tunn kappa. Men det var bara att köra. Och jag lyckades få till det till sist.

Hjälpligt tillfixat i vart fall

Märkligt nog avtog vindarna ordentligt redan vid nästa by några kilometer inåt landet. Betydlig skillnad när jag väl kom till stan.

Eftersom jag inte hittade igen Alice och jag dessutom hade ett inställt möte på eftermiddagen så planerade jag att försöka åka hem tidigt. Det blev lite tvärtom. Men saker tog längre tid än beräknat. Jag har ju en praktikant från socionomprogrammet med mig och jag ville ju låta henne göra det rätt viktiga steg i administrationen som stod på schemat idag. Att titta på mig ger ju inte så mycket. Så jag ville låta det ta sin tid (som det gör i början). Jag kunde ju småpyssla med annat under tiden när hon var igång, så länge jag var inom rophåll, så jag gick säkert plus med tiden i slutet ändå. Men det tog hela dagen, plus en timme extra då jag fick greja till slutet, istället för några timmar på förmiddagen. Men det var det nog värt.

Hungrig bus-Alice

Och Alice kom till sist. Men inte direkt då jag kom hem. Eller när jag var ute och ropade de två första gångerna. Och jag hann sms:a grannen som inte heller sett henne. Efter ytterligare en tur ute, med en dålig ficklampa nervöst sökande i dikena längs med byvägen, så mötte jag henne på uppfarten. Med kroksvans och gladare än jag sett henne på ett tag. Jag undrar om hon inte blivit skrämd av vädret och gömt sig i nåt uthus hos nån granne ändå. Hon hörde mig nog när jag vände och valde att gå norrut sista svängen. Bråk-Alice. Alldeles blöt och lite tufsad i pälsen. Nu har hon ätit gott, blivit tvättad av alla kattungarna och ligger och sover gott på sängen.

Det ska jag med försöka göra strax. Imorgon är jag ledig! Då ska jag försöka kurera min förkylning som jag dragit på mig och som inte blev bättre av dagens strapatser i rusket.

Badmintonpremiär!

Och jo, vi testade spela badminton idag efter jobbet. Det gick bra och var jättekul. Men rätt jobbigt, vilket var bra. Vi måste få lite koll på regler och så, men vi spelade efter bästa förmåga och var ganska jämna faktiskt, vilket var lite extra kul. Så vi lär göra om det fler gånger. Jag tror tricket kan vara att spela lite tidigare på eftermiddagen om möjligt. Hallen var alldeles tom då vi kom men innan vi var klara så var hallen välbefolkad med rätt många unga föreningsmedlemmar men också med ett flertal till synes superduktiga motionärer. Men det är väl bara att låtsas att man hör hemma och köra på!

Snart lyfter vi väl

Sitter invirad i filt med tjocksockar på ikväll. Det blåser halv storm ute (eller ca 13m/s) och det drar allt lite i det här trähuset. I sovrummet hade ett fönster rent av gått upp en bit tidigare ikväll, trots att det från utsidan är täckt i plast i väntan på att det ska renoveras klart. Det har bara en fungerande haspel och den hade släppt så det kom kall luft in och det stackars elementets auto-termostat gjorde sitt bästa för att hänga med.

Rosa katt känns lite orolig, som hon brukar vid ljudligt väder, och håller sig i närheten av mig. Kattungarna reagerar bara då det smäller till nånstans men verkar i övrigt ha vant sig vid att vinden tar tag i huset. Smilla som inte hör så mycket var tom ute och blev lite halvskrämd av det och fick skynda sig in. Envisa Alice däremot, är ute. Hon var inte så sugen på att vara ute i morse, då vinden var mildare, utan var inne idag men sprang ut då jag kom hem. Jag har sett henne då jag varit ute och ropat, men när jag kommer nära springer hon iväg som om vi busade. Busade gjorde också kattungen Noel som tog sats och sprang ut vid ett obevakat ögonblick då jag kallade på Alice. Jag försökte få in honom förgäves tills jag kom på den briljanta idén att hämta laserpekaren. Den är ju alltid spännande. Så jag kunde fånga in honom och kände hans snabba hjärtslag då jag bar honom nära mig in igen. Lite läskigt var det nog allt ute.

Höstväder på riktigt, med andra ord. Ruskigt men lite mysigt. Längtar efter en hel mysdag i soffan under filt tillsammans med kärleken. Det hade varit supermysigt. Det kommer väl det med. Ev får vi en längre helg om ett par veckor då M ska försöka komma hem tidigt för att besöka en fest på sitt gamla jobb och jag var snabb och sökte (och fick) ledigt på fredagen direkt. Kommer han inte så kan jag roa mig ändå. Men nåt att se fram emot. 

Jag har också tagit ledigt nu på onsdag för att tillbringa en dag hemma med Lil'sis. Det var länge sen och jag kände att jag ville lägga tid på det. Förhoppningen är att hinna städa lite på förmiddagen innan hon kommer. Skojigt på ledig dag, va? Det känns bra i vart fall, det behövs verkligen.

Bästa partnern!

Jag hann hänga en stund med Lil'sis idag efter att M farit. Det var henne jag hörde av mig till då det kändes ledsamt att ha vinkat av honom vid stationen. Fin-systern. Hon hade som tur var tid så vi for och införskaffade oss badmintonracketar och fjäderbollar inför vår nya motionsgren som vi hoppas kunna ta tag i nu i veckan.

Jag har slarvat alldeles för mycket med motionerandet veckan som gick. Tänk att det kostar så mycket att ens sparringpartner är hemma förkyld/sjuk. Så otroligt mycket svårare att ta sig iväg. Men nu är hon alltså frisk igen så då kör vi. Badminton och simning och kanske en eller annan powerwalk är planen. Nu måste jag speeda på det redan alldeles för mycket försenade viktdelmålet.

Det chockerande med skumbad

Söndag kväll, helgen är strax över och jag sitter sömnlös i sängen med kliande hals. Inte konstigt; förkylda människor har befunnit sig runt omkring mig som i flockar den senaste tiden. Jag har nästan väntat på att det ska dyka upp.

Helgen gick snabbare än snabbast; M tog dessutom ett tidigt tåg idag för att hinna med lite annat före kvällen så det kändes extra besvärligt att se tåget swisha iväg idag. Men jag tycker om att han åker tåg och inte kör bil. Det känns säkrare och han slipper bli så trött. Klart att jag gillar att han kan åka sent (ibland snarare tidigt på måndags morgonen) men det brukar göra oss båda väldigt måndagströtta så...klokt val idag. Men jag saknar honom. Vi hann inte få så mycket tid den här helgen.

Men vi hann fira M:s mamma som fyllde år och montera min led-ramp som jag köpte till bilen för några veckor sedan. Kvar nu är att koppla den. Idag så sattes den fast av M och min svärfar (jag tittade mest på) och då min bil är ganska plastig framtill så hade förstås far och son listiga idéer för hur den skulle sättas fast utan att vobbla så mycket.

Säsongens första badkarsvistelse blev igår då huvudet höll på att gå i bitar då vi for hem från födelsedagsfirandet. Axlarna uppe vid öronen. Det som hjälpte eller åtminstone lindrade var ett varmt skumbad. Två av kattungarna tittade chockade på hur länge som helst. Som om jag gjorde något helgalet. Det trots att en utav dem är storbadaren själv; alltid tassarna i vattenskålar eller i pölar ute, skvättandes tills han är alldeles genomvåt. Märkligt kattbeteende, men han gillar det. Men matte i skumbad; alltför chockerande.

Skumbad är en av höstens och vinterns höjdare, det stämmer fortfarande bra. Dags att investera i lite nytt badsalt och -skum bara.

Hoppas ni med haft en fin helg!