Ibland undrar jag hur många år av kvalitativt liv jag berövar mig själv genom all oro jag sysselsätter mig med. På riktigt. Ibland hade det verkligen varit både skönt, praktiskt och mer attraktivt (kom vi väl fram till klokt häromdagen) om jag inte tänkt så mycket på alla andra, inte målat upp all världens krisscenarior framför mig vid minsta chans och inte tagit ut elände i förtid. Men se det kanske inte riktigt är den jag är heller.
Men man kan ju alltid drömma. Och även om inte allt kanske blir bra så kan det ju bli bättre, inte sant?
2 kommentarer:
Jomen där har du fel Sara, för allt kommer att bli bra. Så det så.
Haha, okej då. Vi säger det.
Skicka en kommentar